Dum, dummare, dummast.

Det finns tillfällen i livet då man mer än andra gånger förundras över den samlade bristen på hjärnkapacitet hos medmänniskor. Ett sådant tillfälle är till exempel när man är gravid och gått över tiden och varenda människa som på något ytligt vis är bekant med en tar för självklart att det ska vara uppskattat att de visar intresse för det faktum att man ännu inte fött. Ett annat tillfälle är när man besöker sin barnmorska för kontroll och man får beskedet att tillväxtkurvan stannat av så man ska få åka på en liten liten liten extrakontroll bara för säkerhets skull men nog är det hemskt att man ska behöva köra själv ända till den stora staden när man är så gravid! Skulle inte mannen kunna åka hem från jobbet och hämta en hemma, skjutsa in en, skjutsa tillbaka och sedan åka på jobbet igen? Jodå, om man tycker att det är värt att lägga två timmars extra körtid plus sexton extra mil för att en undersökning som ska ta bara en "yttepyttestund!" Nej kära läsare, som synes så är inte min barnmorska och jag riktigt på samma våglängd. Jag är inte så mycket för vuxna människor som använder ordet yttepyttestund. Nåja.

Dagen efter kom och med det undersökningen som gjordes med ultraljud och gick hur bra som helst förutom att den blev väldigt försenad på grund av omständigheter inne på förlossningen som jag såklart inte har med att göra utan lugnt accepterade gick före mig. Det var ju bara en till sak som läkaren ville och det var ju att jag skulle göra ett CTG. Bara för att liksom. Det skulle göras inne på förlossningen så där hamnade jag med en barnmorska som flinkt spände fast allt och käckt säger att jo, ja då skulle jag sitta där iallafall en 30 minuter då. 30 minuter?! För en liten rutinkontroll?! Det ifrågasatte jag genast och för övrigt höll min parkeringstid på att gå ut och hur länge skulle jag egentligen vänta? Ja iallafall så skulle det nog ta en timme innan överläkaren kom förbi. ÖVERLÄKAREN?! Jo, alltså läkaren som gjort ultraljudet var ju oroad över att mitt barn rörde sig för lite så överläkaren hade ringts in. Men nu skulle jag bara slappna av och sitta still, var det något var det bara att ringa på klockan! Och så försvann hon. Och där satt jag.

Jag vet inte riktigt vad man lär sig på barnmorskeutbildningen som så, men en massa om att hjälpa folk att föda barn förstås. Vad man däremot inte verkar lära sig är normalt djävla folkvett som att inte slänga ur sig att en läkare misstänker att något är fel med barnet, framförallt inte till patienter vars journal man tagit upp på datorn där det klart och tydligt står att förlossningen nummer ett höll på att sluta mycket mycket illa på grund av okunskap hos personalen samt att graviditet två och tre slutade långt efter den magiska tolv veckorsgränsen med det tråkiga beskedet "Det är något som inte stämmer med ditt barn" och sen galoppera iväg. För där satt jag med tusen frågor och den nuförtiden något kuvade panikångesten skenande genom huvudet på ett sätt som jag knappt sett maken till inte ens under dess glansdagar! Och parkeringstiden hade gått ut. Och sambon satt på sitt jobb och väntade på att bli hämtad för lunch. Och jag har redan ett barn som är friskt och starkt och levande och kanske var det väldigt oförmätet av mig att tänka och tro att jag skulle ha turen att få uppleva att bli mor till ännu ett sådant barn, rent utav otacksamt faktiskt med tanke på hur många som aldrig får uppleva det jag fått. Och ändå så öppnar sig marken under mig och allt skälver i denna sekund som är både förbi och en evighet i samma andetag samtidigt som jag verkligen försöker komma ihåg vilket telefonnummer som ska användas för att SMSparkera då jag föragligt nog lagt i mynt som nu alltså inte räcker till. Och parkeringsböter vill man ju inte ha!

Jodå, det ordnade sig. Sambon kontaktades, ordnade med parkeringen och kom upp till undersökningsrummet i samma sekund som jag släpptes lös av den käcka barnmorskan som glatt konstaterade att en annan doktor sagt att värdena var bra och inget var onormalt. Det var ju för väl. Men hur djävla dum får man egentligen bli? Och hur ännu mer dum i huvudet var den första läkaren som tyckte att det var helt okej att inte berätta att något kanske var fel? Och när hade hon tänkt göra det? Eller var det barnmorskans jobb? Överläkarens?

Vad gäller de hemska människor som nämns i början av texten, de som anser att kommentaren "Men har inte du fått än?!" är helt berättigad eller ställer den ytterst obegåvade frågan "Men tycker du inte att det är dags snart?" eller ska berätta historier om vänners vänner vars barn med en hårsmån undgått döden i samband med att man gått över tiden kommer jag att statuera ett exempel med nästkommande sådan. Jag säger inte att jag tänker utöva fysiskt våld med ett trubbigt föremål men möjligheten finns.