För något år sedan skrev jag ett rätt så upprört och raljant inlägg om min dåvarande chefs helt ohemula tilltag att bjuda medarbetarna på hockey i julklapp. Jag trodde då att detta var den värsta idioti som någonsin skulle drabba mig i yrkeslivet. Ack vad jag bedrog mig.
Mycket har hänt i tillvaron det sista året och jag måste skamset erkänna att jag inte alls är lika arg längre som jag tidigare var. En bättre balans med arbete och fritid samt ett nytt förhållningssätt till stress och ansvar har skapat en mycket mer harmonisk Surkärring som sällan låter sig svepas med av ilskans välsignade vågor. Det var nära i samband med det helt fasansfulla valresultatet att jag lät fingrarna löpa i raseri över tangenterna men nej; jag motstod och bet ihop om min ilska i något slags fåfängt hopp om att jag numer var en harmonisk och snäll person. Det kanske jag också var, i vart fall tills det kom till min kännedom att min nya chef godkänt ett friskvårdsprojekt som kräver medverkan från min sida i form av motion. MOTION?!
Jag har därför nu tilldelats en stegräknare, en fasansfull liten manick som skulle programmeras och duttas med samt tvingats registrera mig på en webbsida som käckt meddelar mig att jag kommer få "en massa härlig pepp och uppmuntran på min väg mot en bättre hälsa!!!" Men så bra då. Det ska jag komma ihåg alla de stunder som jag kommer att lägga ner på att motarbeta detta projekt så mycket jag bara kan, jag ska bara räkna ut på vilket sätt det bäst görs. Öppna och högljudda protester är ingen ide, det kommer inte att få stopp på vansinnet. Istället satsar jag på tysta och smygande gerillaverksamhet i form av omuntert peptalk i allmänna ordalag som kommer lägga sig som tråkig kall havregrynsgröt över all glad motionskonversation, peta ur batteriet ur kollegors stegräknare när de vänder ryggen till och ett massivt sockergödande i form av smaskigt fika som ingen kan motstå. Julen närmar sig, det kommer inte alls att vara särskilt svårt.
Touche!
