Hej och hå jungman Jansson och alla andra, ni trodde kanske att jag var uträknad som spridare av elakheter och dålig stämning? Då trodde ni fel.
En tröttsam vår går mot sitt slut och så tröttsam har den varit att jag inte orkat formulera mig skriftligt kring allt mitt missnöje utan istället bara samlat på mig stoff till kommande utläggningar. Vi börjar med ett högaktuellt ämne; våldet i den svenska skolan.
Tingsrätten i Gällivare finner nämligen att en lärare som utsatts för våld av en elev inte ska ha något skadestånd eftersom man som lärare är att likställa med poliser och ordningsvakter på så vis att arbetet innebär en ökad risk för våld. Jaså minsann säger jag, jaså?!
Mig veterligt står inte det på mitt anställningsbevis, det informeras inte om detta när man söker arbete, det nämns inte under utbildningen och absolut inte i ansökningshandlingarna till universitetet.
"Vill du jobba med människor och utbildning, brinner du för barn och ungas utveckling" osv osv är vanliga formuleringar, inte :"Vill du uppleva hur det känns att bli skallad i ansiktet när du försöker hjälpa elever att böja verb".
Jag misstänker att Gällivare kommun kommer att ha svårt att rekrytera efter detta vilket de nog redan har med tanke på den geografiska placeringen. Grattis Gällivare och SKYLL ER SJÄLV!
De flesta människor jag möter uttrycker samma sak; "Hur kan du jobba i skolan, och med tonåringar, det skulle jag ALDRIG klara/göra/orka med." Det är faktiskt en fråga jag själv börjat ställa mig allt oftare den senaste tiden. Det jag ska göra på mitt arbete är följande: Planera och bedriva undervisning, kalla till och genomföra utvecklingssamtal, meddela vårdnadshavare om skolgången inte fungerar, skriva omdömen och sätta betyg. Viss rasttillsyn ingår också i tjänsten. Åh, givetvis ska jag också bedöma elevernas arbete och ge feedback på det utförda.
Det låter väl rätt hanterbart och trevligt?
Hur i hela friden kommer det sig så att jag finner mig själv göra följande i ganska stor utsträckning:
Lära ut hut och hyfs i alla möjliga situationer, förklara varför man inte får mobba andra, kräva att elever ska närvara i undervisningen, ge ut komplettering på komplettering på komplettering till elever som inte gjort/misslyckats/vill göra saker, diskutera med föräldrar om varför just deras gulleplutt inte kan få bara de uppgifter som gulleplutten vill göra, diskutera med föräldrar om varför det är olämpligt att minderåriga röker eller själva bestämma när de ska gå till skolan, sitta på möte efter möte efter möte med elever som inte tänkt lägga två strån i kors för att lyckas med skolan och få skäll av föräldrar för att deras barn misslyckas när de själva uppenbarligen misslyckats med att fostra in minsta ryggrad och uthållighet i tidigare nämnda barn, utreda läs och skrivproblem,utreda neuropsykiatriska funktionshinder, diskutera med socialtjänst och barn och ungdomspsykiatri som gärna kräver en djävla massa men vägrar att samarbeta tillbaka, hålla koll på att eleverna äter i matsalen, bråka med elever som vill ha på sig mössan och surfa på mobilen på lektionstid, maila hem läxor, prov och skostorlek så att de inte glömmer det, skriva ungefär en TRILJARD papper som alla syftar till att skolan inte ska kunna bli stämd på pengar om någon elev får för sig att göra det, fylla i papper som ledningen kastar ut med jämna mellanrum som egentligen ska fyllas i av ledningen själv och slutligen arbeta kvällar, helger OCH lov för att ha en chans att bedriva den där undervisningen som jag nämnde i början.
Och nu, nu ska jag dessutom räkna med att få stryk och inte känna mig upprörd över det eftersom det ingår i riskerna med mitt arbete?! Ursäkta mig, men hade jag velat vara aggressiv och hamna i otäcka situationer hade jag väl inte slösat en massa tid och pengar på en utbildning utan istället blivit gängledare eller något annat kriminellt kopplat? Då hade jag dessutom sluppit studieskulder och säkerligen haft en betydligt högre inkomst än idag.
Fy fan säger jag, fy fan!
