Golgata

Länge sedan sist läsare, trevligt att ses! Jag förstår att det har känts tomt, att något saknats i ditt liv när min vanligtvis så onda penna legat overksam. Eller mitt aggressiva tangentryckande då om vi ska vara så petiga men det låter liksom inte riktigt snärtigt. Kanske har du undrat om det hänt mig något? Legat vaken på nätterna och funderat på om de slutligen kom ikapp mig, djuren, sportens vänner, rasisterna eller min egen arbetsgivare; den mäktiga kommunen och deras upprörda IT support. Låt oss inte heller glömma de moderna konstnärer som jag hånat i mängd eller Astrid Lindgren vars ande flåsar mig i nacken. Nej då. Inte alls. Däremot hände det något idag som gör att jag känner att det är dags att åter ta bladet från munnen.

Hösten kan bäst beskrivas som ett helvete. Regn, mörker, snö, LGR -11, omdömen, stressande stress, minnesproblem som peakat och allt för lite sömn har satt ribban för höstens melodi som inte varit munter. Jag har helt enkelt inte ens orkat bli upprörd såpass över saker att jag har kunnat formulera mig om det, istället har jag lagt det i min ilskesäck för att förvara det säkert till en förhoppningsvis mindre utmattad framtid. Den här dagen innehåller egentligen inte mer ork men däremot upprördhet som helt enkelt inte går att skyffla åt sidan. Jag talar förstås om den julklapp som åt mig givits av min arbetsgivare men låt oss ta det hela från början.

Vi satt i halvmörkret tillsammans, jag och de andra kvarvarande soldaterna i de Fördömdas armé. Framför oss hade vi ett julfika med sedvanlig avtackning, present till Ledaren och presenter till oss. Fast presenterna till oss hade jag helt glömt bort eftersom jag var så trött att jag knappt ens orkade lyfta tekoppen. Jag vaknade till lite när jag upptäckte att kortet med julhälsningen till Ledaren innehöll en ytterst olämplig formulering som vi inte ska gå in på här. Snabb som en kobra slet jag åt mig kortet från kollegan som utsetts att förära Ledaren med gåvan. Lite undrande tittade kollegan på mig varpå jag morrade som en arg varghona vilket skrämde kollegan på flykten och kortet åkte ner i min ficka. Därefter skulle vi föräras med gåvor vilket jag som sagt glömt. I min hand fick jag ett kuvert med mitt namn. Då förra årets gåva var en vacker och praktisk skål hade jag goda förhoppningar om att Ledaren förstått vad en julklapp bör vara. Jag hade fel.

Själv satt jag snällt med kuvertet artigt placerat på bordet framför mig, som sig bör med en julklapp då den utdelas före självaste julafton. Alla i de Fördömdas armé har dock inte samma goda uppfostran som jag själv eller så är det helt enkelt den ständiga stridens vedermödor som ätit upp deras hut och hyfs, i vart fall började vissa av dem i vanlig ordning att slita upp sina kuvert TROTS att dagens datum var fel. Själv tittade jag bort efter att ha gett en speciell kollega en mycket varnande blick. Kollegan är mig kär och en god soldat men har också vid ett flertal tillfällen uppvisat ett rent av PT-liknande käckt beteende, se tidigare inlägg om överhurtiga glada djävlar som tacklar alla livets svårigheter med ett motionspass och ett glatt humör, och behöver alltså övervakas. Det hela avlöpte dock väl varpå jag sveks grymt av en annan kollega som normalt sett liknar mig själv i sätt och attityd som slet upp presenten och slängde sin hockeybiljett rakt på bordet med ett glatt tillrop.

En hockeybiljett. EN HOCKEYBILJETT?! Har min arbetsplats surt förvärvade slantar som jag själv hjälpt till att slita ihop genom ett idogt vikarierande för sjuka kollegor gått till att köpa mig 120 minuters plågsam tortyr?! VAD I HELVETE?! Har jag inte offrat mig själv tillräckligt glatt och villigt, har jag på något vis inte ställt upp för mina medsoldater eller förargat Ledaren? VAD HAR JAG GJORT?! Helt mållös stirrade jag på min egen biljett. Inte ens med den bästa vilja i världen skulle den förvandlas till en skål.

Tycker jag inte om hockey då? Nej, det gör jag verkligen inte. Framför allt inte det lag som sägs representera min hemstad. Det är inget lag, det är en sekt med en ofantlig massa medlemmar. Helt hjärntvättade hasar de runt och skanderar lagets namn, iklädda deras matchtröjor, halsdukar, mössor och allt vad de nu månglar ut i sitt tempel. Inget, INGET är så viktigt som sekten i min hemstad. Handlar det om sekten finns det alltid utrymme att skriva om det i tidningen, pengar att skramla fram från kommunens kassa för att stötta upp byggandet av vad helst sekten nu önskar sig. På vintern skrivs det spaltmeter om varenda nysning de mer framstående medlemmarna i sekten tar sig för och på sommaren finns det gott om tid att spekulera och drömma om kommande vinters storhetstid. Fy säger jag, fy!!!

Om sekten, kommunen och Ledaren gått samman för att knäcka mig på allvar vet jag inte. Möjligt är att hela sportvärlden är inblandad och möjligtvis också vissa av mina kollegor. Det finns en förrädare ibland oss och jag tänker inte vila förrän jag vet vem. Är jag då knäckt? Nej, verkligen inte. Mitt första motdrag blir att följa med på den så kallade gudstjänsten och se till att det på intet vis blir en trevlig upplevelse för mina kollegor. Högljutt och gnälligt tänker jag kommentera och klaga på allt som händer på isen. Jag ska ställa så dumma och självklara frågor så att de kommer att önska att de aldrig hade fötts, deras öron ska blöda av den näbbiga svada jag ska ge ifrån mig från början till slut!

Jag har också hört att det serveras öl i pauserna. Alltid något.