Jag är väl som de flesta småbarnsföräldrar lite sen att anamma nya fenomen och kulturyttringar ifall de inte går på SVT Barn men ibland lyckas man sätta sig ned och sätta sig in i saker. Som till exempel Miley Cyrus twerkande. Ja käre värld så löjligt det kan bli när man vill visa att man vuxit upp och kan själv.
Jag har ingen som helst relation till fröken Cyrus förutom att jag tror att min yngsta syster kan ha sett Hannah Montana. Jag var inget fan av Hannah Montana men efter att ha sett Miley twerka loss och slicka sig i ansiktet offentligt samt simulera någon slags samlagsrörelser med stora nallebjörnar och någon snubbe i randig kostym känner jag att hon kanske borde fortsatt med den där löjliga tvserien. Reaktionerna på hennes uppträdande går inte av för hackor det heller liksom moralpaniken som verkar ha svept över USA efteråt. Men käre värld, har ni glömt det gamla goda 80-talet?
http://www.youtube.com/results?search_query=sir+mix+alot+baby+got+back&sm=1
Jag skulle vilja säga att det som försiggår i denna gamla klassiker med Sir Mixalot inte är ett spår värre än det Miley lyckades med i sitt uppträdande. Fast Sir Mixalot är i allafall en vuxen karl som sjunger om att sätta på kvinnor med stora rumpor, Miley verkar lite sjukligt fixerad vid nallebjörnar och någon slags stygg flickalook. Läskigt och äckligt på så många vis!
tisdag 28 januari 2014
Oh fortuna!
"O fortuna" är en dikt hämtad från större diktverk kallat Carmina Burana, daterat runt 1400talet någon gång. Dikten är tonsatt och är enormt populär i körsammanhang då det sannerligen är en maffig och dramatisk historia som väcker starka känslor av ångest och undergång även om de flesta lyssnare inte begriper ett ord då det i regel framförs på originalspråket som är italienska. Slutet låter oss ändå ana en triumferande seger över vad det nu är som plågar sångaren, även om det ända fram till dess låter som att det nu är helt kört.
Det här och ett möte med en dansk läkare som hämtat från Lars von Triers tvserie "Riket" sammanfattar ganska väl min upplevelse av att föda mitt barn nummer två vilket jag företog mig för ungefär en två veckor sedan. Häng med.
Det började med en misstanke om att förlossningen EVENTUELLT var på väg att sätta igång vilket föranledde en i mitt tycke HELT onödig kontroll en söndagkväll och slutade med att jag mindre än en timme efter inskrivning födde en son. Trots bristen på bedövning så gick det hela väl, likaså att han hade navelsträngen lindad runt halsen och var blå i ansiktet. Barnmorskan som var en sällsynt trevlig typ i mitt tycke då hon inte visade den minsta tendens till pjåskighet utan när hon förstod hur fort förloppet skulle gå tittade mig i ögonen och sa: "Nu är det inte läge att känna efter här, bit ihop och föd så fort det går." Det gillade jag skarpt och vi samspråkade vänligt efter avklarad nedkomst under tiden som hon sydde ihop mitt stackars sargade underliv. Helt plötsligt ser jag hur hon stelnar till under tiden som hennes läppar formar orden jag av alla möjliga personer försäkrats om aldrig någonsin skulle uttalas igen: "Nej men det HÄR var ju inte bra...."
Det som inte var bra var att min moderkaka återigen inte ville lossna. Detta har nu drabbat mig tre gånger. En gång när mitt första barn föddes, då i form av en listig moderkaka nummer två som var en rest från en tvilling som av någon okänd anledning inte blev fullgången, en gång vid ett mycket sent missfall och så nu vid denna förlossning. Kortfattat är det så att moderkakan måste lossna för att livmodern ska kunna dra ihop sig efter att barnet är fött. Om den inte gör det finns två alternativ;
1. Operera bort livmodern 2. Dö.
Det är mycket ovanligt att det händer och att det händer flera gånger om händer liksom inte. Om man inte är en Surkärring vars nemesis heter "Oönskad dramatik", då kan det tydligen hända hur djävla många gånger som helst. Nåja. Jag rushades iväg till operation efter att barnet slängts på den lycklige nyblivne fadern som tack och lov är en rätt luttrad typ som inte jagar upp sig över småsaker som livsfarliga blödningar och annat. Före det hade som gubben i lådan den danske kirurgen Torben hoppat fram och förklarat alternativen för både mig och den nyblivne fadern. Tror vi i vart fall. Det var nämligen oerhört svårt att förstå vad han sa men efter att ha lagt ihop ett med ett och vägt samman med våra tidigare erfarenheter så gissade vi på en livmoder mindre i hushållet ifall inte något mirakulöst inträffade. Fadern och barnet fick givetvis inte följa med till operationen utan omhändertogs av ett stort antal barnmorskor och barnsköterskor som fylldes av sympatier för den stackars mannen som lämnats ensam med barnet.
Själv kom jag utan ett uns smärtlindring i kroppen fram till operationsavdelningen där dörrarna inte var upplåsta och personalen lyste med sin frånvaro. Blodet rann nu ganska friskt och jag började känna en viss oro kring hur jag egentligen mådde då det var svårt att fokusera blicken. Slutligen släpptes vi in och togs emot av operationsteamet bestående av den fryntlige dansken, den spattige underläkaren med hjältelängtan, narkossköterskan som knappt sa ett pip, operationssköterskan som verkade ha koll samt undersköterskan vars uppgift jag aldrig begrep. Oj oj oj. Efter en enormt utdragen process med försenad och felplacerad bedövning, insikten att ingen beställt blod av rätt sort som sen inte hann värmas och därför trycktes in kallt, den fryntlige dansken slutat vara fryntlig och istället börjat skrika på de övriga för att det aldrig satte i gång skulle så äntligen själva ingreppet starta. Jag hade noterat en lapp på väggen närmast mig som verkade innehålla någon slags rutiner för operation. Den stal jag mig raskt en titt på efter att underläkaren som bedövat min vänstra sida till andra sidan månen helt plötsligt stannade upp och skrek "TIME OUT!" och ett påföljande: "Vad är det vi ska göra här egentligen?" På den frågan kom det lite mumlande svar om moderkakor och annat samt ett irriterat grymtande från dansken som redan börjat rota runt i mitt inre och helt uppenbart inte hade tid med sådant där larv. Underläkaren blev mycket tydligt störd och irriterad över detta men vågade inte protestera vilket kändes bra.
DFD, alltså den fryntlige dansken, rotade på fram och tillbaka och stånkade stundvis på som vore han en tyngdlyftare på maxvikt. Av minspelen på de närmast mig förstod jag att processen inte gick så bra. Helvete också. Till slut så lyckades DFD iallafall få den att lossna och jag kunde äntligen sys ihop och transporteras till intensiven för att spännas fast i en massa maskiner. Oh joy.
Nåja, på det stora hela så får man väl säga att det gick rätt väl ändå. Det vore ju synd att klaga.
Det här och ett möte med en dansk läkare som hämtat från Lars von Triers tvserie "Riket" sammanfattar ganska väl min upplevelse av att föda mitt barn nummer två vilket jag företog mig för ungefär en två veckor sedan. Häng med.
Det började med en misstanke om att förlossningen EVENTUELLT var på väg att sätta igång vilket föranledde en i mitt tycke HELT onödig kontroll en söndagkväll och slutade med att jag mindre än en timme efter inskrivning födde en son. Trots bristen på bedövning så gick det hela väl, likaså att han hade navelsträngen lindad runt halsen och var blå i ansiktet. Barnmorskan som var en sällsynt trevlig typ i mitt tycke då hon inte visade den minsta tendens till pjåskighet utan när hon förstod hur fort förloppet skulle gå tittade mig i ögonen och sa: "Nu är det inte läge att känna efter här, bit ihop och föd så fort det går." Det gillade jag skarpt och vi samspråkade vänligt efter avklarad nedkomst under tiden som hon sydde ihop mitt stackars sargade underliv. Helt plötsligt ser jag hur hon stelnar till under tiden som hennes läppar formar orden jag av alla möjliga personer försäkrats om aldrig någonsin skulle uttalas igen: "Nej men det HÄR var ju inte bra...."
Det som inte var bra var att min moderkaka återigen inte ville lossna. Detta har nu drabbat mig tre gånger. En gång när mitt första barn föddes, då i form av en listig moderkaka nummer två som var en rest från en tvilling som av någon okänd anledning inte blev fullgången, en gång vid ett mycket sent missfall och så nu vid denna förlossning. Kortfattat är det så att moderkakan måste lossna för att livmodern ska kunna dra ihop sig efter att barnet är fött. Om den inte gör det finns två alternativ;
1. Operera bort livmodern 2. Dö.
Det är mycket ovanligt att det händer och att det händer flera gånger om händer liksom inte. Om man inte är en Surkärring vars nemesis heter "Oönskad dramatik", då kan det tydligen hända hur djävla många gånger som helst. Nåja. Jag rushades iväg till operation efter att barnet slängts på den lycklige nyblivne fadern som tack och lov är en rätt luttrad typ som inte jagar upp sig över småsaker som livsfarliga blödningar och annat. Före det hade som gubben i lådan den danske kirurgen Torben hoppat fram och förklarat alternativen för både mig och den nyblivne fadern. Tror vi i vart fall. Det var nämligen oerhört svårt att förstå vad han sa men efter att ha lagt ihop ett med ett och vägt samman med våra tidigare erfarenheter så gissade vi på en livmoder mindre i hushållet ifall inte något mirakulöst inträffade. Fadern och barnet fick givetvis inte följa med till operationen utan omhändertogs av ett stort antal barnmorskor och barnsköterskor som fylldes av sympatier för den stackars mannen som lämnats ensam med barnet.
Själv kom jag utan ett uns smärtlindring i kroppen fram till operationsavdelningen där dörrarna inte var upplåsta och personalen lyste med sin frånvaro. Blodet rann nu ganska friskt och jag började känna en viss oro kring hur jag egentligen mådde då det var svårt att fokusera blicken. Slutligen släpptes vi in och togs emot av operationsteamet bestående av den fryntlige dansken, den spattige underläkaren med hjältelängtan, narkossköterskan som knappt sa ett pip, operationssköterskan som verkade ha koll samt undersköterskan vars uppgift jag aldrig begrep. Oj oj oj. Efter en enormt utdragen process med försenad och felplacerad bedövning, insikten att ingen beställt blod av rätt sort som sen inte hann värmas och därför trycktes in kallt, den fryntlige dansken slutat vara fryntlig och istället börjat skrika på de övriga för att det aldrig satte i gång skulle så äntligen själva ingreppet starta. Jag hade noterat en lapp på väggen närmast mig som verkade innehålla någon slags rutiner för operation. Den stal jag mig raskt en titt på efter att underläkaren som bedövat min vänstra sida till andra sidan månen helt plötsligt stannade upp och skrek "TIME OUT!" och ett påföljande: "Vad är det vi ska göra här egentligen?" På den frågan kom det lite mumlande svar om moderkakor och annat samt ett irriterat grymtande från dansken som redan börjat rota runt i mitt inre och helt uppenbart inte hade tid med sådant där larv. Underläkaren blev mycket tydligt störd och irriterad över detta men vågade inte protestera vilket kändes bra.
DFD, alltså den fryntlige dansken, rotade på fram och tillbaka och stånkade stundvis på som vore han en tyngdlyftare på maxvikt. Av minspelen på de närmast mig förstod jag att processen inte gick så bra. Helvete också. Till slut så lyckades DFD iallafall få den att lossna och jag kunde äntligen sys ihop och transporteras till intensiven för att spännas fast i en massa maskiner. Oh joy.
Nåja, på det stora hela så får man väl säga att det gick rätt väl ändå. Det vore ju synd att klaga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)