Rubriken är titeln på en bok av science fictionförfattaren Douglas Adams och ingår i en serie böcker populärt kallade "Liftarens guide till galaxen. Den handlar om ganska många saker men i huvudsak om Arthur Dent, den enda människa som överlever jordens undergång då ett gäng rymdvarelser beslutar sig för att utplåna jorden som ligger i vägen för deras tänkta rymdautostrada. Delfinerna visar sig vara ett gäng sluga rackare som hela tiden haft koll på universum och hinner också ge sig av innan det smäller och efterlämnar just det meddelande som sedan givit namn till boken; Ajöss och tack för fisken.
Ungefär som delfinerna måste ha känt sig när de förstod åt vilket håll det barkade kände jag mig igår när jag via min arbetsplats fick ta del av min kommuns tilltänkta sparförslag för skola och barnomsorg. Förvaltningen till vilken jag sålt min själ går något ohemult med underskott och nu var det dags att anpassa kostymen! Igen. För vilken gång i ordningen jag hör det här vet jag inte men just denna gång blev känslan av undergång mycket tung. Där satt vi och fick se ett bildspel som förvaltningen så käckt svängt ihop för att på ett informativt sätt tala om för oss att det arbete som långsamt bryter ner oss alla bara kommer att bli sämre och sämre. Större grupper, mindre personal och ändå ska vi öka kvaliteten och måluppfyllelsen. För det går om man vill eller åtminstonde om man är en tjänsteman på ett kontor som knappt sett ett barn eller en ungdom sedan 1982 och inte har någon som helst uppfattning om vad det kräver att ta hand om eller utbilda dylika.
Och något hände i mig. Jag blev inte bara arg, jag blev ursinnig. Jag blev till slut så rosenrasande att jag reste mig och gick eftersom jag kände ett påfallande starkt behov av att skrika, svära och slåss vilket inte är helt PK i arbetsrelaterade sammanhang, iallafall inte i läraryrket. Senare samma kväll mötte jag en folkvald politiker från vår barn och grundskolenämnd som var så oförskämd och icke villig att ta ansvar för det fattade beslutet att jag starkt funderar på att skriva en mer offentlig insändare gällande min kommuns folkvalda politikers bemötande av väljare och inte bara hacka sönder hen i anonym bloggform. Jag återkommer alltså eventuellt i ärendet.
Nåväl. Där satt jag och kände livet falla sönder. Och tänkte på alla de timmar jag suttit i skolan och önskat att någon lärare frågat mig hur jag egentligen mådde. Frågat hur det egentligen fungerade i mitt hem. Alla de goda pedagoger som trots sin tystnad hjälpte mig att orka vidare mot ett stabilt vuxenliv där jag och inte dysfunktionella föräldrar fattade besluten. Mitt eget beslut att välja bort mitt drömyrke teatern för att bli lärare och göra skillnad på riktigt, inte bara roligt för egen del. Alla dessa timmar jag la på studier, utan hjälp från vuxna hemma, för att nå lärarutbildningen. Alla dessa oändliga timmar med den förhatliga matematiken som jag inte kunde behärska men som jag så förtvivlat behövde för att komma in på lärarutbildningen. Alla tårar och all sorg och rädsla inför att inte lyckas med matten och ta mig fram till målet; att vara en del av skolsystemet och finnas där för de som behöver en vuxen som frågar hur det är. Det tänkte jag på under tiden som rektorn tryckte fram bild efter bild, den ena käckare än den andra, som alla tutade ut budskapet att saker och ting löser sig bara man visar god vilja och ser möjligheter istället för hinder och hur det känns beror på mig och min reaktion och att spara 100 miljoner har väl ingen dött av?
Nej just det. Ajöss och tack för ta mig fan ingenting.
Kära läsare! Händelsen i sig gjorde mig så sjukt upprörd att jag inte ens kom ihåg att trycka på publicera detta inlägg förrän nu, fyra månader senare. Då är man allt bra upprörd och sur!Härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar