1949 publicerade författaren George Orwell en bok som kort och gott hette 1984. Den handlade om den då avlägsna framtiden då staten skulle övervaka våra minsta rörelser och tekniken användas för ont. När 1984 anlände for real så visade det sig inte direkt vara som George hade tänkt sig men det bekom nog inte honom eftersom han varit död sedan 21 januari 1950. Även om 1984 var läskigt på sitt sätt med gräsliga frisyrer, hårspraysmissbruk och releasen av skivor från både Cyndee Lauper, Kicki Danielsson och Bananarama kan man inte ens med den bästa viljan i världen säga att det motsvarade Orwells tankar om ett av staten fullständigt förtryckt samhälle. ( Ja, kanske lite i Sovjetunionen då, men det förstör liksom den senare poängen om jag drar upp det.)
2012 är det dock en helt annan femma. Som den trogne läsaren vet skapades denna blogg bland annat för att Surkärringen ville arbeta med sin fobi gentemot teknik. Det har, måste ändå erkännas, gått rätt väl faktiskt. Logga in, skriva inlägg och redigera har bemästrats. Hur man gör en snygg layout är ännu ett mörker eller hur och varför man ska sätta etiketter på sina inlägg så därför struntar jag i det.
Surkärringen har också motvilligt lärt sig bemästra de mest elementära funktionerna med det populära sociala mediet Ansiktsboken, mest för att det är en sådan FANTASTISK källa till irritation, och tror att hon vet hur man skickar visitkort med mobilen. Ibland. Det betyder dock inte att hon känner sig bekväm med teknik eller litar på den. Någon smartphone kommer aldrig att inhandlas om det inte blir obligatoriskt som invånare i landet och twitter verkar helt meningslöst. Hon kämpar därför fortfarande emot. Det var nog därför det hände, tekniken ledsnade på att vänta och gick till attack.
Av min arbetsgivare har jag tilldelats en bärbar dator. Det sägs att det ska vara för att underlätta mitt arbete och ge mig möjlighet att ta in världen i klassrummet. Personligen tror jag att det i själva verket är ett knep för att få mig att arbeta mer hemma då jag kan ta med redskapet. Det var lite svårare förr när det var stationära datorer att få personalen att arbeta hemmavid.
Det kan också vara så att de vill komma åt våra själar och liv via den privata information som kan finnas i datorerna då folk tenderar att använda dem i privata syften. Det har de förstås räknat ut och sitter nu bara och väntar på information som de kan använda emot oss. Jag har sett ett program om förhörsteknik av krigsfångar och terrorister så jag vet minsann hur det går till! De letar efter minsta lilla information om dig, din familj och ditt privata sammanhang som de sedan använder för att få dig att samarbeta och gå i deras ledband.
I vart fall satt jag hemma med min arbetsdator som har en touch pad som är känsligare än en prinsessa på en ärt och råkade nudda den varpå den åkte upp mot högersidan och därför ville berätta vad en av mina bekanta på Ansiktsboken lyssnat på via en känd sajt som erbjuder musiklyssnande. I samma ögonblick som jag försöker få bort informationen om detta kommer barnet och slänger sig i min famn varpå jag förlorar kontrollen över datorn. Då passade den på.
Helt plötsligt vrålar Abbas gamla slagdänga "Mamma Mia" ut över rummet, volymen stod nämligen på max efter dagens filmvisning på arbetet. Agnetha Fältskog skriker, barnet skriker ännu högre och jag försöker förtvivlat göra mig av med bägge två. Barnet vägrar lämna min famn och SÄTTER sig på mina händer som pressas mot tangentbordet. Agneta fortsätter att skrika och HELT PLÖTSLIGT ser jag att mitt namn nu står uppe i hörnet på musiksajten. HELVETE!!! Utan att jag ens velat det har jag nu lyckats läggt till den kända musiksajten som jag är rätt övertygad om att vi inte får ha på arbetets redskap.
Agneta tystnar äntligen, barnet lugnar ner sig och jag tittar oroligt mot dörren för att se om den ska sparkas in av kommunens IT support som kommer för att straffa mig. Det har nu gått ett par dagar och det har ännu inte hänt. Jag har inte lyckats få bort installationen och vågar givetvis inte ringa och fråga hur man gör. Förbannade teknik! Kan den inte bara låta mig vara ifred och sluta försöka piska in mig i ledet på väg mot undergången?!
fredag 31 augusti 2012
onsdag 29 augusti 2012
XXXXX- this one goes out for you.
Men vad kan en Surkärring tycka om folk som utför medvetet elaka handlingar mot andra människor? Ska hon verkligen öppna munnen med tanke på den mycket sura attityd hon uppvisar gentemot sin omvärld? Ja, det ska hon SANNERLIGEN eftersom hon har en hel del att säga till de som inte kan låta sina medmänniskor vara ifred!
Låt mig inleda med att berätta att jag har en god vän som har ett alldeles förtjusande barn. Barnet är artigt, vänligt, empatiskt, hänsynsfullt, tålmodigt, humorisktiskt, fantasifullt och i största allmänhet tolerant, tillåtande och väluppfostrat. Jag har svårt att komma ihåg att jag någonsin träffat ett trevligare barn. Detta betyder dock inte att allt i barnets värld är rosor och pannkaka eftersom barnet vistas i närheten av betydligt mycket mindre trevliga barn som anser sig ha rätten att hålla på och hacka på min väns barn som varande "udda". För det vet ju alla att tjejer bara ska leka två och två, ha vuxenkläder, bete sig allmänt djävligt och taskigt samt BARA göra tjejiga grejer som att sminka sig, shoppa kläder, bry sig om ytliga saker och annan skit.
Jag har förstått på min vän att barnet i perioder inte mått så bra av det bemötandet och det kan jag sannerligen förstå! Vem skulle uppskatta att gå till sin arbetsplats om man ständigt och jämnt skulle utsättas för kommentarer, kritik och hån för den egna personen?!
Det stora problemet är förstås inte de icke uppfostrade barnen utan deras helt värdelösa föräldrar. För tro mig, föräldrar är en SANN källa till moralisk kompass, verklighetsuppfattning och allmänt hyfs hos barn. Såklart beror det på att man inte av mor och far fått lära sig att visa respekt för medmänniskan eller givits insikten att det finns människor som gör andra livsval än en själv och DET ÄR HELT OK! (Ja, om det inte är något uppenbart korkat som skulle göra en Surkärring upprörd förstås.)
Då jag arbetar i en miljö där jag ständigt omges av unga människor har jag haft gott om tillfällen att studera ett antal mycket otrevliga exemplar av människovarelser och deras ännu otrevligare föräldrar. För hur NÅGON förälder kan ha mage att försvara det egna barnet när det helt klart hittas med handen i syltburken, eller den nidskrivande pennan i handen/kränkande orden i loggar och sms eller helt enkelt åskådats i färd med att slå eller förnedra en annan ung person övergår mitt förstånd.
Det finns i regel förklaringar till allt konstigt som människor hittar på, men det är INTE liktydigt med att vi som står runt och ser på behöver tycka om det som händer eller acceptera det överhuvudtaget! Jag skulle inte vilja vara mitt eget barn den dagen det ringer hem och jag får veta att mitt barn varit med och kränkt någon annan. Jag tror inte på kroppsaga men jag kan LOVA att jag har en hel arsenal med andra bestraffningar som svider ännu bättre och framförallt längre.
Tillsammans bygger vi en bättre värld men det är möjligt att vi måste krossa några självupptagna tår på vägen. Det kan det vara värt.
Låt mig inleda med att berätta att jag har en god vän som har ett alldeles förtjusande barn. Barnet är artigt, vänligt, empatiskt, hänsynsfullt, tålmodigt, humorisktiskt, fantasifullt och i största allmänhet tolerant, tillåtande och väluppfostrat. Jag har svårt att komma ihåg att jag någonsin träffat ett trevligare barn. Detta betyder dock inte att allt i barnets värld är rosor och pannkaka eftersom barnet vistas i närheten av betydligt mycket mindre trevliga barn som anser sig ha rätten att hålla på och hacka på min väns barn som varande "udda". För det vet ju alla att tjejer bara ska leka två och två, ha vuxenkläder, bete sig allmänt djävligt och taskigt samt BARA göra tjejiga grejer som att sminka sig, shoppa kläder, bry sig om ytliga saker och annan skit.
Jag har förstått på min vän att barnet i perioder inte mått så bra av det bemötandet och det kan jag sannerligen förstå! Vem skulle uppskatta att gå till sin arbetsplats om man ständigt och jämnt skulle utsättas för kommentarer, kritik och hån för den egna personen?!
Det stora problemet är förstås inte de icke uppfostrade barnen utan deras helt värdelösa föräldrar. För tro mig, föräldrar är en SANN källa till moralisk kompass, verklighetsuppfattning och allmänt hyfs hos barn. Såklart beror det på att man inte av mor och far fått lära sig att visa respekt för medmänniskan eller givits insikten att det finns människor som gör andra livsval än en själv och DET ÄR HELT OK! (Ja, om det inte är något uppenbart korkat som skulle göra en Surkärring upprörd förstås.)
Då jag arbetar i en miljö där jag ständigt omges av unga människor har jag haft gott om tillfällen att studera ett antal mycket otrevliga exemplar av människovarelser och deras ännu otrevligare föräldrar. För hur NÅGON förälder kan ha mage att försvara det egna barnet när det helt klart hittas med handen i syltburken, eller den nidskrivande pennan i handen/kränkande orden i loggar och sms eller helt enkelt åskådats i färd med att slå eller förnedra en annan ung person övergår mitt förstånd.
Det finns i regel förklaringar till allt konstigt som människor hittar på, men det är INTE liktydigt med att vi som står runt och ser på behöver tycka om det som händer eller acceptera det överhuvudtaget! Jag skulle inte vilja vara mitt eget barn den dagen det ringer hem och jag får veta att mitt barn varit med och kränkt någon annan. Jag tror inte på kroppsaga men jag kan LOVA att jag har en hel arsenal med andra bestraffningar som svider ännu bättre och framförallt längre.
Tillsammans bygger vi en bättre värld men det är möjligt att vi måste krossa några självupptagna tår på vägen. Det kan det vara värt.
söndag 26 augusti 2012
Sex, drugs and rock n roll! Eller så inte.
Nja, livet som Surkärring mitt i livet med småbarn, heltidsarbete och husägande ger kanske inte så rika tillfällen till sex, droger och rock n roll. Det är dock inget jag sörjer över då mitt intresse för tillfälliga sexuella kontakter, olagliga kemiska substanser och stökiga konserter är lika med noll. Jag kan på min höjd tänka mig en lightvariant som består av en treo mot nackvärken, se på tv tillsammans med mannen i mitt liv och kanske en tripp till vårt lokala Ica Maxi en löningshelg.
Efter dagens inledande aktivitet har jag dock förstått att inte alla mina medsystrar känner samma sak.
Klädbytardagar, där man kan lämna in saker till försäljning mot en viss provision tycker Surkärringen är en bra ide. Jag lämnar själv aldrig in saker eftersom jag hellre skänker mitt överskott till Röda Korset för att bättre gagna mänskligheten men att besöka dem för att handla går väl an. Iallafall är det vad jag tänker med ungefär ett halv års mellanrum eftersom jag då förträngt mitt heliga löfte att ALDRIG mer besöka en dylik tillställning då det alltid slutar med mord. Mentalt iallafall, vissa gränser har jag trots allt för vad jag gör mot mina medmänniskor.
Denna dagens klädbytardag besöktes inte bara av mig själv, barnet i huset medföljde eftersom fadern fann det för gott att fly fältet till en motorsportstävling. Barnet har ett stort intresse för kläder och lovade och svor att bete sig mycket fint och välartat. Samt inte klänga och tjata. Det löftet höll ända fram till kön då det blev tråkigt att stå still och vänta varpå projekt klätterställning inleddes. Jag var förstås klätterställningen.
Så småningom slogs portarna till Sodom och Gomorra upp varpå den prydliga raden av kvinnor i åldrarna 20-50 år förvandlades till galna groupies och klädknarkare av klass. Det var förstås bra för barnets gnäll om att det var tråkigt och jobbigt att stå själv, vi lyftes likt sandkorn av den påtryckande vågen och damp ner inne på golvet vid ytterplagg för barn i den storlek jag råkade vara ute efter. Ovanligt glad i hågen började jag bläddra igenom plaggen, dock något störd av den ström av kvinnor som ständigt knuffade mig i ryggen för att komma förbi och beskåda plaggen längre in. En trevlig jacka som jag höll upp slets brutalt ur mina händer från andra sidan stället av någon som tydligen ansåg sig ha bättre behov av den. Jag beslöt då att förflytta mig till skorna där jag och barnet delade en trevlig stund med att diskutera barnets icke behov av alla skor som fanns framlagda. Givetvis fortfarande knuffad i ryggen.
Nu kände jag pulsen börja öka men tappert fortsatte jag mot kläderna i barnets storlek. Ljudnivån i lokalen var nu på gränsen till tinnitus. Vid bordet med rätt storlek rådde kaos. Kvinnor i varierande åldrar rev och slet i de stackars plaggen som om de vore dyrbara skatter det gällde att försvara till varje pris. Själv stod jag artigt och väntade på att få ta plats vid bordet när jag rätt brutalt knuffades framåt av en ivrig skattletare. Nu blev jag arg, vände mig mot den skyldiga och levererade en hånfull blick. Hon var dock för upptagen med att mangla omkull en annan besökares barn med sin påse att hon rentutav inte såg den. Eller helt enkelt struntade i den. Människor som trycker omkull små barn med fullproppade Ikeapåsar har nog inte så mycket samvete. Barnet tog sin tillflykt UNDER bordet och gjorde förgäves försök att få kontakt med sin vårdnadshavare som i trance även hon slet och rev omkring. Mitt eget barn räddade jag undan i ett hörn av bordet innan jag påbörjade mitt klädletande.
En timme och en kvart senare satt jag åter i min bil och konstaterade att både jag och barnet överlevt. En påse med kläder hade vi också fått med oss och likaså rikligt med incindenter att reta upp sig över under återstoden av dagen. Jag begriper inte hur man kan vara en sådan usel människa att man förvandlas till ett morrande odjur när tillfälle att handla begagnade barnkläder ges, herregud!
Jag konstaterar att det helt enkelt måste vara mina medsystrars sätt att leva drömmen om det vilda livet utan att behöva riskera Polarn och Pyretidyllen man byggt upp åt sig. Men under ytan lever drömmen om att i stora grupper skrika och knuffas fram och tillbaka, i och för sig inte under influens av något mer drogaktigt än söndagsmorgonens kaffe. Men det kanske var djäääääääävligt starkt!
Efter dagens inledande aktivitet har jag dock förstått att inte alla mina medsystrar känner samma sak.
Klädbytardagar, där man kan lämna in saker till försäljning mot en viss provision tycker Surkärringen är en bra ide. Jag lämnar själv aldrig in saker eftersom jag hellre skänker mitt överskott till Röda Korset för att bättre gagna mänskligheten men att besöka dem för att handla går väl an. Iallafall är det vad jag tänker med ungefär ett halv års mellanrum eftersom jag då förträngt mitt heliga löfte att ALDRIG mer besöka en dylik tillställning då det alltid slutar med mord. Mentalt iallafall, vissa gränser har jag trots allt för vad jag gör mot mina medmänniskor.
Denna dagens klädbytardag besöktes inte bara av mig själv, barnet i huset medföljde eftersom fadern fann det för gott att fly fältet till en motorsportstävling. Barnet har ett stort intresse för kläder och lovade och svor att bete sig mycket fint och välartat. Samt inte klänga och tjata. Det löftet höll ända fram till kön då det blev tråkigt att stå still och vänta varpå projekt klätterställning inleddes. Jag var förstås klätterställningen.
Så småningom slogs portarna till Sodom och Gomorra upp varpå den prydliga raden av kvinnor i åldrarna 20-50 år förvandlades till galna groupies och klädknarkare av klass. Det var förstås bra för barnets gnäll om att det var tråkigt och jobbigt att stå själv, vi lyftes likt sandkorn av den påtryckande vågen och damp ner inne på golvet vid ytterplagg för barn i den storlek jag råkade vara ute efter. Ovanligt glad i hågen började jag bläddra igenom plaggen, dock något störd av den ström av kvinnor som ständigt knuffade mig i ryggen för att komma förbi och beskåda plaggen längre in. En trevlig jacka som jag höll upp slets brutalt ur mina händer från andra sidan stället av någon som tydligen ansåg sig ha bättre behov av den. Jag beslöt då att förflytta mig till skorna där jag och barnet delade en trevlig stund med att diskutera barnets icke behov av alla skor som fanns framlagda. Givetvis fortfarande knuffad i ryggen.
Nu kände jag pulsen börja öka men tappert fortsatte jag mot kläderna i barnets storlek. Ljudnivån i lokalen var nu på gränsen till tinnitus. Vid bordet med rätt storlek rådde kaos. Kvinnor i varierande åldrar rev och slet i de stackars plaggen som om de vore dyrbara skatter det gällde att försvara till varje pris. Själv stod jag artigt och väntade på att få ta plats vid bordet när jag rätt brutalt knuffades framåt av en ivrig skattletare. Nu blev jag arg, vände mig mot den skyldiga och levererade en hånfull blick. Hon var dock för upptagen med att mangla omkull en annan besökares barn med sin påse att hon rentutav inte såg den. Eller helt enkelt struntade i den. Människor som trycker omkull små barn med fullproppade Ikeapåsar har nog inte så mycket samvete. Barnet tog sin tillflykt UNDER bordet och gjorde förgäves försök att få kontakt med sin vårdnadshavare som i trance även hon slet och rev omkring. Mitt eget barn räddade jag undan i ett hörn av bordet innan jag påbörjade mitt klädletande.
En timme och en kvart senare satt jag åter i min bil och konstaterade att både jag och barnet överlevt. En påse med kläder hade vi också fått med oss och likaså rikligt med incindenter att reta upp sig över under återstoden av dagen. Jag begriper inte hur man kan vara en sådan usel människa att man förvandlas till ett morrande odjur när tillfälle att handla begagnade barnkläder ges, herregud!
Jag konstaterar att det helt enkelt måste vara mina medsystrars sätt att leva drömmen om det vilda livet utan att behöva riskera Polarn och Pyretidyllen man byggt upp åt sig. Men under ytan lever drömmen om att i stora grupper skrika och knuffas fram och tillbaka, i och för sig inte under influens av något mer drogaktigt än söndagsmorgonens kaffe. Men det kanske var djäääääääävligt starkt!
onsdag 22 augusti 2012
Morot och piska utan morot är likamed råriven morot.
Att inte ha ett fungerande minne är verkligen inte så roligt som det låter men det skola icke underskattas då det ger rikliga tillfällen att göra insättningar på skamkontot och rikligt med uttag från självkänslekontot. Det är helt enkelt bra för ödmjukheten att då och då hamna i de mest penibla situationer som får en att inse vilken liten mask man är.
Det var förstås besvärligare i början av tiden E.Br (efter branden) då det kördes bil utan att trafiksignaler kunde tolkas på rätt sätt, tvättades dagstidningar, letades nycklar nätterna igenom, lagades mat på ett annorlunda sätt och i största allmänhet levdes utan att riktigt veta hur man utför relativt enkla vardagssysslor. Arbetet var också ett intressant kapitel då jag inte riktigt kom ihåg vad alla mina kollegor hette, ibland glömde bort vad jag pratade om eller vilken klass jag undervisade för tillfället. Jag la en ansenlig mängd tid på att leta efter saker och skriva små lappar för att komma ihåg saker som jag sedan ändå glömde eftersom jag inte kom ihåg vart jag lagt den påminnande lappen. Eller så förstod jag helt enkelt inte vad jag menat med det jag skrivit.
Det är rent utav ett UNDER att jag inte avslöjades som ett fiasko under denna tid och att ingen ifrågasatte min lämplighet som utbildare men jag antar att folk har bättre saker för sig än att fundera på landets utbildningsväsende. Sjukskriven? För vad? Jag var helt i ordning fysiskt, förutom de redan implementerade nackproblemen så jag såg verkligen ingen anledning till att på statens bekostnad stanna hemma och gotta mig! Har man ett arbete går man dit och gör det man ska om det inte skulle råka vara så att man vaknar upp och är död. Eller kommer ihåg att ringa och boka en tid för att prata med en läkare om sitt tillstånd.
Nåväl, det där är länge sedan nu och nuförtiden steks köttbullar som de sig bör, dvs i smör och inte på högsta värme i tio minuter. Inte heller tvättar jag annat än kläder eller tänker att rödljus förstås gäller någon annan och inte mig själv. Jag kan numer också gå till affären och handla ett fåtal saker utan att skriva 14 lappar om saken och ändå komma hem med fel saker. I ärlighetens namn ska det dock sägas att det inte bör ske i slutet av dagen och att det helst inte ska vara för mycket folk i affären eftersom det är aningens stressande att stå vid hyllor och stirra för att försöka komma ihåg när folk står ivrigt trampande bakom eftersom de faktiskt VET vad de ska handla och tycker att man ska ta det man ska ha NU och sedan flytta på sig.
Graden av förödmjukelse är i varje fall långt mycket mindre än tidigare och det är kanske lite synd då jag tror att det är mycket danande för karaktären att ofta reflektera över sin uselhet. Man måste dock göra det bästa man kan med det man har så numer får jag hålla till godo med de små saker som livet erbjuder! Till exempel den där blomman som jag sedan i juni tänkt var gång jag ser den att jag måste plantera om. Jorden är köpt, det tog mig bara en månad att åstadkomma, så nu är det bara att sätta igång! Eller tvätthögen som jag tenderar att bygga upp eftersom jag ska vika tvätten sen, trots att jag egentligen bestämt att jag ska vika den dagen efter att den tvättats. Men då är det ju alltid något annat som jag glömt sedan tidigare som jag måste göra. Egentligen kan man nog säga att det mest elementära hushållsarbetet i mina händer förvandlas till en lååååååååångt utdragen process eftersom jag sällan klarar av att organisera upp det så att det effektivt och enkelt utföres direkt. Lägg till det min lata natur så förstår ni vilken katastrof mitt liv i själva verket är. Vad gäller arbetet så gäller förstås samma princip där. Saker glöms bort, det är helt omöjligt att arbeta efter ett effektivt system eftersom jag aldrig hinner tänka ut ett effektivt system och skulle jag råka göra det har jag glömt det nästa dag, att läsa och förstå saker på en högre nivå än det jag förväntar mig att eleverna ska klara av är extremt svårt en sämre dag.
I sådana lägen är det allt bra skönt att ha dedikerat sitt liv till mindLESSness! När det känns som att allt bara faller sönder och helvetes portar i form av självömkan och ynklighet öppnar sig gäller det att dra ett djupt andetag och upprepa sitt mantra, själva essensen av mindLESSness; "Kom igen nu din lata kossa, sätt fart!!!" Och med ett skutt är man uppe igen, redo att göra sin plikt mot hem, arbete och omvärld trots att man för en kort stund sedan bara ville lägga sig ner och dö.
De säger att piska och morot är en effektiv kombination men jag skulle nog säga att en kraftigt svingad piska är BETYDLIGT bättre!
Det var förstås besvärligare i början av tiden E.Br (efter branden) då det kördes bil utan att trafiksignaler kunde tolkas på rätt sätt, tvättades dagstidningar, letades nycklar nätterna igenom, lagades mat på ett annorlunda sätt och i största allmänhet levdes utan att riktigt veta hur man utför relativt enkla vardagssysslor. Arbetet var också ett intressant kapitel då jag inte riktigt kom ihåg vad alla mina kollegor hette, ibland glömde bort vad jag pratade om eller vilken klass jag undervisade för tillfället. Jag la en ansenlig mängd tid på att leta efter saker och skriva små lappar för att komma ihåg saker som jag sedan ändå glömde eftersom jag inte kom ihåg vart jag lagt den påminnande lappen. Eller så förstod jag helt enkelt inte vad jag menat med det jag skrivit.
Det är rent utav ett UNDER att jag inte avslöjades som ett fiasko under denna tid och att ingen ifrågasatte min lämplighet som utbildare men jag antar att folk har bättre saker för sig än att fundera på landets utbildningsväsende. Sjukskriven? För vad? Jag var helt i ordning fysiskt, förutom de redan implementerade nackproblemen så jag såg verkligen ingen anledning till att på statens bekostnad stanna hemma och gotta mig! Har man ett arbete går man dit och gör det man ska om det inte skulle råka vara så att man vaknar upp och är död. Eller kommer ihåg att ringa och boka en tid för att prata med en läkare om sitt tillstånd.
Nåväl, det där är länge sedan nu och nuförtiden steks köttbullar som de sig bör, dvs i smör och inte på högsta värme i tio minuter. Inte heller tvättar jag annat än kläder eller tänker att rödljus förstås gäller någon annan och inte mig själv. Jag kan numer också gå till affären och handla ett fåtal saker utan att skriva 14 lappar om saken och ändå komma hem med fel saker. I ärlighetens namn ska det dock sägas att det inte bör ske i slutet av dagen och att det helst inte ska vara för mycket folk i affären eftersom det är aningens stressande att stå vid hyllor och stirra för att försöka komma ihåg när folk står ivrigt trampande bakom eftersom de faktiskt VET vad de ska handla och tycker att man ska ta det man ska ha NU och sedan flytta på sig.
Graden av förödmjukelse är i varje fall långt mycket mindre än tidigare och det är kanske lite synd då jag tror att det är mycket danande för karaktären att ofta reflektera över sin uselhet. Man måste dock göra det bästa man kan med det man har så numer får jag hålla till godo med de små saker som livet erbjuder! Till exempel den där blomman som jag sedan i juni tänkt var gång jag ser den att jag måste plantera om. Jorden är köpt, det tog mig bara en månad att åstadkomma, så nu är det bara att sätta igång! Eller tvätthögen som jag tenderar att bygga upp eftersom jag ska vika tvätten sen, trots att jag egentligen bestämt att jag ska vika den dagen efter att den tvättats. Men då är det ju alltid något annat som jag glömt sedan tidigare som jag måste göra. Egentligen kan man nog säga att det mest elementära hushållsarbetet i mina händer förvandlas till en lååååååååångt utdragen process eftersom jag sällan klarar av att organisera upp det så att det effektivt och enkelt utföres direkt. Lägg till det min lata natur så förstår ni vilken katastrof mitt liv i själva verket är. Vad gäller arbetet så gäller förstås samma princip där. Saker glöms bort, det är helt omöjligt att arbeta efter ett effektivt system eftersom jag aldrig hinner tänka ut ett effektivt system och skulle jag råka göra det har jag glömt det nästa dag, att läsa och förstå saker på en högre nivå än det jag förväntar mig att eleverna ska klara av är extremt svårt en sämre dag.
I sådana lägen är det allt bra skönt att ha dedikerat sitt liv till mindLESSness! När det känns som att allt bara faller sönder och helvetes portar i form av självömkan och ynklighet öppnar sig gäller det att dra ett djupt andetag och upprepa sitt mantra, själva essensen av mindLESSness; "Kom igen nu din lata kossa, sätt fart!!!" Och med ett skutt är man uppe igen, redo att göra sin plikt mot hem, arbete och omvärld trots att man för en kort stund sedan bara ville lägga sig ner och dö.
De säger att piska och morot är en effektiv kombination men jag skulle nog säga att en kraftigt svingad piska är BETYDLIGT bättre!
How about a nice cup of Shut the fuck up?
Ibland blir det helt enkelt bara fel för människor. Jag tror att det främst orsakas av att man inte tänker efter före man öppnar munnen men det kan också bero på att man helt enkelt är dum i huvudet. Rent utav underhållande dum. Här följer nu en liten rapportering av ett av de tillfällen när jag önskar att jag haft en liten kopp med håll käften att bjuda på, det hade blivit så mycket mindre pinsamt för vissa personer då.
Personen i fråga var en klarögd och äppelkindad vikarie som dök upp på min arbetsplats då en av mina kollegor fann för gott att tillbringa den första av arbetets månad på annan ort och helt enkelt var för lat för att göra rätt för sig. Vikarien visade sig, liksom alla vi andra, ha planer på att äta lunch i personalrummet. Till en början gick allt bra och konversationen flöt lättsamt och smidigt. Men sedan hände det.
Efter en stärkande klunk kaffe som verkligen inte kan ha innehållit det minsta lilla håll käften vänder vikarien sina tindrande ögon mot mig, kastar en menande blick mot mitt bukparti och säger med hurtig röst; "Och när är DU beräknad?". Stämningen runt bordet sjönk från livfull till stendöd på en nanosekund, oroliga ögonkast utbyttes och vissa förpassade sig i skydd bakom möblerna. Nä, det gjorde de inte men mentalt kändes det som att de förpassade sig själva i ett skyddsvärn på Mars.
Lugnt drack jag en klunk av mitt eget kaffe varpå jag lugnt replikerade; "Inte alls faktiskt. Jag är bara tjock." Småröd om de käcka kinderna började vikarien mumla om att det var så många på arbetsplatsen som var gravida och hon hade liksom fått för sig att..."Nej, jag är som sagt bara tjock."
Sedan gjorde jag ett försök att byta samtalsämne för att inte utsätta den stackaren för mer skam och skuld men vissa kan helt enkelt inte ta en hint. Istället skulle det nu utredas om jag HADE barn. Artigt förklarade jag att jag hade ett barn som var fyra år varpå vikarien fortsatte sin DANS i klaveret genom att fråga om jag inte kände att det var dags för ett till? Ja, vad skulle jag säga? Lika artigt förklarade jag att jag hade försökt men att det inte gått så bra.
Kära läsare, visst tänker man nu att om man råkat sätta sig i detta klister vid detta läge skulle ha valt att prata om VAD SOM HELST förutom det ämne man så fatalt gjort bort sig inom? Inte vikarie inte, istället flöjtade hon glatt: "Ja, det är ju liksom inte meningen att vissa ska ha barn. Det får man som bara lov att acceptera!"
Ja, jag vet att jag kanske skulle försökt hjälpa denna stackars gås genom att förklara lite allmänt hut, hyfs och folkvett. Men jag kom mig liksom inte för, det fanns helt enkelt inget att säga. Dessutom kände jag mig helt fascinerad över hur tanklösa en del människor kan vara utan att de själva förstår det. Jag tror att mina kollegor förvånades över att vikarie återvände till sitt arbetsbord efter denna lunch med huvudet intakt på kroppen och inte nedstoppat i en påse men även en Surkärring kan ha sina förstående och empatiska stunder. Trots allt lär ju Gud hålla sin hand över barn och idioter och vem är en liten surkärring att sätta sig upp emot the Lord himself?
Vikarie fortsätter sin anställning hos oss ännu ett tag och det är med STORT intresse som jag följer de vidare förehavandena!
Personen i fråga var en klarögd och äppelkindad vikarie som dök upp på min arbetsplats då en av mina kollegor fann för gott att tillbringa den första av arbetets månad på annan ort och helt enkelt var för lat för att göra rätt för sig. Vikarien visade sig, liksom alla vi andra, ha planer på att äta lunch i personalrummet. Till en början gick allt bra och konversationen flöt lättsamt och smidigt. Men sedan hände det.
Efter en stärkande klunk kaffe som verkligen inte kan ha innehållit det minsta lilla håll käften vänder vikarien sina tindrande ögon mot mig, kastar en menande blick mot mitt bukparti och säger med hurtig röst; "Och när är DU beräknad?". Stämningen runt bordet sjönk från livfull till stendöd på en nanosekund, oroliga ögonkast utbyttes och vissa förpassade sig i skydd bakom möblerna. Nä, det gjorde de inte men mentalt kändes det som att de förpassade sig själva i ett skyddsvärn på Mars.
Lugnt drack jag en klunk av mitt eget kaffe varpå jag lugnt replikerade; "Inte alls faktiskt. Jag är bara tjock." Småröd om de käcka kinderna började vikarien mumla om att det var så många på arbetsplatsen som var gravida och hon hade liksom fått för sig att..."Nej, jag är som sagt bara tjock."
Sedan gjorde jag ett försök att byta samtalsämne för att inte utsätta den stackaren för mer skam och skuld men vissa kan helt enkelt inte ta en hint. Istället skulle det nu utredas om jag HADE barn. Artigt förklarade jag att jag hade ett barn som var fyra år varpå vikarien fortsatte sin DANS i klaveret genom att fråga om jag inte kände att det var dags för ett till? Ja, vad skulle jag säga? Lika artigt förklarade jag att jag hade försökt men att det inte gått så bra.
Kära läsare, visst tänker man nu att om man råkat sätta sig i detta klister vid detta läge skulle ha valt att prata om VAD SOM HELST förutom det ämne man så fatalt gjort bort sig inom? Inte vikarie inte, istället flöjtade hon glatt: "Ja, det är ju liksom inte meningen att vissa ska ha barn. Det får man som bara lov att acceptera!"
Ja, jag vet att jag kanske skulle försökt hjälpa denna stackars gås genom att förklara lite allmänt hut, hyfs och folkvett. Men jag kom mig liksom inte för, det fanns helt enkelt inget att säga. Dessutom kände jag mig helt fascinerad över hur tanklösa en del människor kan vara utan att de själva förstår det. Jag tror att mina kollegor förvånades över att vikarie återvände till sitt arbetsbord efter denna lunch med huvudet intakt på kroppen och inte nedstoppat i en påse men även en Surkärring kan ha sina förstående och empatiska stunder. Trots allt lär ju Gud hålla sin hand över barn och idioter och vem är en liten surkärring att sätta sig upp emot the Lord himself?
Vikarie fortsätter sin anställning hos oss ännu ett tag och det är med STORT intresse som jag följer de vidare förehavandena!
måndag 20 augusti 2012
Riket vid vägens slut
Det är inte ofta som en äkta Surkärring lämnar sitt hem eller iallafall den kommun där hon råkar vara skriven. Det beror inte på att hon direkt hyser några kända aversioner mot andra landsdelar, förutom Skåne och varför är väl rätt uppenbart, utan helt enkelt på tidsbrist. Det finns ju så många viktiga saker att göra istället för att fnatta land och rike runt, till exempel att städa och sortera tvätt. Nåja, i sommar hände det faktiskt.
Ty det hände sig vid den tiden att Herodes, eller i detta fall mannen i hushållet, antydde att det vore schysst om familjen minus barn gav sig av till Betlehem för att skattskriva sig eller i allafall ha en liten semester. Barnet kunde förstås inte följa med eftersom Jesus inte heller dök upp förrän ankomsten till Betlehem och det ännu är för ungt för att uppskatta bilfärder a 16 timmar i sträck. Jag skulle för övrigt inte alls ha uppskattat om barnet dykt upp på den utvalda semesterorten eftersom det skulle betyda att någon illvillig människa rövat bort mitt barn och transporterat det utan min vetskap sisådär en 120 mil.
I vart fall gav vi oss av och resan avlöpte utan problem tills vi äntrade Västra Götaland, eller som landsdelen STOLT deklarerade med stora bokstäver "Välkommen till Arns rike." Förtjust i Jan Guillous böcker är jag icke det allra minsta men som historienörd, medeltidsfantast och levande rollspelare tryckte jag förstås trynet mot rutan i hopp om att få se en skymt av Arn i sin stiliga tempelriddardräkt! Det visade sig vara helt falsk marknadsföring då jag inte såg ens den minsta lilla GLIMT av Arn! Bu säger jag!
Ska man nu stoltsera med bygdens son, omän en påhittad sådan, får man väl för sjutton se till att leva upp till sin stolthet! Är det svårt att ordna fram ett par karlar i relativt rätt längd och placera ut strategiskt längs vägen, iförda rätt mundering? Det måste väl finnas MASSOR med människor som mer än gärna skulle tjänstgöra som Arn ifall det innebar betalning?! Vad jag vet anordnas kommunala sommarjobb över hela vårt avlånga land och i valet mellan att rensa ogräs eller släpa runt tunga rullstolar med dementa gamla tanter eller gestalta Arn är väl valet givet?! "Vill du stå längs riksväg XX och se ut som en cool riddare från en historiskt mycket inkorrekt bok eller vill du följa Agda till fotvården?" Ja läsare, vad tror ni själva?
Med vreden kokandes inom mig anlände jag till Betlehem där jag sedermera fick plåster på såren i form av mycket gamla fiskarbosättningar placerade ute i skärgården. Dock dröjde det bara till hemresan så revs plåstret brutalt av när vi passerade Arnäs, i boken den plats där Arn bor efter sin återkomst från det heliga landet. Det kan vara så att det inte alls hette Arnäs utan att jag bara vill det men strunt i det. Arns hem BORDE ha hetat Arnäs, vilken riddare av rang skulle nöja sig med något annat?! Arnäs visade sig vart fall vara ett industriområde där det även placerats en kommunal återvinningscentral. Med andra ord låg Arns hem nu helt plötsligt på en soptipp. Lite roligt var det dock, för det är väl kanske den plats jag tycker att författarens samlade alster borde placeras.
Men ändå. Det handlar om principen!
Helt förkrossad återvände jag till mitt hem som jag blott fick vila på ett ögonblick innan det var dags att ge sig av till arbetsplatsen eftersom semestern var slut. Damn you Arn, damn you! Jag håller dig, Västra Götaland och regeringen ansvarig för detta vedervärdiga avslut på en annars acceptabel sommar. Vänta du bara.
Ty det hände sig vid den tiden att Herodes, eller i detta fall mannen i hushållet, antydde att det vore schysst om familjen minus barn gav sig av till Betlehem för att skattskriva sig eller i allafall ha en liten semester. Barnet kunde förstås inte följa med eftersom Jesus inte heller dök upp förrän ankomsten till Betlehem och det ännu är för ungt för att uppskatta bilfärder a 16 timmar i sträck. Jag skulle för övrigt inte alls ha uppskattat om barnet dykt upp på den utvalda semesterorten eftersom det skulle betyda att någon illvillig människa rövat bort mitt barn och transporterat det utan min vetskap sisådär en 120 mil.
I vart fall gav vi oss av och resan avlöpte utan problem tills vi äntrade Västra Götaland, eller som landsdelen STOLT deklarerade med stora bokstäver "Välkommen till Arns rike." Förtjust i Jan Guillous böcker är jag icke det allra minsta men som historienörd, medeltidsfantast och levande rollspelare tryckte jag förstås trynet mot rutan i hopp om att få se en skymt av Arn i sin stiliga tempelriddardräkt! Det visade sig vara helt falsk marknadsföring då jag inte såg ens den minsta lilla GLIMT av Arn! Bu säger jag!
Ska man nu stoltsera med bygdens son, omän en påhittad sådan, får man väl för sjutton se till att leva upp till sin stolthet! Är det svårt att ordna fram ett par karlar i relativt rätt längd och placera ut strategiskt längs vägen, iförda rätt mundering? Det måste väl finnas MASSOR med människor som mer än gärna skulle tjänstgöra som Arn ifall det innebar betalning?! Vad jag vet anordnas kommunala sommarjobb över hela vårt avlånga land och i valet mellan att rensa ogräs eller släpa runt tunga rullstolar med dementa gamla tanter eller gestalta Arn är väl valet givet?! "Vill du stå längs riksväg XX och se ut som en cool riddare från en historiskt mycket inkorrekt bok eller vill du följa Agda till fotvården?" Ja läsare, vad tror ni själva?
Med vreden kokandes inom mig anlände jag till Betlehem där jag sedermera fick plåster på såren i form av mycket gamla fiskarbosättningar placerade ute i skärgården. Dock dröjde det bara till hemresan så revs plåstret brutalt av när vi passerade Arnäs, i boken den plats där Arn bor efter sin återkomst från det heliga landet. Det kan vara så att det inte alls hette Arnäs utan att jag bara vill det men strunt i det. Arns hem BORDE ha hetat Arnäs, vilken riddare av rang skulle nöja sig med något annat?! Arnäs visade sig vart fall vara ett industriområde där det även placerats en kommunal återvinningscentral. Med andra ord låg Arns hem nu helt plötsligt på en soptipp. Lite roligt var det dock, för det är väl kanske den plats jag tycker att författarens samlade alster borde placeras.
Men ändå. Det handlar om principen!
Helt förkrossad återvände jag till mitt hem som jag blott fick vila på ett ögonblick innan det var dags att ge sig av till arbetsplatsen eftersom semestern var slut. Damn you Arn, damn you! Jag håller dig, Västra Götaland och regeringen ansvarig för detta vedervärdiga avslut på en annars acceptabel sommar. Vänta du bara.
söndag 19 augusti 2012
Den högstes sång
Titeln är hämtad från den förträffliga samlingen texter som av en initierad och utvald skara känns igen som Eddan, det vill säga den bok som berättar om vikingarnas gudar, levnadsregler och kungar. Den högstes sång tillhör avdelningen levnadsregler och tjatar vers efter vers på om hur man ska bete sig i största allmänhet. Dock säger den inget om bantning vilket jag ämnar göra.
Det ska sägas direkt, jag HATAR att tänka på vad jag äter och jag HATAR motion. Det är så mördande tråkigt att följa dieter eftersom de i största allmänhet hindrar en från att äta det man tycker är riktigt gott. I mitt fall råkar det vara fett, socker, och i största allmänhet sådant man blir tjock av. Kolhydraterna är mina sanna vänner och jag har svårt att se ett liv utan dem. Dock har jag också vissa problem med att se mig själv byxlös vilket är vad jag är på väg mot eftersom jag också som sagt avskyr motion.
Vissa förkastliga tarvliga varelser, observera det medvetna uteslutandet av ordet människor, tycker om motion. Med GLÄDJE i rösten pratar de om tillfällen när de sprungit så de kräkts eller lyft vikter så att blodkärl brustit, helt utan att tänka på den dåliga stämning de sprider omkring sig. Lika hemskt är det med människor som vill berätta hur fort de springer en mil och de påföljande nickningarna och hummandena från övriga i sällskapet som förstås inte vill verka sämre eller icke insatta. Själv vet jag EXAKT hur lång tid det tar för mig att springa en mil, nämligen ingen tid alls. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag sprungit en mil och inte heller kommer det att hända.
Trots denna min inställning till att äta knapert och röra på fläsket ska det sägas att jag vid ett flertal tillfällen i mitt liv nått stora framgångar inom området bantning och man kan ju fundera hur detta hänger ihop? Det handlar dels om envishet men SÅKLART också om det självförakt som bara en sann surkärring kan uppbringa. Kombinationen att vräka i sig som en glufsande gris och önskan om att vara perfekt smal lägger en fin grund för att avsky både sin kropp och sin USLA självkontroll. Helt enkelt får man det bästa av två världar när man dels får hata sig själv för att man inte klarar av att äta vettigt och motionera som alla andra och som straff varva stenhårda dieter och överträning med ett vettlöst frossande bortom all sans och vett! I love it! För trots att man är en Surkärring finns det ju tyvärr någon slags gräns för vad man får säga till andra människor om deras beteende men till sig själv får man utan restriktioner säga PRECIS vad som helst!
Jag hade faktiskt nästan glömt bort denna stora sanning tills jag efter sommaren gick igenom garderoben för att undersöka eventuella behov av proviantering inför hösten. Det visade sig finnas gott om proviant men alldeles för mycket yta att täcka. Kort sagt fanns det bara ett par byxor som passade. Nu skulle man kunna tänka att man kanske bara kan acceptera sin vikt, köpa nya byxor och vara nöjd med livet? Ja, om man är en lat ryggradslös och allmänt vek fjant går det alldeles utmärkt att göra så. En äkta Surkärring djupdyker istället ner i Självföraktets brunn och kommer upp till ytan som en pånyttfödd nånting nånting, jag kommer inte på något bra. Men tänk er något sjöjungfru eller grekisk gudinneliknande sak som stiger upp ur en springbrunn så har ni bilden. Med tillägget att varelsen är enormt fet och liknar en sjöko och mest troligt nästan fastnar när uppklivandet ska göras så istället för att kliva graciöst över kanten vältrar hon sig över med en duns. Möjligtvis måste de stiliga unga männen som vaktar brunnen hjälpa henne ut genom att riva bort en halv vägg eller så. Ja, det var kanske inte någon bra bild det där egentligen men sådan är Surkärringens sanna natur! Tveka aldrig att säga sanningen som den är och har man blivit tjock har man och det är bara att bita ihop och äta rårivna morötter trots att det är det ÄCKLIGASTE som finns!
Trevlig morot på er allihop!
Det ska sägas direkt, jag HATAR att tänka på vad jag äter och jag HATAR motion. Det är så mördande tråkigt att följa dieter eftersom de i största allmänhet hindrar en från att äta det man tycker är riktigt gott. I mitt fall råkar det vara fett, socker, och i största allmänhet sådant man blir tjock av. Kolhydraterna är mina sanna vänner och jag har svårt att se ett liv utan dem. Dock har jag också vissa problem med att se mig själv byxlös vilket är vad jag är på väg mot eftersom jag också som sagt avskyr motion.
Vissa förkastliga tarvliga varelser, observera det medvetna uteslutandet av ordet människor, tycker om motion. Med GLÄDJE i rösten pratar de om tillfällen när de sprungit så de kräkts eller lyft vikter så att blodkärl brustit, helt utan att tänka på den dåliga stämning de sprider omkring sig. Lika hemskt är det med människor som vill berätta hur fort de springer en mil och de påföljande nickningarna och hummandena från övriga i sällskapet som förstås inte vill verka sämre eller icke insatta. Själv vet jag EXAKT hur lång tid det tar för mig att springa en mil, nämligen ingen tid alls. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag sprungit en mil och inte heller kommer det att hända.
Trots denna min inställning till att äta knapert och röra på fläsket ska det sägas att jag vid ett flertal tillfällen i mitt liv nått stora framgångar inom området bantning och man kan ju fundera hur detta hänger ihop? Det handlar dels om envishet men SÅKLART också om det självförakt som bara en sann surkärring kan uppbringa. Kombinationen att vräka i sig som en glufsande gris och önskan om att vara perfekt smal lägger en fin grund för att avsky både sin kropp och sin USLA självkontroll. Helt enkelt får man det bästa av två världar när man dels får hata sig själv för att man inte klarar av att äta vettigt och motionera som alla andra och som straff varva stenhårda dieter och överträning med ett vettlöst frossande bortom all sans och vett! I love it! För trots att man är en Surkärring finns det ju tyvärr någon slags gräns för vad man får säga till andra människor om deras beteende men till sig själv får man utan restriktioner säga PRECIS vad som helst!
Jag hade faktiskt nästan glömt bort denna stora sanning tills jag efter sommaren gick igenom garderoben för att undersöka eventuella behov av proviantering inför hösten. Det visade sig finnas gott om proviant men alldeles för mycket yta att täcka. Kort sagt fanns det bara ett par byxor som passade. Nu skulle man kunna tänka att man kanske bara kan acceptera sin vikt, köpa nya byxor och vara nöjd med livet? Ja, om man är en lat ryggradslös och allmänt vek fjant går det alldeles utmärkt att göra så. En äkta Surkärring djupdyker istället ner i Självföraktets brunn och kommer upp till ytan som en pånyttfödd nånting nånting, jag kommer inte på något bra. Men tänk er något sjöjungfru eller grekisk gudinneliknande sak som stiger upp ur en springbrunn så har ni bilden. Med tillägget att varelsen är enormt fet och liknar en sjöko och mest troligt nästan fastnar när uppklivandet ska göras så istället för att kliva graciöst över kanten vältrar hon sig över med en duns. Möjligtvis måste de stiliga unga männen som vaktar brunnen hjälpa henne ut genom att riva bort en halv vägg eller så. Ja, det var kanske inte någon bra bild det där egentligen men sådan är Surkärringens sanna natur! Tveka aldrig att säga sanningen som den är och har man blivit tjock har man och det är bara att bita ihop och äta rårivna morötter trots att det är det ÄCKLIGASTE som finns!
Trevlig morot på er allihop!
onsdag 15 augusti 2012
Så länge skutan kan gå....
....på bensin och inte drycker av alkoholhaltig sort ser jag ingen som helst anledning till att på böljan blå släpa med sig en massa sprit. Denna min åsikt delas inte av delar av Sveriges artistelit och om detta ska denna text handla.
En mycket upprörd samling människor har nämligen gått ihop och författat en debattartikel som publicerades i Svenska Dagbladet. Där ondgör de sig över det överförmynderi och övergrepp som den numer rådande lagen om nykterhet på sjön sägs vara och visar också stor omsorg om de skärgårdsvärdshus som kommer att gå i konkurs eftersom sjöfolk numer inte kan dricka alkohol och därefter köra sina båtar.
De jämför livet till sjöss med glesbygden där avstånden är enorma och fordon krävs för att ta sig fram. Dock med skillnaden att människor på fastlandet kan ta cykeln och promenera hem om det krävs efter en trevlig kväll där det rullats hatt. Det är heller inte farligt att köra båt onykter eftersom det är så gott om utrymme och risken att krocka är obefintlig. Jag tror kanske inte att den med all säkerhet avlidne kaptenen på Titanic skulle hålla med om det. Nu är det förstås inte Titanicliknande båtar som dessa människor vill ratta runt på fyllan, men väl båtar som är längre än tio meter och med en hastighet som överstiger 15 knop. Om båtarna är mindre och långsammare är det tydligen fortfarande tillåtet att ratta på trots intag.
Vidare så beskrivs sjölivet som fullständigt meningslöst utan alkoholintag, man vill ju TRIVAS på sjön som någon av de förtryckta artisterna skriver. Men låt mig då fråga detta; OM det nu är så fruktansvärt hemskt på sjön att man måste dricka sig berusad för att trivas, vad i hela friden gör man då där?! Personligen skulle jag se till att sluta vistas på sjön om det var så fasansfullt hemskt att jag inte klarade av att möta det nykter, för då måste det verkligen vara fruktansvärt!
Då det nu råkar vara så att jag bor i den glesbygd som beskrivs som exempel på områden med stora avstånd men trots allt är fastland och därför möjliggör promenader och cykelturer i onyktert tillstånd , har jag en del att säga om denna i mina ögon fantastiskt löjliga och självupptagna jeremiad från dessa våra folkkära kulturelit. Ja, nu tog jag kanske i. Bert Åke Varg och Ulf Brunnberg är inte direkt svenska kulturskatter men ni förstår vad jag menar.
Den glesbygd jag bebor är placerad på MILTALS avstånd från lokaler där alkoholserveringstillstånd utdelas. Det innebär att cykel och promenad visserligen är genomförbara men man ska vara allt bra sugen på sprit för att gå 4 mil hem från krogen. Jag har alltså ingen som helst förståelse för problemet då min vardag är att köra bil överallt, alternativt bli hämtad eller skjutsad. Ett annat argument för fyllekörning till sjöss är att man kan köra båten så sakta man vill. Åh, men då borde det ju egentligen också vara helt okej att jag kör bil hem när jag är onykter eftersom jag också kan bestämma hur sakta jag vill framföra mitt fordon!
För övrigt har jag vänner med turen att ha sommarboende på en ö i havsmiljön kring trakterna där jag bor. I den hamnen kan jag lova att jag inte skulle vilja parkera båten i onyktert tillstånd, inte heller i nyktert tillstånd faktiskt eftersom det är så förbannat trångt att jag ibland funderat på om folk använder skohorn när de parkerat båten eller vad det nu kallas när man knyter fast den i bryggan.
Jag antar att alla människor har sina kors att bära, och i en demokrati har alla rätt att tycka vad de vill. Tråkigt nog. I mina ögon finns det tämligen mycket mer relevanta saker att slåss för men å andra sidan; om detta är det som engagerar dessa människor mest av allt vet jag inte om jag vill ha med dem i kampen för något som är viktigt på riktigt. När jag står på barrikaderna vill jag ha någon med mig som vaktar min rygg, inte fräser runt i fyllan på någon närliggande sjö.
En mycket upprörd samling människor har nämligen gått ihop och författat en debattartikel som publicerades i Svenska Dagbladet. Där ondgör de sig över det överförmynderi och övergrepp som den numer rådande lagen om nykterhet på sjön sägs vara och visar också stor omsorg om de skärgårdsvärdshus som kommer att gå i konkurs eftersom sjöfolk numer inte kan dricka alkohol och därefter köra sina båtar.
De jämför livet till sjöss med glesbygden där avstånden är enorma och fordon krävs för att ta sig fram. Dock med skillnaden att människor på fastlandet kan ta cykeln och promenera hem om det krävs efter en trevlig kväll där det rullats hatt. Det är heller inte farligt att köra båt onykter eftersom det är så gott om utrymme och risken att krocka är obefintlig. Jag tror kanske inte att den med all säkerhet avlidne kaptenen på Titanic skulle hålla med om det. Nu är det förstås inte Titanicliknande båtar som dessa människor vill ratta runt på fyllan, men väl båtar som är längre än tio meter och med en hastighet som överstiger 15 knop. Om båtarna är mindre och långsammare är det tydligen fortfarande tillåtet att ratta på trots intag.
Vidare så beskrivs sjölivet som fullständigt meningslöst utan alkoholintag, man vill ju TRIVAS på sjön som någon av de förtryckta artisterna skriver. Men låt mig då fråga detta; OM det nu är så fruktansvärt hemskt på sjön att man måste dricka sig berusad för att trivas, vad i hela friden gör man då där?! Personligen skulle jag se till att sluta vistas på sjön om det var så fasansfullt hemskt att jag inte klarade av att möta det nykter, för då måste det verkligen vara fruktansvärt!
Då det nu råkar vara så att jag bor i den glesbygd som beskrivs som exempel på områden med stora avstånd men trots allt är fastland och därför möjliggör promenader och cykelturer i onyktert tillstånd , har jag en del att säga om denna i mina ögon fantastiskt löjliga och självupptagna jeremiad från dessa våra folkkära kulturelit. Ja, nu tog jag kanske i. Bert Åke Varg och Ulf Brunnberg är inte direkt svenska kulturskatter men ni förstår vad jag menar.
Den glesbygd jag bebor är placerad på MILTALS avstånd från lokaler där alkoholserveringstillstånd utdelas. Det innebär att cykel och promenad visserligen är genomförbara men man ska vara allt bra sugen på sprit för att gå 4 mil hem från krogen. Jag har alltså ingen som helst förståelse för problemet då min vardag är att köra bil överallt, alternativt bli hämtad eller skjutsad. Ett annat argument för fyllekörning till sjöss är att man kan köra båten så sakta man vill. Åh, men då borde det ju egentligen också vara helt okej att jag kör bil hem när jag är onykter eftersom jag också kan bestämma hur sakta jag vill framföra mitt fordon!
För övrigt har jag vänner med turen att ha sommarboende på en ö i havsmiljön kring trakterna där jag bor. I den hamnen kan jag lova att jag inte skulle vilja parkera båten i onyktert tillstånd, inte heller i nyktert tillstånd faktiskt eftersom det är så förbannat trångt att jag ibland funderat på om folk använder skohorn när de parkerat båten eller vad det nu kallas när man knyter fast den i bryggan.
Jag antar att alla människor har sina kors att bära, och i en demokrati har alla rätt att tycka vad de vill. Tråkigt nog. I mina ögon finns det tämligen mycket mer relevanta saker att slåss för men å andra sidan; om detta är det som engagerar dessa människor mest av allt vet jag inte om jag vill ha med dem i kampen för något som är viktigt på riktigt. När jag står på barrikaderna vill jag ha någon med mig som vaktar min rygg, inte fräser runt i fyllan på någon närliggande sjö.
tisdag 14 augusti 2012
Coogar town
Så föll hennes blick ner mot rutan och det vänliga leendet dog bort, ansiktet förvreds till en mask av misstrogen fasa. Klentroget såg hon från de lysande digitala siffrorna till uppenbarelsen framför sig. Det måste vara sant, siffrorna kunde inte ljuga. Men hur kunde det vara möjligt?! Helt plötsligt var det som att hela världen rämnade och gick itu. Avgrunden öppnade sig framför henne och allt runtomkring blev suddigt, det enda hon såg var de lysande sifforna och den abnormalitet som stod där och stirrade tillbaka. När hon lyckades samla sig tillräckligt för att tala kände hon knappt igen sin egen röst, det var som att den tillhörde någon annan och lät som om den kom långt bort ifrån.
"
- Jag, jag... Alltså, med tanke på vad värdena säger så är du HÄPNADSVÄCKANDE smal...."
Denna rafflande inledning var väl ett snitsigt och annorlunda sätt att inleda med? Helt sant är det också eftersom det handlar om mitt möte med hälsocoach från ett företag som säljer hälsoprodukter i form av pulver, drycker och så kallade "bars" som alla intages i syfte att gå ned i vikt och förbättra hälsan. På en företagarmässa av modell större erbjöd företaget en så kallad bodyscanning där man med elektriska impulser mäter kroppsfett, muskelmassa, vikt och säkerligen en massa andra saker som då talar om för hälsocoachen vilket skick man är i och med all säkerhet vilka av företagets produkter man borde inhandla. Dyrt.
Det är förstås väldigt olikt er Queen of sour att ta sig för en dylik handling men jag antar att jag lämnat impulskontrollen hemma eller måhända drabbades av akut förlust av personlighetskännedom. Hursomhaver hoppade jag upp på det som liknade en i mina ögon helt vanlig våg förutom att den utrustats med små handtag i metall. De skulle man hålla i och därmed bilda någon slags sluten krets och kunna känna de elektroniska impulserna, allt enligt min nyfunna väninna HC(hälsocoachen). Jag kände inte ett endaste dugg, men med tanke på att min kropps fettandel vida översteg min muskelmassa så är det kanske inte så märkligt. Jag är helt enkelt inbäddad i så mycket fett att jag knappt ens skulle känna av en sådana däringa elektronisk kofösarpinne.
HC var alltså klart bekymrad över min fysiska status och kände sig tvingad att meddela att min egentliga ålder, baserad på 30 sekunders vägning med elektroniska impulser, är 42 år. Det ligger inte ens i närheten av min enligt svenska staten inrapporterade födelseålder. HC ville rent utav mena på att det skulle krävas KRAFTTAG från min sida för att göra något åt detta. Att jag kanske inte alls var intresserad av detta verkade inte liksom föresväva henne men jag antar att man som frälst har svårt att förstå andras oförståelse av den enda sanna tron.
Turen kom härnäst till mannen i mitt liv vars existens är ett sant bevis på att kärleken är blind eller möjligtvis att vissa människor är mycket duktiga på att ljuga för sig själv. Kvinnan i hans liv borde egentligen vara av modell PT, ni vet min ärkenemesis som jag nämnt i tidigare inlägg, och älska motion i alla dess former samt vara av den inställningen att unna sig något extra är liktydigt med fettfri dip till morotsstavarna. Ungefär som min sambo. Detta ger förstås vid handen en viss skillnad i livsföring mellan oss båda vilket också visade sig efter hans första möte med den fantastiska vågen. Han hade helt fantastiska värden och var 20 år gammal, vilket det var ganska exakt 15 år sedan han passerade. Detta verkade HC betydligt mycket mer nöjd med.
Ja, nu kan man ju tänka att jag skulle bryta ihop fullständigt över denna dom och förledas till att kasta mig ut i en desperat jakt efter en sedan länge förlorad ungdom med måhända något bättre värden. Icke sa Nicke. Jag resonerar istället som så att om jag nu är 42 år och i konkurrens med onepieceklädda hallonbröst och persikostjärtssnärtor lyckats håva in en stilig ung man i 20årsåldern, då måste jag helt enkelt vara för djävla snygg.
Helt enkelt seglar jag in i samma division som Demi Moore och Madonna. Det tycker jag inte var så illa jobbat av mina gener!
"
- Jag, jag... Alltså, med tanke på vad värdena säger så är du HÄPNADSVÄCKANDE smal...."
Denna rafflande inledning var väl ett snitsigt och annorlunda sätt att inleda med? Helt sant är det också eftersom det handlar om mitt möte med hälsocoach från ett företag som säljer hälsoprodukter i form av pulver, drycker och så kallade "bars" som alla intages i syfte att gå ned i vikt och förbättra hälsan. På en företagarmässa av modell större erbjöd företaget en så kallad bodyscanning där man med elektriska impulser mäter kroppsfett, muskelmassa, vikt och säkerligen en massa andra saker som då talar om för hälsocoachen vilket skick man är i och med all säkerhet vilka av företagets produkter man borde inhandla. Dyrt.
Det är förstås väldigt olikt er Queen of sour att ta sig för en dylik handling men jag antar att jag lämnat impulskontrollen hemma eller måhända drabbades av akut förlust av personlighetskännedom. Hursomhaver hoppade jag upp på det som liknade en i mina ögon helt vanlig våg förutom att den utrustats med små handtag i metall. De skulle man hålla i och därmed bilda någon slags sluten krets och kunna känna de elektroniska impulserna, allt enligt min nyfunna väninna HC(hälsocoachen). Jag kände inte ett endaste dugg, men med tanke på att min kropps fettandel vida översteg min muskelmassa så är det kanske inte så märkligt. Jag är helt enkelt inbäddad i så mycket fett att jag knappt ens skulle känna av en sådana däringa elektronisk kofösarpinne.
HC var alltså klart bekymrad över min fysiska status och kände sig tvingad att meddela att min egentliga ålder, baserad på 30 sekunders vägning med elektroniska impulser, är 42 år. Det ligger inte ens i närheten av min enligt svenska staten inrapporterade födelseålder. HC ville rent utav mena på att det skulle krävas KRAFTTAG från min sida för att göra något åt detta. Att jag kanske inte alls var intresserad av detta verkade inte liksom föresväva henne men jag antar att man som frälst har svårt att förstå andras oförståelse av den enda sanna tron.
Turen kom härnäst till mannen i mitt liv vars existens är ett sant bevis på att kärleken är blind eller möjligtvis att vissa människor är mycket duktiga på att ljuga för sig själv. Kvinnan i hans liv borde egentligen vara av modell PT, ni vet min ärkenemesis som jag nämnt i tidigare inlägg, och älska motion i alla dess former samt vara av den inställningen att unna sig något extra är liktydigt med fettfri dip till morotsstavarna. Ungefär som min sambo. Detta ger förstås vid handen en viss skillnad i livsföring mellan oss båda vilket också visade sig efter hans första möte med den fantastiska vågen. Han hade helt fantastiska värden och var 20 år gammal, vilket det var ganska exakt 15 år sedan han passerade. Detta verkade HC betydligt mycket mer nöjd med.
Ja, nu kan man ju tänka att jag skulle bryta ihop fullständigt över denna dom och förledas till att kasta mig ut i en desperat jakt efter en sedan länge förlorad ungdom med måhända något bättre värden. Icke sa Nicke. Jag resonerar istället som så att om jag nu är 42 år och i konkurrens med onepieceklädda hallonbröst och persikostjärtssnärtor lyckats håva in en stilig ung man i 20årsåldern, då måste jag helt enkelt vara för djävla snygg.
Helt enkelt seglar jag in i samma division som Demi Moore och Madonna. Det tycker jag inte var så illa jobbat av mina gener!
Har du sett herr Kantarell? Nej, i helvete heller!
Jag har alla förutsättningar för att bli en riktig svampplockare, så varför fungerar det inte?!
Eller rättare sagt, jag har ett stort intresse, för att inte säga en brinnande åtrå, av att äta smörstekta kantareller och en korg som man kan lägga sina kantareller i. Jag äger också ett par stövlar och 14 hektar skog. Det som saknas är all elementär kunskap om svamp och kunskapen om hur man hittar dem. Ja, nu råkar jag ju VETA hur både kantarell och trattkantarell ser ut och framför allt smakar, men av någon outgrundlig anledning så hittar jag dem aldrig, och tro mig, jag har letat!
Goda råd har getts mig, internet har konsulterats men i helvete att det går! Det värsta är att prata med svampexperter som skrattar och säger "Men kantarell är ju verkligen inte svårt att hitta!" och sedan ser de på mig med den där överlägsna minen som säger att det är jag som är dålig på att leta, svampnovis som jag är. Upp och ner för stock och sten, ändlösa promenader genom områden med blandskog, gärna i närheten av gräs, under träd med glesa grenar och allt vad folk nu påstår främja kantarellernas tillväxt, men icke! Jag har till och med försökt låtsas som att jag inte alls är på jakt efter dem och avslappnat visslande bara som av en händelse promenerat runt i lovande kantarelltrakter. Inget resultat.
Droppen kom förra sommaren då en god vän kom på besök, bärandes på en papptallrik full med kantarell. Enligt egen utsago kom han körandes längs vägen från sin sommarstuga och "fick syn på dem vid vägen." Fick syn på dem vid vägen?! Jag hade kanske lättare kunnat smälta detta om det inte vore för det att jag relativt ofta kör just denna väg sommartid och alltså med största sannolikhet passerat detta skogens guld utan att ha sett dem. MEN VAD ÄR DETTA!!!
Min slutsats är att kantarellerna helt enkelt gått samman för att undvika mig, de vet vad jag planerar för dem och att hamna smörstekt på ett gott mjukt bröd eller kanske på en god omelett DUGER helt enkelt inte när det handlar om mitt kök. Jag diskrimineras av hela det samlade kantarellsamhället och det anser jag, för att citera vår utrikesminister angående situationen med Vitryssland, inte vara acceptabelt! Jag har precis lika stor rätt som alla andra människor i detta land att plocka kantarell och därefter behandla dem precis som jag vill. De kan torkas, strimlas, kokas, förvällas eller frysas, jag har rätt att göra precis som jag önskar och det får de finna sig i! Det finns regler för detta, människan gavs av herren Gud Sebaot jorden att förvalta och detta har skapelsen bara att finna sig i. Kantarellerna får alltså vackert rätta sig i ledet och se till att göra sig tillgängliga för plockning!
Blir det inte skärpning så kommer jag att vidta åtgärder. Jag antar att det finns någon slags diskrimineringsombudsman att vända sig till och det är PRECIS vad jag kommer att göra och också lyckas med eftersom jag vis av erfarenhet DOKUMENTERAT alla mina försök att finna kantarell och misslyckats. Jag har foton, anteckningar och även videofilmer som visar mina frukt, eller snarare svamp, lösa försöka att finna herr Kantarell och hela den vackert gulorangefärgade familjen som bara står där och väntar i enebacken med hatten käckt i nacken.
Winter is coming herr Kantarell, hear me roar.......
Eller rättare sagt, jag har ett stort intresse, för att inte säga en brinnande åtrå, av att äta smörstekta kantareller och en korg som man kan lägga sina kantareller i. Jag äger också ett par stövlar och 14 hektar skog. Det som saknas är all elementär kunskap om svamp och kunskapen om hur man hittar dem. Ja, nu råkar jag ju VETA hur både kantarell och trattkantarell ser ut och framför allt smakar, men av någon outgrundlig anledning så hittar jag dem aldrig, och tro mig, jag har letat!
Goda råd har getts mig, internet har konsulterats men i helvete att det går! Det värsta är att prata med svampexperter som skrattar och säger "Men kantarell är ju verkligen inte svårt att hitta!" och sedan ser de på mig med den där överlägsna minen som säger att det är jag som är dålig på att leta, svampnovis som jag är. Upp och ner för stock och sten, ändlösa promenader genom områden med blandskog, gärna i närheten av gräs, under träd med glesa grenar och allt vad folk nu påstår främja kantarellernas tillväxt, men icke! Jag har till och med försökt låtsas som att jag inte alls är på jakt efter dem och avslappnat visslande bara som av en händelse promenerat runt i lovande kantarelltrakter. Inget resultat.
Droppen kom förra sommaren då en god vän kom på besök, bärandes på en papptallrik full med kantarell. Enligt egen utsago kom han körandes längs vägen från sin sommarstuga och "fick syn på dem vid vägen." Fick syn på dem vid vägen?! Jag hade kanske lättare kunnat smälta detta om det inte vore för det att jag relativt ofta kör just denna väg sommartid och alltså med största sannolikhet passerat detta skogens guld utan att ha sett dem. MEN VAD ÄR DETTA!!!
Min slutsats är att kantarellerna helt enkelt gått samman för att undvika mig, de vet vad jag planerar för dem och att hamna smörstekt på ett gott mjukt bröd eller kanske på en god omelett DUGER helt enkelt inte när det handlar om mitt kök. Jag diskrimineras av hela det samlade kantarellsamhället och det anser jag, för att citera vår utrikesminister angående situationen med Vitryssland, inte vara acceptabelt! Jag har precis lika stor rätt som alla andra människor i detta land att plocka kantarell och därefter behandla dem precis som jag vill. De kan torkas, strimlas, kokas, förvällas eller frysas, jag har rätt att göra precis som jag önskar och det får de finna sig i! Det finns regler för detta, människan gavs av herren Gud Sebaot jorden att förvalta och detta har skapelsen bara att finna sig i. Kantarellerna får alltså vackert rätta sig i ledet och se till att göra sig tillgängliga för plockning!
Blir det inte skärpning så kommer jag att vidta åtgärder. Jag antar att det finns någon slags diskrimineringsombudsman att vända sig till och det är PRECIS vad jag kommer att göra och också lyckas med eftersom jag vis av erfarenhet DOKUMENTERAT alla mina försök att finna kantarell och misslyckats. Jag har foton, anteckningar och även videofilmer som visar mina frukt, eller snarare svamp, lösa försöka att finna herr Kantarell och hela den vackert gulorangefärgade familjen som bara står där och väntar i enebacken med hatten käckt i nacken.
Winter is coming herr Kantarell, hear me roar.......
fredag 3 augusti 2012
Monty Pythons flying cirkus!
Som den uppmärksamme läsaren har förstått bor det i mitt hushåll ett barn. Anledningen till att det än så länge bara är ett är att just detta barn är mer än bara ett barn, det är en tornado. Ja, och så var det ju den där pikanta händelsen med det nedbrunna huset och på den påföljande hemlösheten som inte direkt är ett tillstånd som får ens barnalstrargener att gå igång. Sist men inte minst så beror det förstås på missfallet som satte punkt för drömmen om ett litet fjunigt babyhuvud mot en liten kudde och de rara små ljuden som en nöjd baby ger ifrån sig.
Läsare, jag ser nog att du börjar darra i mungipan, sluta genast med det. Jag vore inte din egen surkärring om jag inte kunde förmå att leverera den här historien inslaget i ett surt omslag som på något vis ändå lockar dina mungipor uppåt så snyt dig och häng med, nu kör vi!
Efter ett helvetiskt lidande bestående av ett dygnet runt illamående som till och med fick mig att DRÖMMA om att kräkas och som dessutom varat i ett rätt stort antal veckor stod det så klart att något inte stod rätt till med min graviditet. Ett närliggande sjukhus kontaktades och där konstaterades det såklart att det inte längre fanns något levande foster och under ett par veckors tid hade det heller inte gjort det. Nu återstod bara att vänta och se när kroppen tänkt göra sig av med resterna.
Inte alls visade det sig då dagarna gick och blev till veckor. Istället växte magen, illamåendet fortsatte och bysten antog en närmast astronomisk storlek. Stolt kunde jag konstatera att min kropp minsann inte är av en mesig karaktär som ger upp för minsta lilla motgång, typ att fostret dör, men det började ändå bli en smula besvärande att gång på gång förklara för folk att det inte var så att jag väntade barn. En kvinna i flodhäststorlek som springar i väg och kräks när lukten av det som inte är acceptabelt just DEN dagen träffar näsan framstår på många sätt och vis som gravid.
Slutligen beslöt sjukvården att det fick vara nog och jag kallades till den lokala kvinnokliniken. Närmare bestämt en kurator som jag sedan mitt första barns dramatiska födelse vet att jag inte är särskilt förtjust i. Jag blev verkligen inte besviken då kuratorn efter att jag förklarat mig må rätt väl och hantera den sorgliga händelsen frågade om jag besvärats av tankar att vara en gravkammare som bär runt ett lik i sig? Nej kära kurator, det hade jag inte. Förrän nu.
Det fortsatte sedan med ett samtal med en ytterst sympatisk läkare som mycket pedagogiskt och försynt förklarade vad som skulle hända. Jag antar att man lär sig som läkare på en kvinnoklinik att många kvinnor är sköra små varelser som behöver lindas in i bomull och duttas med för att inte bryta ihop. För så fortsatte det, även sjuksköterskan var en dröm av bomull och viskande röst. Själv blev jag mest irrriterad eftersom jag bara ville få det hela överstökat. Men om jag vetat det jag NU vet om att göra en medicinsk skrapning så hade jag bättre förstått den viskande milda omsorgen.
Det visade sig nämligen gå från tassa på tå och duttelidutt till att bli den väldigt roliga Monty Pythonsketchen om ett gäng läkare på jakt efter organdonatorer som utan bedövning kastar sig över en karl och styckar honom under tiden som en av läkarna pratar med frun. Ja, nu fick ju jag bedövning så det förslog men ska man bli DAMMSUGEN invärtes kan det nog behövas. Med på ingreppet var också en undersköterska och en person som jag aldrig riktigt uppfattade vad den var till för. Möjligtvis var det en praktikant eller kanske en vaktmästare, i landstingets uniform är vi alla lika.
Ja, där låg jag och rekonditionerades och kunde inte låta bli att tänka på Monty Python och hur fruktansvärt komisk hela situationen var med det inledande gullegullet tills de kastar sig över en med en dammsugare. För att vara säker på att bli ivägsläppt senare och inte inspärrad så tittade jag i taket och bet mig hårt i tungan. Människor som skrattar under dessa omständigheter släpps nog inte iväg hursomhelst.
Men har jag då inget hjärta?! Hur kunde jag skratta åt detta?! Jo, jag har ett hjärta och det led verkligen. Veckorna mellan missfallet och ingreppet låg jag varje kväll och kände tyngden av mitt ofödda barn i mina armar. Jag strök på hennes huvud, räknade de små fingarna och tog på henne den fina lilla pyjamasen som jag köpt och gömt längst inne i garderoben. Jag gav henne ett namn och sjöng tyst vaggvisor för att hon skulle somna lugnt och tryggt. Sedan lät jag henne vila närmat mitt hjärta under tiden som tårarna rann över mina kinder och ner på det fjuniga lilla huvudet innan jag lät änglarna ta med henne dit jag ännu inte kan färdas.
Jag har ett hjärta.
Men det betyder inte att det inte var helt makabert roligt att dels träffa den mest opsykologiska kurator jag någonsin stött på eller att vara med i en Monty Pythonsketch. Man har inte roligare än man gör sig helt enkelt.
Läsare, jag ser nog att du börjar darra i mungipan, sluta genast med det. Jag vore inte din egen surkärring om jag inte kunde förmå att leverera den här historien inslaget i ett surt omslag som på något vis ändå lockar dina mungipor uppåt så snyt dig och häng med, nu kör vi!
Efter ett helvetiskt lidande bestående av ett dygnet runt illamående som till och med fick mig att DRÖMMA om att kräkas och som dessutom varat i ett rätt stort antal veckor stod det så klart att något inte stod rätt till med min graviditet. Ett närliggande sjukhus kontaktades och där konstaterades det såklart att det inte längre fanns något levande foster och under ett par veckors tid hade det heller inte gjort det. Nu återstod bara att vänta och se när kroppen tänkt göra sig av med resterna.
Inte alls visade det sig då dagarna gick och blev till veckor. Istället växte magen, illamåendet fortsatte och bysten antog en närmast astronomisk storlek. Stolt kunde jag konstatera att min kropp minsann inte är av en mesig karaktär som ger upp för minsta lilla motgång, typ att fostret dör, men det började ändå bli en smula besvärande att gång på gång förklara för folk att det inte var så att jag väntade barn. En kvinna i flodhäststorlek som springar i väg och kräks när lukten av det som inte är acceptabelt just DEN dagen träffar näsan framstår på många sätt och vis som gravid.
Slutligen beslöt sjukvården att det fick vara nog och jag kallades till den lokala kvinnokliniken. Närmare bestämt en kurator som jag sedan mitt första barns dramatiska födelse vet att jag inte är särskilt förtjust i. Jag blev verkligen inte besviken då kuratorn efter att jag förklarat mig må rätt väl och hantera den sorgliga händelsen frågade om jag besvärats av tankar att vara en gravkammare som bär runt ett lik i sig? Nej kära kurator, det hade jag inte. Förrän nu.
Det fortsatte sedan med ett samtal med en ytterst sympatisk läkare som mycket pedagogiskt och försynt förklarade vad som skulle hända. Jag antar att man lär sig som läkare på en kvinnoklinik att många kvinnor är sköra små varelser som behöver lindas in i bomull och duttas med för att inte bryta ihop. För så fortsatte det, även sjuksköterskan var en dröm av bomull och viskande röst. Själv blev jag mest irrriterad eftersom jag bara ville få det hela överstökat. Men om jag vetat det jag NU vet om att göra en medicinsk skrapning så hade jag bättre förstått den viskande milda omsorgen.
Det visade sig nämligen gå från tassa på tå och duttelidutt till att bli den väldigt roliga Monty Pythonsketchen om ett gäng läkare på jakt efter organdonatorer som utan bedövning kastar sig över en karl och styckar honom under tiden som en av läkarna pratar med frun. Ja, nu fick ju jag bedövning så det förslog men ska man bli DAMMSUGEN invärtes kan det nog behövas. Med på ingreppet var också en undersköterska och en person som jag aldrig riktigt uppfattade vad den var till för. Möjligtvis var det en praktikant eller kanske en vaktmästare, i landstingets uniform är vi alla lika.
Ja, där låg jag och rekonditionerades och kunde inte låta bli att tänka på Monty Python och hur fruktansvärt komisk hela situationen var med det inledande gullegullet tills de kastar sig över en med en dammsugare. För att vara säker på att bli ivägsläppt senare och inte inspärrad så tittade jag i taket och bet mig hårt i tungan. Människor som skrattar under dessa omständigheter släpps nog inte iväg hursomhelst.
Men har jag då inget hjärta?! Hur kunde jag skratta åt detta?! Jo, jag har ett hjärta och det led verkligen. Veckorna mellan missfallet och ingreppet låg jag varje kväll och kände tyngden av mitt ofödda barn i mina armar. Jag strök på hennes huvud, räknade de små fingarna och tog på henne den fina lilla pyjamasen som jag köpt och gömt längst inne i garderoben. Jag gav henne ett namn och sjöng tyst vaggvisor för att hon skulle somna lugnt och tryggt. Sedan lät jag henne vila närmat mitt hjärta under tiden som tårarna rann över mina kinder och ner på det fjuniga lilla huvudet innan jag lät änglarna ta med henne dit jag ännu inte kan färdas.
Jag har ett hjärta.
Men det betyder inte att det inte var helt makabert roligt att dels träffa den mest opsykologiska kurator jag någonsin stött på eller att vara med i en Monty Pythonsketch. Man har inte roligare än man gör sig helt enkelt.
torsdag 2 augusti 2012
Häng dom högt
Dagens titel är, som den kunnige läsaren förstås vet, en titel på en så kallad spagettiwestern med Clint Eastwood i huvudrollen. Den handlar om en ensam skruffig cowboy som blir anklagad för häststöld och sedan hängd utan rättegång. Mirakulöst överlever han och ägnar sedan resten av filmen åt att rida runt och skjuta ihjäl sina självutnämnda domare. Liksom i alla andra Clintanwesterns så har han på sig en filtponcho och röker cigariller vilket förstås inte alls hör hit men jag nämner det ändå för att jag alltid fascineras över att han aldrig fick byta kläder och måste ha rökt något OERHÖRT med cigariller. Hade det inte gått att dra ner på cigarillerna och ge stackars Clint en ny poncho?
Dagens ämne anknyter till titeln på så vis att känslan jag fick när jag läste en av mina bekantas statusuppdateringar hade, om jag varit befälhavare för en stor armé, utmynnat i en rad dinglande ben. Uppdateringen var inte skriven av min bekant utan delad från en fbgrupp vars primära mål är att hindra Sveriges kommuner från att använda stadsbidrag avsedda att öka integreringen av invandrare till att låta dem ta körkort. För det är faktiskt ORÄTTVIST att vissa ska få sina körkort betalda!!! Ursäkta, jag menar förstås att det är oRättvisst att visa ska få sina körkoort betalda!! Notera särskilt det skrämmande dåliga språkbruket i form av TVÅ utropstecken istället för ett eller tre.
Nyfiken som jag är, och förstås vädrade jag också något som jag skulle kunna bli inte bara sur utan riktigt förbannad över, gick jag in i gruppen för att se vad som skrevs där. Det var en öppen grupp vilket var tur eftersom jag hellre skulle dö än att förknippas med sådana hjärndöda idioter som visade sig befolka detta dumhetens och ignoransens högborg. Det fanns allt från ganska vettiga argument att det ska vara lika för alla och att man därför inte bör få sitt körkort gratis genom gymnasiets fordonsprogram till rena rama nazistsympatisörer och rasister som likt en balrog från forna tiders djup av ondska och glömska bara vräkte ur sig en massa dumheter. De flesta var dock, som jag tolkar det, rätt lågutbildade personer var av många saknade arbete och gick på bidrag. Nej, jag har inga bevis för att det förhåller sig exakt så men av vad jag kunde utläsa av exempel och kommentarer så var detta fallet.
Jag blir så förbannad!
Man rår inte för att man kommer från de omständigheter man föds in i eller att man självklart färgas av åsikter som är de accepterade i den omgivning man lever i. Däremot har vi en stat och regering som är ansvarig för att vårt lands medborgare har ett NÅGOT större perspektiv på sin tillvaro än att tro att alla invandrare i själva verket är knarkkungar som kommer hit för att alldeles gratis få sig ett körkort och en ny bil. När de inte kör runt i sina av svenska staten betalda bilar våldtar och förnedrar de alla kvinnor de ser och blir inte anhållna, för se det har min kompis brorsas kompis farbrmor Roffe sagt! Ni vet, han som blev dömd för bidragsfusk och har suttit inne för hembränning och enligt vissa aldrig arbetat hederligt en dag i sitt liv. Den här gruppen var full av Roffar. En av dem påstod sig till exempel veta att det enda kriteriet för att få sitt körkort gratis var att heta Mohammed. Jaså minsann?
Vid närmare efterforskningar, dvs Google, så visar det sig att händelsen med invandrare och körkort bedrevs som det jag tidigare beskrev, ett projekt med statliga bidrag för att öka integration och möjligheter till arbete genom stöd att ta körkort. Eleverna bidrog själva med 5000 kronor och kommunen sköt till ungefär det dubbla per elev. 29 elever hade deltagit och på sig skaffat sig körkort, av dessa hade 20 stycken sedan fått arbete. Projektet var nu nedlagt eftersom det saknades pengar.
Jag kan väl i och för sig inte förstå att man kan leva i Sverige 2012 och vara så förbannat insnöad som vissa personer verkar vara. HUR kan man ha missat elementära saker som att man INTE kan dra alla personer av en folkgrupp över en kam och TRO att det som står på Aftonbladets hemsida är sant?! Hur dum får man egentligen vara och ändå betraktas som myndig och ansvarig för sina handlingar?! Det stör mig också att de som i regel är mest intresserade över att ge uttryck för sådana här dumheter är personer med rätt stor benägenhet att inte delta i arbete. Och jag vet inte jag, varför ska JAG betala skatt för att försörja hela familjer med VITA LATA SVENSKAR som aldrig arbetat en dag i sitt liv? Varför ska deras barn få gå i våra skolor och uppta lärares tid och resurser när de ändå aldrig kommer att göra ett vettigt handtag i sitt liv förutom att skaffa en massa barn med otäcka namn som Kevin och JennyLee som alla har ADHD eller påhittade sjukdomstillstånd för att slippa jobba?
Oj oj oj Roffe, nu ser du väldigt arg ut tycker jag! Men vet du vad, fördomar finns om alla grupper och just det här är vad andra människor tänker om vita människor från socialgrupp tre. Eller SKULLE kunna tänka om vi inte hade vett och anständighet nog att tänka att det är svårt och komplext att ha ett demokratiskt samhälle med goda värderingar där alla ska få finnas på sina villkor och därför accepterar att du är som du är. Det spelar ingen roll hur många av mina skattepengar som går till att finansiera dig och dina gelikars liv. Om de insatser som görs idag för dig kommer att betyda att dina barn eller dina barnbarn lyckas bryta det mönster ni sitter fast i, då tycker jag att det är värt det. Precis som att en kommun skjuter till ett par hundratusen för att försöka ge människor med absolut ingenting chansen att ta körkort och skaffa sig ett jobb och en plats i det svenska samhället. Sådetså.
Dagens ämne anknyter till titeln på så vis att känslan jag fick när jag läste en av mina bekantas statusuppdateringar hade, om jag varit befälhavare för en stor armé, utmynnat i en rad dinglande ben. Uppdateringen var inte skriven av min bekant utan delad från en fbgrupp vars primära mål är att hindra Sveriges kommuner från att använda stadsbidrag avsedda att öka integreringen av invandrare till att låta dem ta körkort. För det är faktiskt ORÄTTVIST att vissa ska få sina körkort betalda!!! Ursäkta, jag menar förstås att det är oRättvisst att visa ska få sina körkoort betalda!! Notera särskilt det skrämmande dåliga språkbruket i form av TVÅ utropstecken istället för ett eller tre.
Nyfiken som jag är, och förstås vädrade jag också något som jag skulle kunna bli inte bara sur utan riktigt förbannad över, gick jag in i gruppen för att se vad som skrevs där. Det var en öppen grupp vilket var tur eftersom jag hellre skulle dö än att förknippas med sådana hjärndöda idioter som visade sig befolka detta dumhetens och ignoransens högborg. Det fanns allt från ganska vettiga argument att det ska vara lika för alla och att man därför inte bör få sitt körkort gratis genom gymnasiets fordonsprogram till rena rama nazistsympatisörer och rasister som likt en balrog från forna tiders djup av ondska och glömska bara vräkte ur sig en massa dumheter. De flesta var dock, som jag tolkar det, rätt lågutbildade personer var av många saknade arbete och gick på bidrag. Nej, jag har inga bevis för att det förhåller sig exakt så men av vad jag kunde utläsa av exempel och kommentarer så var detta fallet.
Jag blir så förbannad!
Man rår inte för att man kommer från de omständigheter man föds in i eller att man självklart färgas av åsikter som är de accepterade i den omgivning man lever i. Däremot har vi en stat och regering som är ansvarig för att vårt lands medborgare har ett NÅGOT större perspektiv på sin tillvaro än att tro att alla invandrare i själva verket är knarkkungar som kommer hit för att alldeles gratis få sig ett körkort och en ny bil. När de inte kör runt i sina av svenska staten betalda bilar våldtar och förnedrar de alla kvinnor de ser och blir inte anhållna, för se det har min kompis brorsas kompis farbrmor Roffe sagt! Ni vet, han som blev dömd för bidragsfusk och har suttit inne för hembränning och enligt vissa aldrig arbetat hederligt en dag i sitt liv. Den här gruppen var full av Roffar. En av dem påstod sig till exempel veta att det enda kriteriet för att få sitt körkort gratis var att heta Mohammed. Jaså minsann?
Vid närmare efterforskningar, dvs Google, så visar det sig att händelsen med invandrare och körkort bedrevs som det jag tidigare beskrev, ett projekt med statliga bidrag för att öka integration och möjligheter till arbete genom stöd att ta körkort. Eleverna bidrog själva med 5000 kronor och kommunen sköt till ungefär det dubbla per elev. 29 elever hade deltagit och på sig skaffat sig körkort, av dessa hade 20 stycken sedan fått arbete. Projektet var nu nedlagt eftersom det saknades pengar.
Jag kan väl i och för sig inte förstå att man kan leva i Sverige 2012 och vara så förbannat insnöad som vissa personer verkar vara. HUR kan man ha missat elementära saker som att man INTE kan dra alla personer av en folkgrupp över en kam och TRO att det som står på Aftonbladets hemsida är sant?! Hur dum får man egentligen vara och ändå betraktas som myndig och ansvarig för sina handlingar?! Det stör mig också att de som i regel är mest intresserade över att ge uttryck för sådana här dumheter är personer med rätt stor benägenhet att inte delta i arbete. Och jag vet inte jag, varför ska JAG betala skatt för att försörja hela familjer med VITA LATA SVENSKAR som aldrig arbetat en dag i sitt liv? Varför ska deras barn få gå i våra skolor och uppta lärares tid och resurser när de ändå aldrig kommer att göra ett vettigt handtag i sitt liv förutom att skaffa en massa barn med otäcka namn som Kevin och JennyLee som alla har ADHD eller påhittade sjukdomstillstånd för att slippa jobba?
Oj oj oj Roffe, nu ser du väldigt arg ut tycker jag! Men vet du vad, fördomar finns om alla grupper och just det här är vad andra människor tänker om vita människor från socialgrupp tre. Eller SKULLE kunna tänka om vi inte hade vett och anständighet nog att tänka att det är svårt och komplext att ha ett demokratiskt samhälle med goda värderingar där alla ska få finnas på sina villkor och därför accepterar att du är som du är. Det spelar ingen roll hur många av mina skattepengar som går till att finansiera dig och dina gelikars liv. Om de insatser som görs idag för dig kommer att betyda att dina barn eller dina barnbarn lyckas bryta det mönster ni sitter fast i, då tycker jag att det är värt det. Precis som att en kommun skjuter till ett par hundratusen för att försöka ge människor med absolut ingenting chansen att ta körkort och skaffa sig ett jobb och en plats i det svenska samhället. Sådetså.
onsdag 1 augusti 2012
....I´ll be watching you.
Inledningen är en snutt från en truddelutt av det numera avsomnade bandet The Police. Bäst gick det nog för killen som var smart nog att ta ett fräsigt artistnamn, Sting, och därför kunde fortsätta sin karriär. Vad som hände med resten av bandet förtäljer inga historier alls.
Iallafall. En av deras mest kända låtar, Every breath you take, handlar om en man som sjunger om en kvinna och hur han håller ögonen på hennes minsta rörelse och att hon borde förstå att de hör ihop. Många tycker att det är en fantastiskt vacker kärlekssång, en sann hyllning till hoppet om att träffa den rätta i en kall och ensam värld. ICKE SA NICKE säger jag eftersom den helt uppenbarligen handlar om en galen psykopat som förföljer en för honom obekant kvinna. Hu så läskigt! Det finns ett namn för sådana knäppgökar, sk stalkers från engelskans verb stalk, dvs förfölja. Det är olagligt att stalka människor och kan ge ett betalt besök på statens bekostnad. Man kan ju bara hoppas att sången inte är en av Sting självupplevd text eftersom jag misstänker att hans karriär kan vara i fara. Eller var det kanske det som hände med resten av bandmedlemmarna?
Nåväl, detta inlägg ska inte handla om gamla band utan om något helt annat, företaget The Studio. Deras affärsidé är att lura människor, företrädesvis kvinnor, att betala dyra pengar för några foton efter att en sminkös kletat på en smink och dragit en kam genom håret. Helst ska man vara ett gäng tjejkompisar som gör det tillsammans och under tiden har det mysigt och dricker vin. Fulla människor har sällan ett gott omdöme vilket förstås gör att man säljer betydligt fler av de SVINDYRA korten. För att få tag på idioter, jag menar kunder, använder man sig av slavar som fastkedjade vid sin hurts på ett call center ringer runt till folk och tjatar. Det bästa är förstås om de får tag på ens nummer via någon lättlurad bekant som besökt inrättningen och sedan ger ut alla kontakter i sin telefonbok, då känns det genast tryggare och kanske även svårare att tacka nej. Tackar man nej kanske man signalerar till den vän som gett ut ens nummer att det bara är idioter som besöker The Studio? Och hu så hemskt om ens vänner skulle tro att man tycker det eller att man är för snål för att åka dit?! Det KAN också vara så, och detta är min bästa teori, att man inser på plats att man är lurad men tänker att om fler av ens vänner åker dit och kastar sina pengar i käftarna på kapitalismen så känner man sig inte lika dum. Alltså ger man ut sina vänners nummer och hoppas på det bästa.
Nu har jag nämnt ett specifikt företag vid namn men de är långt ifrån ensamma om ide´n. Det finns en hel uppsjö av de här företagen men nu råkar det vara just det nämnda företaget som ringt upp och med sireners sång försökt locka mig till en dags "lyx och flärd i en avslappnad och skön miljö". Närmare bestämt har de ringt mig sju gånger. Jag tycker att jag var rätt tydlig redan den första gången, men de ger inte upp. Det gör att jag känner mig aningens förföljd. Den första gången de hörde av sig hade de fått numret genom en YTTERST ytlig bekant, jag hade inte ens en susning att personen hade mitt telefonnummer. Det tog mig nästan hela samtalet att begripa vem det var som sålt ut mig, så ytligt bekanta är vi.
Efter det har de som sagt ringt mig fler gånger och det som till en början var irritation har nu vuxit till oro. Varför fortsätter de att ringa? Är det någon slags allmän kännedom hur risig och sunkig jag ser ut? Är detta något som oroar min omvärld så mycket att man lagt ut någon slags belöning till den säljare som lyckas locka mig till ett besök? När jag tittar ut över de gröna nejderna som omringar mitt hus, ligger det då i själva verket någon spion från företaget i buskarna med en kikare och spanar? "Örnen till basen, kom. Målet siktat. Målet är även idag iförd en stor sjaskig tshirt, arbetsbyxor och gruvligt smutsiga arbetshandskar. Ingen make up har siktats. Misstankar om Sloggitrosor och slitna strumpor är ännu ej bekräftade."
Har de varit in i mitt hus och installerat kameror? Har de aktiverat kameran i min dator utan att jag vet det? Avlyssnar de telefonen? Har de gått igenom min garderob och min sminkväska? VAD HAR DE GJORT?! Misstänksamt rör jag mig nu i det som en gång var trygggheten av mitt hem och spanar efter tecken på deras närvaro, lyfter på tavlor för att hitta avlyssningutrustning och kikar för säkerhets skull under sängen innan jag lägger mig. För att de bara skulle stanna vid att spionera tror jag inte ett ögonblick på. En natt kommer de att gå till attack och tvinga in mig i sin fördömda studio vare sig jag vill eller inte, och jag tänker inte ge mig utan en fight!
Det både företaget och The Police behöver lära sig är att ett "NEJ" betyder just "NEJ" som i ett negativt nekande besked och inte "Jodå, bara ni ringer och tjatar tillräckligt mycket."
För övrigt så har en av mina bästa vänner besökt en liknande inrättning och har nu på sin vägg ett av de vackraste fotografierna av en "riktigt" kvinna jag någonsin sett. Men det är en helt annan historia.
Iallafall. En av deras mest kända låtar, Every breath you take, handlar om en man som sjunger om en kvinna och hur han håller ögonen på hennes minsta rörelse och att hon borde förstå att de hör ihop. Många tycker att det är en fantastiskt vacker kärlekssång, en sann hyllning till hoppet om att träffa den rätta i en kall och ensam värld. ICKE SA NICKE säger jag eftersom den helt uppenbarligen handlar om en galen psykopat som förföljer en för honom obekant kvinna. Hu så läskigt! Det finns ett namn för sådana knäppgökar, sk stalkers från engelskans verb stalk, dvs förfölja. Det är olagligt att stalka människor och kan ge ett betalt besök på statens bekostnad. Man kan ju bara hoppas att sången inte är en av Sting självupplevd text eftersom jag misstänker att hans karriär kan vara i fara. Eller var det kanske det som hände med resten av bandmedlemmarna?
Nåväl, detta inlägg ska inte handla om gamla band utan om något helt annat, företaget The Studio. Deras affärsidé är att lura människor, företrädesvis kvinnor, att betala dyra pengar för några foton efter att en sminkös kletat på en smink och dragit en kam genom håret. Helst ska man vara ett gäng tjejkompisar som gör det tillsammans och under tiden har det mysigt och dricker vin. Fulla människor har sällan ett gott omdöme vilket förstås gör att man säljer betydligt fler av de SVINDYRA korten. För att få tag på idioter, jag menar kunder, använder man sig av slavar som fastkedjade vid sin hurts på ett call center ringer runt till folk och tjatar. Det bästa är förstås om de får tag på ens nummer via någon lättlurad bekant som besökt inrättningen och sedan ger ut alla kontakter i sin telefonbok, då känns det genast tryggare och kanske även svårare att tacka nej. Tackar man nej kanske man signalerar till den vän som gett ut ens nummer att det bara är idioter som besöker The Studio? Och hu så hemskt om ens vänner skulle tro att man tycker det eller att man är för snål för att åka dit?! Det KAN också vara så, och detta är min bästa teori, att man inser på plats att man är lurad men tänker att om fler av ens vänner åker dit och kastar sina pengar i käftarna på kapitalismen så känner man sig inte lika dum. Alltså ger man ut sina vänners nummer och hoppas på det bästa.
Nu har jag nämnt ett specifikt företag vid namn men de är långt ifrån ensamma om ide´n. Det finns en hel uppsjö av de här företagen men nu råkar det vara just det nämnda företaget som ringt upp och med sireners sång försökt locka mig till en dags "lyx och flärd i en avslappnad och skön miljö". Närmare bestämt har de ringt mig sju gånger. Jag tycker att jag var rätt tydlig redan den första gången, men de ger inte upp. Det gör att jag känner mig aningens förföljd. Den första gången de hörde av sig hade de fått numret genom en YTTERST ytlig bekant, jag hade inte ens en susning att personen hade mitt telefonnummer. Det tog mig nästan hela samtalet att begripa vem det var som sålt ut mig, så ytligt bekanta är vi.
Efter det har de som sagt ringt mig fler gånger och det som till en början var irritation har nu vuxit till oro. Varför fortsätter de att ringa? Är det någon slags allmän kännedom hur risig och sunkig jag ser ut? Är detta något som oroar min omvärld så mycket att man lagt ut någon slags belöning till den säljare som lyckas locka mig till ett besök? När jag tittar ut över de gröna nejderna som omringar mitt hus, ligger det då i själva verket någon spion från företaget i buskarna med en kikare och spanar? "Örnen till basen, kom. Målet siktat. Målet är även idag iförd en stor sjaskig tshirt, arbetsbyxor och gruvligt smutsiga arbetshandskar. Ingen make up har siktats. Misstankar om Sloggitrosor och slitna strumpor är ännu ej bekräftade."
Har de varit in i mitt hus och installerat kameror? Har de aktiverat kameran i min dator utan att jag vet det? Avlyssnar de telefonen? Har de gått igenom min garderob och min sminkväska? VAD HAR DE GJORT?! Misstänksamt rör jag mig nu i det som en gång var trygggheten av mitt hem och spanar efter tecken på deras närvaro, lyfter på tavlor för att hitta avlyssningutrustning och kikar för säkerhets skull under sängen innan jag lägger mig. För att de bara skulle stanna vid att spionera tror jag inte ett ögonblick på. En natt kommer de att gå till attack och tvinga in mig i sin fördömda studio vare sig jag vill eller inte, och jag tänker inte ge mig utan en fight!
Det både företaget och The Police behöver lära sig är att ett "NEJ" betyder just "NEJ" som i ett negativt nekande besked och inte "Jodå, bara ni ringer och tjatar tillräckligt mycket."
För övrigt så har en av mina bästa vänner besökt en liknande inrättning och har nu på sin vägg ett av de vackraste fotografierna av en "riktigt" kvinna jag någonsin sett. Men det är en helt annan historia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)