"The leopard cannot change his shorts."

Rubriken är ett citat från min favoritförfattare Terry Pratchett. Jag orkar inte gå in på vad citatet anspelar på eftersom det egentligen inte har med dagens ämne att göra så om du inte förstår eftersom du inte läst boken råder jag dig att göra det. I annat fall förstår du och skrattar just nu när du kommer ihåg hur bra boken var.

Iallafall. Det jag var ute efter var ordet leopard. I detta fall mönstret som kallas leopardmönstrat. Jag har så innerligt svårt för leopardmönstrat att jag nästan inte vet var jag ska ta vägen och jag fasar att vi går mot en leopardhöst! Leopard i klädform har nämligen den senaste tiden korsat min väg i ett flertal former.

Det är bara ett så obegripligt fult mönster, nästan lika hemskt som kamouflage, men DET kan jag iallafall se en poäng med i militära sammanhang. Jag skulle inte heller vilja krypa runt i till exempel Afghanistan iförd stridskläder med icke döljande effekt. Men leopard-NEJ!

Jag har inget emot personerna som bär leopard, ja vissa då, men jag förstår det bara inte! DET ÄR FULT!!! Länge var det ett tecken på dålig smak, endast delad av kvinnor till salu och överklasstanter, men nu, nu verkar det kört! Leopard, leopard, leopard, överallt finns leopard!

Jag har lagt ner en del energi på att fundera på vart denna min aversion kommer ifrån men jag har faktiskt inte, trots min rätt livliga fantasi, kunnat hitta ett svar. Det är bara fult och anskrämligt helt enkelt. Eller? Bär jag på förtryckta minnen av leoparder? Har jag dödats av en leopard i ett tidigare liv? Har jag antastats av en man iförd leopardskjorta men förträngt det?

Jag tänker och tänker, men jag förstår inte!

Eller är det naturen som gör ännu en framstöt? Den försökte förra veckan döda mig genom ett lönnmordsförsök på bussen medelst ett getingstick i halsen vilket dock bevisligen misslyckades. Så nu försöker den smyga sig på mig på andra sätt, försiktigt och krypande, precis som en LEOPARD!

Vilka belägg jag har för det? Tja, låt mig tala om att det till kollegiet hör två modersmålslärare i ryska. Den ena med leopardblus och den andra med leopardhandväska. Min arbetsplatsgranne i leopardtröja. Ser ni ett mönster? DET GÖR JAG! Det kallas för leopard och det är avskyvärt!

Sometimes love just ain´t enough

But there's a danger in loving somebody too much
And it's sad when you know it's your heart you can't trust
There's a reason why people don't stay where they are
Baby sometimes love just ain't enough

 

 

Efter den OSEDVANLIGT sliskiga inledningen kan jag konstatera två saker. Dels att jag blir helt chockerad över att en surkärring kan lyckas få till en sådan av snyft och smördrypande inledning, undrar om jag är sjuk, och att det inte alls är hjärtat som är opålitligt. Det är hjärnan.

Helt riktigt har jag igen tänkt beklaga mig och gnälla över det kors jag släpar efter mig på min väg mot Golgata; min icke längre fungerande huvudknopp. Passar inte galoscherna kan du ta och leta reda på någon blogg som behandlar inredning eller katter.

Efter en oroväckade väl fungerande sommar, ja visst bör man bli misstänksam men jag antar att hoppet är det sista som överger människan. Förutom möjligtvis försäkringskassans handläggare som verkar jaga folk ända in i döden, men det är en annan diskussion. Nåväl, sommaren fungerade rätt väl utifrån ett hjärnperspektiv. Sedan kom semesterns slut och arbetet återupptogs. Det verkade fungera rätt väl tills ganska exakt början av denna vecka då jag insåg att det var mycket sent och jag ännu inte somnat trots att jag var trött. Så har det fortsatt vilket är ett stensäkert tecken på att hjärnan har börjat konspirera bakom min rygg och planerar för ett driftstopp.
Och hej hopp!

Jag satt på golvet och stirrade stint på en hög med blå sammet som skulle förvandlas till en klänning. På något vis. Med foder. Vändsytt foder. På något vis. Bakom mig hade jag en lång dag som tillbringats på kurs där mängder av ny kunskap tryckts in. Jag hade feber, ont som *** i den berömda nacken och ett barn som vägrade sova. Vad jag INTE hade var ett välstädat hus som jag egentligen behöver för att bättre kunna koncentrerar mig, en strukturerad packning av mina lajvsaker (den existerade först men krossades brutalt av barnet) och en sambo på hemmaplan. Håglöst försökte jag ta mig för något av allt det som borde göras men med inget resultat alls eftersom det var kaos i hjärnan.

Efter en kamp som hette duga blev barnet i det närmaste medvetslöst ungefär två timmar efter sin egentliga sovtid. Barn är förvånansvärt uthålliga när de vill något, till exempel vara vakna fast de ska sova. Det måste man ge dem! Då kunde jag på allvar stirra tyget i vitögat och inse att det inte kommer att gå. Och dessutom måste jag handsy en massa innan jag kan sätta igång på allvar. Förtvivlat försökte jag få hjärnan att visa minsta lilla intresse för att hjälpa till och lösa problemet. Den svarade med att ge mig tunnelseende och sätta upp den lilla skylten "Out of order."
Jag blev inte arg, jag blev RASANDE!

Jag kan utan svårighet acceptera allt det som ledde fram till detta patetiska tillstånd av avsaknad av koncentration, fokus och planeringsförmåga. Ingen har dött av lite svårigheter och det är bara att bita ihop och gilla läget. Men konsekvenserna-hell no!

Jag ville ge upp. Slänga klänningen åt helvete och och gå och sova. Aldrig mer ta mig för något som återigen bevisar att jag inte längre är den jag var och att jag mest troligt heller aldrig blir det. Förskansa mig i hemmet och skaffa mig en helt ofarlig hobby som inte får mig att framstå som en inkompetent idiot. Kanske limma servetter på små askar, heter det möjligtvis decoupage? Men i helvete heller!

Vid midnatt stapplade jag i säng. Klänningen var långt ifrån färdig men betydligt närmare slutmålet än tidigare. Hemmet var städat och alla mina saker som barnet spritt ut återfunna och nedstoppade i packningen.

Fuck you hjärnan-mig knäcker du inte!