Studie och yrkesvägledning

När jag var barn så hade jag den bestämda uppfattningen att jag skulle bli en prinsessa eftersom det verkade innebära att bo i ett coolt slott, fina klänningar och framförallt vackert blont och lockigt hår. Mitt eget spikraka tråksvenskbruna kändes rätt trist antar jag. Det ingick visst en prins i paketet också men det var jag inte så intresserad av, jag ville hellre ha en häst. Jag funderade på om min granne Rickard skulle kunna ingå i paketet men jag gjorde aldrig slag i saken. Istället blev jag äldre och ville bli veterinär. Riktigt vad som hände med den drömmen vet jag inte, kanske insåg jag att jag föredrar människor framför kor.

Senare kom drömmen om att bli flygplansmekaniker. De var stora och coola och jag tyckte att det verkade häftigt att kunna laga dem. Den drömmen krossades ganska brutalt av en väns pappa som på grund av sina värderingar hämtade från 1700-talet ansåg att det inte var något jobb för en kvinna. Med tron att jag var för svag för att klara jobbet började jag istället fundera på att bli militär. Jag hade nämligen börjat inse att folk tenderade att göra det jag sa åt dem att göra, framförallt om jag skrek ut mina order och stirrade strängt. De drömmarna krossades brutalt av min dåvarande pojkvän som allraminst skulle ta livet av sig om jag valde att lämna hans sida för att genomgå militär utbildning.

Ja, så blev det läraryrket då vilket i och för sig passar mig väl och jag gör mycket bra. Vissa dagar. Sedan finns de dagar då man bara tar sin plats i ledet i den berömda fördömda armén och följer marschtakten. Därför händer det att jag funderar på vad jag skulle kunna göra istället för att undervisa. Dumma internettest visar dock gång på gång att jag hör hemma i den pedagogiska zonen och är en människovän av rang. Det märks inte ska jag säga. Enda anledningen att jag accepteras av mina kollegor är att jag arbetat så länge på min nuvarande arbetsplats att de flesta anställts efter mig och liksom tror att det är så här det ska vara. Man SKA ha en sur kärring som sitter och fräser i personalrummet, skäller på eleverna och i största allmänhet sprider dålig stämning omkring sig.
Jag inser att det skulle vara väldigt besvärligt att komma till en ny personalgrupp som inte alls håller med om att det är godtagbart.

Därför blev jag extra glad när jag under gårdagens genomgång av Skolverkets åsikter om min arbetsplats kom på vad jag kan göra. Jag kan såklart jobba som inspektör på Skolverket! De är sura, otrevliga och har som sin främsta arbetsuppgift att hitta fel och brister att klaga på. De har heller ingen skyldighet att förklara vad de menar eller vad man borde göra istället, de bara klagar helt enkelt. KAN DET BLI BÄTTRE?! Jag skulle vara den bäste inspektör de någonsin haft, kvaliteten och kvantiteten skulle nå sådana höjder som de bara kunnat drömma om tidigare!

Det enda som nu återstår är att söka jobbet, för att jag får det är jag övertygad om. Varför inte ta den bästa kandidaten liksom? Den enda nackdelen är väl det här att jag inte får vara ensam surkärring på jobbet. Av vad jag sett så är det ett stort antal som redan arbetar där. Men sådana småsaker kan jag inte låta hindra mig, ibland får man bita i det sura äpplet och vara följsam. Ett tag.

Insomnia

Det finns en massa fint skrivet om hur det är att bli och vara förälder. Jag tycker dock att det finns ett område som alltför ofta utelämnas; den psykiska terrorn.

Runt midnatt skulle jag tro att det var innan jag efter en lång dag somnade gott i min säng. Runt vargtimmen till började barnet tjuta som en liten mistlur varpå jag i mörkret snubblade mot barnets sovrum. Låt mig här flika in att barnet sedan sin ankomst för fyra och ett halvt år sedan sovit hela nätter kanske sammanlagt tio gånger. Och att antalet gånger som barnet vaknar per natt sällan understiger två tillfällen. Sist men inte minst sover barnet oroligt och sparkas, snurrar runt och klänger på sin omgivning i stor utsträckning trots att det sover. Den begåvade och empatiskt välsignade läsaren förstår därför att skribenten periodvis är rätt sliten.

I vart fall var det falskt alarm, barnet sov och drömde bara högljutt. Ungefär en och halv timme senare var det dock vaket och anlände till sina föräldrars högsäte, känt som "Storsängen", för att meddela att barnet ämnade protestera mot bristen på välling. Modern förklarade, som hon gör ungefär varenda natt sedan två års tid tillbaka att på nätterna sover man och dricker INTE välling. Tjurigt blev barnet men accepterade att krypa ner i sängen för att invänta morgonen och ringsignalen från faderns väckarklocka. Väntetiden var i detta fall tre minuter innan barnet återigen påbörjade sin kampanj för välling åt folket, i detta fall barnet.Nu.

Barnets önskan avspisades nu ganska bryskt av modern som verkligen behövde sova mer men började förstå vartåt det lutade. Barnet knep bistert ihop munnen och gav modern en sårad och tårfylld blick. Tystnaden lade sig åter över sovrummet. Efter två minuter kom barnets hand smygande över modern och fann moderns ansikte där en liten sårskorpa i moderns ansikte väckte klåfingriga fingrars intresse. Modern försökte avvärja detta genom att vända barnet ryggen varpå barnet replikerade med att helt enkelt klättra över modern för att fortsätta klösa. Konversationen som följde handlade en del om att respektera moderns rätt till sitt ansikte och att vara tyst och ligga still på nätterna. På detta svarade barnet: "Men jag SÄGEL ju inget mamma!"

Tystnaden lade sig åter, ungefär varannan minut avbruten av barnet som med enträgen röst krävde att att få veta hur länge det var kvar innan klockan skulle ringa. Och att få välling. När det återstod fyrtiofem minuter till uppstigning slet modern i desperation med sig barnet från sängen för att låta iallafall fadern sova ostört och förpassade sig till soffan, skakade ihop en välling, slog på barntv och tillsade barnet att det under inga omständigheter fick tilltala modern fram till dess att klockan ringde.

Efter tre minuter kom barnet krypande och krävde att få veta moderns åsikt om daggmaskar samt att det skulle få stoppa ner sin hand i moderns nattskjorta för att klämma på hennes bröst vilket är ungefär det mysigaste barnet vet. Fördelen med detta är att eventuella cancerknölar vid detta laget med all säkerhet krossats till ofarliga partiklar. Nackdelen är att det gör fruktansvärt ont. Den läsare som ställer sig frågande inför detta fakta uppmanas att ta tag i valfri bröstvårta på den egna kroppen och vrida runt den tio gånger. Modern ville denna morgon inte genomlida detta vilket förstås föranledde ett nytt raseriutbrott med påföljande tårar och sårad min samt en icke avtagande klagan om vilken dålig mor modern är.

Brösten uppläts slutligen till tortyr för att iallafall ge modern några tysta minuter innan uppstigandet. Tyst var det i ungefär två minuter innan barnet började sjunga en egen påhittad sång om vilken fin och bra mor modern är. Den vackraste och bästa i hela världen faktiskt!

Modern gav upp, klev upp och serverade sig frukost. Medans hon håglöst och helt uttröttad stirrade ut i mörkret konstaterade hon återigen som så många gånger förr att brist på sömn är en sann tortyrmetod. I det läget hade modern varit beredd att erkänna vad som helst bara belöningen hade varit tre timmars ostörd sömn i någorlunda liggande position.

Som sagt. Det skrivs en massa fint om hur det är att bli och vara förälder. Mycket lite om den uppfinningsrikedom och envetenhet ett litet barn äger när det gäller att komma åt den heliga graalen; vällingflaskan. Men. Det var en väldigt vacker sång. Faktiskt den vackraste sången någonsin. Jag älskar dig mitt barn även om du håller mig vaken på nätterna så att jag ibland tror att jag ska gå under av sömnlöshet. Men sover du inte i natt så tänker jag ge dig till trollen du påstår bor i garderoben.

Godmorgon.

I have a constant feeling somethings always near....

Rubriken är en snodd liten snutt från Iron Maidens klassiker "Fear of the dark." Iron Maiden är en hårdrocksgrupp från England vars maskot Eddie, något slags läskigt skelett, under 80-talet satte skräck i föräldrar all over the place. Rädd för medlemmarna var man också eftersom de var långhåriga och sjöng om Satan.
Tiderna förändras och idag lär Bruce Dickinson, sångaren, vara en hejare på golf och uppskatta spinning. Det låter inte så satanistiskt i mina öron men jag antar att smaken är som baken. Och att Bruce blivit gammal och inte längre orkar springa runt och mässa i svart kåpa vid midnatt.

Iallafall så tänkte jag få berätta om ett av mitt livs stora gissel; getingar. Getingar är sedan barnsben min svurna nemesis och jag skulle kunna raljera i TIMMAR om varför jag anser att getingar borde utrotas. Minns ni mina rasbiologiska känslor för krukväxter? De gäller även getingar med den skillnaden att jag inte hyser minsta nöje i att fundera på om jag ska låta dem leva eller dö, de SKA dö. Omedelbart. Lite mera Rwandafeeling, lite mer etnisk rensning a la kriget i Jugoslavien.

Getingar fyller i mitt tycke ingen som helst funktion i världen. Töntiga djurvänner pratar om pollinering av växter och mat åt fåglar. HÖ! Jag har minsann aldrig sett en geting som pollinerar en blomma i hela mitt liv, det är humlor och sympatiska små bin som gör det. Fåglarna har en massa andra saker att äta, till exempel myggor och andra helt värdelösa småkryp. Getingar är värstingar som i organiserad form anfaller oskyldiga människor i färd med att vistas utomhus. Ja, inomhus också om de kommer åt. De är helt enkelt ett slags organiserad brottslighet som terroriserar sin omgivning utan att någon riktigt vågar göra något åt det. De modiga som kliver fram för att ta tag i saken blir stungna och jagade vilket gör att de flesta tvekar inför att ta tag i getingfrågan på allvar.

Jag har själv engagerat mig i motståndsrörelsen och tagit kål på ett stort antal genom snabba attacker och hastig flykt, alltid undkommit deras repressalier. Tills denna höst då jag fegt anfölls när jag i lugn och ro satt i en buss och utan att jag märkte det fick en av de svartgula bestarna på halsen. Den stack, jag slog, den flydde ner i tröjan och stack två gånger till innan jag slutligen krossade den med mina fingers of death. Men försent. Stungen var jag, skändad och eventuellt på väg in i anafylaktisk chock, sittandes på en buss full med skolbarn som inte skulle vara till någon som helst nytta om det visade sig att jag inte tål getingar på ett "nu-slutar-jag-andas-sätt."

För att göra en lång historia kort så överlevde jag, kom till en vårdcentral och fick medicin eftersom jag  är gruvligt allergisk mot andra stickande insekter. Numer färdas jag ständigt i sällskap med medicin eftersom allergin visar sig först efter andra sticket. För de som är bekant med min minnesproblematik formas förstås genast vissa frågor och svaret på dem är: En. En gång har jag kommit ihåg att ta med mig medicinen när jag lämnat hemmet. Tur var det visade det sig eftersom den gången var ett helglajv som innehöll massor med roligt lajvande och en getinginvasion som gjorde sitt bästa för att sticka deltagarna sönder och samman. Själv klarade jag mig genom att slå ihjäl dem med min solfjäder, skrika högt och kräva att andra skulle slå dem sönder och samman. Dock kom medicinen väl till pass för de olycksaliga som blev stugna och likt mig själv inte tål dem så bra.

Hösten är nu så långt gången att de flesta av dem frusit ihjäl eller gömt sig för vintern. Jag hoppas att det i vinter blir så gruvligt kallt att de dör en fruktansvärd död allihop! Tidigare har jag iallafall känt mig relativt säker inomhus men nu, nu rycker jag till och bereder mig på att fly bara jag ser minsta antydan till flygande varelser inomhus. Jag är kränkt och jag tänker hämnas. Storligen.

Brothers in arms

Ett uttryck för soldater och en alldeles fantastisk låt av gruppen Dire Straits som så vitt jag vet inte skrivit en enda usel trudelutt. Mina föräldrar lyssnade en del på dem när jag var barn och jag har starka minnen av att sitta i baksätet och lyssna på texter som jag inte begrep ett dugg av men musiken tyckte jag om. Jag minns framförallt en kväll när vi åkte hem från min mormor och morfar och himlen lystes upp av ett helt fantastiskt norrsken samtidigt som "Brothers in arms" ljöd genom den för en gångs skull tysta bilen. Har man tre barn relativt tätt är det sällan tyst i baksätet på en bil. Men den gången var det så och jag minns känslan av svindlande oändlighet och aningar om livets stora mysterier som fyllde mig.

Nu var det inte alls det jag ville skriva, jag klämde nog mest in det för att visa att jag minsann har ett djup jag med bakom mina sura utläggningar om livets ytligheter. Nu vet ni och vi kan fortsätta.

Jag tänker idag skriva om mina "brothers in arms", mina kollegor och min arbetsplats. Anledningen till det är att jag idag är sjuk, dvs egentligen lat, och därför stannat hemma från nämnda arbetsplats. Det är det fler som gjort på grund av sjukdom och det finns nog också de som gärna skulle vilja eftersom kraven och arbetsbelastningen där jag arbetar börjar nå sådana höjder att det snart inte är möjligt att fortsätta gå dit. Egentligen har vi kanske redan passerat den men vi går dit ändå. Den här typen av tankar skjuter jag normalt sett åt sidan men en dag i sängen kan göra underverk för en människas tankeverksamhet. Till exempel hinner man tänka på vad man egentligen tänker.

Vi är lärare och vår uppgift given oss av stat, kommun och Gud Fader själv är att undervisa. I flera års tid satt vi ner och lärde oss en massa saker om våra ämnen och lite grann om hur man ska få andra att förstå dessa kunskaper. Det ingen talade om eller lärde oss var det vi idag till större delen gör, räddar världen om och om igen. Vi är experter på en läroplan som inte är färdig, vi reder ut bråk och kränkande behandling, vi är specialpedagoger, vi är uppfostringsexperter, kuratorer, psykologer, skolsköterskor, administratörer, data och itsupport, socinomer, skolledare, personalansvariga, beteendevetare, fritidsledare, lokalvårdare, vaktmästare, logistikansvariga, jurister och säkert något mer som jag glömt.

Om jag fick en peng varje gång som jag utfört en uppgift som jag egentligen inte utbildats för skulle jag ha en stor djävla hög med pengar vid det här laget.
Och jag STRUNTAR i lönen, den är inte som en civilingenjörs och kommer aldrig att bli oavsett vad facket säger, men det spelar ingen roll. Bara någon tar tag i att reda ut den soppa som är den svenska skolan blir jag glad och nöjd. När jag går till jobbet vill jag känna mig som en pedagog, inte en av "de fördömdas armé" som jag så skämtsamt brukar kalla kollegiet.

För det är precis vad jag tycker att vi i dagsläget är, vi som stannat kvar. Soldater, brothers in arms, som marscherar med LGR -11 käckt under armen och pekpinnen i ett stadigt grepp i handen. Eller vänta nu, den får vi nog lägga ner eftersom den säkert är kränkande för någon. Oavsett vad så känns det som att vi alla går mot en säker död men vi marscherar oförtrutet på. Ibland faller någon av oss ifrån och med en kort nick tar vi farväl innan vi fortsätter  framåt mot horisonten och den döende solen. Vi vet att det är ett hopplöst självmordsuppdrag det vi håller på med. Alla orkar inte. En del ger sig frivilligt av, andra går in i väggen och blir aldrig människor igen. En del utvecklar strategier för att orka, slutar se, ge och engagera sig. De förstår det kanske inte men de bidrar till att göra saken så mycket värre för oss som fortsätter marschera eftersom vi då tvingas lyfta upp och bära även deras packning.

Men vi som är kvar, vi kämpar vidare. Brothers in arms ända till slutet. Och även om jag ligger här och latar mig idag så vet ni att jag så snart jag kan kommer att ställa mig upp och springa ikapp er. Vad för slags soldat vore jag annars? För tillsammans fortsätter vi ändå att marschera trots att vi någonstans vet att det är hopplöst. Vem ska göra det om vi inte gör det? Vi har det viktigaste arbetet ett samhälle kan ha och så många är beroende av oss varje dag. Vad annat kan vi göra än att fortsätta göra det vi gör?

"You did  not desert me my brothers in arms"- tack för det!

"Jag är inte rasist MEN..."

....jag är verkligen inte någon vän av krukväxter. Iallafall inte mina egna. Andras går bra, de ser prydliga och trevliga ut när man besöker någons hem. Där passar de fint. Det är när de envisas med att komma hem till mig som det blir jobbigt.

Jag har en begränsad mängd resurser i form av tid, energi och minneskapacitet. Under en vecka är det så MÅNGA saker som ska hinnas, orkas och kommas ihåg. Skötsel av krukväxter ingår liksom inte där. Jag gör mitt bästa för att ignorera dem och låtsas helst inte om att de finns förrän de slokar så markant att det ser ut som ett fält av död. I det läget brukar mannen i mitt liv eller barnet påpeka att det kanske vore på sin plats att låta vattenkanna likt ett regnmoln sänt från Herran vandra över den torra öken som är mina fönsterbänkar. Tro nu inte att min livspartner är ett kräk som inte kan tänka sig att utföra sysslor i hemmet som av tradition anses tillhöra det kvinnliga släktets gebit. Det är helt enkelt så att just detta med blommorna är något som jag själv sagt att jag tar på mig att utföra istället för att sopa bron och andra tråkiga snörelaterade sysslor. Det finns en överenskommelse helt enkelt.

Jag måste nog erkänna att husets herre sköter sina delar av det avtalet betydligt bättre än mig själv, jag har aldrig behövt påpeka att snö behöver skyfflas runt. Till skillnad från honom som likt en riddare i blänkande rustning ständigt rycker ut för att frälsa hemmets krukväxter från ondo; dvs min bristfälliga omsorg.

Otaliga är de växter som jag nästan lyckats ta ihjäl och det är inte helt oangenämnt att härska över liv och död på det viset! Ibland står jag och betraktar dem en stund där de ligger och slokar, för utmattade för att be om nåd efter att i det tysta ha bett otaliga böner om frälsning och förlåtelse. I den stunden har jag all makt i världen att bestämma mig för om jag ska välja att vicka på handen och låta det livgivande vattnet rinna ut ur pipen och ner på den uttorkade öknen, vidare ner till deras rötter. Jag skulle kunna låta bli. Låta tiden gå och se dem förvandlas till förvridna bruna löv som sakta vittrar bort och förvandlas till stoff. Jag skulle kunna låta bli, men förstås gör jag inte det. Det vore grymt och ondsint samt BARA resultera i att jag måste köpa nya och utstå smälek från framförallt barnet som gärna påpekar att det inte är så svårt att vattna blommor.

Lite märkligt är det kanske att blommorna ute sköts med all kärlek och omsorg i världen. Det gödslas, sandas, flyttas, skuggas och duttas hela sommaren lång. Trädgårdsböcker och expertis konsulteras för att blommorna ska ha de allra bästa möjligheter att växa och frodas så fort minsta tendens till misstrivsel visar sig. Under tiden står krukväxterna i sina bastuvarma krukor i det icke solskyddade fönstret och dör sakta torkdöden utan att jag rör en min eller ett finger.

Såklart har jag funderat över detta förhållande. Jag landar gång på gång i att jag nog helt enkelt när vissa rasbiologiska värderingar som jag inte praktiserar i mitt möte med människor. Perennerna är liksom en bättre sort, de förtjänar bättre och har ett högre existensberättigande. Att gräva dem större och större rabatter för att ge dem livsutrymme är helt vettigt och riktigt, de har RÄTT till det genom sin suveränitet. Krukväxterna ska vara glada och tacksamma om de ges ny jord och större krukor vart tredje år eller så. Ärligt talat så tror jag att det var min svärmor som förbarmade sig över dem sist, man kan helt enkelt säga att en hjälparbetarorganisation lyckades ta sig över gränsen och gjorde en insats.

Nej, märkligt är det allt. Som sagt, jag är inte rasist men någon vän av krukväxter är jag inte.