Det är något ruttet i konungariket Danmark.....

...som muntergöken Hamlet sa i en den mycket berömda pjäsen med samma namn. Typ iallafall. Hamlet är en av världens mest spelade pjäser och krafsades ner av William Shakespeare någon gång i slutet av 1500-talet. Pjäsen är en tragedi som på den tiden betydde att det kort och gott slutar med att alla dör. Hamlet är prins, hans pappa blir mördad och börjar spöka runt varpå Hamlet beslutar sig för att hämnas faderns död. Tragedi som sagt så det slutar med att Hamlet dör, faderns mördare dör, modern dör och även Hamlets typ flickvän dör. Någon mer kan också ha dött, det är inte så lätt att hålla reda på.

EGENTLIGEN borde jag nog ha inlett detta inlägg med "En häst, en häst, mitt kungarike för en häst!" en replik som skrevs av samme författare och tillskrivs karaktären Rickard III av England som enligt myten mördade en massa människor, bland annat sina söta brorsöner typ 5 år gamla, för att bli just kung och sedan får ett psykbryt och dör. Eller om han också blev mördad, mycket möjligt faktiskt. Nu är det faktiskt så att Rickard III inte sa sådär, mest troligt inte mördade sina brorsöner och inte heller var puckelryggig men i konstens namn får man tillskriva folk vad fan som helst för att krydda historien. Men. OM han hade sagt det hade det varit en snygg inledning på den här texten eftersom den delvis handlar om hästar, närmare bestämt de som återfunnits upphackade till småbitar i lasagne från ICA.

Tja vad säger man? Jag har sett en del nyheter idag och ser mycket allvarliga ICAansvariga som talar om bedrägerier och fula tag av det franska företag som tillverkar deras lasagne. 16 andra länder har också handlat med det fuskande företaget och alla rasar indignerat. Ingen, INGEN hade en aning om att franskisarna så lumpet har lurat dem!!! Nej just det. Jag kan slå vad om hela min framtida pension att det har funnits människor med kunskap om detta. Jag tror knappast att ett litet futtigt företag i Frankrike hade vågat lura 17 länder med stora butikskedjor utan att ha någon slags försäkran om att det var okej att mala ner lite Brunte om det var så att tillgången på Rosa inte räckte. Eller att det skulle bli lite billigare om man tog lite gammal shetlandsponny istället för en prima kalv vilket torde ha tilltalat personer i toppen av kedjan. De längst upp brukar ha en rätt god insyn i saker och även ett stort intresse av pengarna som rullar in. Jag tror ju inte att någon av dem har för vana att köpa fryst lasagne om vi säger så.

Runt om i landet höjs nu arga röster från konsumenter och det kan jag ju förstå. Man ogillar i regel att bli lurad även om jag tycker att man kanske måste fatta att saker och ting inte kan vara hur billiga som helst utan att något måste ge vika, till exempel kvaliteten på det man stoppar i munnen. Nu är det ju iofs så att även Findus som tillhör de dyrare märkena också har ertappats med sadeln av och riddjuret i matlådan. Fast det förvånar mig inte heller. En billigare tillverkning ger en större vinst och vinst, det gillar de flesta företagsledare!

Vidare läser jag i dagens tidning att lokala handlare försöker köpa in närproducerad, ekologisk och kravmärkt mat eftersom kunderna i undersökningar säger att det är vad de vill ha men konstigt nog inte väljer när de sedan handlar. Kan det vara så att priset avskräcker? Ja kära läsare, jag tror minsann det! För alla är sig själv närmast och även om det går bra att säga till vänner och bekanta att man gärna köper den bättre typen av produkter och kryssar i väldigt PK konsumentundersökningar så tror jag att det för många stannar vid just mycket snack och liten verkstad. För det blir ju dyrt för MIG. Kan inte jag slippa och ni andra köpa det där dyrare alternativet så smiter jag iväg till kassan med mitt ICA Basic och sparar en slant? Själv är jag en snåljåp av guds nåde och rattar stolt min vagn, fylld till brädden med det billigaste alternativet, mot kassan. Men inte heller står jag nu upp och ylar att jag är kränkt och lurad av ICA, Findus och något franskt företag. Jag fattar att ett lägre pris kan betyda sämre kvalitet och därför har jag inget att gnälla över. Vad jag vet har heller ingen dött av de här produkterna innehållande häst så tagga ner.

Men. Nu har jag äntligen kommit fram till poängen med det här inlägget. Samma dag som detta är den största skandal som drabbat Sverige har NordKorea genomfört en atombombssprängning. De är nöjda med resultatet och entusiastiska medborgare hälsar genom media att de ser med tillförsikt på landets framtid. Nu känns det som att de kan besegra vilket land som helst då de har kärnvapen som fungerar. Det känns inte bra, det känns inte bra alls! FN:s säkerhetsråd sitter i samma stund som jag skriver och överlägger kring hur man ska förhålla sig till detta och vad man ska göra åt saken. Det innebär att de är hyfsat stressade över tilltaget och ser NordKorea som ett hot. Det tror jag att man gör rätt i, de verkar hyfsat sugna på att använda sig av de där vapnen i osunda syften, typ avlossa dem mot Kina som de står i ett beroendeförhållande till men hatar just på grund av det.

Ja kära läsare, vad tycker du själv är det största problemet med den här dagen? Som sagt, det är något ruttet i konungariket Danmark och det är vår befolknings problem med att fokusera på vad som är viktigt. Det är nästan så läskigt att jag anar en konspirationsteori. Kan NordKorea ha iscensatt hästfärsskandalen för att flytta fokus från sina urspårade experiment till yl över frysmat som ingen dött av? Hur som helst är livet en stor tragedi och i slutändan dör vi alla. Fast jag föredrar nog att dö av ålder med magen full av hästköttslasagne än hopkrupen av skräck och bränd till döds under tiden som jag försöker skydda mitt barn mot det stora svampmolnet som plötsligt skymmer solen.
Vad vill du?

Klädedräktens kavalkad del 2

Så kom återigen lördagen och melodifestivalens andra del. Själv fick jag inte ta del av den då min avkomma valde att sätta den tjuriga sidan till och vägra titta. Istället fick jag för ungefär tusonde gången i rad se "Agaton Sax och Byköpings gästabud." Det var inte så illa i och för sig. Nu har jag i vart fall beskådat reprisen och levererar nu veckans reflektion över lördagens bidrag.

Först och främst vill jag säga att jag motvilligt måste erkänna att programledaren Gina är riktigt duktig. Irriterande duktig också. Hon är minst tio år yngre än mig själv och verkar ha en bra karriär på gång till skillnad från mig som är ett utbränt vrak och aldrig kommer att komma längre än att försöka lära skolelever att man bör kunna inkludera skiljetecken i skrivna texter och använda stor bokstav på rätt ställe när man går på högstadiet. Jag är inte bitter, jag är GRÖN av avund. Lite skadeglad var jag därför över hennes horribelt fula läderdress som verkligen inte lyfte fram det bästa av henne. YES!!!
Efter det tänker jag kommentera framträdandet av Pantertanterna Siw, AnnLouise och hon den där sista vad hon nu heter. Deras "Pensionär" kommer förmodligen att gå varm i skivspelarna på många PROmöten och det tycker jag att de gör rätt i! De var roliga och snärtiga, pensionärer gör det helt enkelt bättre!


Anton Ewald med låten "Begging" var först ut.
Anton var förvirrande lik Erik Saade men tillhandahöll en yvig Vanilla Icefrisyr som spretade käckt under tiden som Anton hoppade runt på ett sätt som inte setts till sedan NKOTB:s tid. HU! Han bar dock någon slags kostym med tillhörande vit tshirt som inte stack ut på något nämnvärt irriterande vis. Påminde en del om Rick Astley i sin utstrålning och precis som Rick Astley upprepade han sin refräng många många många gånger. Det tog aldrig slut. Fast man ville och önskade.

Jag noterade under den sena lördagkvällen att många skrivit positiva kommentarer om Anton i stil med "Mums, läcker!" och andra dumheter. Skärp er! Ni är vuxna kvinnor, hur gammal var han? Tolv?

 

Felicia Olsson "Make me number 1"

In på scenen klev en diva a la opera och jag hoppades att det kanske skulle bli lite valkyrior och vikinga krigare med bara överkroppar. Det blev det inte, istället blev det en ballad med tillhörande vindmaskin som fläktade den svarta tunna klänningen stilrent under framförandet. Klänningen var för övrigt väldigt klädsam på den fylliga unga damen som fortfarande går på gymnasiet. Kvällens fundering blev dock varför hon bar en död höna på höger axel. Texten fick tyvärr den största tumme ner jag någonsin skådat. Den handlar alltså om en person som ber sin bekant om att slippa vara en deltidsflickvän och istället få bli hans nummer ett. Men snälla Felicia! Jag vet att du är ung men vilket förnedring som helst kan man inte utsätta sig för även om det gäller att få vara med i tv! Räckte det inte med den döda hönan på axeln?

Joakim Cans "Annelie" var bidrag nummer tre.

 Den annars i läderklädde metalkillen valde att äntra scenen i skjorta, väst, keps och svarta jeans. Mycket snyggt var det, han är en stilig karl och en gudomligt bra metalsångare! Riktigt samma succe gjorde han inte i sin mix av Håkan Hellström, Östen me Resten och diverse andra trallvänliga popmusiker från tidigt 90-tal. Det fanns också en hint av Nordman med då det på scen också medverkade en nyckelharpa. Det blev ingen succe som sagt men roligt var det dock att han körde äkta hårdrocksposer till denna lättsmälta truddelutt.

Vi kan sammanfatta det som så att han kanske inte ska säga upp sig från Hammerfall innan han har hittat sin nisch utanför metalmusiken.Låten kommer med all säkerhet att hamna på Svensktoppen, så det blir ju kanske plåster på såren för den snöpliga sistaplatsen.

 

Sen dök dom fram, Swedish House wives  med låten(?) "On top of the world".

 Iförda förkläden och hembakat äntrade de scenen. Det påminde om en ohelig allians i formen av en reklamannons för SD och KD arm i arm. Husfruar med ett uppdrag att iförda förkläden sprida bilden av kvinnans plats i hemmet som en drömtillvaro, något vi alla borde eftersträva. Jag ryser läsare, jag ryser i min själ!!!  

Angående kläderna så verkar Falcon Crest inte vara den enda gamla tvserie som fått sitt klädförråd plundrat, även någon gammal superhjälteserie från 60-talet verkar ha fått släppa till kostymer. Kort, glittrigt och väldigt dålig passform. Djävulskt vidrigt fult. Något så fruktansvärt! Det enda som fattades var att Läderlappen, ja den gamla hederliga versionen med en småtjock gubbe i tighta trikåer över gubbmagen, hade dykt upp som bakgrundsdansare. Wonder Woman ringde, hon vill ha sina hot pants tillbaka Jenny.  

 

Eric Segerstedt och Tone Damli "Hello Good bye"

Makrame är visst inne igen med tanke på att Tone bar något slags fisknät i makrame. Hoppas det blev över till ett hårnät vilket hon lär ha behövt med den kjollängden. Tone kom inte bara i en obscen kostym, en matchande sugblick fick man med på köpet. Billigt och helt värdelöst, framförallt med tanke på att hon var väldigt snygg i ansiktet och sjöng bra.
Eric bar istället för fisknät skinnjacka, vit tshirt och en cool rockkillestil. Låten var en trevlig liten ballad, totalt intetsägande. Jag vet inte om fisknätet var ett försök att göra makrame modernt igen eller ett desperat försök att locka röster till detta mähä till sång men jag lutar ju åt det senare.

 

Louise Hoffsten  "Only the dead fish follow the stream"
Svart kostym med glitter, ganska ordinär tantklädsel. Trevlig bluesinspirerad låt. Den enda låten jag skulle känna igen om jag hörde den på radion.

 

Rikard Wolf  "En förlorad sommar"

Allsång till Vargen ylar i nattens skog gjorde detta till kvällens coolaste entre. Svart kostym, svart skjorta med vävda blommor. Lite viktorians gothkänsla. Vet inte om Rikard Wolf lajvar vampyr men jag kan inte tänka mig någon bättre.
Edith Piafdarr på rösten och svensk dikttradition i texten. Vackert. Skulle lätt kunna vara ledmotivet till en Colin Nutleyfilm men inte någon schlagervinnare direkt.

 

Sean Banan "Cobacabanana"
Eric Saades "Popular" går igenom hela låten, vilket var ett  grymt smart drag. Han känner sin publik den gode bananmannen, det vill säga dagisbarnen.
Scenkläderna var en orgie i neonfärger vilket råkar vara det absolut vidrigaste jag vet. Trots det blir jag inte ens hälften så upprörd som över husfruarnas musikantkjolar ( läs mus-i-kant) eftersom Sean gör en ploj och show av allt sitt artisteri, det SKA vara vulgärt och epilepsiframkallande. Husfruarna däremot har försökt se coola, unga och heta ut vilket bara blir patetiskt och hemskt. Riktigt hemskt.

Helt otroligt vidrigt men hatten av för den skickligaste affärsmannen av alla i melodifestivalen.

 

 

 

 

Da Vincikoden. Fast på riktigt.

Att vara förälder är bland de svåraste uppdrag en människa kan ta sig an enligt många experter. Jag säger nja, inte värre än många andra saker om man bara lyckas överbrygga de språksvårigheter som finns mellan barn och deras föräldrar. Eftersom jag är lite smartare än genomsnittsföräldern så har jag förstås knäckt koden; den RIKTIGA Da Vincikoden. Vad är väl teorin om att Jesus och Maria Magdalena var gifta och hade barn mot att äntligen begripa vad barn egentligen säger så att man har en chans att överlista dem?! Ännu bättre är det att inse vad barn egentligen hör och uppfattar när du talar till dem. Med insikt om detta är det inte så svårt att vara förälder, i vart fall blir det möjligt att härda ut tills de äntligen flyttar hemifrån.

"Nej, det får du inte."
Du kommer aldrig någonsin i denna existens att få göra någonting igen. Jag tänker binda fast dig vid en stol och låta dig svälta. Jag avskyr dig. Författarens kommentar: Det verkar inte spela någon roll vad det är barnet nekas, reaktionen och tolkningen är densamma.

"Rör inte den/det där."
Jag vill att du river sönder det där föremålet å det snaraste! Ju fortare desto bättre, är det något kladdigt vill jag dessutom att du rör så många andra närliggande föremål som möjligt innan kletet försvinner.

"Vi får se."
Såhär är det. Jag är en ond häxa och jag har gjort till mitt livs mål att förstöra ditt liv så mycket som möjligt innan jag stoppar in dig i min ugn. Därför kommer du aldrig att få göra någonting du tycker är roligt. Jag kommer att skratta åt dig när du gråter.

"Vänta"
Ju mer du tjatar och skriker, desto fortare kommer det att gå. Extra fort går det om du sliter och rycker i mina armar, ben eller andra kroppsdelar du kommer åt."

"Gör inte så"
Oj vad duktig du är! Fortsätt genast med det du håller på med!

"Nej, jag vill inte"
Jag är som vax i dina händer och jag gör allt du ber mig om bara du säger det lite högre. Det spelar ingen roll vad det är, inget är omöjligt för en förälder som verkligen älskar sina barn. Du har all rätt i världen att förvänta dig blind lydnad, tala o mästare, din tjänare hör!

"Det där är min/inte din"
Såklart skojar bara mamma/pappa när de säger att de har egna tillhörigheter eller att det finns saker i världen som inte tillhör dig! Du som är universums härskare/härskarinna har SJÄLVKLART rätt till allt! Det är bara att ta för sig.

"Du kan själv"
Det finns faktiskt ingen som helst anledning till att du ska utföra någon som helst aktivitet som du inte har lust till, må det vara att stoppa maten i munnen till att stoppa ner fötterna i skorna. Ingen förväntar sig att du ska slösa din tid på sådant strunt som tjänstefolket kan ordna i en grisblink. De står redo och väntar-befall dem.

"Du kan inte göra det där själv"
Det finns inget i världen som inte du kan. Skära med kniv, tända tändstickor, köra bil på riktigt -listan är OÄNDLIG, liksom din makt att få dessa dina önskningar uppfyllda. Do it.


Nu när du vet vad ditt barn hör när du tilltalar det så känns det kanske som att detta är ett omöjligt uppdrag? Svar ja; det är det. Dock har ingen dött av lite lidande, ja undantagsvis Jesus då, men har du inte tänkt dö för världens synders skull är det allt bara att bita i det sura äpplet och glädjas åt tanken på att ditt barn en dag får egna barn. Då, först då, ska du visa din avkomma detta dokument och le skadeglatt när barnet inser vilka sanningar som undanhållits av rent hämndbegär. Lycka till!

De dimhöljda bergens gorillor

På 80-talet när jag var barn gjordes det fortfarande filmer med budskap och kvalitet, en av dem var just rubrikens namne. Den handlar om en forskare, Dian Fossey som viger sitt liv åt att studera och skydda gorillor på ett berg i Rwanda. Tjuvjägarna i området var hemskt förtjusta i att fånga eller alternativt skjuta ihjäl dem eftersom feta vita män tyckte det var festligt med riktiga gorillor i sina privata zoo och även uppskattade deras uppstoppade huvuden på sina väggar. Dr Fossey blev till slut mördad och filmen är slut. Egentligen är filmen inte särskilt intressant när jag tänker efter; Sigourney Weaver sitter mest och låtsas äta löv och låter som tja, en gorilla.

I allafall så handlade det om utrotningshotade existenser vilket denna text också ska, närmare bestämt den mänskliga gorillaart av män som inte riktigt finner sig tillrätta i den moderna världen och känner ett starkt behov av att försvara mannens rättigheter i denna tid av kris. För kris är det tydligen att det talas om mäns förtryck av kvinnor, näthat och jämställdhet.

De äldre gorillahannarna kallas för "Silverryggar" vilket betyder att de är dominanta hannar som börjat gråna av ålder, det är också de som leder flocken de tillhör. I regel finns det flera hannar i en flock men likt Higlander gäller regeln "there can only be one". Det är mänsklighetens Silverryggar som nu likt sina gorillavänner börjar trumma sig på bröstet och protestera mot hur män behandlas av samhället idag. För det har liksom blivit något fel. Kvinnor har en massa rättigheter och kräver att behandlas si och så och ställer en massa krav på kvotering och annat skräp och männen får bara rätta sig i ledet och bli smutskastade dagarna i ändå. Att kvinnorna får mothugg borde de faktiskt ha räknat med och kan man inte tåla att bli motsagd eller hotad med att få en kniv uppkörd i fittan ska man kanske inte ägna sig åt journalistik eller samhällsdebatt. Så det så. Män är mycket bättre på de här tuffa grejerna, så om kvinnorna bara kilar tillbaka in i flocken och gör det som naturen menat att de ska göra så ska Silverryggen fixa det här.
Men far åt helvete!

Det finns egentligen två delar i detta. Dels har vi de rikspuckon som i skydd av sina skärmar sitter och knappar ur sig hot till höger och vänster mot allt som de uppfattar som ett hot mot manlighet och Sverige a la SD 2014 men också de som egentligen är ganska välanpassade individer men känner sig vilsna i en värld där manligt och kvinnligt inte längre är fastställda normer. Den förstnämnda kategorin gör sig skyldiga till rena lagbrott och borde släpas fram i ljuset som de patetiska råttor de är och konfronteras i lagens namn. Den andra kategorin håller sig på rätt sida om lagen men kan inte se förbi sina egna rädslor för vilka de är i en mer modern värld och ger genom korkade kommentarer sitt bifall till det som sker. För även om de tycker det är fel med hot så skulle det ju inte hänt om kvinnorna stuckit ut hakan och mäns rättigheter då? Män blir också utsatta för saker och kvinnor ska minsann kvoteras in överallt och har ett biologisk övertag på männen i relationen till barnen så i själva verket är det faktiskt männen som är förtryckta av kvinnorna! Fast det är ju fel att hota dem till livet förstås.

Jag blir så trött. Lika trött blir jag på motståndarsidan, de rabiata feminister som brölar om någon slags patriarkal medveten sammansvärjning där alla män är inblandade eftersom de är onda krigshetsande våldtäktsmän som bara känner sann glädje när de får förnedra kvinnor. Ja, det existerar patriarkala strukturer i samhället som vissa är mer medvetna om än andra och väljer att upprätthålla med vett och vilje. Andra ser dem inte men upprätthåller dem ändå för att det är så deras världsbild ser ut. Sen finns det faktiskt de som ser dem men inte deltar samt de som inte ser och inte heller upprätthåller. Män är inte per definition onda och det är ytterst förolämpande att anklaga dem för det. Även vissa kvinnor väljer att upprätthålla dessa strukturer och de är en lika stor del av problemet. De hörs dock inte lika mycket i debatten och det beror förstås på att de som hörs mest är våra Silverryggar som brölar och vrålar om sin stackars utrotninsghotade existens så att ingen annan får en syl i vädret i närheten av dem. För var är världen på väg när en man inte vet om han ska våga erbjuda en kvinna en drink på krogen eller inte? Han är ett svin om han gör det men även om han avstår. Just detta är alltså ett exempel som jag snubblat över i flera debatter under den gågna veckan.

Ja kära Silverrygg, vet du vad. Om du inte har större funderingar på livets svårigheter än hur du ska agera under krogbesök har jag två saker att säga. 1. Du bör fundera på om du spenderar för mycket tid på krogen. Hur står det till med din fritid och hur mår din lever? 2. Ta och reflektera över hur det är ställt i Syrien en stund så ska du se att ditt problem framstår precis lika löjligt som det är.
Tacksamt nog är du en utrotningshotad art och jag kan säga att jag inte kommer engagera mig i att rädda de överlevande exemplaren av er. Dian Fossey må ha funnit lycka och frid i att sitta och hänga med gorillor och föra grymtande konversationer men det gör inte jag. Sorry.

Klädedräktens kavalkad

Rubriken är titeln på en alldeles utmärkt trevlig bok som tar läsaren med på promenad längs minnenas allé kring hur klädsel sett ut genom tiderna. Det är en gammal bok och var en av min barndoms käraste skatter då den gav god näring åt mina fantasilekar om förr i tiden. Jag kunde titta i timmar på bilderna och drömma om tider då alla hade sådana kläder. När jag tänker på det nu dyker genast en bild av en gungande dam från vad jag gissar är 1700-talet upp. Klänningen var blå, rosa och puffig så det förslog på alla möjliga konstiga ställen. En käck liten hatt hade hon också vill jag minnas. En annan minnesfavorit är en grön klänning med rosdekorationer, helt fantastisk!
Vad säger du läsare, känner du en lätt förvirring över denna min plötsligt positiva svada och förstår inte riktigt vart jag vill komma med detta? Lugn bara lugn! Det kommer.Det ska nämligen handla om gårdagskvällens melodifestival och de klädedräkter som där förevisades. Man kan nämligen förledas att tro att Surkärringen som den rejäla människa hon verkar vara inte ska ha någon plats i hjärtat för krusiduller som kläder. Den inre bild man får är någon slags korsning av säckväv och städrock, givetvis med fotriktiga skor. Sant är att jag inte lägger någon större energi på mitt utseende men det jag har är noga valt och få saker passerar mitt nålsöga. Detta gäller för såväl kläder och skor som accessoarer.

Bidrag nummer ett var David Lindgren som valde att korsbefrukta sin svärmorsdrömslook med någon slags streetvibe. Detta resulterade i vit skjorta, väst, fluga(!),pösiga byxor, gympadojor och en käck gul näsduk i bakfickan. Jag hatar gult. Trots det och det tveksamma hailandet i slutet av numret gick låten vidare vilket var rättvist. Jag antar att den märkliga kombinationen av klädseln var ett försök att kombinera tantrösterna med ungdomarna.

Bidrag nummer två var Cookies N Beans, tre paranta damer i den trevliga åldern av ungefär min egen och något uppåt. De var uppfriskande INTE pinnsmala fjortisar utan riktiga kvinnor med höfter och naturlig byst, inte det minsta lyfta någonstans. Men kläderna. Herregud. De såg ut som om de rånat kostymförrådet som blev över efter att inspelningarna av Falcon Crest avslutades. Jag vet inte om de blev tvingade att bära puffbyxor, fransaxlar eller spetskläder men jag tvivlar på att någon vettig människa tar på sig dessa styggelser frivilligt. Återigen, herregud.

Bidrag nummer tre var Jay- Jay Johanson som väste fram någon slags soul-jazz-storbands-internationell musikscensmix om Paris. Jag orkade inte ens lyssna på texten utan fördömde den genast som pretentiös och därför ointressant. Kläderna var dock enkla och smakfulla i svartaste svart och kan mycket väl ha lånats ut av Jocke Berg i Kent. Det lät ungefär lika muntert också.

Bidrag nummer fyra var Mary N´diyae som sjöng gosandets lov med en afrikansk touch. Den hade nog gjort sig bättre på något av de afrikanska språken eftersom texten nog var bland det töntigaste jag hört. Det ingick också någon slags handdans som förmodligen kommer att kunna beskådas på dansgolv sommaren lång. Kläderna hade antingen stulits av MC Hammer eller sytts upp av någon SVTpraktikant just innan sändning. Fy, fy FY så fult! Flickan är ung och vacker, vänligen låt henne klä sig som folk.

Bidrag nummer fem var min forna idol Eric Gadd som skaffat sig både gubbmage och grå tinningars charm. Ganska lite att säga om det hela eftersom han hade den goda smaken att klä sig i kavaj, snygg skjorta och jeans. Ungefär som han gjort så länge jag kan minnas. Bra Eric, bra. Konservatism for the win!

Bidrag nummer sex var den språk och musikbegåvade Sundsvallspojken Yohio som gör en grej av att normalt sett se ut som en tjej och sjunga på japanska. Docklik och iförd en vit och rosa kostym med glitter och hjärtan som förmodligen får Ola Salo att gnissla tänder av avundsjuka framfördes en scenshow och låt som hämtad från glamrockens dagar! Det var inte illa! I mitt tycke kvällens bästa låt även om själva kostymen inte direkt föll mig i smaken. Men det var inget mot det som komma skulle.

Bidrag nummer sju var Anna Järvinen som verkar vara känd i Sverige, själv har jag ingen aning eftersom hon inte uppträtt på Bolibompa. Men. Textilslöjd verkar hon ha haft i skolan och tyckt om, så till den grad att hon inför melodifestivalen rotat fram de där prickiga byxorna i voile som hon sydde under tidigt 90-tal. Samt någon äldre släktings oversizeade kombination av skjorta/jacka. Något så fruktansvärt gräsligt. Låten verkade handla om relationer, jag hann uppfatta att man levt ihop i tjugo år och skaffat hus, barn och bråkat i fyllan. Det var dock lite oklart om de nu skulle skiljas eller stå ut i tjugo år till. Låttiteln var Porslin vilket genast ger utrymme för tolkningar av olika slag. Mest underliga sådana.

Sist men inte minst kom så bidrag nummer åtta, saxkillen Michael Feiner & Kaisa. Den sistnämnda hade ett rätt fyndigt namn ändå eftersom läpparna var av modell anknäbb. Till det kom en orange skinnjacka som vi inte sett till sedan sent 80-tal och verkligen inte hade behövt påminnas om. Hennes utstrålning påminde en del om Dee Demirbag, ni vet tjejen i hotpants som dansade bakom E-type. Eller bakom och bakom, mestadels stod hon framme vid scenkanten med ryggen mot publiken och böjde sig framåt så att ingen skulle kunna undgå att förstå att hon hade begåvats med en ändalykt. Precis som alla andra människor i världen. Alternativet var att vända sig om och förevisa brösten som tryckts ner i latex och skinnbehåar för att bättre kunna förevisas. Jag hade vissa förhoppningar om att Kaisa skulle slita av sig kläderna i en nakenchock och vifta loss men mina förhoppningar kom på skam. Därför har jag tyvärr inte så mycket mer att säga om detta nummer som jag inte minns ett dugg utav idag.

Nakenchocken sköttes för övrigt utmärkt av den levande Kendockan Danny och Lena Ph som dök upp iförd ett fisknät. Jag saknar ord men inte inre bilder, det är möjligt att jag återkommer till detta senare. Just nu är jag för tagen och har svårt att se datorskärmen då mina ögon försöker implodera för att aldrig mer utsättas för något liknande.