Rubriken är en snodd liten snutt från Iron Maidens klassiker "Fear of the dark." Iron Maiden är en hårdrocksgrupp från England vars maskot Eddie, något slags läskigt skelett, under 80-talet satte skräck i föräldrar all over the place. Rädd för medlemmarna var man också eftersom de var långhåriga och sjöng om Satan.
Tiderna förändras och idag lär Bruce Dickinson, sångaren, vara en hejare på golf och uppskatta spinning. Det låter inte så satanistiskt i mina öron men jag antar att smaken är som baken. Och att Bruce blivit gammal och inte längre orkar springa runt och mässa i svart kåpa vid midnatt.
Iallafall så tänkte jag få berätta om ett av mitt livs stora gissel; getingar. Getingar är sedan barnsben min svurna nemesis och jag skulle kunna raljera i TIMMAR om varför jag anser att getingar borde utrotas. Minns ni mina rasbiologiska känslor för krukväxter? De gäller även getingar med den skillnaden att jag inte hyser minsta nöje i att fundera på om jag ska låta dem leva eller dö, de SKA dö. Omedelbart. Lite mera Rwandafeeling, lite mer etnisk rensning a la kriget i Jugoslavien.
Getingar fyller i mitt tycke ingen som helst funktion i världen. Töntiga djurvänner pratar om pollinering av växter och mat åt fåglar. HÖ! Jag har minsann aldrig sett en geting som pollinerar en blomma i hela mitt liv, det är humlor och sympatiska små bin som gör det. Fåglarna har en massa andra saker att äta, till exempel myggor och andra helt värdelösa småkryp. Getingar är värstingar som i organiserad form anfaller oskyldiga människor i färd med att vistas utomhus. Ja, inomhus också om de kommer åt. De är helt enkelt ett slags organiserad brottslighet som terroriserar sin omgivning utan att någon riktigt vågar göra något åt det. De modiga som kliver fram för att ta tag i saken blir stungna och jagade vilket gör att de flesta tvekar inför att ta tag i getingfrågan på allvar.
Jag har själv engagerat mig i motståndsrörelsen och tagit kål på ett stort antal genom snabba attacker och hastig flykt, alltid undkommit deras repressalier. Tills denna höst då jag fegt anfölls när jag i lugn och ro satt i en buss och utan att jag märkte det fick en av de svartgula bestarna på halsen. Den stack, jag slog, den flydde ner i tröjan och stack två gånger till innan jag slutligen krossade den med mina fingers of death. Men försent. Stungen var jag, skändad och eventuellt på väg in i anafylaktisk chock, sittandes på en buss full med skolbarn som inte skulle vara till någon som helst nytta om det visade sig att jag inte tål getingar på ett "nu-slutar-jag-andas-sätt."
För att göra en lång historia kort så överlevde jag, kom till en vårdcentral och fick medicin eftersom jag är gruvligt allergisk mot andra stickande insekter. Numer färdas jag ständigt i sällskap med medicin eftersom allergin visar sig först efter andra sticket. För de som är bekant med min minnesproblematik formas förstås genast vissa frågor och svaret på dem är: En. En gång har jag kommit ihåg att ta med mig medicinen när jag lämnat hemmet. Tur var det visade det sig eftersom den gången var ett helglajv som innehöll massor med roligt lajvande och en getinginvasion som gjorde sitt bästa för att sticka deltagarna sönder och samman. Själv klarade jag mig genom att slå ihjäl dem med min solfjäder, skrika högt och kräva att andra skulle slå dem sönder och samman. Dock kom medicinen väl till pass för de olycksaliga som blev stugna och likt mig själv inte tål dem så bra.
Hösten är nu så långt gången att de flesta av dem frusit ihjäl eller gömt sig för vintern. Jag hoppas att det i vinter blir så gruvligt kallt att de dör en fruktansvärd död allihop! Tidigare har jag iallafall känt mig relativt säker inomhus men nu, nu rycker jag till och bereder mig på att fly bara jag ser minsta antydan till flygande varelser inomhus. Jag är kränkt och jag tänker hämnas. Storligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar