Dumskallarnas sammansvärjning

Titeln har jag snott från en bok som om du inte läst ännu verkligen borde läsa. Den handlar om en tjock man i sina bästa år med en förkärlek för den fulaste mössan i världshistorien. Jag säger inte mer eftersom jag vill göra dig nyfiken. Och för tillfället inte minns mer om boken och inte orkar googla den för att verka smart och minnas allt jag läser. Nåväl. Titeln beskriver trots allt väl det jag tänkt tala om, den amöba av idioter som den senaste månaden enats i kampen för våra svenska traditioner och för allas vår svenska talan i frågan.

Problemen med detta äro två till sin natur.
1. Den traditionsstöld de kraxar om existerar inte.
2. Vi övriga håller inte med.

Det började väl egentligen vid den tiden då två individer från rivaliserande stammar träffades för första gången. De visste inte mycket om världen men om en sak var de eniga. De kände inte igen den andre och var därför väldigt intresserade av att slå in skallarna på varandra med sina träklubbor. Människan har alltid varit benägen att ogilla det okända och inte tycka om förändringar, det är nog ett ganska mänskligt beteende. Det är det också att vara dum i huvudet men det är när dessa två saker möts som problem uppstår och vi andra som passerat grottmansstadiet desperat famlar efter skämskudden och hoppas att det som händer inte är på riktigt.

Sverige har ingen nationalsång men den sång som av tradition ofta sjungs på nationaldagen och i andra sammanhang när man plötsligt grips av längtan att visa stolthet över Sverige är "Du gamla du fria". Det har länge florerat ett rykte att det skulle vara förbjudet att sjunga den i skolan eftersom den kan uppfattas som rasistisk. Som varande lärare i den svenska skolan skulle jag vilja säga; ja, det kan jag hålla med om. Uppfattas som rasistisk alltså men däremot inte förbjuden. Det finns också anledningar till att den gör det. Under hela min lärarkarriär har jag nämligen aldrig varit med om att sången efterfrågats av andra än de elever som kommer från hem där man vet en djävla massa saker om "de där invandrarna." Gärna saker som att de våldtar alla svenska kvinnor och vägrar arbeta eftersom de lever gott på sina knarkpengar, men bidrag vill de gärna ha. Då elever från den typen av hem frågar efter just den specifika sången som de anser vara lämplig att sjunga i alla möjliga märkliga sammanhang tolkar jag det som att man har ett specifikt syfte med att sjunga den. Och det är inte för att hjälpa våra invandrarelever att känna sig stolta över sitt nya hemland.

Den här diskussionen har kommit och gått men så PANG exploderade media av rapporteringar om hur våra svenska traditioner smulas sönder och samman i det mångkulturella samhällets namn. Eller? Vi som tar oss tiden att kontrollera sanningshalten i de påståenden som florerat lärde oss snart att det som beskrevs som en traditionsslakt bestod av följande saker:
1. En något överspänd lärare som inte ville ha med pepparkaksgubbar i ett luciatåg eftersom barnen inte ville sjunga pepparkaksgubbesången.
2. En skollag som slår fast att ingen elev, oavsett ursprung, ska utsättas för religiös påverkan under skoltid.
3. Företaget Disney som valt att ta bort tre stereotypa avbildningar i en mycket gammal tecknad film.

De som INTE tar sig tid att ta reda på fakta utan helt blint tror på det som skrivs på ansiktsboken lärde sig snabbare än vi trodde var möjligt att:
Sverige är ett av det mångkulturella samhället förtryckt land som styrs med järnhand av en muslimsk feministsammansvärjning som vill ta ifrån Sverige alla dess traditioner och ersätta dem med ett könsneutralt och helt PKgenomsyrat misch masch av utlänningsfasoner. Judarna lär också vara inblandade har jag noterat genom att studera vissa kommentarsfält. Flaggan ska de visst också ta av oss. Asiater som bor i Sverige har reagerat negativt på det gula korset och därför blir den helblå from 2015. Jajamen.

Lösningen på detta problem är allt från att deportera alla med utländsk bakgrund med utgångspunkten minst renrasig svensk tre generationer bakåt till korståg i Sveriges namn och en sammanslagning med de andra nordiska länderna för att återupprätta vikingatidens storhet och med spjut och sköldar anfalla EU. Andra möjligheter som diskuterats är att frånta kvinnor rösträtt till att internera de kvinnor som väljer att ha sexuellt umgänge med utländska män istället för svenska 30åriga oskulder vars hemadress är identisk med föräldrarnas. Åh, alla somalier ska också sättas i ett tältläger för att råda bot på bostadsbristen. Givet är förstås att det heter negerboll, att vi inte ska ha mörkhyade lucior och att det är fullständigt normalt att vifta med järnrör när man är full samt ljuga för polisen.

Men herregud. Jag vet inte vad som håller på att hända i ankdammen Sverige men jag gillar det inte! Jag tror på demokrati, solidaritet och medmänsklighet. Trots det har jag svårt att inte förlora mig själv i dagdrömmerier om åsiktsregistrering och deportering av oönskade idiotelement till speciella kvarter som spärras av för att vi andra inte ska behöva ha med dem att göra eller påverkas av deras onda ideologier och planer. Ja, jag ser problemet med att göra så men tanken är fri. Jag skäms verkligen över att dessa idioter är en del av min genbank och på ett sätt kan sägas väl representera den svenska befolkningen. Riktigt vad vi ska göra åt det här vet jag inte men jag börjar bli arg och det borde du läsare också bli. Inte på det där svenska knyta näven i byxfickansättet, utan ARG! Nästa gång du hör en idiot häva ur sig om de här sakerna så förväntar jag mig att du tar ditt civilkurage i kragen och säger ifrån. Det gör jag. Inte för att jag är bättre än någon utan för att jag har läst historia i skolan och vet vad som händer när den stora massan tiger. Det gör du med.

Golgata

Länge sedan sist läsare, trevligt att ses! Jag förstår att det har känts tomt, att något saknats i ditt liv när min vanligtvis så onda penna legat overksam. Eller mitt aggressiva tangentryckande då om vi ska vara så petiga men det låter liksom inte riktigt snärtigt. Kanske har du undrat om det hänt mig något? Legat vaken på nätterna och funderat på om de slutligen kom ikapp mig, djuren, sportens vänner, rasisterna eller min egen arbetsgivare; den mäktiga kommunen och deras upprörda IT support. Låt oss inte heller glömma de moderna konstnärer som jag hånat i mängd eller Astrid Lindgren vars ande flåsar mig i nacken. Nej då. Inte alls. Däremot hände det något idag som gör att jag känner att det är dags att åter ta bladet från munnen.

Hösten kan bäst beskrivas som ett helvete. Regn, mörker, snö, LGR -11, omdömen, stressande stress, minnesproblem som peakat och allt för lite sömn har satt ribban för höstens melodi som inte varit munter. Jag har helt enkelt inte ens orkat bli upprörd såpass över saker att jag har kunnat formulera mig om det, istället har jag lagt det i min ilskesäck för att förvara det säkert till en förhoppningsvis mindre utmattad framtid. Den här dagen innehåller egentligen inte mer ork men däremot upprördhet som helt enkelt inte går att skyffla åt sidan. Jag talar förstås om den julklapp som åt mig givits av min arbetsgivare men låt oss ta det hela från början.

Vi satt i halvmörkret tillsammans, jag och de andra kvarvarande soldaterna i de Fördömdas armé. Framför oss hade vi ett julfika med sedvanlig avtackning, present till Ledaren och presenter till oss. Fast presenterna till oss hade jag helt glömt bort eftersom jag var så trött att jag knappt ens orkade lyfta tekoppen. Jag vaknade till lite när jag upptäckte att kortet med julhälsningen till Ledaren innehöll en ytterst olämplig formulering som vi inte ska gå in på här. Snabb som en kobra slet jag åt mig kortet från kollegan som utsetts att förära Ledaren med gåvan. Lite undrande tittade kollegan på mig varpå jag morrade som en arg varghona vilket skrämde kollegan på flykten och kortet åkte ner i min ficka. Därefter skulle vi föräras med gåvor vilket jag som sagt glömt. I min hand fick jag ett kuvert med mitt namn. Då förra årets gåva var en vacker och praktisk skål hade jag goda förhoppningar om att Ledaren förstått vad en julklapp bör vara. Jag hade fel.

Själv satt jag snällt med kuvertet artigt placerat på bordet framför mig, som sig bör med en julklapp då den utdelas före självaste julafton. Alla i de Fördömdas armé har dock inte samma goda uppfostran som jag själv eller så är det helt enkelt den ständiga stridens vedermödor som ätit upp deras hut och hyfs, i vart fall började vissa av dem i vanlig ordning att slita upp sina kuvert TROTS att dagens datum var fel. Själv tittade jag bort efter att ha gett en speciell kollega en mycket varnande blick. Kollegan är mig kär och en god soldat men har också vid ett flertal tillfällen uppvisat ett rent av PT-liknande käckt beteende, se tidigare inlägg om överhurtiga glada djävlar som tacklar alla livets svårigheter med ett motionspass och ett glatt humör, och behöver alltså övervakas. Det hela avlöpte dock väl varpå jag sveks grymt av en annan kollega som normalt sett liknar mig själv i sätt och attityd som slet upp presenten och slängde sin hockeybiljett rakt på bordet med ett glatt tillrop.

En hockeybiljett. EN HOCKEYBILJETT?! Har min arbetsplats surt förvärvade slantar som jag själv hjälpt till att slita ihop genom ett idogt vikarierande för sjuka kollegor gått till att köpa mig 120 minuters plågsam tortyr?! VAD I HELVETE?! Har jag inte offrat mig själv tillräckligt glatt och villigt, har jag på något vis inte ställt upp för mina medsoldater eller förargat Ledaren? VAD HAR JAG GJORT?! Helt mållös stirrade jag på min egen biljett. Inte ens med den bästa vilja i världen skulle den förvandlas till en skål.

Tycker jag inte om hockey då? Nej, det gör jag verkligen inte. Framför allt inte det lag som sägs representera min hemstad. Det är inget lag, det är en sekt med en ofantlig massa medlemmar. Helt hjärntvättade hasar de runt och skanderar lagets namn, iklädda deras matchtröjor, halsdukar, mössor och allt vad de nu månglar ut i sitt tempel. Inget, INGET är så viktigt som sekten i min hemstad. Handlar det om sekten finns det alltid utrymme att skriva om det i tidningen, pengar att skramla fram från kommunens kassa för att stötta upp byggandet av vad helst sekten nu önskar sig. På vintern skrivs det spaltmeter om varenda nysning de mer framstående medlemmarna i sekten tar sig för och på sommaren finns det gott om tid att spekulera och drömma om kommande vinters storhetstid. Fy säger jag, fy!!!

Om sekten, kommunen och Ledaren gått samman för att knäcka mig på allvar vet jag inte. Möjligt är att hela sportvärlden är inblandad och möjligtvis också vissa av mina kollegor. Det finns en förrädare ibland oss och jag tänker inte vila förrän jag vet vem. Är jag då knäckt? Nej, verkligen inte. Mitt första motdrag blir att följa med på den så kallade gudstjänsten och se till att det på intet vis blir en trevlig upplevelse för mina kollegor. Högljutt och gnälligt tänker jag kommentera och klaga på allt som händer på isen. Jag ska ställa så dumma och självklara frågor så att de kommer att önska att de aldrig hade fötts, deras öron ska blöda av den näbbiga svada jag ska ge ifrån mig från början till slut!

Jag har också hört att det serveras öl i pauserna. Alltid något.