heter en bok som jag börjat läsa men aldrig orkat avsluta. Känd är den iallafall och titeln låter sådär lagomt bitter som jag känner mig just nu och under några dagar gjort. Tro heller inte att jag tänker låta bli att tala om varför!
Helt enkelt är det så att jag verkligen från djupet av mitt hjärta avskyr alla duktiga kreativa framgångsrika och fantastiska människor som jag hela tiden stöter på. Där står de med sin härliga livsvisdom, sina kunskaper och fantastiska förmåga att skapa och inspirera och där står jag; talanglös, trött, utbränd och bitter. Jag är 36 år gammal och utbildad lärare vilket också är vad jag kommer att vara när jag går i pension om typ 30 år. Mina barn är små just nu och när de börjar vara så stora att de klarar sig relativt väl själv är det lite väl sent att påbörja nya studier och byta yrke. Och för övrigt, hur har jag tänkt finansiera de studierna? Nej just det, du har ju redan lånat pengar till en utbildning så dels räcker inte pengarna till en utbildning till och bli skyldig mer pengar kändes inte så värt. Så grattis, du sitter där du sitter och du har ingen annan än dig själv att skylla. Djävla idiot.
Studera för övrigt, hur hade du tänkt dig att det skulle gå till? Du minns för faen inte vad som hände för fem minuter sen om du inte skriver upp det så några större ambitioner ska du nog inte ha vad gäller att lära sig nya saker. Du ska egentligen bara vara väldigt glad att du har ett jobb som du är relativt insatt i och ingen ifrågasätter om du kan eller inte. Håll du bara tyst om hur värdelös du är på det nya betygssystemet så ingen börjar ställa frågor eller ringer Skolverket som tar tillbaka din legitimation och en gång för alla avslöjar vilken bluff du är.
Det jobb du redan har ja; vad sägs om att försöka bli rimligt bra på det innan du fantiserar iväg om att bli något helt annat? Ja, många människor du känner driver en massa bra projekt inom yrket som utvecklar både dem, eleverna och arbetsplatsen. När de står inför en möjlighet säger de "Oj så skojigt" och öppnar dörren istället för att göra som du gör, springa iväg och gömma dig så fort du kan. Fast du står i och för sig sällan framför dörrar till nya möjligheter, trista och tråkiga medelmåttor blir inte tillfrågade om sådana saker. De får sträva på och låtsas att det som de gör spelar någon slags roll. Det duger gott åt dig också din fegis. Ursäkta; LATA fegis ska det vara. För till skillnad från dig så jobbar de här duktiga människorna också en massa. De ligger inte hemma och snyftar över att hjärnan inte fungerar, de löser problemet och kör på. De har förstås också en massa talang vilket du inte har för egentligen någonting så du kan simma lugnt i din pyttepöl.
Det här inre gnället om att du skulle vilja vara kreativ och estetisk, whats up with that? Du gjorde en gång en fin akvarellbild av en bisamråtta, det kan jag väl gå med på. Fast varför det skulle betyda att du kan göra fina bilder i övrigt fattar jag inte vad du fått för dig. Jag säger det rakt ut så att du fattar: DU KAN INTE MÅLA!!! Lägg ner det där djävla tramset. Du känner massor med duktiga konstnärer, titta på deras bilder och njut istället. Samma sak när det gäller musik. Du hade en gång en fin sångröst och spelade massor med instrument. Vad hände med det då? Jo, du sjöng sönder rösten och iddes inte underhålla instrumentkunskaperna. Det var ju smart. Not. Det här ,med att sy behärskar du hjälpligt så länge någon annan designar. Så fort du själv försöker blir det ju bara katastrofer så snälla snälla du, lägg av. Sy efter mönster om du nu nödvändigtvis ska göra något. Egen design kräver matematik och DU KAN INTE RÄKNA!!! Vad är det du inte fattar egentligen fröken "Undrar var tågen ska som ska mötas på halva vägen".
Finns det verkligen inget som du kan? Skriva är du rätt okej på, iallafall har du lyckats lura andra att tro det. Men de vet ju inte att du har en tendens att upprepa dig och ofta får jobba på meningar en stund för att de ska låta bra. Dock lyckas du inte vara nog bra på någon genre för att kunna skriva något större och göra något vettigt av det. Värt. Jättevärt. Så svaret är nog nej faktiskt. Du är inte bra på någonting. Jo, att se världen som den är; det är du bra på. Du vet precis hur medioker du är och om du tog och ansträngde dig lite mer för att komma ihåg det skulle du slippa bli så längtansfull när du träffar duktiga personer. Ja, de är väldigt imponerande och bra på det de gör men det är inte du och att önska att du vore det är korkat och slöseri med tid. Var glad att du har vänner och familj som ändå tycker om dig, hur otroligt det än kan verka, och njut så länge det varar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar