Hear me roar

För något år sedan skrev jag ett rätt så upprört och raljant inlägg om min dåvarande chefs helt ohemula tilltag att bjuda medarbetarna på hockey i julklapp. Jag trodde då att detta var den värsta idioti som någonsin skulle drabba mig i yrkeslivet. Ack vad jag bedrog mig.

Mycket har hänt i tillvaron det sista året och jag måste skamset erkänna att jag inte alls är lika arg längre som jag tidigare var. En bättre balans med arbete och fritid samt ett nytt förhållningssätt till stress och ansvar har skapat en mycket mer harmonisk Surkärring som sällan låter sig svepas med av ilskans välsignade vågor. Det var nära i samband med det helt fasansfulla valresultatet att jag lät fingrarna löpa i raseri över tangenterna men nej; jag motstod och bet ihop om min ilska i något slags fåfängt hopp om att jag numer var en harmonisk och snäll person. Det kanske jag också var, i vart fall tills det kom till min kännedom att min nya chef godkänt ett friskvårdsprojekt som kräver medverkan från min sida i form av motion. MOTION?!

Jag har därför nu tilldelats en stegräknare, en fasansfull liten manick som skulle programmeras och duttas med samt tvingats registrera mig på en webbsida som käckt meddelar mig att jag kommer få "en massa härlig pepp och uppmuntran på min väg mot en bättre hälsa!!!" Men så bra då. Det ska jag komma ihåg alla de stunder som jag kommer att lägga ner på att motarbeta detta projekt så mycket jag bara kan, jag ska bara räkna ut på vilket sätt det bäst görs. Öppna och högljudda protester är ingen ide, det kommer inte att få stopp på vansinnet. Istället satsar jag på tysta och smygande gerillaverksamhet i form av omuntert peptalk i allmänna ordalag som kommer lägga sig som tråkig kall havregrynsgröt över all glad motionskonversation, peta ur batteriet ur kollegors stegräknare när de vänder ryggen till och ett massivt sockergödande i form av smaskigt fika som ingen kan motstå. Julen närmar sig, det kommer inte alls att vara särskilt svårt.

Touche!

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

heter en bok som jag börjat läsa men aldrig orkat avsluta. Känd är den iallafall och titeln låter sådär lagomt bitter som jag känner mig just nu och under några dagar gjort. Tro heller inte att jag tänker låta bli att tala om varför!

Helt enkelt är det så att jag verkligen från djupet av mitt hjärta avskyr alla duktiga kreativa framgångsrika och fantastiska människor som jag hela tiden stöter på. Där står de med sin härliga livsvisdom, sina kunskaper och fantastiska förmåga att skapa och inspirera och där står jag; talanglös, trött, utbränd och bitter. Jag är 36 år gammal och utbildad lärare vilket också är vad jag kommer att vara när jag går i pension om typ 30 år. Mina barn är små just nu och när de börjar vara så stora att de klarar sig relativt väl själv är det lite väl sent att påbörja nya studier och byta yrke. Och för övrigt, hur har jag tänkt finansiera de studierna? Nej just det, du har ju redan lånat pengar till en utbildning så dels räcker inte pengarna till en utbildning till och bli skyldig mer pengar kändes inte så värt. Så grattis, du sitter där du sitter och du har ingen annan än dig själv att skylla. Djävla idiot.

Studera för övrigt, hur hade du tänkt dig att det skulle gå till? Du minns för faen inte vad som hände för fem minuter sen om du inte skriver upp det så några större ambitioner ska du nog inte ha vad gäller att lära sig nya saker. Du ska egentligen bara vara väldigt glad att du har ett jobb som du är relativt insatt i och ingen ifrågasätter om du kan eller inte. Håll du bara tyst om hur värdelös du är på det nya betygssystemet så ingen börjar ställa frågor eller ringer Skolverket som tar tillbaka din legitimation och en gång för alla avslöjar vilken bluff du är.

Det jobb du redan har ja; vad sägs om att försöka bli rimligt bra på det innan du fantiserar iväg om att bli något helt annat? Ja, många människor du känner driver en massa bra projekt inom yrket som utvecklar både dem, eleverna och arbetsplatsen. När de står inför en möjlighet säger de "Oj så skojigt" och öppnar dörren istället för att göra som du gör, springa iväg och gömma dig så fort du kan. Fast du står i och för sig sällan framför dörrar till nya möjligheter, trista och tråkiga medelmåttor blir inte tillfrågade om sådana saker. De får sträva på och låtsas att det som de gör spelar någon slags roll. Det duger gott åt dig också din fegis. Ursäkta; LATA fegis ska det vara. För till skillnad från dig så jobbar de här duktiga människorna också en massa. De ligger inte hemma och snyftar över att hjärnan inte fungerar, de löser problemet och kör på. De har förstås också en massa talang vilket du inte har för egentligen någonting så du kan simma lugnt i din pyttepöl.

Det här inre gnället om att du skulle vilja vara kreativ och estetisk, whats up with that? Du gjorde en gång en fin akvarellbild av en bisamråtta, det kan jag väl gå med på. Fast varför det skulle betyda att du kan göra fina bilder i övrigt fattar jag inte vad du fått för dig. Jag säger det rakt ut så att du fattar: DU KAN INTE MÅLA!!! Lägg ner det där djävla tramset. Du känner massor med duktiga konstnärer, titta på deras bilder och njut istället. Samma sak när det gäller musik. Du hade en gång en fin sångröst och spelade massor med instrument. Vad hände med det då? Jo, du sjöng sönder rösten och iddes inte underhålla instrumentkunskaperna. Det var ju smart. Not. Det här ,med att sy behärskar du hjälpligt så länge någon annan designar. Så fort du själv försöker blir det ju bara katastrofer så snälla snälla du, lägg av. Sy efter mönster om du nu nödvändigtvis ska göra något. Egen design kräver matematik och DU KAN INTE RÄKNA!!! Vad är det du inte fattar egentligen fröken "Undrar var tågen ska som ska mötas på halva vägen".

Finns det verkligen inget som du kan? Skriva är du rätt okej på, iallafall har du lyckats lura andra att tro det. Men de vet ju inte att du har en tendens att upprepa dig och ofta får jobba på meningar en stund för att de ska låta bra. Dock lyckas du inte vara nog bra på någon genre för att kunna skriva något större och göra något vettigt av det. Värt. Jättevärt. Så svaret är nog nej faktiskt. Du är inte bra på någonting. Jo, att se världen som den är; det är du bra på. Du vet precis hur medioker du är och om du tog och ansträngde dig lite mer för att komma ihåg det skulle du slippa bli så längtansfull när du träffar duktiga personer. Ja, de är väldigt imponerande och bra på det de gör men det är inte du och att önska att du vore det är korkat och slöseri med tid. Var glad att du har vänner och familj som ändå tycker om dig, hur otroligt det än kan verka, och njut så länge det varar.

Baby´s got back

Jag är väl som de flesta småbarnsföräldrar lite sen att anamma nya fenomen och kulturyttringar ifall de inte går på SVT Barn men ibland lyckas man sätta sig ned och sätta sig in i saker. Som till exempel Miley Cyrus twerkande. Ja käre värld så löjligt det kan bli när man vill visa att man vuxit upp och kan själv.
Jag har ingen som helst relation till fröken Cyrus förutom att jag tror att min yngsta syster kan ha sett Hannah Montana. Jag var inget fan av Hannah Montana men efter att ha sett Miley twerka loss och slicka sig i ansiktet offentligt samt simulera någon slags samlagsrörelser med stora nallebjörnar och någon snubbe i randig kostym känner jag att hon kanske borde fortsatt med den där löjliga tvserien. Reaktionerna på hennes uppträdande går inte av för hackor det heller liksom moralpaniken som verkar ha svept över USA efteråt. Men käre värld, har ni glömt det gamla goda 80-talet?

http://www.youtube.com/results?search_query=sir+mix+alot+baby+got+back&sm=1

Jag skulle vilja säga att det som försiggår i denna gamla klassiker med Sir Mixalot inte är ett spår värre än det Miley lyckades med i sitt uppträdande. Fast Sir Mixalot är i allafall en vuxen karl som sjunger om att sätta på kvinnor med stora rumpor, Miley verkar lite sjukligt fixerad vid nallebjörnar och någon slags stygg flickalook. Läskigt och äckligt på så många vis!

Oh fortuna!

"O fortuna" är en dikt hämtad från större diktverk kallat Carmina Burana, daterat runt 1400talet någon gång. Dikten är tonsatt och är enormt populär i körsammanhang då det sannerligen är en maffig och dramatisk historia som väcker starka känslor av ångest och undergång även om de flesta lyssnare inte begriper ett ord då det i regel framförs på originalspråket som är italienska. Slutet låter oss ändå ana en triumferande seger över vad det nu är som plågar sångaren, även om det ända fram till dess låter som att det nu är helt kört.
Det här och ett möte med en dansk läkare som hämtat från Lars von Triers tvserie "Riket" sammanfattar ganska väl min upplevelse av att föda mitt barn nummer två vilket jag företog mig för ungefär en två veckor sedan. Häng med.

Det började med en misstanke om att förlossningen EVENTUELLT var på väg att sätta igång vilket föranledde en i mitt tycke HELT onödig kontroll en söndagkväll och slutade med att jag mindre än en timme efter inskrivning födde en son. Trots bristen på bedövning så gick det hela väl, likaså att han hade navelsträngen lindad runt halsen och var blå i ansiktet. Barnmorskan som var en sällsynt trevlig typ i mitt tycke då hon inte visade den minsta tendens till pjåskighet utan när hon förstod hur fort förloppet skulle gå tittade mig i ögonen och sa: "Nu är det inte läge att känna efter här, bit ihop och föd så fort det går." Det gillade jag skarpt och vi samspråkade vänligt efter avklarad nedkomst under tiden som hon sydde ihop mitt stackars sargade underliv. Helt plötsligt ser jag hur hon stelnar till under tiden som hennes läppar formar orden jag av alla möjliga personer försäkrats om aldrig någonsin skulle uttalas igen: "Nej men det HÄR var ju inte bra...."

Det som inte var bra var att min moderkaka återigen inte ville lossna. Detta har nu drabbat mig tre gånger. En gång när mitt första barn föddes, då i form av en listig moderkaka nummer två som var en rest från en tvilling som av någon okänd anledning inte blev fullgången, en gång vid ett mycket sent missfall och så nu vid denna förlossning. Kortfattat är det så att moderkakan måste lossna för att livmodern ska kunna dra ihop sig efter att barnet är fött. Om den inte gör det finns två alternativ;
1. Operera bort livmodern 2. Dö.
Det är mycket ovanligt att det händer och att det händer flera gånger om händer liksom inte. Om man inte är en Surkärring vars nemesis heter "Oönskad dramatik", då kan det tydligen hända hur djävla många gånger som helst. Nåja. Jag rushades iväg till operation efter att barnet slängts på den lycklige nyblivne fadern som tack och lov är en rätt luttrad typ som inte jagar upp sig över småsaker som livsfarliga blödningar och annat. Före det hade som gubben i lådan den danske kirurgen Torben hoppat fram och förklarat alternativen för både mig och den nyblivne fadern. Tror vi i vart fall. Det var nämligen oerhört svårt att förstå vad han sa men efter att ha lagt ihop ett med ett och vägt samman med våra tidigare erfarenheter så gissade vi på en livmoder mindre i hushållet ifall inte något mirakulöst inträffade. Fadern och barnet fick givetvis inte följa med till operationen utan omhändertogs av ett stort antal barnmorskor och barnsköterskor som fylldes av sympatier för den stackars mannen som lämnats ensam med barnet.

Själv kom jag utan ett uns smärtlindring i kroppen fram till operationsavdelningen där dörrarna inte var upplåsta och personalen lyste med sin frånvaro. Blodet rann nu ganska friskt och jag började känna en viss oro kring hur jag egentligen mådde då det var svårt att fokusera blicken. Slutligen släpptes vi in och togs emot av operationsteamet bestående av den fryntlige dansken, den spattige underläkaren med hjältelängtan, narkossköterskan som knappt sa ett pip, operationssköterskan som verkade ha koll samt undersköterskan vars uppgift jag aldrig begrep. Oj oj oj. Efter en enormt utdragen process med försenad och felplacerad bedövning, insikten att ingen beställt blod av rätt sort som sen inte hann värmas och därför trycktes in kallt, den fryntlige dansken slutat vara fryntlig och istället börjat skrika på de övriga för att det aldrig satte i gång skulle så äntligen själva ingreppet starta. Jag hade noterat en lapp på väggen närmast mig som verkade innehålla någon slags rutiner för operation. Den stal jag mig raskt en titt på efter att underläkaren som bedövat min vänstra sida till andra sidan månen helt plötsligt stannade upp och skrek "TIME OUT!" och ett påföljande: "Vad är det vi ska göra här egentligen?" På den frågan kom det lite mumlande svar om moderkakor och annat samt ett irriterat grymtande från dansken som redan börjat rota runt i mitt inre och helt uppenbart inte hade tid med sådant där larv. Underläkaren blev mycket tydligt störd och irriterad över detta men vågade inte protestera vilket kändes bra.
 DFD, alltså den fryntlige dansken, rotade på fram och tillbaka och stånkade stundvis på som vore han en tyngdlyftare på maxvikt. Av minspelen på de närmast mig förstod jag att processen inte gick så bra. Helvete också. Till slut så lyckades DFD iallafall få den att lossna och jag kunde äntligen sys ihop och transporteras till intensiven för att spännas fast i en massa maskiner. Oh joy.

Nåja, på det stora hela så får man väl säga att det gick rätt väl ändå. Det vore ju synd att klaga.

Dum, dummare, dummast.

Det finns tillfällen i livet då man mer än andra gånger förundras över den samlade bristen på hjärnkapacitet hos medmänniskor. Ett sådant tillfälle är till exempel när man är gravid och gått över tiden och varenda människa som på något ytligt vis är bekant med en tar för självklart att det ska vara uppskattat att de visar intresse för det faktum att man ännu inte fött. Ett annat tillfälle är när man besöker sin barnmorska för kontroll och man får beskedet att tillväxtkurvan stannat av så man ska få åka på en liten liten liten extrakontroll bara för säkerhets skull men nog är det hemskt att man ska behöva köra själv ända till den stora staden när man är så gravid! Skulle inte mannen kunna åka hem från jobbet och hämta en hemma, skjutsa in en, skjutsa tillbaka och sedan åka på jobbet igen? Jodå, om man tycker att det är värt att lägga två timmars extra körtid plus sexton extra mil för att en undersökning som ska ta bara en "yttepyttestund!" Nej kära läsare, som synes så är inte min barnmorska och jag riktigt på samma våglängd. Jag är inte så mycket för vuxna människor som använder ordet yttepyttestund. Nåja.

Dagen efter kom och med det undersökningen som gjordes med ultraljud och gick hur bra som helst förutom att den blev väldigt försenad på grund av omständigheter inne på förlossningen som jag såklart inte har med att göra utan lugnt accepterade gick före mig. Det var ju bara en till sak som läkaren ville och det var ju att jag skulle göra ett CTG. Bara för att liksom. Det skulle göras inne på förlossningen så där hamnade jag med en barnmorska som flinkt spände fast allt och käckt säger att jo, ja då skulle jag sitta där iallafall en 30 minuter då. 30 minuter?! För en liten rutinkontroll?! Det ifrågasatte jag genast och för övrigt höll min parkeringstid på att gå ut och hur länge skulle jag egentligen vänta? Ja iallafall så skulle det nog ta en timme innan överläkaren kom förbi. ÖVERLÄKAREN?! Jo, alltså läkaren som gjort ultraljudet var ju oroad över att mitt barn rörde sig för lite så överläkaren hade ringts in. Men nu skulle jag bara slappna av och sitta still, var det något var det bara att ringa på klockan! Och så försvann hon. Och där satt jag.

Jag vet inte riktigt vad man lär sig på barnmorskeutbildningen som så, men en massa om att hjälpa folk att föda barn förstås. Vad man däremot inte verkar lära sig är normalt djävla folkvett som att inte slänga ur sig att en läkare misstänker att något är fel med barnet, framförallt inte till patienter vars journal man tagit upp på datorn där det klart och tydligt står att förlossningen nummer ett höll på att sluta mycket mycket illa på grund av okunskap hos personalen samt att graviditet två och tre slutade långt efter den magiska tolv veckorsgränsen med det tråkiga beskedet "Det är något som inte stämmer med ditt barn" och sen galoppera iväg. För där satt jag med tusen frågor och den nuförtiden något kuvade panikångesten skenande genom huvudet på ett sätt som jag knappt sett maken till inte ens under dess glansdagar! Och parkeringstiden hade gått ut. Och sambon satt på sitt jobb och väntade på att bli hämtad för lunch. Och jag har redan ett barn som är friskt och starkt och levande och kanske var det väldigt oförmätet av mig att tänka och tro att jag skulle ha turen att få uppleva att bli mor till ännu ett sådant barn, rent utav otacksamt faktiskt med tanke på hur många som aldrig får uppleva det jag fått. Och ändå så öppnar sig marken under mig och allt skälver i denna sekund som är både förbi och en evighet i samma andetag samtidigt som jag verkligen försöker komma ihåg vilket telefonnummer som ska användas för att SMSparkera då jag föragligt nog lagt i mynt som nu alltså inte räcker till. Och parkeringsböter vill man ju inte ha!

Jodå, det ordnade sig. Sambon kontaktades, ordnade med parkeringen och kom upp till undersökningsrummet i samma sekund som jag släpptes lös av den käcka barnmorskan som glatt konstaterade att en annan doktor sagt att värdena var bra och inget var onormalt. Det var ju för väl. Men hur djävla dum får man egentligen bli? Och hur ännu mer dum i huvudet var den första läkaren som tyckte att det var helt okej att inte berätta att något kanske var fel? Och när hade hon tänkt göra det? Eller var det barnmorskans jobb? Överläkarens?

Vad gäller de hemska människor som nämns i början av texten, de som anser att kommentaren "Men har inte du fått än?!" är helt berättigad eller ställer den ytterst obegåvade frågan "Men tycker du inte att det är dags snart?" eller ska berätta historier om vänners vänner vars barn med en hårsmån undgått döden i samband med att man gått över tiden kommer jag att statuera ett exempel med nästkommande sådan. Jag säger inte att jag tänker utöva fysiskt våld med ett trubbigt föremål men möjligheten finns.

Moment 22

Moment 22 är en roman skriven av Joseph Heller. Den berättar historien om några amerikanska flygsoldater under andra världskriget men används oftast som ett uttryck för att man kritisera byråkrati och DET är verkligen det jag vill med detta inlägg!!!

Har i nära två månader försökt nå försäkringskassan för att diskutera några frågor rörande den väntande föräldraledigheten. Ja, jag har inte direkt nämnt det här förut för dig läsare men jag säger det nu. Om ungefär en vecka är det dags och det ska väl bli trevligt antar jag. Om det inte blir som sist, men det är en annan historia. Fokusera på det här nu.
 Det har inte alls gått bra att nå försäkringskassan då det varit så mycket kö att jag inte ens hamnat i kön utan fått lyssna till ”Var god försök igen senare.” och sen luren i örat.  Slutligen mailade jag och fick ett svarsmail där det stod att de hade mycket att göra och skulle svara sen. Nära två veckor senare kommer svaret att jag måste ringa Kundcenter om dylika frågor. Idag, IDAG nådde jag Kundcenter som visar sig ha installerat ett nytt snajsigt bokningssystem där jag bara behöver SÄGA vad jag vill prata om och inte knappa in siffror. Efter att på ett mycket övertydligt vis uttalat "FÖRÄLDRALEDIGHET" ett par gånger hamnade jag slutligen rätt. Fast ändå fel. För Kundcenter kan inte boka ett möte åt mig med lokalkontoret, det måste jag göra själv. Men jag kan inte ringa dit eftersom alla samtal och bokningar ska ske genom Kundcenter. Som inte får boka möten för lokalkontorets räkning. Istället uppmanades jag att ”kila in på mitt lokalkontor” och boka en tid. Ifall någon handläggare hade tid att ta emot bokningen eftersom de egentligen bara tar emot bokade ärenden.

Med en viss volym på rösten upplyste jag nu den stackars människan i andra änden av luren om hur långt det faktiskt är mellan mitt arbete, min bostadsort och mitt lokalkontor. ”Oj, jaha, du måste bo i Norrland alltså?” SVAR: JA!!!
Snäll som hon var ordnade hon då så att en handläggare från lokalkontoret FÖRHOPPNINGSVIS ska ringa upp mig. Om de har tid alltså. Har de inte tid så ringer de inte. Men hon TRODDE att de skulle ha tid och försökte verkligen formulera mailet så att de inte skulle låta bli. Någonstans i hjärtat har jag ändå haft en plats reserverad för tilltro till systemet. Nog har jag sett närstående och bekanta malas tufsiga av klumpiga regelverk och konstiga systemfel men på något vis har jag ändå velat behålla tron på att EGENTLIGEN så fungerar systemet okej och allt kommer att bli bra. Men nej. Det är inte bra och det kommer det inte heller att bli innan någon ser till att vi har myndigheter som arbetar efter någon slags djävla rim och reson! Handläggaren jag talade med lät mig förstå att hon själv var skeptisk till hur systemet fungerar och jag lider med denna okända människa som jag aldrig träffat; hur känns det att dagarna i ända sitta fastkedjad på sin arbetsplats och ta emot samtal från desperata människor? Och inte kunna svara på varför systemet fungerar så värdelöst som det gör?

Den rara människan på Kundcenter uttryckte också en viss tvekan inför mitt önskemål att vilja träffa en lokal handläggare och ställa mina frågor till denne då lokalkontorens personal enligt henne inte alltid har så bra koll på vad som gäller och rentutav skulle kunna ge mig FEL information och därmed mer problem än vad jag redan haft. MEN KÄRA NÅN!!! Om inte ens medarbetarna tror på sin organisation,hur ska då medborgarna kunna göra det?! Min enda tröst är att jag iallafall är religiös och tror på saker som liv efter döden, Jesus och mirakel. Det är ju möjligt att även Försäkringskassan en dag kanske lyckas prestera något slags resultat så man törs ringa dem igen. Kanske.

Äta ni, laga vi. Eller något liknande.

Det finns få saker jag tycker är så tråkigt som geografiska fakta. Eller jo, det finns säkert massor med saker. Men just geografi är rätt tråkigt och under min grundskoletid hade jag mycket svårt att se poängen med det hela. Det fanns någon fjantig ramsa om svenska vattendrag som gick just så: "Äta ni, laga vi" men om det är vattendrag i Hälsingland det gäller eller våra största älvar låter jag vara väldigt osagt. Fjantigt hursomhelst! Större delen av mellanstadiet tycker jag förstördes av ändlösa prov i geografi som jag helst bara ville slippa och faktiskt på rent rebellmaner inte heller genomförde. Jag vägrade helt enkelt fylla i dem för det var så sjukt tråkigt, meningslöst och löjligt. Trots detta så vidhöll min klassföreståndare att det gick väldigt bra för mig i alla ämnen. Det var verkligen inte sant då både geografin och framförallt matematiken var en katastrof men det är en annan historia. Jag lärde mig iallafall hjälpligt mycket saker för att veta detta; Syrien ligger INTE i USA. Inte på något som helst vis så kan man säga att Syrien är placerat ens i närheten av Amerikas förenta stater vilket jag vet trots min brist på kunskap om geografi.

Uppenbarligen så är jag ändå mer kunnig än till exempel USA:s president och hans utrikesminister som anser att USA ska dundra in i Syrien och ställa saker till rätta då Syrien är ett hot mot USA. Hur då frågar jag mig, hur då? Nej, det är verkligen inte okej det som verkar pågå där med en regering som använder nervgiftsgas mot sitt eget folk. Det är sjukt och otäckt och FN och Säkerhetsrådet borde absolut se till att pallra sig dig och aktivt stötta folket och motarbeta sådana där djävla dumheter! Men inte enskilda länder som USA som egentligen bara vill dit och ha någon slags kukmätartävling med regimen. Alternativt stötta den om regimen har något USA vill ha, det kan man aldrig så noga veta har jag lärt mig. Det är ju så att de äntligen packat sig hem från Irak, är på väg att lämna Afghanistan utan att egentligen riktigt ha koll på vad exakt de gjort där, och just som man började tro på en bättre framtid för USA:s del så slår de då till med denna fantastiska uppvisning i dumhet. Jag vet inte jag men jag TROR ju att Syrien, om det finns några planer på världsherravälde, skulle försöka inta de närliggande länderna innan de kastar sig iväg över vattnet mot USA. Men som vi säger i min familj; vad vet en ko?