När jag var barn så hade jag den bestämda uppfattningen att jag skulle bli en prinsessa eftersom det verkade innebära att bo i ett coolt slott, fina klänningar och framförallt vackert blont och lockigt hår. Mitt eget spikraka tråksvenskbruna kändes rätt trist antar jag. Det ingick visst en prins i paketet också men det var jag inte så intresserad av, jag ville hellre ha en häst. Jag funderade på om min granne Rickard skulle kunna ingå i paketet men jag gjorde aldrig slag i saken. Istället blev jag äldre och ville bli veterinär. Riktigt vad som hände med den drömmen vet jag inte, kanske insåg jag att jag föredrar människor framför kor.
Senare kom drömmen om att bli flygplansmekaniker. De var stora och coola och jag tyckte att det verkade häftigt att kunna laga dem. Den drömmen krossades ganska brutalt av en väns pappa som på grund av sina värderingar hämtade från 1700-talet ansåg att det inte var något jobb för en kvinna. Med tron att jag var för svag för att klara jobbet började jag istället fundera på att bli militär. Jag hade nämligen börjat inse att folk tenderade att göra det jag sa åt dem att göra, framförallt om jag skrek ut mina order och stirrade strängt. De drömmarna krossades brutalt av min dåvarande pojkvän som allraminst skulle ta livet av sig om jag valde att lämna hans sida för att genomgå militär utbildning.
Ja, så blev det läraryrket då vilket i och för sig passar mig väl och jag gör mycket bra. Vissa dagar. Sedan finns de dagar då man bara tar sin plats i ledet i den berömda fördömda armén och följer marschtakten. Därför händer det att jag funderar på vad jag skulle kunna göra istället för att undervisa. Dumma internettest visar dock gång på gång att jag hör hemma i den pedagogiska zonen och är en människovän av rang. Det märks inte ska jag säga. Enda anledningen att jag accepteras av mina kollegor är att jag arbetat så länge på min nuvarande arbetsplats att de flesta anställts efter mig och liksom tror att det är så här det ska vara. Man SKA ha en sur kärring som sitter och fräser i personalrummet, skäller på eleverna och i största allmänhet sprider dålig stämning omkring sig.
Jag inser att det skulle vara väldigt besvärligt att komma till en ny personalgrupp som inte alls håller med om att det är godtagbart.
Därför blev jag extra glad när jag under gårdagens genomgång av Skolverkets åsikter om min arbetsplats kom på vad jag kan göra. Jag kan såklart jobba som inspektör på Skolverket! De är sura, otrevliga och har som sin främsta arbetsuppgift att hitta fel och brister att klaga på. De har heller ingen skyldighet att förklara vad de menar eller vad man borde göra istället, de bara klagar helt enkelt. KAN DET BLI BÄTTRE?! Jag skulle vara den bäste inspektör de någonsin haft, kvaliteten och kvantiteten skulle nå sådana höjder som de bara kunnat drömma om tidigare!
Det enda som nu återstår är att söka jobbet, för att jag får det är jag övertygad om. Varför inte ta den bästa kandidaten liksom? Den enda nackdelen är väl det här att jag inte får vara ensam surkärring på jobbet. Av vad jag sett så är det ett stort antal som redan arbetar där. Men sådana småsaker kan jag inte låta hindra mig, ibland får man bita i det sura äpplet och vara följsam. Ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar