Moment 22

Moment 22 är en roman skriven av Joseph Heller. Den berättar historien om några amerikanska flygsoldater under andra världskriget men används oftast som ett uttryck för att man kritisera byråkrati och DET är verkligen det jag vill med detta inlägg!!!

Har i nära två månader försökt nå försäkringskassan för att diskutera några frågor rörande den väntande föräldraledigheten. Ja, jag har inte direkt nämnt det här förut för dig läsare men jag säger det nu. Om ungefär en vecka är det dags och det ska väl bli trevligt antar jag. Om det inte blir som sist, men det är en annan historia. Fokusera på det här nu.
 Det har inte alls gått bra att nå försäkringskassan då det varit så mycket kö att jag inte ens hamnat i kön utan fått lyssna till ”Var god försök igen senare.” och sen luren i örat.  Slutligen mailade jag och fick ett svarsmail där det stod att de hade mycket att göra och skulle svara sen. Nära två veckor senare kommer svaret att jag måste ringa Kundcenter om dylika frågor. Idag, IDAG nådde jag Kundcenter som visar sig ha installerat ett nytt snajsigt bokningssystem där jag bara behöver SÄGA vad jag vill prata om och inte knappa in siffror. Efter att på ett mycket övertydligt vis uttalat "FÖRÄLDRALEDIGHET" ett par gånger hamnade jag slutligen rätt. Fast ändå fel. För Kundcenter kan inte boka ett möte åt mig med lokalkontoret, det måste jag göra själv. Men jag kan inte ringa dit eftersom alla samtal och bokningar ska ske genom Kundcenter. Som inte får boka möten för lokalkontorets räkning. Istället uppmanades jag att ”kila in på mitt lokalkontor” och boka en tid. Ifall någon handläggare hade tid att ta emot bokningen eftersom de egentligen bara tar emot bokade ärenden.

Med en viss volym på rösten upplyste jag nu den stackars människan i andra änden av luren om hur långt det faktiskt är mellan mitt arbete, min bostadsort och mitt lokalkontor. ”Oj, jaha, du måste bo i Norrland alltså?” SVAR: JA!!!
Snäll som hon var ordnade hon då så att en handläggare från lokalkontoret FÖRHOPPNINGSVIS ska ringa upp mig. Om de har tid alltså. Har de inte tid så ringer de inte. Men hon TRODDE att de skulle ha tid och försökte verkligen formulera mailet så att de inte skulle låta bli. Någonstans i hjärtat har jag ändå haft en plats reserverad för tilltro till systemet. Nog har jag sett närstående och bekanta malas tufsiga av klumpiga regelverk och konstiga systemfel men på något vis har jag ändå velat behålla tron på att EGENTLIGEN så fungerar systemet okej och allt kommer att bli bra. Men nej. Det är inte bra och det kommer det inte heller att bli innan någon ser till att vi har myndigheter som arbetar efter någon slags djävla rim och reson! Handläggaren jag talade med lät mig förstå att hon själv var skeptisk till hur systemet fungerar och jag lider med denna okända människa som jag aldrig träffat; hur känns det att dagarna i ända sitta fastkedjad på sin arbetsplats och ta emot samtal från desperata människor? Och inte kunna svara på varför systemet fungerar så värdelöst som det gör?

Den rara människan på Kundcenter uttryckte också en viss tvekan inför mitt önskemål att vilja träffa en lokal handläggare och ställa mina frågor till denne då lokalkontorens personal enligt henne inte alltid har så bra koll på vad som gäller och rentutav skulle kunna ge mig FEL information och därmed mer problem än vad jag redan haft. MEN KÄRA NÅN!!! Om inte ens medarbetarna tror på sin organisation,hur ska då medborgarna kunna göra det?! Min enda tröst är att jag iallafall är religiös och tror på saker som liv efter döden, Jesus och mirakel. Det är ju möjligt att även Försäkringskassan en dag kanske lyckas prestera något slags resultat så man törs ringa dem igen. Kanske.