Nej men Surkärringen, DET var väl inte ett så trevligt sätt att inleda en konversation med sina läsare? Nja, men om du hade velat läsa en trevlig blogg med mysig känsla så tror jag att du surfat in på "Underbara Clara" eller något sådant för länge sedan. Intet ont sagt om Clara, hon verkar vara en fantastiskt kreativ person med sina pyssliga tips och snygga kläder. Jag har till och med följt hennes blogg ett tag men förgicks av avundsjuka varenda gång jag läste så det fick vara.
Rubriken är dessutom en låttitel av gruppen nånting nånting som jag inte minns vad de heter och sången handlar om nånting nånting som leder fram till refrängen som går ordagrant som titeln lyder. Då går det faktiskt utmärkt att också använda den utan att för den skull avse någon särskilt mottagare. Nu råkar ju jag ha en tanke med vilka som ska ta åt sig, men DET hör väl ändå inte hit?!
Det är nog bäst att jag förklarar mig innan det blir mer förvirrat här. Jag är förälder och har en sådan varit sedan ungefär fem år tillbaka. Sedan den dagen det vackraste barnet i världen lades till mitt bröst och jag mötte hennes blick för första gången har jag lärt mig två saker; skenet kan bedra och folk som inte har en aning om saker har en ful ovana att ge goda råd som de helt enkelt kan ta och köra upp någonstans där solen inte skiner.
För så här visade det sig vara, det vackra barnet var förvisso vackert och i besittning av många egenskaper jag bara kunnat drömma om att min avkomma skulle få men också i total avsaknad av sömnbehov.
Nattningen som av andra föräldrar, barnmorskor, böcker och tidningar beskrevs som en rofylld och kärleksfull stund, ja kanske rentutav den BÄSTA på hela dagen, visade sig vara ett svettigt maraton med Lars Norenångest där barnet skrek och grät för full hals under tiden som den alltmer desperata modern vandrade fram och tillbaka med barnet över golvet och funderade på muntra saker som inte lämpar sig i tryck. Minst två timmar, ibland tre, tog det innan lugnet la sig ett par timmar och barnet åter vaknade för ett nattpass. Sen några timmar till innan det var dags att vakna för dagen och ägna hela dagen åt att bära barnet även då eftersom det gallskrek om det på något vis förvisades till någon annan plats än mors famn. Att sova på dagen mindes modern var något som barn tyckte om. Icket moderns barn. Samma procedur som på kvällen föregick att barnet skulle sova några ynka minuter innan det återigen vaknade och vrålade så moderns trumhinnor och nerver sprack.
Kort sagt; min avkomma hatar att sova och har så gjort sedan födseln. Dag, kväll eller natt spelar ingen roll, inte heller insomningsmetod. Det har burits, vaggats, buffats, dragits i vagn, extra kvällsmål, mjölkfri kost, mörkt sovrum, ljust sovrum, metod 1-00 prövade hit och dit, sjungits, vyssjats, ignorerats och tja det mesta utom att slå barnet medvetslöst mot en vägg eller ge det sömnmedel. Men allting annat har prövats. Utan resultat.
Trots denna uppenbara brist på sömn har barnet också alltid varit äckligt morgonpiggt och gärna börjat kvittra efter femtiden på morgonen. Numer när barnet är lite äldre så sover det i regel till efter 06 och skriker inte vid nattningen men somnar inte utan vidare och tar en timme eller två i anspråk för proceduren.
Och en sak har jag lärt mig; människor har en tendens att tro att man som drabbad av detta inte vänt ut och in på sig själv för att lösa problemet. "Nej men har du prövat att bla bla bla bla?" Håll käft håll käft, håll käft håll käft håll käft!!! Hur djävla dumma är egentligen människor? Tror de att man på allvar tyckt att de senaste fem årens tidsinvestering i en tjurig unge varit upplyftande eller inte inser det orimliga i att detta ska ta så mycket tid? "Oj, jaha, är det inte så att kvällarna hos alla andra familjer kretsar runt att kämpa med barnet som vägrar somna och därför slukar all tid efter 19.30? Det visste inte jag!"
Min enda tröst är att framtidens äldreomsorg kommer att vara så usel att mitt barn kommer tvingas vårda mig hemma. Då ska vi se vem som skrattar sist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar