Håll käft, håll käft, håll käft håll käft håll käft!

Nej men Surkärringen, DET var väl inte ett så trevligt sätt att inleda en konversation med sina läsare? Nja, men om du hade velat läsa en trevlig blogg med mysig känsla så tror jag att du surfat in på "Underbara Clara" eller något sådant för länge sedan. Intet ont sagt om Clara, hon verkar vara en fantastiskt kreativ person med sina pyssliga tips och snygga kläder. Jag har till och med följt hennes blogg ett tag men förgicks av avundsjuka varenda gång jag läste så det fick vara.
Rubriken är dessutom en låttitel av gruppen nånting nånting som jag inte minns vad de heter och sången handlar om nånting nånting som leder fram till refrängen som går ordagrant som titeln lyder. Då går det faktiskt utmärkt att också använda den utan att för den skull avse någon särskilt mottagare. Nu råkar ju jag ha en tanke med vilka som ska ta åt sig, men DET hör väl ändå inte hit?!

Det är nog bäst att jag förklarar mig innan det blir mer förvirrat här. Jag är förälder och har en sådan varit sedan ungefär fem år tillbaka. Sedan den dagen det vackraste barnet i världen lades till mitt bröst och jag mötte hennes blick för första gången har jag lärt mig två saker; skenet kan bedra och folk som inte har en aning om saker har en ful ovana att ge goda råd som de helt enkelt kan ta och köra upp någonstans där solen inte skiner.
För så här visade det sig vara, det vackra barnet var förvisso vackert och i besittning av många egenskaper jag bara kunnat drömma om att min avkomma skulle få men också i total avsaknad av sömnbehov.

Nattningen som av andra föräldrar, barnmorskor, böcker och tidningar beskrevs som en rofylld och kärleksfull stund, ja kanske rentutav den BÄSTA på hela dagen, visade sig vara ett svettigt maraton med Lars Norenångest där barnet skrek och grät för full hals under tiden som den alltmer desperata modern vandrade fram och tillbaka med barnet över golvet och funderade på muntra saker som inte lämpar sig i tryck. Minst två timmar, ibland tre, tog det innan lugnet la sig ett par timmar och barnet åter vaknade för ett nattpass. Sen några timmar till innan det var dags att vakna för dagen och ägna hela dagen åt att bära barnet även då eftersom det gallskrek om det på något vis förvisades till någon annan plats än mors famn. Att sova på dagen mindes modern var något som barn tyckte om. Icket moderns barn. Samma procedur som på kvällen föregick att barnet skulle sova några ynka minuter innan det återigen vaknade och vrålade så moderns trumhinnor och nerver sprack.

Kort sagt; min avkomma hatar att sova och har så gjort sedan födseln. Dag, kväll eller natt spelar ingen roll, inte heller insomningsmetod. Det har burits, vaggats, buffats, dragits i vagn, extra kvällsmål, mjölkfri kost, mörkt sovrum, ljust sovrum, metod 1-00 prövade hit och dit, sjungits, vyssjats, ignorerats och tja det mesta utom att slå barnet medvetslöst mot en vägg eller ge det sömnmedel. Men allting annat har prövats. Utan resultat.
Trots denna uppenbara brist på sömn har barnet också alltid varit äckligt morgonpiggt och gärna börjat kvittra efter femtiden på morgonen. Numer när barnet är lite äldre så sover det i regel till efter 06 och skriker inte vid nattningen men somnar inte utan vidare och tar en timme eller två i anspråk för proceduren.

Och en sak har jag lärt mig; människor har en tendens att tro att man som drabbad av detta inte vänt ut och in på sig själv för att lösa problemet. "Nej men har du prövat att bla bla bla bla?" Håll käft håll käft, håll käft håll käft håll käft!!! Hur djävla dumma är egentligen människor? Tror de att man på allvar tyckt att de senaste fem årens tidsinvestering i en tjurig unge varit upplyftande eller inte inser det orimliga i att detta ska ta så mycket tid? "Oj, jaha, är det inte så att kvällarna hos alla andra familjer kretsar runt att kämpa med barnet som vägrar somna och därför slukar all tid efter 19.30? Det visste inte jag!"

Min enda tröst är att framtidens äldreomsorg kommer att vara så usel att mitt barn kommer tvingas vårda mig hemma. Då ska vi se vem som skrattar sist!

Men DET får man väl inte säga i det här djävla landet längre!

Jag hatar biskvier och nötbottnar! Sådärja, nu var det sagt! Och det var liksom egentligen hela slutpoängen med det här inlägget så riktigt hur jag tänkte nu, det har jag ingen aning om.

Nåväl. Jag har noterat att jag legat rätt lågt på bloggfronten under sommaren, i själva verket har det inte producerats en rad, och så kan vi ju verkligen inte ha det! För det är ju inte som så att det inte finns saker jag retar mig på något fruktansvärt, snarare har det nog suttit i att ork att formulera sig har varit svårt att skrapa ihop. En relativt lång semester senare har jag dock lyckats samla mig så pass att jag återigen kan börja formulera i skrift vad jag ogillar och irriterar mig på!

Rubriken är ett försök att vara rolig och antyda att jag är en vit kränkt hen som tycker sig ha rätt att säga underliga saker om invandrare men vill slippa bli anklagad för att vara rasistisk och därför klämmer in med något slags försvarsargument i form av rubriken. Otroligt märkligt beteende faktiskt. Det är som personer som lägger upp saker på Ansiktsboken som inleds med: "98 procent av mina vänner kommer inte att våga dela det här" eller liknande dumheter. Ursäkta, men hur kan du som delar det veta detta så exakt? Om du inte är synsk förstås och i FÖRVÄG kunnat utläsa resultatet och göra en matematisk beräkning och fördelning av resultatet i procent? Hursomhelst, sluta dela sådant där skräp! Du framstår som en tönt. Utan räkneskills.

Biskvier och nötbottnar då? Jo, det är nog i särklass de mest vedervärdiga bakverk som går att skaka fram ur ett ordinärt bageri. Jag vet att många menar att det är så fantastiskt gott men nej, det är det inte alls! Något annat som inte är särskilt gott är mazariner men det är väl ändå på något vis uthärdligt att äta till skillnad från mandelkubb som jag inte begriper hur man kan stoppa in i truten! Usch och fy!

Ajöss och tack för fisken!

Rubriken är titeln på en bok av science fictionförfattaren Douglas Adams och ingår i en serie böcker populärt kallade "Liftarens guide till galaxen. Den handlar om ganska många saker men i huvudsak om Arthur Dent, den enda människa som överlever jordens undergång då ett gäng rymdvarelser beslutar sig för att utplåna jorden som ligger i vägen för deras tänkta rymdautostrada. Delfinerna visar sig vara ett gäng sluga rackare som hela tiden haft koll på universum och hinner också ge sig av innan det smäller och efterlämnar just det meddelande som sedan givit namn till boken; Ajöss och tack för fisken.

Ungefär som delfinerna måste ha känt sig när de förstod åt vilket håll det barkade kände jag mig igår när jag via min arbetsplats fick ta del av min kommuns tilltänkta sparförslag för skola och barnomsorg. Förvaltningen till vilken jag sålt min själ går något ohemult med underskott och nu var det dags att anpassa kostymen! Igen. För vilken gång i ordningen jag hör det här vet jag inte men just denna gång blev känslan av undergång mycket tung. Där satt vi och fick se ett bildspel som förvaltningen så käckt svängt ihop för att på ett informativt sätt tala om för oss att det arbete som långsamt bryter ner oss alla bara kommer att bli sämre och sämre. Större grupper, mindre personal och ändå ska vi öka kvaliteten och måluppfyllelsen. För det går om man vill eller åtminstonde om man är en tjänsteman på ett kontor som knappt sett ett barn eller en ungdom sedan 1982 och inte har någon som helst uppfattning om vad det kräver att ta hand om eller utbilda dylika.

Och något hände i mig. Jag blev inte bara arg, jag blev ursinnig. Jag blev till slut så rosenrasande att jag reste mig och gick eftersom jag kände ett påfallande starkt behov av att skrika, svära och slåss vilket inte är helt PK i arbetsrelaterade sammanhang, iallafall inte i läraryrket. Senare samma kväll mötte jag en folkvald politiker från vår barn och grundskolenämnd som var så oförskämd och icke villig att ta ansvar för det fattade beslutet att jag starkt funderar på att skriva en mer offentlig insändare gällande min kommuns folkvalda politikers bemötande av väljare och inte bara hacka sönder hen i anonym bloggform. Jag återkommer alltså eventuellt i ärendet.

Nåväl. Där satt jag och kände livet falla sönder. Och tänkte på alla de timmar jag suttit i skolan och önskat att någon lärare frågat mig hur jag egentligen mådde. Frågat hur det egentligen fungerade i mitt hem.  Alla de goda pedagoger som trots sin tystnad hjälpte mig att orka vidare mot ett stabilt vuxenliv där jag och inte dysfunktionella föräldrar fattade besluten. Mitt eget beslut att välja bort mitt drömyrke teatern för att bli lärare och göra skillnad på riktigt, inte bara roligt för egen del. Alla dessa timmar jag la på studier, utan hjälp från vuxna hemma, för att nå lärarutbildningen. Alla dessa oändliga timmar med den förhatliga matematiken som jag inte kunde behärska men som jag så förtvivlat behövde för att komma in på lärarutbildningen. Alla tårar och all sorg och rädsla inför att inte lyckas med matten och ta mig fram till målet; att vara en del av skolsystemet och finnas där för de som behöver en vuxen som frågar hur det är. Det tänkte jag på under tiden som rektorn tryckte fram bild efter bild, den ena käckare än den andra, som alla tutade ut budskapet att saker och ting löser sig bara man visar god vilja och ser möjligheter istället för hinder och hur det känns beror på mig och min reaktion och att spara 100 miljoner har väl ingen dött av?

Nej just det. Ajöss och tack för ta mig fan ingenting.

Kära läsare! Händelsen i sig gjorde mig så sjukt upprörd att jag inte ens kom ihåg att trycka på publicera detta inlägg förrän nu, fyra månader senare. Då är man allt bra upprörd och sur!Härligt!