Dumskallarnas sammansvärjning

Titeln har jag snott från en bok som om du inte läst ännu verkligen borde läsa. Den handlar om en tjock man i sina bästa år med en förkärlek för den fulaste mössan i världshistorien. Jag säger inte mer eftersom jag vill göra dig nyfiken. Och för tillfället inte minns mer om boken och inte orkar googla den för att verka smart och minnas allt jag läser. Nåväl. Titeln beskriver trots allt väl det jag tänkt tala om, den amöba av idioter som den senaste månaden enats i kampen för våra svenska traditioner och för allas vår svenska talan i frågan.

Problemen med detta äro två till sin natur.
1. Den traditionsstöld de kraxar om existerar inte.
2. Vi övriga håller inte med.

Det började väl egentligen vid den tiden då två individer från rivaliserande stammar träffades för första gången. De visste inte mycket om världen men om en sak var de eniga. De kände inte igen den andre och var därför väldigt intresserade av att slå in skallarna på varandra med sina träklubbor. Människan har alltid varit benägen att ogilla det okända och inte tycka om förändringar, det är nog ett ganska mänskligt beteende. Det är det också att vara dum i huvudet men det är när dessa två saker möts som problem uppstår och vi andra som passerat grottmansstadiet desperat famlar efter skämskudden och hoppas att det som händer inte är på riktigt.

Sverige har ingen nationalsång men den sång som av tradition ofta sjungs på nationaldagen och i andra sammanhang när man plötsligt grips av längtan att visa stolthet över Sverige är "Du gamla du fria". Det har länge florerat ett rykte att det skulle vara förbjudet att sjunga den i skolan eftersom den kan uppfattas som rasistisk. Som varande lärare i den svenska skolan skulle jag vilja säga; ja, det kan jag hålla med om. Uppfattas som rasistisk alltså men däremot inte förbjuden. Det finns också anledningar till att den gör det. Under hela min lärarkarriär har jag nämligen aldrig varit med om att sången efterfrågats av andra än de elever som kommer från hem där man vet en djävla massa saker om "de där invandrarna." Gärna saker som att de våldtar alla svenska kvinnor och vägrar arbeta eftersom de lever gott på sina knarkpengar, men bidrag vill de gärna ha. Då elever från den typen av hem frågar efter just den specifika sången som de anser vara lämplig att sjunga i alla möjliga märkliga sammanhang tolkar jag det som att man har ett specifikt syfte med att sjunga den. Och det är inte för att hjälpa våra invandrarelever att känna sig stolta över sitt nya hemland.

Den här diskussionen har kommit och gått men så PANG exploderade media av rapporteringar om hur våra svenska traditioner smulas sönder och samman i det mångkulturella samhällets namn. Eller? Vi som tar oss tiden att kontrollera sanningshalten i de påståenden som florerat lärde oss snart att det som beskrevs som en traditionsslakt bestod av följande saker:
1. En något överspänd lärare som inte ville ha med pepparkaksgubbar i ett luciatåg eftersom barnen inte ville sjunga pepparkaksgubbesången.
2. En skollag som slår fast att ingen elev, oavsett ursprung, ska utsättas för religiös påverkan under skoltid.
3. Företaget Disney som valt att ta bort tre stereotypa avbildningar i en mycket gammal tecknad film.

De som INTE tar sig tid att ta reda på fakta utan helt blint tror på det som skrivs på ansiktsboken lärde sig snabbare än vi trodde var möjligt att:
Sverige är ett av det mångkulturella samhället förtryckt land som styrs med järnhand av en muslimsk feministsammansvärjning som vill ta ifrån Sverige alla dess traditioner och ersätta dem med ett könsneutralt och helt PKgenomsyrat misch masch av utlänningsfasoner. Judarna lär också vara inblandade har jag noterat genom att studera vissa kommentarsfält. Flaggan ska de visst också ta av oss. Asiater som bor i Sverige har reagerat negativt på det gula korset och därför blir den helblå from 2015. Jajamen.

Lösningen på detta problem är allt från att deportera alla med utländsk bakgrund med utgångspunkten minst renrasig svensk tre generationer bakåt till korståg i Sveriges namn och en sammanslagning med de andra nordiska länderna för att återupprätta vikingatidens storhet och med spjut och sköldar anfalla EU. Andra möjligheter som diskuterats är att frånta kvinnor rösträtt till att internera de kvinnor som väljer att ha sexuellt umgänge med utländska män istället för svenska 30åriga oskulder vars hemadress är identisk med föräldrarnas. Åh, alla somalier ska också sättas i ett tältläger för att råda bot på bostadsbristen. Givet är förstås att det heter negerboll, att vi inte ska ha mörkhyade lucior och att det är fullständigt normalt att vifta med järnrör när man är full samt ljuga för polisen.

Men herregud. Jag vet inte vad som håller på att hända i ankdammen Sverige men jag gillar det inte! Jag tror på demokrati, solidaritet och medmänsklighet. Trots det har jag svårt att inte förlora mig själv i dagdrömmerier om åsiktsregistrering och deportering av oönskade idiotelement till speciella kvarter som spärras av för att vi andra inte ska behöva ha med dem att göra eller påverkas av deras onda ideologier och planer. Ja, jag ser problemet med att göra så men tanken är fri. Jag skäms verkligen över att dessa idioter är en del av min genbank och på ett sätt kan sägas väl representera den svenska befolkningen. Riktigt vad vi ska göra åt det här vet jag inte men jag börjar bli arg och det borde du läsare också bli. Inte på det där svenska knyta näven i byxfickansättet, utan ARG! Nästa gång du hör en idiot häva ur sig om de här sakerna så förväntar jag mig att du tar ditt civilkurage i kragen och säger ifrån. Det gör jag. Inte för att jag är bättre än någon utan för att jag har läst historia i skolan och vet vad som händer när den stora massan tiger. Det gör du med.

Golgata

Länge sedan sist läsare, trevligt att ses! Jag förstår att det har känts tomt, att något saknats i ditt liv när min vanligtvis så onda penna legat overksam. Eller mitt aggressiva tangentryckande då om vi ska vara så petiga men det låter liksom inte riktigt snärtigt. Kanske har du undrat om det hänt mig något? Legat vaken på nätterna och funderat på om de slutligen kom ikapp mig, djuren, sportens vänner, rasisterna eller min egen arbetsgivare; den mäktiga kommunen och deras upprörda IT support. Låt oss inte heller glömma de moderna konstnärer som jag hånat i mängd eller Astrid Lindgren vars ande flåsar mig i nacken. Nej då. Inte alls. Däremot hände det något idag som gör att jag känner att det är dags att åter ta bladet från munnen.

Hösten kan bäst beskrivas som ett helvete. Regn, mörker, snö, LGR -11, omdömen, stressande stress, minnesproblem som peakat och allt för lite sömn har satt ribban för höstens melodi som inte varit munter. Jag har helt enkelt inte ens orkat bli upprörd såpass över saker att jag har kunnat formulera mig om det, istället har jag lagt det i min ilskesäck för att förvara det säkert till en förhoppningsvis mindre utmattad framtid. Den här dagen innehåller egentligen inte mer ork men däremot upprördhet som helt enkelt inte går att skyffla åt sidan. Jag talar förstås om den julklapp som åt mig givits av min arbetsgivare men låt oss ta det hela från början.

Vi satt i halvmörkret tillsammans, jag och de andra kvarvarande soldaterna i de Fördömdas armé. Framför oss hade vi ett julfika med sedvanlig avtackning, present till Ledaren och presenter till oss. Fast presenterna till oss hade jag helt glömt bort eftersom jag var så trött att jag knappt ens orkade lyfta tekoppen. Jag vaknade till lite när jag upptäckte att kortet med julhälsningen till Ledaren innehöll en ytterst olämplig formulering som vi inte ska gå in på här. Snabb som en kobra slet jag åt mig kortet från kollegan som utsetts att förära Ledaren med gåvan. Lite undrande tittade kollegan på mig varpå jag morrade som en arg varghona vilket skrämde kollegan på flykten och kortet åkte ner i min ficka. Därefter skulle vi föräras med gåvor vilket jag som sagt glömt. I min hand fick jag ett kuvert med mitt namn. Då förra årets gåva var en vacker och praktisk skål hade jag goda förhoppningar om att Ledaren förstått vad en julklapp bör vara. Jag hade fel.

Själv satt jag snällt med kuvertet artigt placerat på bordet framför mig, som sig bör med en julklapp då den utdelas före självaste julafton. Alla i de Fördömdas armé har dock inte samma goda uppfostran som jag själv eller så är det helt enkelt den ständiga stridens vedermödor som ätit upp deras hut och hyfs, i vart fall började vissa av dem i vanlig ordning att slita upp sina kuvert TROTS att dagens datum var fel. Själv tittade jag bort efter att ha gett en speciell kollega en mycket varnande blick. Kollegan är mig kär och en god soldat men har också vid ett flertal tillfällen uppvisat ett rent av PT-liknande käckt beteende, se tidigare inlägg om överhurtiga glada djävlar som tacklar alla livets svårigheter med ett motionspass och ett glatt humör, och behöver alltså övervakas. Det hela avlöpte dock väl varpå jag sveks grymt av en annan kollega som normalt sett liknar mig själv i sätt och attityd som slet upp presenten och slängde sin hockeybiljett rakt på bordet med ett glatt tillrop.

En hockeybiljett. EN HOCKEYBILJETT?! Har min arbetsplats surt förvärvade slantar som jag själv hjälpt till att slita ihop genom ett idogt vikarierande för sjuka kollegor gått till att köpa mig 120 minuters plågsam tortyr?! VAD I HELVETE?! Har jag inte offrat mig själv tillräckligt glatt och villigt, har jag på något vis inte ställt upp för mina medsoldater eller förargat Ledaren? VAD HAR JAG GJORT?! Helt mållös stirrade jag på min egen biljett. Inte ens med den bästa vilja i världen skulle den förvandlas till en skål.

Tycker jag inte om hockey då? Nej, det gör jag verkligen inte. Framför allt inte det lag som sägs representera min hemstad. Det är inget lag, det är en sekt med en ofantlig massa medlemmar. Helt hjärntvättade hasar de runt och skanderar lagets namn, iklädda deras matchtröjor, halsdukar, mössor och allt vad de nu månglar ut i sitt tempel. Inget, INGET är så viktigt som sekten i min hemstad. Handlar det om sekten finns det alltid utrymme att skriva om det i tidningen, pengar att skramla fram från kommunens kassa för att stötta upp byggandet av vad helst sekten nu önskar sig. På vintern skrivs det spaltmeter om varenda nysning de mer framstående medlemmarna i sekten tar sig för och på sommaren finns det gott om tid att spekulera och drömma om kommande vinters storhetstid. Fy säger jag, fy!!!

Om sekten, kommunen och Ledaren gått samman för att knäcka mig på allvar vet jag inte. Möjligt är att hela sportvärlden är inblandad och möjligtvis också vissa av mina kollegor. Det finns en förrädare ibland oss och jag tänker inte vila förrän jag vet vem. Är jag då knäckt? Nej, verkligen inte. Mitt första motdrag blir att följa med på den så kallade gudstjänsten och se till att det på intet vis blir en trevlig upplevelse för mina kollegor. Högljutt och gnälligt tänker jag kommentera och klaga på allt som händer på isen. Jag ska ställa så dumma och självklara frågor så att de kommer att önska att de aldrig hade fötts, deras öron ska blöda av den näbbiga svada jag ska ge ifrån mig från början till slut!

Jag har också hört att det serveras öl i pauserna. Alltid något.

Studie och yrkesvägledning

När jag var barn så hade jag den bestämda uppfattningen att jag skulle bli en prinsessa eftersom det verkade innebära att bo i ett coolt slott, fina klänningar och framförallt vackert blont och lockigt hår. Mitt eget spikraka tråksvenskbruna kändes rätt trist antar jag. Det ingick visst en prins i paketet också men det var jag inte så intresserad av, jag ville hellre ha en häst. Jag funderade på om min granne Rickard skulle kunna ingå i paketet men jag gjorde aldrig slag i saken. Istället blev jag äldre och ville bli veterinär. Riktigt vad som hände med den drömmen vet jag inte, kanske insåg jag att jag föredrar människor framför kor.

Senare kom drömmen om att bli flygplansmekaniker. De var stora och coola och jag tyckte att det verkade häftigt att kunna laga dem. Den drömmen krossades ganska brutalt av en väns pappa som på grund av sina värderingar hämtade från 1700-talet ansåg att det inte var något jobb för en kvinna. Med tron att jag var för svag för att klara jobbet började jag istället fundera på att bli militär. Jag hade nämligen börjat inse att folk tenderade att göra det jag sa åt dem att göra, framförallt om jag skrek ut mina order och stirrade strängt. De drömmarna krossades brutalt av min dåvarande pojkvän som allraminst skulle ta livet av sig om jag valde att lämna hans sida för att genomgå militär utbildning.

Ja, så blev det läraryrket då vilket i och för sig passar mig väl och jag gör mycket bra. Vissa dagar. Sedan finns de dagar då man bara tar sin plats i ledet i den berömda fördömda armén och följer marschtakten. Därför händer det att jag funderar på vad jag skulle kunna göra istället för att undervisa. Dumma internettest visar dock gång på gång att jag hör hemma i den pedagogiska zonen och är en människovän av rang. Det märks inte ska jag säga. Enda anledningen att jag accepteras av mina kollegor är att jag arbetat så länge på min nuvarande arbetsplats att de flesta anställts efter mig och liksom tror att det är så här det ska vara. Man SKA ha en sur kärring som sitter och fräser i personalrummet, skäller på eleverna och i största allmänhet sprider dålig stämning omkring sig.
Jag inser att det skulle vara väldigt besvärligt att komma till en ny personalgrupp som inte alls håller med om att det är godtagbart.

Därför blev jag extra glad när jag under gårdagens genomgång av Skolverkets åsikter om min arbetsplats kom på vad jag kan göra. Jag kan såklart jobba som inspektör på Skolverket! De är sura, otrevliga och har som sin främsta arbetsuppgift att hitta fel och brister att klaga på. De har heller ingen skyldighet att förklara vad de menar eller vad man borde göra istället, de bara klagar helt enkelt. KAN DET BLI BÄTTRE?! Jag skulle vara den bäste inspektör de någonsin haft, kvaliteten och kvantiteten skulle nå sådana höjder som de bara kunnat drömma om tidigare!

Det enda som nu återstår är att söka jobbet, för att jag får det är jag övertygad om. Varför inte ta den bästa kandidaten liksom? Den enda nackdelen är väl det här att jag inte får vara ensam surkärring på jobbet. Av vad jag sett så är det ett stort antal som redan arbetar där. Men sådana småsaker kan jag inte låta hindra mig, ibland får man bita i det sura äpplet och vara följsam. Ett tag.

Insomnia

Det finns en massa fint skrivet om hur det är att bli och vara förälder. Jag tycker dock att det finns ett område som alltför ofta utelämnas; den psykiska terrorn.

Runt midnatt skulle jag tro att det var innan jag efter en lång dag somnade gott i min säng. Runt vargtimmen till började barnet tjuta som en liten mistlur varpå jag i mörkret snubblade mot barnets sovrum. Låt mig här flika in att barnet sedan sin ankomst för fyra och ett halvt år sedan sovit hela nätter kanske sammanlagt tio gånger. Och att antalet gånger som barnet vaknar per natt sällan understiger två tillfällen. Sist men inte minst sover barnet oroligt och sparkas, snurrar runt och klänger på sin omgivning i stor utsträckning trots att det sover. Den begåvade och empatiskt välsignade läsaren förstår därför att skribenten periodvis är rätt sliten.

I vart fall var det falskt alarm, barnet sov och drömde bara högljutt. Ungefär en och halv timme senare var det dock vaket och anlände till sina föräldrars högsäte, känt som "Storsängen", för att meddela att barnet ämnade protestera mot bristen på välling. Modern förklarade, som hon gör ungefär varenda natt sedan två års tid tillbaka att på nätterna sover man och dricker INTE välling. Tjurigt blev barnet men accepterade att krypa ner i sängen för att invänta morgonen och ringsignalen från faderns väckarklocka. Väntetiden var i detta fall tre minuter innan barnet återigen påbörjade sin kampanj för välling åt folket, i detta fall barnet.Nu.

Barnets önskan avspisades nu ganska bryskt av modern som verkligen behövde sova mer men började förstå vartåt det lutade. Barnet knep bistert ihop munnen och gav modern en sårad och tårfylld blick. Tystnaden lade sig åter över sovrummet. Efter två minuter kom barnets hand smygande över modern och fann moderns ansikte där en liten sårskorpa i moderns ansikte väckte klåfingriga fingrars intresse. Modern försökte avvärja detta genom att vända barnet ryggen varpå barnet replikerade med att helt enkelt klättra över modern för att fortsätta klösa. Konversationen som följde handlade en del om att respektera moderns rätt till sitt ansikte och att vara tyst och ligga still på nätterna. På detta svarade barnet: "Men jag SÄGEL ju inget mamma!"

Tystnaden lade sig åter, ungefär varannan minut avbruten av barnet som med enträgen röst krävde att att få veta hur länge det var kvar innan klockan skulle ringa. Och att få välling. När det återstod fyrtiofem minuter till uppstigning slet modern i desperation med sig barnet från sängen för att låta iallafall fadern sova ostört och förpassade sig till soffan, skakade ihop en välling, slog på barntv och tillsade barnet att det under inga omständigheter fick tilltala modern fram till dess att klockan ringde.

Efter tre minuter kom barnet krypande och krävde att få veta moderns åsikt om daggmaskar samt att det skulle få stoppa ner sin hand i moderns nattskjorta för att klämma på hennes bröst vilket är ungefär det mysigaste barnet vet. Fördelen med detta är att eventuella cancerknölar vid detta laget med all säkerhet krossats till ofarliga partiklar. Nackdelen är att det gör fruktansvärt ont. Den läsare som ställer sig frågande inför detta fakta uppmanas att ta tag i valfri bröstvårta på den egna kroppen och vrida runt den tio gånger. Modern ville denna morgon inte genomlida detta vilket förstås föranledde ett nytt raseriutbrott med påföljande tårar och sårad min samt en icke avtagande klagan om vilken dålig mor modern är.

Brösten uppläts slutligen till tortyr för att iallafall ge modern några tysta minuter innan uppstigandet. Tyst var det i ungefär två minuter innan barnet började sjunga en egen påhittad sång om vilken fin och bra mor modern är. Den vackraste och bästa i hela världen faktiskt!

Modern gav upp, klev upp och serverade sig frukost. Medans hon håglöst och helt uttröttad stirrade ut i mörkret konstaterade hon återigen som så många gånger förr att brist på sömn är en sann tortyrmetod. I det läget hade modern varit beredd att erkänna vad som helst bara belöningen hade varit tre timmars ostörd sömn i någorlunda liggande position.

Som sagt. Det skrivs en massa fint om hur det är att bli och vara förälder. Mycket lite om den uppfinningsrikedom och envetenhet ett litet barn äger när det gäller att komma åt den heliga graalen; vällingflaskan. Men. Det var en väldigt vacker sång. Faktiskt den vackraste sången någonsin. Jag älskar dig mitt barn även om du håller mig vaken på nätterna så att jag ibland tror att jag ska gå under av sömnlöshet. Men sover du inte i natt så tänker jag ge dig till trollen du påstår bor i garderoben.

Godmorgon.

I have a constant feeling somethings always near....

Rubriken är en snodd liten snutt från Iron Maidens klassiker "Fear of the dark." Iron Maiden är en hårdrocksgrupp från England vars maskot Eddie, något slags läskigt skelett, under 80-talet satte skräck i föräldrar all over the place. Rädd för medlemmarna var man också eftersom de var långhåriga och sjöng om Satan.
Tiderna förändras och idag lär Bruce Dickinson, sångaren, vara en hejare på golf och uppskatta spinning. Det låter inte så satanistiskt i mina öron men jag antar att smaken är som baken. Och att Bruce blivit gammal och inte längre orkar springa runt och mässa i svart kåpa vid midnatt.

Iallafall så tänkte jag få berätta om ett av mitt livs stora gissel; getingar. Getingar är sedan barnsben min svurna nemesis och jag skulle kunna raljera i TIMMAR om varför jag anser att getingar borde utrotas. Minns ni mina rasbiologiska känslor för krukväxter? De gäller även getingar med den skillnaden att jag inte hyser minsta nöje i att fundera på om jag ska låta dem leva eller dö, de SKA dö. Omedelbart. Lite mera Rwandafeeling, lite mer etnisk rensning a la kriget i Jugoslavien.

Getingar fyller i mitt tycke ingen som helst funktion i världen. Töntiga djurvänner pratar om pollinering av växter och mat åt fåglar. HÖ! Jag har minsann aldrig sett en geting som pollinerar en blomma i hela mitt liv, det är humlor och sympatiska små bin som gör det. Fåglarna har en massa andra saker att äta, till exempel myggor och andra helt värdelösa småkryp. Getingar är värstingar som i organiserad form anfaller oskyldiga människor i färd med att vistas utomhus. Ja, inomhus också om de kommer åt. De är helt enkelt ett slags organiserad brottslighet som terroriserar sin omgivning utan att någon riktigt vågar göra något åt det. De modiga som kliver fram för att ta tag i saken blir stungna och jagade vilket gör att de flesta tvekar inför att ta tag i getingfrågan på allvar.

Jag har själv engagerat mig i motståndsrörelsen och tagit kål på ett stort antal genom snabba attacker och hastig flykt, alltid undkommit deras repressalier. Tills denna höst då jag fegt anfölls när jag i lugn och ro satt i en buss och utan att jag märkte det fick en av de svartgula bestarna på halsen. Den stack, jag slog, den flydde ner i tröjan och stack två gånger till innan jag slutligen krossade den med mina fingers of death. Men försent. Stungen var jag, skändad och eventuellt på väg in i anafylaktisk chock, sittandes på en buss full med skolbarn som inte skulle vara till någon som helst nytta om det visade sig att jag inte tål getingar på ett "nu-slutar-jag-andas-sätt."

För att göra en lång historia kort så överlevde jag, kom till en vårdcentral och fick medicin eftersom jag  är gruvligt allergisk mot andra stickande insekter. Numer färdas jag ständigt i sällskap med medicin eftersom allergin visar sig först efter andra sticket. För de som är bekant med min minnesproblematik formas förstås genast vissa frågor och svaret på dem är: En. En gång har jag kommit ihåg att ta med mig medicinen när jag lämnat hemmet. Tur var det visade det sig eftersom den gången var ett helglajv som innehöll massor med roligt lajvande och en getinginvasion som gjorde sitt bästa för att sticka deltagarna sönder och samman. Själv klarade jag mig genom att slå ihjäl dem med min solfjäder, skrika högt och kräva att andra skulle slå dem sönder och samman. Dock kom medicinen väl till pass för de olycksaliga som blev stugna och likt mig själv inte tål dem så bra.

Hösten är nu så långt gången att de flesta av dem frusit ihjäl eller gömt sig för vintern. Jag hoppas att det i vinter blir så gruvligt kallt att de dör en fruktansvärd död allihop! Tidigare har jag iallafall känt mig relativt säker inomhus men nu, nu rycker jag till och bereder mig på att fly bara jag ser minsta antydan till flygande varelser inomhus. Jag är kränkt och jag tänker hämnas. Storligen.

Brothers in arms

Ett uttryck för soldater och en alldeles fantastisk låt av gruppen Dire Straits som så vitt jag vet inte skrivit en enda usel trudelutt. Mina föräldrar lyssnade en del på dem när jag var barn och jag har starka minnen av att sitta i baksätet och lyssna på texter som jag inte begrep ett dugg av men musiken tyckte jag om. Jag minns framförallt en kväll när vi åkte hem från min mormor och morfar och himlen lystes upp av ett helt fantastiskt norrsken samtidigt som "Brothers in arms" ljöd genom den för en gångs skull tysta bilen. Har man tre barn relativt tätt är det sällan tyst i baksätet på en bil. Men den gången var det så och jag minns känslan av svindlande oändlighet och aningar om livets stora mysterier som fyllde mig.

Nu var det inte alls det jag ville skriva, jag klämde nog mest in det för att visa att jag minsann har ett djup jag med bakom mina sura utläggningar om livets ytligheter. Nu vet ni och vi kan fortsätta.

Jag tänker idag skriva om mina "brothers in arms", mina kollegor och min arbetsplats. Anledningen till det är att jag idag är sjuk, dvs egentligen lat, och därför stannat hemma från nämnda arbetsplats. Det är det fler som gjort på grund av sjukdom och det finns nog också de som gärna skulle vilja eftersom kraven och arbetsbelastningen där jag arbetar börjar nå sådana höjder att det snart inte är möjligt att fortsätta gå dit. Egentligen har vi kanske redan passerat den men vi går dit ändå. Den här typen av tankar skjuter jag normalt sett åt sidan men en dag i sängen kan göra underverk för en människas tankeverksamhet. Till exempel hinner man tänka på vad man egentligen tänker.

Vi är lärare och vår uppgift given oss av stat, kommun och Gud Fader själv är att undervisa. I flera års tid satt vi ner och lärde oss en massa saker om våra ämnen och lite grann om hur man ska få andra att förstå dessa kunskaper. Det ingen talade om eller lärde oss var det vi idag till större delen gör, räddar världen om och om igen. Vi är experter på en läroplan som inte är färdig, vi reder ut bråk och kränkande behandling, vi är specialpedagoger, vi är uppfostringsexperter, kuratorer, psykologer, skolsköterskor, administratörer, data och itsupport, socinomer, skolledare, personalansvariga, beteendevetare, fritidsledare, lokalvårdare, vaktmästare, logistikansvariga, jurister och säkert något mer som jag glömt.

Om jag fick en peng varje gång som jag utfört en uppgift som jag egentligen inte utbildats för skulle jag ha en stor djävla hög med pengar vid det här laget.
Och jag STRUNTAR i lönen, den är inte som en civilingenjörs och kommer aldrig att bli oavsett vad facket säger, men det spelar ingen roll. Bara någon tar tag i att reda ut den soppa som är den svenska skolan blir jag glad och nöjd. När jag går till jobbet vill jag känna mig som en pedagog, inte en av "de fördömdas armé" som jag så skämtsamt brukar kalla kollegiet.

För det är precis vad jag tycker att vi i dagsläget är, vi som stannat kvar. Soldater, brothers in arms, som marscherar med LGR -11 käckt under armen och pekpinnen i ett stadigt grepp i handen. Eller vänta nu, den får vi nog lägga ner eftersom den säkert är kränkande för någon. Oavsett vad så känns det som att vi alla går mot en säker död men vi marscherar oförtrutet på. Ibland faller någon av oss ifrån och med en kort nick tar vi farväl innan vi fortsätter  framåt mot horisonten och den döende solen. Vi vet att det är ett hopplöst självmordsuppdrag det vi håller på med. Alla orkar inte. En del ger sig frivilligt av, andra går in i väggen och blir aldrig människor igen. En del utvecklar strategier för att orka, slutar se, ge och engagera sig. De förstår det kanske inte men de bidrar till att göra saken så mycket värre för oss som fortsätter marschera eftersom vi då tvingas lyfta upp och bära även deras packning.

Men vi som är kvar, vi kämpar vidare. Brothers in arms ända till slutet. Och även om jag ligger här och latar mig idag så vet ni att jag så snart jag kan kommer att ställa mig upp och springa ikapp er. Vad för slags soldat vore jag annars? För tillsammans fortsätter vi ändå att marschera trots att vi någonstans vet att det är hopplöst. Vem ska göra det om vi inte gör det? Vi har det viktigaste arbetet ett samhälle kan ha och så många är beroende av oss varje dag. Vad annat kan vi göra än att fortsätta göra det vi gör?

"You did  not desert me my brothers in arms"- tack för det!

"Jag är inte rasist MEN..."

....jag är verkligen inte någon vän av krukväxter. Iallafall inte mina egna. Andras går bra, de ser prydliga och trevliga ut när man besöker någons hem. Där passar de fint. Det är när de envisas med att komma hem till mig som det blir jobbigt.

Jag har en begränsad mängd resurser i form av tid, energi och minneskapacitet. Under en vecka är det så MÅNGA saker som ska hinnas, orkas och kommas ihåg. Skötsel av krukväxter ingår liksom inte där. Jag gör mitt bästa för att ignorera dem och låtsas helst inte om att de finns förrän de slokar så markant att det ser ut som ett fält av död. I det läget brukar mannen i mitt liv eller barnet påpeka att det kanske vore på sin plats att låta vattenkanna likt ett regnmoln sänt från Herran vandra över den torra öken som är mina fönsterbänkar. Tro nu inte att min livspartner är ett kräk som inte kan tänka sig att utföra sysslor i hemmet som av tradition anses tillhöra det kvinnliga släktets gebit. Det är helt enkelt så att just detta med blommorna är något som jag själv sagt att jag tar på mig att utföra istället för att sopa bron och andra tråkiga snörelaterade sysslor. Det finns en överenskommelse helt enkelt.

Jag måste nog erkänna att husets herre sköter sina delar av det avtalet betydligt bättre än mig själv, jag har aldrig behövt påpeka att snö behöver skyfflas runt. Till skillnad från honom som likt en riddare i blänkande rustning ständigt rycker ut för att frälsa hemmets krukväxter från ondo; dvs min bristfälliga omsorg.

Otaliga är de växter som jag nästan lyckats ta ihjäl och det är inte helt oangenämnt att härska över liv och död på det viset! Ibland står jag och betraktar dem en stund där de ligger och slokar, för utmattade för att be om nåd efter att i det tysta ha bett otaliga böner om frälsning och förlåtelse. I den stunden har jag all makt i världen att bestämma mig för om jag ska välja att vicka på handen och låta det livgivande vattnet rinna ut ur pipen och ner på den uttorkade öknen, vidare ner till deras rötter. Jag skulle kunna låta bli. Låta tiden gå och se dem förvandlas till förvridna bruna löv som sakta vittrar bort och förvandlas till stoff. Jag skulle kunna låta bli, men förstås gör jag inte det. Det vore grymt och ondsint samt BARA resultera i att jag måste köpa nya och utstå smälek från framförallt barnet som gärna påpekar att det inte är så svårt att vattna blommor.

Lite märkligt är det kanske att blommorna ute sköts med all kärlek och omsorg i världen. Det gödslas, sandas, flyttas, skuggas och duttas hela sommaren lång. Trädgårdsböcker och expertis konsulteras för att blommorna ska ha de allra bästa möjligheter att växa och frodas så fort minsta tendens till misstrivsel visar sig. Under tiden står krukväxterna i sina bastuvarma krukor i det icke solskyddade fönstret och dör sakta torkdöden utan att jag rör en min eller ett finger.

Såklart har jag funderat över detta förhållande. Jag landar gång på gång i att jag nog helt enkelt när vissa rasbiologiska värderingar som jag inte praktiserar i mitt möte med människor. Perennerna är liksom en bättre sort, de förtjänar bättre och har ett högre existensberättigande. Att gräva dem större och större rabatter för att ge dem livsutrymme är helt vettigt och riktigt, de har RÄTT till det genom sin suveränitet. Krukväxterna ska vara glada och tacksamma om de ges ny jord och större krukor vart tredje år eller så. Ärligt talat så tror jag att det var min svärmor som förbarmade sig över dem sist, man kan helt enkelt säga att en hjälparbetarorganisation lyckades ta sig över gränsen och gjorde en insats.

Nej, märkligt är det allt. Som sagt, jag är inte rasist men någon vän av krukväxter är jag inte.

"The leopard cannot change his shorts."

Rubriken är ett citat från min favoritförfattare Terry Pratchett. Jag orkar inte gå in på vad citatet anspelar på eftersom det egentligen inte har med dagens ämne att göra så om du inte förstår eftersom du inte läst boken råder jag dig att göra det. I annat fall förstår du och skrattar just nu när du kommer ihåg hur bra boken var.

Iallafall. Det jag var ute efter var ordet leopard. I detta fall mönstret som kallas leopardmönstrat. Jag har så innerligt svårt för leopardmönstrat att jag nästan inte vet var jag ska ta vägen och jag fasar att vi går mot en leopardhöst! Leopard i klädform har nämligen den senaste tiden korsat min väg i ett flertal former.

Det är bara ett så obegripligt fult mönster, nästan lika hemskt som kamouflage, men DET kan jag iallafall se en poäng med i militära sammanhang. Jag skulle inte heller vilja krypa runt i till exempel Afghanistan iförd stridskläder med icke döljande effekt. Men leopard-NEJ!

Jag har inget emot personerna som bär leopard, ja vissa då, men jag förstår det bara inte! DET ÄR FULT!!! Länge var det ett tecken på dålig smak, endast delad av kvinnor till salu och överklasstanter, men nu, nu verkar det kört! Leopard, leopard, leopard, överallt finns leopard!

Jag har lagt ner en del energi på att fundera på vart denna min aversion kommer ifrån men jag har faktiskt inte, trots min rätt livliga fantasi, kunnat hitta ett svar. Det är bara fult och anskrämligt helt enkelt. Eller? Bär jag på förtryckta minnen av leoparder? Har jag dödats av en leopard i ett tidigare liv? Har jag antastats av en man iförd leopardskjorta men förträngt det?

Jag tänker och tänker, men jag förstår inte!

Eller är det naturen som gör ännu en framstöt? Den försökte förra veckan döda mig genom ett lönnmordsförsök på bussen medelst ett getingstick i halsen vilket dock bevisligen misslyckades. Så nu försöker den smyga sig på mig på andra sätt, försiktigt och krypande, precis som en LEOPARD!

Vilka belägg jag har för det? Tja, låt mig tala om att det till kollegiet hör två modersmålslärare i ryska. Den ena med leopardblus och den andra med leopardhandväska. Min arbetsplatsgranne i leopardtröja. Ser ni ett mönster? DET GÖR JAG! Det kallas för leopard och det är avskyvärt!

Sometimes love just ain´t enough

But there's a danger in loving somebody too much
And it's sad when you know it's your heart you can't trust
There's a reason why people don't stay where they are
Baby sometimes love just ain't enough

 

 

Efter den OSEDVANLIGT sliskiga inledningen kan jag konstatera två saker. Dels att jag blir helt chockerad över att en surkärring kan lyckas få till en sådan av snyft och smördrypande inledning, undrar om jag är sjuk, och att det inte alls är hjärtat som är opålitligt. Det är hjärnan.

Helt riktigt har jag igen tänkt beklaga mig och gnälla över det kors jag släpar efter mig på min väg mot Golgata; min icke längre fungerande huvudknopp. Passar inte galoscherna kan du ta och leta reda på någon blogg som behandlar inredning eller katter.

Efter en oroväckade väl fungerande sommar, ja visst bör man bli misstänksam men jag antar att hoppet är det sista som överger människan. Förutom möjligtvis försäkringskassans handläggare som verkar jaga folk ända in i döden, men det är en annan diskussion. Nåväl, sommaren fungerade rätt väl utifrån ett hjärnperspektiv. Sedan kom semesterns slut och arbetet återupptogs. Det verkade fungera rätt väl tills ganska exakt början av denna vecka då jag insåg att det var mycket sent och jag ännu inte somnat trots att jag var trött. Så har det fortsatt vilket är ett stensäkert tecken på att hjärnan har börjat konspirera bakom min rygg och planerar för ett driftstopp.
Och hej hopp!

Jag satt på golvet och stirrade stint på en hög med blå sammet som skulle förvandlas till en klänning. På något vis. Med foder. Vändsytt foder. På något vis. Bakom mig hade jag en lång dag som tillbringats på kurs där mängder av ny kunskap tryckts in. Jag hade feber, ont som *** i den berömda nacken och ett barn som vägrade sova. Vad jag INTE hade var ett välstädat hus som jag egentligen behöver för att bättre kunna koncentrerar mig, en strukturerad packning av mina lajvsaker (den existerade först men krossades brutalt av barnet) och en sambo på hemmaplan. Håglöst försökte jag ta mig för något av allt det som borde göras men med inget resultat alls eftersom det var kaos i hjärnan.

Efter en kamp som hette duga blev barnet i det närmaste medvetslöst ungefär två timmar efter sin egentliga sovtid. Barn är förvånansvärt uthålliga när de vill något, till exempel vara vakna fast de ska sova. Det måste man ge dem! Då kunde jag på allvar stirra tyget i vitögat och inse att det inte kommer att gå. Och dessutom måste jag handsy en massa innan jag kan sätta igång på allvar. Förtvivlat försökte jag få hjärnan att visa minsta lilla intresse för att hjälpa till och lösa problemet. Den svarade med att ge mig tunnelseende och sätta upp den lilla skylten "Out of order."
Jag blev inte arg, jag blev RASANDE!

Jag kan utan svårighet acceptera allt det som ledde fram till detta patetiska tillstånd av avsaknad av koncentration, fokus och planeringsförmåga. Ingen har dött av lite svårigheter och det är bara att bita ihop och gilla läget. Men konsekvenserna-hell no!

Jag ville ge upp. Slänga klänningen åt helvete och och gå och sova. Aldrig mer ta mig för något som återigen bevisar att jag inte längre är den jag var och att jag mest troligt heller aldrig blir det. Förskansa mig i hemmet och skaffa mig en helt ofarlig hobby som inte får mig att framstå som en inkompetent idiot. Kanske limma servetter på små askar, heter det möjligtvis decoupage? Men i helvete heller!

Vid midnatt stapplade jag i säng. Klänningen var långt ifrån färdig men betydligt närmare slutmålet än tidigare. Hemmet var städat och alla mina saker som barnet spritt ut återfunna och nedstoppade i packningen.

Fuck you hjärnan-mig knäcker du inte!

1984-snart i en dator nära dig!

1949 publicerade författaren George Orwell en bok som kort och gott hette 1984. Den handlade om den då avlägsna framtiden då staten skulle övervaka våra minsta rörelser och tekniken användas för ont. När 1984 anlände for real så visade det sig inte direkt vara som George hade tänkt sig men det bekom nog inte honom eftersom han varit död sedan 21 januari 1950. Även om 1984 var läskigt på sitt sätt med gräsliga frisyrer, hårspraysmissbruk och releasen av skivor från både Cyndee Lauper, Kicki Danielsson och Bananarama kan man inte ens med den bästa viljan i världen säga att det motsvarade Orwells tankar om ett av staten fullständigt förtryckt samhälle. ( Ja, kanske lite i Sovjetunionen då, men det förstör liksom den senare poängen om jag drar upp det.)

2012 är det dock en helt annan femma. Som den trogne läsaren vet skapades denna blogg bland annat för att Surkärringen ville arbeta med sin fobi gentemot teknik. Det har, måste ändå erkännas, gått rätt väl faktiskt. Logga in, skriva inlägg och redigera har bemästrats. Hur man gör en snygg layout är ännu ett mörker eller hur och varför man ska sätta etiketter på sina inlägg så därför struntar jag i det.

Surkärringen har också motvilligt lärt sig bemästra de mest elementära funktionerna med det populära sociala mediet Ansiktsboken, mest för att det är en sådan FANTASTISK källa till irritation, och tror att hon vet hur man skickar visitkort med mobilen. Ibland. Det betyder dock inte att hon känner sig bekväm med teknik eller litar på den. Någon smartphone kommer aldrig att inhandlas om det inte blir obligatoriskt som invånare i landet och twitter verkar helt meningslöst. Hon kämpar därför fortfarande emot. Det var nog därför det hände, tekniken ledsnade på att vänta och gick till attack.

Av min arbetsgivare har jag tilldelats en bärbar dator. Det sägs att det ska vara för att underlätta mitt arbete och ge mig möjlighet att ta in världen i klassrummet. Personligen tror jag att det i själva verket är ett knep för att få mig att arbeta mer hemma då jag kan ta med redskapet. Det var lite svårare förr när det var stationära datorer att få personalen att arbeta hemmavid.
Det kan också vara så att de vill komma åt våra själar och liv via den privata information som kan finnas i datorerna då folk tenderar att använda dem i privata syften. Det har de förstås räknat ut och sitter nu bara och väntar på information som de kan använda emot oss. Jag har sett ett program om förhörsteknik av krigsfångar och terrorister så jag vet minsann hur det går till! De letar efter minsta lilla information om dig, din familj och ditt privata sammanhang som de sedan använder för att få dig att samarbeta och gå i deras ledband.

I vart fall satt jag hemma med min arbetsdator som har en touch pad som är känsligare än en prinsessa på en ärt och råkade nudda den varpå den åkte upp mot högersidan och därför ville berätta vad en av mina bekanta på Ansiktsboken lyssnat på via en känd sajt som erbjuder musiklyssnande. I samma ögonblick som jag försöker få bort informationen om detta kommer barnet och slänger sig i min famn varpå jag förlorar kontrollen över datorn. Då passade den på.

Helt plötsligt vrålar Abbas gamla slagdänga "Mamma Mia" ut över rummet, volymen stod nämligen på max efter dagens filmvisning på arbetet. Agnetha Fältskog skriker, barnet skriker ännu högre och jag försöker förtvivlat göra mig av med bägge två. Barnet vägrar lämna min famn och SÄTTER sig på mina händer som pressas mot tangentbordet. Agneta fortsätter att skrika och HELT PLÖTSLIGT ser jag att mitt namn nu står uppe i hörnet på musiksajten. HELVETE!!! Utan att jag ens velat det har jag nu lyckats läggt till den kända musiksajten som jag är rätt övertygad om att vi inte får ha på arbetets redskap.

Agneta tystnar äntligen, barnet lugnar ner sig och jag tittar oroligt mot dörren för att se om den ska sparkas in av kommunens IT support som kommer för att straffa mig. Det har nu gått ett par dagar och det har ännu inte hänt. Jag har inte lyckats få bort installationen och vågar givetvis inte ringa och fråga hur man gör. Förbannade teknik! Kan den inte bara låta mig vara ifred och sluta försöka piska in mig i ledet på väg mot undergången?!

XXXXX- this one goes out for you.

Men vad kan en Surkärring tycka om folk som utför medvetet elaka handlingar mot andra människor? Ska hon verkligen öppna munnen med tanke på den mycket sura attityd hon uppvisar gentemot sin omvärld? Ja, det ska hon SANNERLIGEN eftersom hon har en hel del att säga till de som inte kan låta sina medmänniskor vara ifred!

Låt mig inleda med att berätta att jag har en god vän som har ett alldeles förtjusande barn. Barnet är artigt, vänligt, empatiskt, hänsynsfullt, tålmodigt, humorisktiskt, fantasifullt och i största allmänhet tolerant, tillåtande och väluppfostrat. Jag har svårt att komma ihåg att jag någonsin träffat ett trevligare barn. Detta betyder dock inte att allt i barnets värld är rosor och pannkaka eftersom barnet vistas i närheten av betydligt mycket mindre trevliga barn som anser sig ha rätten att hålla på och hacka på min väns barn som varande "udda". För det vet ju alla att tjejer bara ska leka två och två, ha vuxenkläder, bete sig allmänt djävligt och taskigt samt BARA göra tjejiga grejer som att sminka sig, shoppa kläder, bry sig om ytliga saker och annan skit.

Jag har förstått på min vän att barnet i perioder inte mått så bra av det bemötandet och det kan jag sannerligen förstå! Vem skulle uppskatta att gå till sin arbetsplats om man ständigt och jämnt skulle utsättas för kommentarer, kritik och hån för den egna personen?!

Det stora problemet är förstås inte de icke uppfostrade barnen utan deras helt värdelösa föräldrar. För tro mig, föräldrar är en SANN källa till moralisk kompass, verklighetsuppfattning och allmänt hyfs hos barn. Såklart beror det på att man inte av mor och far fått lära sig att visa respekt för medmänniskan eller givits insikten att det finns människor som gör andra livsval än en själv och DET ÄR HELT OK! (Ja, om det inte är något uppenbart korkat som skulle göra en Surkärring upprörd förstås.)

Då jag arbetar i en miljö där jag ständigt omges av unga människor har jag haft gott om tillfällen att studera ett antal mycket otrevliga exemplar av människovarelser och deras ännu otrevligare föräldrar. För hur NÅGON förälder kan ha mage att försvara det egna barnet när det helt klart hittas med handen i syltburken, eller den nidskrivande pennan i handen/kränkande orden i loggar och sms eller helt enkelt åskådats i färd med att slå eller förnedra en annan ung person övergår mitt förstånd.

Det finns i regel förklaringar till allt konstigt som människor hittar på, men det är INTE liktydigt med att vi som står runt och ser på behöver tycka om det som händer eller acceptera det överhuvudtaget! Jag skulle inte vilja vara mitt eget barn den dagen det ringer hem och jag får veta att mitt barn varit med och kränkt någon annan. Jag tror inte på kroppsaga men jag kan LOVA att jag har en hel arsenal med andra bestraffningar som svider ännu bättre och framförallt längre.

Tillsammans bygger vi en bättre värld men det är möjligt att vi måste krossa några självupptagna tår på vägen. Det kan det vara värt.

Sex, drugs and rock n roll! Eller så inte.

Nja, livet som Surkärring mitt i livet med småbarn, heltidsarbete och husägande ger kanske inte så rika tillfällen till sex, droger och rock n roll. Det är dock inget jag sörjer över då mitt intresse för tillfälliga sexuella kontakter, olagliga kemiska substanser och stökiga konserter är lika med noll. Jag kan på min höjd tänka mig en lightvariant som består av en treo mot nackvärken, se på tv tillsammans med mannen i mitt liv och kanske en tripp till vårt lokala Ica Maxi en löningshelg.
Efter dagens inledande aktivitet har jag dock förstått att inte alla mina medsystrar känner samma sak.

Klädbytardagar, där man kan lämna in saker till försäljning mot en viss provision tycker Surkärringen är en bra ide. Jag lämnar själv aldrig in saker eftersom jag hellre skänker mitt överskott till Röda Korset för att bättre gagna mänskligheten men att besöka dem för att handla går väl an. Iallafall är det vad jag tänker med ungefär ett halv års mellanrum eftersom jag då förträngt mitt heliga löfte att ALDRIG mer besöka en dylik tillställning då det alltid slutar med mord. Mentalt iallafall, vissa gränser har jag trots allt för vad jag gör mot mina medmänniskor.

Denna dagens klädbytardag besöktes inte bara av mig själv, barnet i huset medföljde eftersom fadern fann det för gott att fly fältet till en motorsportstävling. Barnet har ett stort intresse för kläder och lovade och svor att bete sig mycket fint och välartat. Samt inte klänga och tjata. Det löftet höll ända fram till kön då det blev tråkigt att stå still och vänta varpå projekt klätterställning inleddes. Jag var förstås klätterställningen.

Så småningom slogs portarna till Sodom och Gomorra upp varpå den prydliga raden av kvinnor i åldrarna 20-50 år förvandlades till galna groupies och klädknarkare av klass. Det var förstås bra för barnets gnäll om att det var tråkigt och jobbigt att stå själv, vi lyftes likt sandkorn av den påtryckande vågen och damp ner inne på golvet vid ytterplagg för barn i den storlek jag råkade vara ute efter. Ovanligt glad i hågen började jag bläddra igenom plaggen, dock något störd av den ström av kvinnor som ständigt knuffade mig i ryggen för att komma förbi och beskåda plaggen längre in. En trevlig jacka som jag höll upp slets brutalt ur mina händer från andra sidan stället av någon som tydligen ansåg sig ha bättre behov av den. Jag beslöt då att förflytta mig till skorna där jag och barnet delade en trevlig stund med att diskutera barnets icke behov av alla skor som fanns framlagda. Givetvis fortfarande knuffad i ryggen.

Nu kände jag pulsen börja öka men tappert fortsatte jag mot kläderna i barnets storlek. Ljudnivån i lokalen var nu på gränsen till tinnitus. Vid bordet med rätt storlek rådde kaos. Kvinnor i varierande åldrar rev och slet i de stackars plaggen som om de vore dyrbara skatter det gällde att försvara till varje pris. Själv stod jag artigt och väntade på att få ta plats vid bordet när jag rätt brutalt knuffades framåt av en ivrig skattletare. Nu blev jag arg, vände mig mot den skyldiga och levererade en hånfull blick. Hon var dock för upptagen med att mangla omkull en annan besökares barn med sin påse att hon rentutav inte såg den. Eller helt enkelt struntade i den. Människor som trycker omkull små barn med fullproppade Ikeapåsar har nog inte så mycket samvete. Barnet tog sin tillflykt UNDER bordet och gjorde förgäves försök att få kontakt med sin vårdnadshavare som i trance även hon slet och rev omkring. Mitt eget barn räddade jag undan i ett hörn av bordet innan jag påbörjade mitt klädletande.

En timme och en kvart senare satt jag åter i min bil och konstaterade att både jag och barnet överlevt. En påse med kläder hade vi också fått med oss och likaså rikligt med incindenter att reta upp sig över under återstoden av dagen. Jag begriper inte hur man kan vara en sådan usel människa att man förvandlas till ett morrande odjur när tillfälle att handla begagnade barnkläder ges, herregud!

Jag konstaterar att det helt enkelt måste vara mina medsystrars sätt att leva drömmen om det vilda livet utan att behöva riskera Polarn och Pyretidyllen man byggt upp åt sig. Men under ytan lever drömmen om att i stora grupper skrika och knuffas fram och tillbaka, i och för sig inte under influens av något mer drogaktigt än söndagsmorgonens kaffe. Men det kanske var djäääääääävligt starkt!

Morot och piska utan morot är likamed råriven morot.

Att inte ha ett fungerande minne är verkligen inte så roligt som det låter men det skola icke underskattas då det ger rikliga tillfällen att göra insättningar på skamkontot och rikligt med uttag från självkänslekontot. Det är helt enkelt bra för ödmjukheten att då och då hamna i de mest penibla situationer som får en att inse vilken liten mask man är.

Det var förstås besvärligare i början av tiden E.Br (efter branden) då det kördes bil utan att trafiksignaler kunde tolkas på rätt sätt, tvättades dagstidningar, letades nycklar nätterna igenom, lagades mat på ett annorlunda sätt och i största allmänhet levdes utan att riktigt veta hur man utför relativt enkla vardagssysslor. Arbetet var också ett intressant kapitel då jag inte riktigt kom ihåg vad alla mina kollegor hette, ibland glömde bort vad jag pratade om eller vilken klass jag undervisade för tillfället. Jag la en ansenlig mängd tid på att leta efter saker och skriva små lappar för att komma ihåg saker som jag sedan ändå glömde eftersom jag inte kom ihåg vart jag lagt den påminnande lappen. Eller så förstod jag helt enkelt inte vad jag menat med det jag skrivit.

Det är rent utav ett UNDER att jag inte avslöjades som ett fiasko under denna tid och att ingen ifrågasatte min lämplighet som utbildare men jag antar att folk har bättre saker för sig än att fundera på landets utbildningsväsende. Sjukskriven? För vad? Jag var helt i ordning fysiskt, förutom de redan implementerade nackproblemen så jag såg verkligen ingen anledning till att på statens bekostnad stanna hemma och gotta mig! Har man ett arbete går man dit och gör det man ska om det inte skulle råka vara så att man vaknar upp och är död. Eller kommer ihåg att ringa och boka en tid för att prata med en läkare om sitt tillstånd.

Nåväl, det där är länge sedan nu och nuförtiden steks köttbullar som de sig bör, dvs i smör och inte på högsta värme i tio minuter. Inte heller tvättar jag annat än kläder eller tänker att rödljus förstås gäller någon annan och inte mig själv. Jag kan numer också gå till affären och handla ett fåtal saker utan att skriva 14 lappar om saken och ändå komma hem med fel saker. I ärlighetens namn ska det dock sägas att det inte bör ske i slutet av dagen och att det helst inte ska vara för mycket folk i affären eftersom det är aningens stressande att stå vid hyllor och stirra för att försöka komma ihåg när folk står ivrigt trampande bakom eftersom de faktiskt VET vad de ska handla och tycker att man ska ta det man ska ha NU och sedan flytta på sig.

Graden av förödmjukelse är i varje fall långt mycket mindre än tidigare och det är kanske lite synd då jag tror att det är mycket danande för karaktären att ofta reflektera över sin uselhet. Man måste dock göra det bästa man kan med det man har så numer får jag hålla till godo med de små saker som livet erbjuder! Till exempel den där blomman som jag sedan i juni tänkt var gång jag ser den att jag måste plantera om. Jorden är köpt, det tog mig bara en månad att åstadkomma, så nu är det bara att sätta igång! Eller tvätthögen som jag tenderar att bygga upp eftersom jag ska vika tvätten sen, trots att jag egentligen bestämt att jag ska vika den dagen efter att den tvättats. Men då är det ju alltid något annat som jag glömt sedan tidigare som jag måste göra. Egentligen kan man nog säga att det mest elementära hushållsarbetet i mina händer förvandlas till en lååååååååångt utdragen process eftersom jag sällan klarar av att organisera upp det så att det effektivt och enkelt utföres direkt. Lägg till det min lata natur så förstår ni vilken katastrof mitt liv i själva verket är. Vad gäller arbetet så gäller förstås samma princip där. Saker glöms bort, det är helt omöjligt att arbeta efter ett effektivt system eftersom jag aldrig hinner tänka ut ett effektivt system och skulle jag råka göra det har jag glömt det nästa dag, att läsa och förstå saker på en högre nivå än det jag förväntar mig att eleverna ska klara av är extremt svårt en sämre dag.

I sådana lägen är det allt bra skönt att ha dedikerat sitt liv till mindLESSness! När det känns som att allt bara faller sönder och helvetes portar i form av självömkan och ynklighet öppnar sig gäller det att dra ett djupt andetag och upprepa sitt mantra, själva essensen av mindLESSness; "Kom igen nu din lata kossa, sätt fart!!!" Och med ett skutt är man uppe igen, redo att göra sin plikt mot hem, arbete och omvärld trots att man för en kort stund sedan bara ville lägga sig ner och dö.

De säger att piska och morot är en effektiv kombination men jag skulle nog säga att en kraftigt svingad piska är BETYDLIGT bättre!

How about a nice cup of Shut the fuck up?

Ibland blir det helt enkelt bara fel för människor. Jag tror att det främst orsakas av att man inte tänker efter före man öppnar munnen men det kan också bero på att man helt enkelt är dum i huvudet. Rent utav underhållande dum. Här följer nu en liten rapportering av ett av de tillfällen när jag önskar att jag haft en liten kopp med håll käften att bjuda på, det hade blivit så mycket mindre pinsamt för vissa personer då.

Personen i fråga var en klarögd och äppelkindad vikarie som dök upp på min arbetsplats då en av mina kollegor fann för gott att tillbringa den första av arbetets månad på annan ort och helt enkelt var för lat för att göra rätt för sig. Vikarien visade sig, liksom alla vi andra, ha planer på att äta lunch i personalrummet. Till en början gick allt bra och konversationen flöt lättsamt och smidigt. Men sedan hände det.

Efter en stärkande klunk kaffe som verkligen inte kan ha innehållit det minsta lilla håll käften vänder vikarien sina tindrande ögon mot mig, kastar en menande blick mot mitt bukparti och säger med hurtig röst; "Och när är DU beräknad?". Stämningen runt bordet sjönk från livfull till stendöd på en nanosekund, oroliga ögonkast utbyttes och vissa förpassade sig i skydd bakom möblerna. Nä, det gjorde de inte men mentalt kändes det som att de förpassade sig själva i ett skyddsvärn på Mars.

Lugnt drack jag en klunk av mitt eget kaffe varpå jag lugnt replikerade; "Inte alls faktiskt. Jag är bara tjock." Småröd om de käcka kinderna började vikarien mumla om att det var så många på arbetsplatsen som var gravida och hon hade liksom fått för sig att..."Nej, jag är som sagt bara tjock."
Sedan gjorde jag ett försök att byta samtalsämne för att inte utsätta den stackaren för mer skam och skuld men vissa kan helt enkelt inte ta en hint. Istället skulle det nu utredas om jag HADE barn. Artigt förklarade jag att jag hade ett barn som var fyra år varpå vikarien fortsatte sin DANS i klaveret genom att fråga om jag inte kände att det var dags för ett till? Ja, vad skulle jag säga? Lika artigt förklarade jag att jag hade försökt men att det inte gått så bra.

Kära läsare, visst tänker man nu att om man råkat sätta sig i detta klister vid detta läge skulle ha valt att prata om VAD SOM HELST förutom det ämne man så fatalt gjort bort sig inom? Inte vikarie inte, istället flöjtade hon glatt: "Ja, det är ju liksom inte meningen att vissa ska ha barn. Det får man som bara lov att acceptera!"

Ja, jag vet att jag kanske skulle försökt hjälpa denna stackars gås genom att förklara lite allmänt hut, hyfs och folkvett. Men jag kom mig liksom inte för, det fanns helt enkelt inget att säga. Dessutom kände jag mig helt fascinerad över hur tanklösa en del människor kan vara utan att de själva förstår det. Jag tror att mina kollegor förvånades över att vikarie återvände till sitt arbetsbord efter denna lunch med huvudet intakt på kroppen och inte nedstoppat i en påse men även en Surkärring kan ha sina förstående och empatiska stunder. Trots allt lär ju Gud hålla sin hand över barn och idioter och vem är en liten surkärring att sätta sig upp emot the Lord himself?

Vikarie fortsätter sin anställning hos oss ännu ett tag och det är med STORT intresse som jag följer de vidare förehavandena!

Riket vid vägens slut

Det är inte ofta som en äkta Surkärring lämnar sitt hem eller iallafall den kommun där hon råkar vara skriven. Det beror inte på att hon direkt hyser några kända aversioner mot andra landsdelar, förutom Skåne och varför är väl rätt uppenbart, utan helt enkelt på tidsbrist. Det finns ju så många viktiga saker att göra istället för att fnatta land och rike runt, till exempel att städa och sortera tvätt. Nåja, i sommar hände det faktiskt.

Ty det hände sig vid den tiden att Herodes, eller i detta fall mannen i hushållet, antydde att det vore schysst om familjen minus barn gav sig av till Betlehem för att skattskriva sig eller i allafall ha en liten semester. Barnet kunde förstås inte följa med eftersom Jesus inte heller dök upp förrän ankomsten till Betlehem och det ännu är för ungt för att uppskatta bilfärder a 16 timmar i sträck. Jag skulle för övrigt inte alls ha uppskattat om barnet dykt upp på den utvalda semesterorten eftersom det skulle betyda att någon illvillig människa rövat bort mitt barn och transporterat det utan min vetskap sisådär en 120 mil.

I vart fall gav vi oss av och resan avlöpte utan problem tills vi äntrade Västra Götaland, eller som landsdelen STOLT deklarerade med stora bokstäver "Välkommen till Arns rike." Förtjust i Jan Guillous böcker är jag icke det allra minsta men som historienörd, medeltidsfantast och levande rollspelare tryckte jag förstås trynet mot rutan i hopp om att få se en skymt av Arn i sin stiliga tempelriddardräkt! Det visade sig vara helt falsk marknadsföring då jag inte såg ens den minsta lilla GLIMT av Arn! Bu säger jag!

Ska man nu stoltsera med bygdens son, omän en påhittad sådan, får man väl för sjutton se till att leva upp till sin stolthet! Är det svårt att ordna fram ett par karlar i relativt rätt längd och placera ut strategiskt längs vägen, iförda rätt mundering? Det måste väl finnas MASSOR med människor som mer än gärna skulle tjänstgöra som Arn ifall det innebar betalning?! Vad jag vet anordnas kommunala sommarjobb över hela vårt avlånga land och i valet mellan att rensa ogräs eller släpa runt tunga rullstolar med dementa gamla tanter eller gestalta Arn är väl valet givet?! "Vill du stå längs riksväg XX och se ut som en cool riddare från en historiskt mycket inkorrekt bok eller vill du följa Agda till fotvården?" Ja läsare, vad tror ni själva?

Med vreden kokandes inom mig anlände jag till Betlehem där jag sedermera fick plåster på såren i form av mycket gamla fiskarbosättningar placerade ute i skärgården. Dock dröjde det bara till hemresan så revs plåstret brutalt av när vi passerade Arnäs, i boken den plats där Arn bor efter sin återkomst från det heliga landet. Det kan vara så att det inte alls hette Arnäs utan att jag bara vill det men strunt i det. Arns hem BORDE ha hetat Arnäs, vilken riddare av rang skulle nöja sig med något annat?! Arnäs visade sig vart fall vara ett industriområde där det även placerats en kommunal återvinningscentral. Med andra ord låg Arns hem nu helt plötsligt på en soptipp. Lite roligt var det dock, för det är väl kanske den plats jag tycker att författarens samlade alster borde placeras.
Men ändå. Det handlar om principen!

Helt förkrossad återvände jag till mitt hem som jag blott fick vila på ett ögonblick innan det var dags att ge sig av till arbetsplatsen eftersom semestern var slut. Damn you Arn, damn you! Jag håller dig, Västra Götaland och regeringen ansvarig för detta vedervärdiga avslut på en annars acceptabel sommar. Vänta du bara.

Den högstes sång

Titeln är hämtad från den förträffliga samlingen texter som av en initierad och utvald skara känns igen som Eddan, det vill säga den bok som berättar om vikingarnas gudar, levnadsregler och kungar. Den högstes sång tillhör avdelningen levnadsregler och tjatar vers efter vers på om hur man ska bete sig i största allmänhet. Dock säger den inget om bantning vilket jag ämnar göra.

Det ska sägas direkt, jag HATAR att tänka på vad jag äter och jag HATAR motion. Det är så mördande tråkigt att följa dieter eftersom de i största allmänhet hindrar en från att äta det man tycker är riktigt gott. I mitt fall råkar det vara fett, socker, och i största allmänhet sådant man blir tjock av. Kolhydraterna är mina sanna vänner och jag har svårt att se ett liv utan dem. Dock har jag också vissa problem med att se mig själv byxlös vilket är vad jag är på väg mot eftersom jag också som sagt avskyr motion.

Vissa förkastliga tarvliga varelser, observera det medvetna uteslutandet av ordet människor, tycker om motion. Med GLÄDJE i rösten pratar de om tillfällen när de sprungit så de kräkts eller lyft vikter så att blodkärl brustit, helt utan att tänka på den dåliga stämning de sprider omkring sig. Lika hemskt är det med människor som vill berätta hur fort de springer en mil och de påföljande nickningarna och hummandena från övriga i sällskapet som förstås inte vill verka sämre eller icke insatta. Själv vet jag EXAKT hur lång tid det tar för mig att springa en mil, nämligen ingen tid alls. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag sprungit en mil och inte heller kommer det att hända.

Trots denna min inställning till att äta knapert och röra på fläsket ska det sägas att jag vid ett flertal tillfällen i mitt liv nått stora framgångar inom området bantning och man kan ju fundera hur detta hänger ihop? Det handlar dels om envishet men SÅKLART också om det självförakt som bara en sann surkärring kan uppbringa. Kombinationen att vräka i sig som en glufsande gris och önskan om att vara perfekt smal lägger en fin grund för att avsky både sin kropp och sin USLA självkontroll. Helt enkelt får man det bästa av två världar när man dels får hata sig själv för att man inte klarar av att äta vettigt och motionera som alla andra och som straff varva stenhårda dieter och överträning med ett vettlöst frossande bortom all sans och vett! I love it! För trots att man är en Surkärring finns det ju tyvärr någon slags gräns för vad man får säga till andra människor om deras beteende men till sig själv får man utan restriktioner säga PRECIS vad som helst!
Jag hade faktiskt nästan glömt bort denna stora sanning tills jag efter sommaren gick igenom garderoben för att undersöka eventuella behov av proviantering inför hösten. Det visade sig finnas gott om proviant men alldeles för mycket yta att täcka. Kort sagt fanns det bara ett par byxor som passade. Nu skulle man kunna tänka att man kanske bara kan acceptera sin vikt, köpa nya byxor och vara nöjd med livet? Ja, om man är en lat ryggradslös och allmänt vek fjant går det alldeles utmärkt att göra så. En äkta Surkärring djupdyker istället ner i Självföraktets brunn och kommer upp till ytan som en pånyttfödd nånting nånting, jag kommer inte på något bra. Men tänk er något sjöjungfru eller grekisk gudinneliknande sak som stiger upp ur en springbrunn så har ni bilden. Med tillägget att varelsen är enormt fet och liknar en sjöko och mest troligt nästan fastnar när uppklivandet ska göras så istället för att kliva graciöst över kanten vältrar hon sig över med en duns. Möjligtvis måste de stiliga unga männen som vaktar brunnen hjälpa henne ut genom att riva bort en halv vägg eller så. Ja, det var kanske inte någon bra bild det där egentligen men sådan är Surkärringens sanna natur! Tveka aldrig att säga sanningen som den är och har man blivit tjock har man och det är bara att bita ihop och äta rårivna morötter trots att det är det ÄCKLIGASTE som finns!

Trevlig morot på er allihop!

Så länge skutan kan gå....

....på bensin och inte drycker av alkoholhaltig sort ser jag ingen som helst anledning till att på böljan blå släpa med sig en massa sprit. Denna min åsikt delas inte av delar av Sveriges artistelit och om detta ska denna text handla.

En mycket upprörd samling människor har nämligen gått ihop och författat en debattartikel som publicerades i Svenska Dagbladet. Där ondgör de sig över det överförmynderi och övergrepp som den numer rådande lagen om nykterhet på sjön sägs vara och visar också stor omsorg om de skärgårdsvärdshus som kommer att gå i konkurs eftersom sjöfolk numer inte kan dricka alkohol och därefter köra sina båtar.

De jämför livet till sjöss med glesbygden där avstånden är enorma och fordon krävs för att ta sig fram. Dock med skillnaden att människor på fastlandet kan ta cykeln och promenera hem om det krävs efter en trevlig kväll där det rullats hatt. Det är heller inte farligt att köra båt onykter eftersom det är så gott om utrymme och risken att krocka är obefintlig. Jag tror kanske inte att den med all säkerhet avlidne kaptenen på Titanic skulle hålla med om det. Nu är det förstås inte Titanicliknande båtar som dessa människor vill ratta runt på fyllan, men väl båtar som är längre än tio meter och med en hastighet som överstiger 15 knop. Om båtarna är mindre och långsammare är det tydligen fortfarande tillåtet att ratta på trots intag.

Vidare så beskrivs sjölivet som fullständigt meningslöst utan alkoholintag, man vill ju TRIVAS på sjön som någon av de förtryckta artisterna skriver. Men låt mig då fråga detta; OM det nu är så fruktansvärt hemskt på sjön att man måste dricka sig berusad för att trivas, vad i hela friden gör man då där?! Personligen skulle jag se till att sluta vistas på sjön om det var så fasansfullt hemskt att jag inte klarade av att möta det nykter, för då måste det verkligen vara fruktansvärt!

Då det nu råkar vara så att jag bor i den  glesbygd som beskrivs som exempel på områden med stora avstånd men trots allt är fastland och därför möjliggör promenader och cykelturer i onyktert tillstånd , har jag en del att säga om denna i mina ögon fantastiskt löjliga och självupptagna jeremiad från dessa våra folkkära kulturelit. Ja, nu tog jag kanske i. Bert Åke Varg och Ulf Brunnberg är inte direkt svenska kulturskatter men ni förstår vad jag menar.

Den glesbygd jag bebor är placerad på MILTALS avstånd från lokaler där alkoholserveringstillstånd utdelas. Det innebär att cykel och promenad visserligen är genomförbara men man ska vara allt bra sugen på sprit för att gå 4 mil hem från krogen. Jag har alltså ingen som helst förståelse för problemet då min vardag är att köra bil överallt, alternativt bli hämtad eller skjutsad. Ett annat argument för fyllekörning till sjöss är att man kan köra båten så sakta man vill. Åh, men då borde det ju egentligen också vara helt okej att jag kör bil hem när jag är onykter eftersom jag också kan bestämma hur sakta jag vill framföra mitt fordon!

För övrigt har jag vänner med turen att ha sommarboende på en ö i havsmiljön kring trakterna där jag bor. I den hamnen kan jag lova att jag inte skulle vilja parkera båten i onyktert tillstånd, inte heller i nyktert tillstånd faktiskt eftersom det är så förbannat trångt att jag ibland funderat på om folk använder skohorn när de parkerat båten eller vad det nu kallas när man knyter fast den i bryggan.

Jag antar att alla människor har sina kors att bära, och i en demokrati har alla rätt att tycka vad de vill. Tråkigt nog. I mina ögon finns det tämligen mycket mer relevanta saker att slåss för men å andra sidan; om detta är det som engagerar dessa människor mest av allt vet jag inte om jag vill ha med dem i kampen för något som är viktigt på riktigt. När jag står på barrikaderna vill jag ha någon med mig som vaktar min rygg, inte fräser runt i fyllan på någon närliggande sjö.

Coogar town

Så föll hennes blick ner mot rutan och det vänliga leendet dog bort, ansiktet förvreds till en mask av misstrogen fasa. Klentroget såg hon från de lysande digitala siffrorna till uppenbarelsen framför sig. Det måste vara sant, siffrorna kunde inte ljuga. Men hur kunde det vara möjligt?! Helt plötsligt var det som att hela världen rämnade och gick itu. Avgrunden öppnade sig framför henne och allt runtomkring blev suddigt, det enda hon såg var de lysande sifforna och den abnormalitet som stod där och stirrade tillbaka. När hon lyckades samla sig tillräckligt för att tala kände hon knappt igen sin egen röst, det var som att den tillhörde någon annan och lät som om den kom långt bort ifrån.
"
- Jag, jag... Alltså, med tanke på vad värdena säger så är du HÄPNADSVÄCKANDE smal...."

Denna rafflande inledning var väl ett snitsigt och annorlunda sätt att inleda med? Helt sant är det också eftersom det handlar om mitt möte med hälsocoach från ett företag som säljer hälsoprodukter i form av pulver, drycker och så kallade "bars" som alla intages i syfte att gå ned i vikt och förbättra hälsan. På en företagarmässa av modell större erbjöd företaget en så kallad bodyscanning där man med elektriska impulser mäter kroppsfett, muskelmassa, vikt och säkerligen en massa andra saker som då talar om för hälsocoachen vilket skick man är i och med all säkerhet vilka av företagets produkter man borde inhandla. Dyrt.

Det är förstås väldigt olikt er Queen of sour att ta sig för en dylik handling men jag antar att jag lämnat impulskontrollen hemma eller måhända drabbades av akut förlust av personlighetskännedom. Hursomhaver hoppade jag upp på det som liknade en i mina ögon helt vanlig våg förutom att den utrustats med små handtag i metall. De skulle man hålla i och därmed bilda någon slags sluten krets och kunna känna de elektroniska impulserna, allt enligt min nyfunna väninna HC(hälsocoachen). Jag kände inte ett endaste dugg, men med tanke på att min kropps fettandel vida översteg min muskelmassa så är det kanske inte så märkligt. Jag är helt enkelt inbäddad i så mycket fett att jag knappt ens skulle känna av en sådana däringa elektronisk kofösarpinne.

HC var alltså klart bekymrad över min fysiska status och kände sig tvingad att meddela att min egentliga ålder, baserad på 30 sekunders vägning med elektroniska impulser, är 42 år. Det ligger inte ens i närheten av min enligt svenska staten inrapporterade födelseålder. HC ville rent utav mena på att det skulle krävas KRAFTTAG från min sida för att göra något åt detta. Att jag kanske inte alls var intresserad av detta verkade inte liksom föresväva henne men jag antar att man som frälst har svårt att förstå andras oförståelse av den enda sanna tron.

Turen kom härnäst till mannen i mitt liv vars existens är ett sant bevis på att kärleken är blind eller möjligtvis att vissa människor är mycket duktiga på att ljuga för sig själv. Kvinnan i hans liv borde egentligen vara av modell PT, ni vet min ärkenemesis som jag nämnt i tidigare inlägg, och älska motion i alla dess former samt vara av den inställningen att unna sig något extra är liktydigt med fettfri dip till morotsstavarna. Ungefär som min sambo. Detta ger förstås vid handen en viss skillnad i livsföring mellan oss båda vilket också visade sig efter hans första möte med den fantastiska vågen. Han hade helt fantastiska värden och var 20 år gammal, vilket det var ganska exakt 15 år sedan han passerade. Detta verkade HC betydligt mycket mer nöjd med.

Ja, nu kan man ju tänka att jag skulle bryta ihop fullständigt över denna dom och förledas till att kasta mig ut i en desperat jakt efter en sedan länge förlorad ungdom med måhända något bättre värden. Icke sa Nicke. Jag resonerar istället som så att om jag nu är 42 år och i konkurrens med onepieceklädda hallonbröst och persikostjärtssnärtor lyckats håva in en stilig ung man i 20årsåldern, då måste jag helt enkelt vara för djävla snygg.
Helt enkelt seglar jag in i samma division som Demi Moore och Madonna. Det tycker jag inte var så illa jobbat av mina gener!

Har du sett herr Kantarell? Nej, i helvete heller!

Jag har alla förutsättningar för att bli en riktig svampplockare, så varför fungerar det inte?!

Eller rättare sagt, jag har ett stort intresse, för att inte säga en brinnande åtrå, av att äta smörstekta kantareller och en korg som man kan lägga sina kantareller i. Jag äger också ett par stövlar och 14 hektar skog. Det som saknas är all elementär kunskap om svamp och kunskapen om hur man hittar dem. Ja, nu råkar jag ju VETA hur både kantarell och trattkantarell ser ut och framför allt smakar, men av någon outgrundlig anledning så hittar jag dem aldrig, och tro mig, jag har letat!

Goda råd har getts mig, internet har konsulterats men i helvete att det går! Det värsta är att prata med svampexperter som skrattar och säger "Men kantarell är ju verkligen inte svårt att hitta!" och sedan ser de på mig med den där överlägsna minen som säger att det är jag som är dålig på att leta, svampnovis som jag är. Upp och ner för stock och sten, ändlösa promenader genom områden med blandskog, gärna i närheten av gräs, under träd med glesa grenar och allt vad folk nu påstår främja kantarellernas tillväxt, men icke! Jag har till och med försökt låtsas som att jag inte alls är på jakt efter dem och avslappnat visslande bara som av en händelse promenerat runt i lovande kantarelltrakter. Inget resultat.

Droppen kom förra sommaren då en god vän kom på besök, bärandes på en papptallrik full med kantarell. Enligt egen utsago kom han körandes längs vägen från sin sommarstuga och "fick syn på dem vid vägen." Fick syn på dem vid vägen?! Jag hade kanske lättare kunnat smälta detta om det inte vore för det att jag relativt ofta kör just denna väg sommartid och alltså med största sannolikhet passerat detta skogens guld utan att ha sett dem. MEN VAD ÄR DETTA!!!

Min slutsats är att kantarellerna helt enkelt gått samman för att undvika mig, de vet vad jag planerar för dem och att hamna smörstekt på ett gott mjukt bröd eller kanske på en god omelett DUGER helt enkelt inte när det handlar om mitt kök. Jag diskrimineras av hela det samlade kantarellsamhället och det anser jag, för att citera vår utrikesminister angående situationen med Vitryssland, inte vara acceptabelt! Jag har precis lika stor rätt som alla andra människor i detta land att plocka kantarell och därefter behandla dem precis som jag vill. De kan torkas, strimlas, kokas, förvällas eller frysas, jag har rätt att göra precis som jag önskar och det får de finna sig i! Det finns regler för detta, människan gavs av herren Gud Sebaot jorden att förvalta och detta har skapelsen bara att finna sig i. Kantarellerna får alltså vackert rätta sig i ledet och se till att göra sig tillgängliga för plockning!

Blir det inte skärpning så kommer jag att vidta åtgärder. Jag antar att det finns någon slags diskrimineringsombudsman att vända sig till och det är PRECIS vad jag kommer att göra och också lyckas med eftersom jag vis av erfarenhet DOKUMENTERAT alla mina försök att finna kantarell och misslyckats. Jag har foton, anteckningar och även videofilmer som visar mina frukt, eller snarare svamp, lösa försöka att finna herr Kantarell och hela den vackert gulorangefärgade familjen som bara står där och väntar i enebacken med hatten käckt i nacken.

Winter is coming herr Kantarell, hear me roar.......

Monty Pythons flying cirkus!

Som den uppmärksamme läsaren har förstått bor det i mitt hushåll ett barn. Anledningen till att det än så länge bara är ett är att just detta barn är mer än bara ett barn, det är en tornado. Ja, och så var det ju den där pikanta händelsen med det nedbrunna huset och på den påföljande hemlösheten som inte direkt är ett tillstånd som får ens barnalstrargener att gå igång. Sist men inte minst så beror det förstås på missfallet som satte punkt för drömmen om ett litet fjunigt babyhuvud mot en liten kudde och de rara små ljuden som en nöjd baby ger ifrån sig.
Läsare, jag ser nog att du börjar darra i mungipan, sluta genast med det. Jag vore inte din egen surkärring om jag inte kunde förmå att leverera den här historien inslaget i ett surt omslag som på något vis ändå lockar dina mungipor uppåt så snyt dig och häng med, nu kör vi!

Efter ett helvetiskt lidande bestående av ett  dygnet runt illamående som till och med fick mig att DRÖMMA om att kräkas och som dessutom varat i ett rätt stort antal veckor stod det så klart att något inte stod rätt till med min graviditet. Ett närliggande sjukhus kontaktades och där konstaterades det såklart att det inte längre fanns något levande foster och under ett par veckors tid hade det heller inte gjort det. Nu återstod bara att vänta och se när kroppen tänkt göra sig av med resterna.

Inte alls visade det sig då dagarna gick och blev till veckor. Istället växte magen, illamåendet fortsatte och bysten antog en närmast astronomisk storlek. Stolt kunde jag konstatera att min kropp minsann inte är av en mesig karaktär som ger upp för minsta lilla motgång, typ att fostret dör, men det började ändå bli en smula besvärande att gång på gång förklara för folk att det inte var så att jag väntade barn. En kvinna i flodhäststorlek som springar i väg och kräks när lukten av det som inte är acceptabelt just DEN dagen träffar näsan framstår på många sätt och vis som gravid.

Slutligen beslöt sjukvården att det fick vara nog och jag kallades till den lokala kvinnokliniken. Närmare bestämt en kurator som jag sedan mitt första barns dramatiska födelse vet att jag inte är särskilt förtjust i. Jag blev verkligen inte besviken då kuratorn efter att jag förklarat mig må rätt väl och hantera den sorgliga händelsen frågade om jag besvärats av tankar att vara en gravkammare som bär runt ett lik i sig? Nej kära kurator, det hade jag inte. Förrän nu.

Det fortsatte sedan med ett samtal med en ytterst sympatisk läkare som mycket pedagogiskt och försynt förklarade vad som skulle hända. Jag antar att man lär sig som läkare på en kvinnoklinik att många kvinnor är sköra små varelser som behöver lindas in i bomull och duttas med för att inte bryta ihop. För så fortsatte det, även sjuksköterskan var en dröm av bomull och viskande röst. Själv blev jag mest irrriterad eftersom jag bara ville få det hela överstökat. Men om jag vetat det jag NU vet om att göra en medicinsk skrapning så hade jag bättre förstått den viskande milda omsorgen.

Det visade sig nämligen gå från tassa på tå och duttelidutt till att bli den väldigt roliga Monty Pythonsketchen om ett gäng läkare på jakt efter organdonatorer som utan bedövning kastar sig över en karl och styckar honom under tiden som en av läkarna pratar med frun. Ja, nu fick ju jag bedövning så det förslog men ska man bli DAMMSUGEN invärtes kan det nog behövas. Med på ingreppet var också en undersköterska och en person som jag aldrig riktigt uppfattade vad den var till för. Möjligtvis var det en praktikant eller kanske en vaktmästare, i landstingets uniform är vi alla lika.

Ja, där låg jag och rekonditionerades och kunde inte låta bli att tänka på Monty Python och hur fruktansvärt komisk hela situationen var med det inledande gullegullet tills de kastar sig över en med en dammsugare. För att vara säker på att bli ivägsläppt senare och inte inspärrad så tittade jag i taket och bet mig hårt i tungan. Människor som skrattar under dessa omständigheter släpps nog inte iväg hursomhelst.

Men har jag då inget hjärta?! Hur kunde jag skratta åt detta?! Jo, jag har ett hjärta och det led verkligen. Veckorna mellan missfallet och ingreppet låg jag varje kväll och kände tyngden av mitt ofödda barn i mina armar. Jag strök på hennes huvud, räknade de små fingarna och tog på henne den fina lilla pyjamasen som jag köpt och gömt längst inne i garderoben. Jag gav henne ett namn och sjöng tyst vaggvisor för att hon skulle somna lugnt och tryggt. Sedan lät jag henne vila närmat mitt hjärta under tiden som tårarna rann över mina kinder och ner på det fjuniga lilla huvudet innan jag lät änglarna ta med henne dit jag ännu inte kan färdas.
Jag har ett hjärta.

Men det betyder inte att det inte var helt makabert roligt att dels träffa den mest opsykologiska kurator jag någonsin stött på eller att vara med i en Monty Pythonsketch. Man har inte roligare än man gör sig helt enkelt.

Häng dom högt

Dagens titel är, som den kunnige läsaren förstås vet, en titel på en så kallad spagettiwestern med Clint Eastwood i huvudrollen. Den handlar om en ensam skruffig cowboy som blir anklagad för häststöld och sedan hängd utan rättegång. Mirakulöst överlever han och ägnar sedan resten av filmen åt att rida runt och skjuta ihjäl sina självutnämnda domare. Liksom i alla andra Clintanwesterns så har han på sig en filtponcho och röker cigariller vilket förstås inte alls hör hit men jag nämner det ändå för att jag alltid fascineras över att han aldrig fick byta kläder och måste ha rökt något OERHÖRT med cigariller. Hade det inte gått att dra ner på cigarillerna och ge stackars Clint en ny poncho?

Dagens ämne anknyter till titeln på så vis att känslan jag fick när jag läste en av mina bekantas statusuppdateringar hade, om jag varit befälhavare för en stor armé, utmynnat i en rad dinglande ben. Uppdateringen var inte skriven av min bekant utan delad från en fbgrupp vars primära mål är att hindra Sveriges kommuner från att använda stadsbidrag avsedda att öka integreringen av invandrare till att låta dem ta körkort. För det är faktiskt ORÄTTVIST att vissa ska få sina körkort betalda!!! Ursäkta, jag menar förstås att det är oRättvisst att visa ska få sina körkoort betalda!! Notera särskilt det skrämmande dåliga språkbruket i form av TVÅ utropstecken istället för ett eller tre.

Nyfiken som jag är, och förstås vädrade jag också något som jag skulle kunna bli inte bara sur utan riktigt förbannad över, gick jag in i gruppen för att se vad som skrevs där. Det var en öppen grupp vilket var tur eftersom jag hellre skulle dö än att förknippas med sådana hjärndöda idioter som visade sig befolka detta dumhetens och ignoransens högborg. Det fanns allt från ganska vettiga argument att det ska vara lika för alla och att man därför inte bör få sitt körkort gratis genom gymnasiets fordonsprogram till rena rama nazistsympatisörer och rasister som likt en balrog från forna tiders djup av ondska och glömska bara vräkte ur sig en massa dumheter. De flesta var dock, som jag tolkar det, rätt lågutbildade personer var av många saknade arbete och gick på bidrag. Nej, jag har inga bevis för att det förhåller sig exakt så men av vad jag kunde utläsa av exempel och kommentarer så var detta fallet.
Jag blir så förbannad!

Man rår inte för att man kommer från de omständigheter man föds in i eller att man självklart färgas av åsikter som är de accepterade i den omgivning man lever i. Däremot har vi en stat och regering som är ansvarig för att vårt lands medborgare har ett NÅGOT större perspektiv på sin tillvaro än att tro att alla invandrare i själva verket är knarkkungar som kommer hit för att alldeles gratis få sig ett körkort och en ny bil. När de inte kör runt i sina av svenska staten betalda bilar våldtar och förnedrar de alla kvinnor de ser och blir inte anhållna, för se det har min kompis brorsas kompis farbrmor Roffe sagt! Ni vet, han som blev dömd för bidragsfusk och har suttit inne för hembränning och enligt vissa aldrig arbetat hederligt en dag i sitt liv. Den här gruppen var full av Roffar. En av dem påstod sig till exempel veta att det enda kriteriet för att få sitt körkort gratis var att heta Mohammed. Jaså minsann?

Vid närmare efterforskningar, dvs Google, så visar det sig att händelsen med invandrare och körkort bedrevs som det jag tidigare beskrev, ett projekt med statliga bidrag för att öka integration och möjligheter till arbete genom stöd att ta körkort. Eleverna bidrog själva med 5000 kronor och kommunen sköt till ungefär det dubbla per elev. 29 elever hade deltagit och på sig skaffat sig körkort, av dessa hade 20 stycken sedan fått arbete. Projektet var nu nedlagt eftersom det saknades pengar.

Jag kan väl i och för sig inte förstå att man kan leva i Sverige 2012 och vara så förbannat insnöad som vissa personer verkar vara. HUR kan man ha missat elementära saker som att man INTE kan dra alla personer av en folkgrupp över en kam och TRO att det som står på Aftonbladets hemsida är sant?! Hur dum får man egentligen vara och ändå betraktas som myndig och ansvarig för sina handlingar?! Det stör mig också att de som i regel är mest intresserade över att ge uttryck för sådana här dumheter är personer med rätt stor benägenhet att inte delta i arbete. Och jag vet inte jag, varför ska JAG betala skatt för att försörja hela familjer med VITA LATA SVENSKAR som aldrig arbetat en dag i sitt liv? Varför ska deras barn få gå i våra skolor och uppta lärares tid och resurser när de ändå aldrig kommer att göra ett vettigt handtag i sitt liv förutom att skaffa en massa barn med otäcka namn som Kevin och JennyLee som alla har ADHD eller påhittade sjukdomstillstånd för att slippa jobba?

Oj oj oj Roffe, nu ser du väldigt arg ut tycker jag! Men vet du vad, fördomar finns om alla grupper och just det här är vad andra människor tänker om vita människor från socialgrupp tre. Eller SKULLE kunna tänka om vi inte hade vett och anständighet nog att tänka att det är svårt och komplext att ha ett demokratiskt samhälle med goda värderingar där alla ska få finnas på sina villkor och därför accepterar att du är som du är. Det spelar ingen roll hur många av mina skattepengar som går till att finansiera dig och dina gelikars liv. Om de insatser som görs idag för dig kommer att betyda att dina barn eller dina barnbarn lyckas bryta det mönster ni sitter fast i, då tycker jag att det är värt det. Precis som att en kommun skjuter till ett par hundratusen för att försöka ge människor med absolut ingenting chansen att ta körkort och skaffa sig ett jobb och en plats i det svenska samhället. Sådetså.

....I´ll be watching you.

Inledningen är en snutt från en truddelutt av det numera avsomnade bandet The Police. Bäst gick det nog för killen som var smart nog att ta ett fräsigt artistnamn, Sting, och därför kunde fortsätta sin karriär. Vad som hände med resten av bandet förtäljer inga historier alls.

Iallafall. En av deras mest kända låtar, Every breath you take, handlar om en man som sjunger om en kvinna och hur han håller ögonen på hennes minsta rörelse och att hon borde förstå att de hör ihop. Många tycker att det är en fantastiskt vacker kärlekssång, en sann hyllning till hoppet om att träffa den rätta i en kall och ensam värld. ICKE SA NICKE säger jag eftersom den helt uppenbarligen handlar om en galen psykopat som förföljer en för honom obekant kvinna. Hu så läskigt! Det finns ett namn för sådana knäppgökar, sk stalkers från engelskans verb stalk, dvs förfölja. Det är olagligt att stalka människor och kan ge ett betalt besök på statens bekostnad. Man kan ju bara hoppas att sången inte är en av Sting självupplevd text eftersom jag misstänker att hans karriär kan vara i fara. Eller var det kanske det som hände med resten av bandmedlemmarna?

Nåväl, detta inlägg ska inte handla om gamla band utan om något helt annat, företaget The Studio. Deras affärsidé är att lura människor, företrädesvis kvinnor, att betala dyra pengar för några foton efter att en sminkös kletat på en smink och dragit en kam genom håret. Helst ska man vara ett gäng tjejkompisar som gör det tillsammans och under tiden har det mysigt och dricker vin. Fulla människor har sällan ett gott omdöme vilket förstås gör att man säljer betydligt fler av de SVINDYRA korten. För att få tag på idioter, jag menar kunder, använder man sig av slavar som fastkedjade vid sin hurts på ett call center ringer runt till folk och tjatar. Det bästa är förstås om de får tag på ens nummer via någon lättlurad bekant som besökt inrättningen och sedan ger ut alla kontakter i sin telefonbok, då känns det genast tryggare och kanske även svårare att tacka nej. Tackar man nej kanske man signalerar till den vän som gett ut ens nummer att det bara är idioter som besöker The Studio? Och hu så hemskt om ens vänner skulle tro att man tycker det eller att man är för snål för att åka dit?! Det KAN också vara så, och detta är min bästa teori, att man inser på plats att man är lurad men tänker att om fler av ens vänner åker dit och kastar sina pengar i käftarna på kapitalismen så känner man sig inte lika dum. Alltså ger man ut sina vänners nummer och hoppas på det bästa.

Nu har jag nämnt ett specifikt företag vid namn men de är långt ifrån ensamma om ide´n. Det finns en hel uppsjö av de här företagen men nu råkar det vara just det nämnda företaget som ringt upp och med sireners sång försökt locka mig till en dags "lyx och flärd i en avslappnad och skön miljö". Närmare bestämt har de ringt mig sju gånger. Jag tycker att jag var rätt tydlig redan den första gången, men de ger inte upp. Det gör att jag känner mig aningens förföljd. Den första gången de hörde av sig hade de fått numret genom en YTTERST ytlig bekant, jag hade inte ens en susning att personen hade mitt telefonnummer. Det tog mig nästan hela samtalet att begripa vem det var som sålt ut mig, så ytligt bekanta är vi.

Efter det har de som sagt ringt mig fler gånger och det som till en början var irritation har nu vuxit till oro. Varför fortsätter de att ringa? Är det någon slags allmän kännedom hur risig och sunkig jag ser ut? Är detta något som oroar min omvärld så mycket att man lagt ut någon slags belöning till den säljare som lyckas locka mig till ett besök? När jag tittar ut över de gröna nejderna som omringar mitt hus, ligger det då i själva verket någon spion från företaget i buskarna med en kikare och spanar? "Örnen till basen, kom. Målet siktat. Målet är även idag iförd en stor sjaskig tshirt, arbetsbyxor och gruvligt smutsiga arbetshandskar. Ingen make up har siktats. Misstankar om Sloggitrosor och slitna strumpor är ännu ej bekräftade."

Har de varit in i mitt hus och installerat kameror? Har de aktiverat kameran i min dator utan att jag vet det? Avlyssnar de telefonen? Har de gått igenom min garderob och min sminkväska? VAD HAR DE GJORT?! Misstänksamt rör jag mig nu i det som en gång var trygggheten av mitt hem och spanar efter tecken på deras närvaro, lyfter på tavlor för att hitta avlyssningutrustning och kikar för säkerhets skull under sängen innan jag lägger mig. För att de bara skulle stanna vid att spionera tror jag inte ett ögonblick på. En natt kommer de att gå till attack och tvinga in mig i sin fördömda studio vare sig jag vill eller inte, och jag tänker inte ge mig utan en fight!

Det både företaget och The Police behöver lära sig är att ett "NEJ" betyder just "NEJ" som i ett negativt nekande besked och inte "Jodå, bara ni ringer och tjatar tillräckligt mycket."

För övrigt så har en av mina bästa vänner besökt en liknande inrättning och har nu på sin vägg ett av de vackraste fotografierna av en "riktigt" kvinna jag någonsin sett. Men det är en helt annan historia.

Rapport från fronten

Många småbarnsföräldrar av idag klagar något alldeles OHEMULT över hur tråkigt det är att vara just småbarnsförälder av idag. Barnen står i vägen för den personliga utvecklingen, fritiden, karriären och relationen. Dock är de bra att ha som accessoarer eftersom det finns så många dyra klatschiga outfits att klä dem i för att visa de andra småbarnsföräldrarna vilken bra och häftig förälder man är. Personligen tycker jag att den typen av människor istället borde skaffa sig en sådan där ful liten råtthund som måste ha kläder på sig. Jag tänker att det är ungefär samma sak med fördelen att råttan kan stängas in i en hundbur.

Nåväl, åter till tråkigheten! I själva verket är det inte alls särskilt tråkigt om man använder sin fantasi. Har du läsare till exempel tänkt på vilka stora likheter det finns mellan att vara hjälparbetare i en krigszon och att ha små barn? Om du inte har det så följer här ett fint exempel på hur du, just DU läsare, kan förändra ditt negativa tankesätt kring tråkigheten med att ha barn.

Striderna har rasat större delen av natten, efter ett utbrott vid midnatt varade lugnet ända fram till tretiden då ett nytt anfall gjordes av den krigförande sidan och där tog hjälparbetare från "Mammor utan gränser" till fånga. Fången placerades i säkert förvar i den onde ledarens säng där fången utsattes för tortyr genom att tvinga ner sin vuxna kropp i en säng avsedd för barn. Fången slets också en del i håret och utsattes för sparkar från ledaren som mest troligt drömde mardrömmar.

Tidigt på morgonen tvingades fången kliva upp och bereda ledarens morgonmål under högljudda hot om repressalier ifall morgonmålet, i detta fall välling, skulle visa sig vara inte "varm så man slipper vänta". Sedan beordrades fången att lägga sig på soffan och utsattes återigen för hårryckande. Fången gjorde tappra försök att få en stunds vila men varje försök tillintetgjordes av den onde ledarens stränga förhör om vad som avhandlades i det propagandaprogram som visades på tv.

Just före halv sju på morgonen gjorde fången ett desperat försök att fly då ledaren verkade upptagen med att strimla papper i strimlor. Fången tog sin tillflykt till andra änden av soffan och gömde sig under ett tjockt täcke. Den onde ledaren tappade då genast intresset för strimlat papper och fann genom noggranna undersökningar fången som omedelbart straffades med en högljudd utskällning och kommendering till köket för att tillreda ledarens frukost. Ledaren ville sedan inta frukosten balanserandes på soffans ryggstöd, promenerandes fram och tillbaka med fången som stöd. När fången vägrade utbröt nya strider varpå fången snabbt flydde till den obevakade tvättstugan.

Den onde ledaren påbörjade då utpressning genom att beslagta fångens mobiltelefon och börja trycka på knapparna i hopp om att lyckas ringa någon som ville prata. Fången som inte ville att någon annan skulle utsättas för ledarens förtryck återvände genast till sin plats i soffan för att kämpa om mobilen. Den onde ledaren övergav då telefonen till fördel för fångens datorsladd som i ledarens ögon mycket väl skulle kunna begagnas som hopprep. Efter ännu en svår strid där fången svårt skadade sin tå genom att sparka den i soffbordet sjönk utmattad ner mot soffkuddarna. En stunds elduppehåll inleddes och ett hopp om fredsförhandlingar väcktes till liv hos fången.

Hoppet grusades när den onde ledaren en stund senare startade dammsugaren och med munstycket avplockat gjorde sitt bästa för att dammsuga och samtidigt hacka hål i golvet. Möjligheten att hålen skulle användas för att minera området är stor. Fången reste sig åter från sin vila och gick till anfall. Den onde ledaren smädade då fången genom att berätta vilken dum och elak fånge fången är och att alla andra onda ledare minsann har mycket bättre fångar i sina länder! För att be om ursäkt erbjöds fången generöst att förse ledaren med kakor. Fången vägrade vilket gav upphov till nya utbrott. Under tiden som fången räddade dammsugaren undan den onde ledarens klor beslöt ledaren att själv tillskansa sig kakorna. De hade dock hunnit sätta sig i säkerhet vilket skulle gjort ledaren mycket upprörd om den inte funnit en öppnad flaska av en imperalistisk, världsförtryckande och regnskogsskövlande dryck i kylskåpet. Den onde ledaren tillskansade sig flaskan och flydde sedan till badrummet för att i lugn och ro hälla i sig sitt krigsbyte.

Fången gjorde ett sista desperat försök att kämpa för det som är rätt genom att återta krigsbytet och försöka tala ledaren till rätta. Då ingen framgång nåddes gav fången upp och begav sig ut till landsbygden för att återigen gömma sig. Fången spårades dock upp och befann sig strax omringad av ledaren som var iförd endast gummistövlar. Fången försökte föra fredsbevarande samtal och i dessa påpeka det olämpliga i att vistas naken utomhus endast iförd gummistövlar. Ledaren deltog i samtalet men ansåg sig inte kunna genomföra de åtgärder som fången menade vore lämpliga och fången tvingades återigen inomhus för att hjälpa ledaren att klä sig. En bräcklig fred instiftades mot löfte att fången skulle slutföra målandet av den onde ledarens sommarhus, känt som "Lekstugan".
Ledaren lovade att snällt vänta i soffan framför ledarens favoritprogram.

Den bräckliga freden krossades brutalt när fången återvände och fann att ledaren i skydd av ensamheten öppnat skafferiet och tillagat "en efterrätt" av alla resurser i form av strössel som det krigshärjade landet äger. Efterrätten hade sedan placerats i kylskåpet och vält ut varpå landet drabbades av strösselblandad översvämning på golvet. Den onde ledaren hade också passat på att plocka alla papper av en uppsättning kolor som FN i skydd av skafferiets mörker försökt föra in i landet. Papperen hade ledaren i förakt strimlat till konfetti som spritts över vardagsrummet, möjligtvis som en dekoration till den parad ledaren avsåg att genomföra. Till paraden hade ledaren iklätt sig en klänning och fångens finaste skor samt prytt sitt ansikte med fångens make upprodukter. Det är möjligt att det också var ett sätt att maskera sig för att lättare undkomma de undsättningar som började närma sig i form av FN:s fredsbevarande styrkor som genom faderns mobila väckningssignal  annonserade sina framryckningar.

Slutligen anlände styrkorna och fången befriades. Vidare rapporter från det svårt härjade landet berättar att ledaren fortsätter sitt förtryckande välde, bland annat genom att klippa sönder fångens dyrköpta linnetråd i små små bitar. Mer om detta hör vi i den sena nyhetssändningen.

Räcker det med att vara C-kändis för att få skriva en bok?

Det finns helt enkelt människor som er Lady Lemonface inte alls uppskattar. En av dem är radio och tvprofilen Annica Lantz. Nu ska ni få veta varför.

Annica Lantz kan man, om man orkar plåga sig igenom det, beskåda i Parlamentet på tv 4. Hon kan också avlyssnas i radio där hon, sist jag hörde något, har ett eget radioprogram. Hon är inte alls särskilt rolig i någondera av sammanhangen men jag stör mig mer på henne i radiosammanhang eftersom det där inte finns någon som kan säga åt henne att hålla käften.

Det var under min barnledighet som jag kom Annica tillräckligt nära för att jag skulle förstå att det under inga villkor någonsin skulle kunna utvecklas en vänskap mellan oss om hon så var den sista människan kvar på jorden förutom jag själv. På ett välkänt varuhus hittade jag nämligen en bok skriven av henne själv som handlade om hennes föräldraledighet och tjugo spänn kunde det ju vara värt. Boken, eller vad vi lite mer litterärt kunniga skulle kalla en samling trams, visade sig handla ganska lite om Annicas barnledighet och istället fokusera väldigt mycket på Annicas behov av att vara känd. Hon genomlider nio och en halv månads helvete med ett barn som har reflux och därför skriker och spyr helt okontrollerat större delen av tiden. Skriker gör barnet eftersom reflux innebär att den övre magmunnen inte sluter tätt och barnets strupe därför får stifta bekantskap med magsaft så fort det läggs på rygg. Alla vuxna som prövat ha magkatarr, sura uppstötningar, magsår eller halsbränna borde kunna förstå känslan.

Iallafall skriker Annicas barn väldigt mycket och efter att själv ha genomlidit ett barn med kolik förstår Surkärringen själv mycket väl känslan av desperation, ångest och trötthet som omringar Annicas barnledighet. Fast det är ju inte det värsta i Annicas liv, nej det värsta är tankarna på att efter barnledigheten inte längre vara ihågkommen av vare sig övriga C-kändisar eller sina lyssnare/tittare. Ett förmildrande drag SKULLE kunna vara att hon ändå är medveten om sina tankar och tillkortakommanden vad gäller självkänsla. Men nej, det tycker jag inte. Om man är neurotisk och fjantig, vet om det och sedan ändå inte GÖR något åt det är man nästan ännu värre tycker jag! Så fruktansvärt självupptaget!!! Självupptaget är det också att inte kunna skriva en bok om sitt barns svåra sjukdom utan att pressa in sig själv och sitt extremt sköra ego i detsamma.

Mitt i allt detta fjantande lyckas hon också klämma in att det är så jobbigt med dagisföräldrar man inte känner eftersom "de kan verka helt normala men sedan visar sig vara lajvare eller något annat konstigt." Åh, så det är värre att vara lajvare än att vara ett självupptaget, bekräftelsetörstande, medelålderskrisande våp? Så intressant.

Kära läsare, nu tror du kanske att din skribent här bara ogillar  Annica Lantz på grund av hennes aversion mot Surkärringens favorithobby? Nej då, så är det inte alls. Givetvis får man tycka vad man vill om levande rollspel. Däremot behöver man inte tolerera vilket struntprat som helst från folk bara för att de råkar ha gjort sig kända på att säga snuskiga skämt om folk i både radio och tv och tycka att de själva är allt bra fräcka! Så det så.