....jag är verkligen inte någon vän av krukväxter. Iallafall inte mina egna. Andras går bra, de ser prydliga och trevliga ut när man besöker någons hem. Där passar de fint. Det är när de envisas med att komma hem till mig som det blir jobbigt.
Jag har en begränsad mängd resurser i form av tid, energi och minneskapacitet. Under en vecka är det så MÅNGA saker som ska hinnas, orkas och kommas ihåg. Skötsel av krukväxter ingår liksom inte där. Jag gör mitt bästa för att ignorera dem och låtsas helst inte om att de finns förrän de slokar så markant att det ser ut som ett fält av död. I det läget brukar mannen i mitt liv eller barnet påpeka att det kanske vore på sin plats att låta vattenkanna likt ett regnmoln sänt från Herran vandra över den torra öken som är mina fönsterbänkar. Tro nu inte att min livspartner är ett kräk som inte kan tänka sig att utföra sysslor i hemmet som av tradition anses tillhöra det kvinnliga släktets gebit. Det är helt enkelt så att just detta med blommorna är något som jag själv sagt att jag tar på mig att utföra istället för att sopa bron och andra tråkiga snörelaterade sysslor. Det finns en överenskommelse helt enkelt.
Jag måste nog erkänna att husets herre sköter sina delar av det avtalet betydligt bättre än mig själv, jag har aldrig behövt påpeka att snö behöver skyfflas runt. Till skillnad från honom som likt en riddare i blänkande rustning ständigt rycker ut för att frälsa hemmets krukväxter från ondo; dvs min bristfälliga omsorg.
Otaliga är de växter som jag nästan lyckats ta ihjäl och det är inte helt oangenämnt att härska över liv och död på det viset! Ibland står jag och betraktar dem en stund där de ligger och slokar, för utmattade för att be om nåd efter att i det tysta ha bett otaliga böner om frälsning och förlåtelse. I den stunden har jag all makt i världen att bestämma mig för om jag ska välja att vicka på handen och låta det livgivande vattnet rinna ut ur pipen och ner på den uttorkade öknen, vidare ner till deras rötter. Jag skulle kunna låta bli. Låta tiden gå och se dem förvandlas till förvridna bruna löv som sakta vittrar bort och förvandlas till stoff. Jag skulle kunna låta bli, men förstås gör jag inte det. Det vore grymt och ondsint samt BARA resultera i att jag måste köpa nya och utstå smälek från framförallt barnet som gärna påpekar att det inte är så svårt att vattna blommor.
Lite märkligt är det kanske att blommorna ute sköts med all kärlek och omsorg i världen. Det gödslas, sandas, flyttas, skuggas och duttas hela sommaren lång. Trädgårdsböcker och expertis konsulteras för att blommorna ska ha de allra bästa möjligheter att växa och frodas så fort minsta tendens till misstrivsel visar sig. Under tiden står krukväxterna i sina bastuvarma krukor i det icke solskyddade fönstret och dör sakta torkdöden utan att jag rör en min eller ett finger.
Såklart har jag funderat över detta förhållande. Jag landar gång på gång i att jag nog helt enkelt när vissa rasbiologiska värderingar som jag inte praktiserar i mitt möte med människor. Perennerna är liksom en bättre sort, de förtjänar bättre och har ett högre existensberättigande. Att gräva dem större och större rabatter för att ge dem livsutrymme är helt vettigt och riktigt, de har RÄTT till det genom sin suveränitet. Krukväxterna ska vara glada och tacksamma om de ges ny jord och större krukor vart tredje år eller så. Ärligt talat så tror jag att det var min svärmor som förbarmade sig över dem sist, man kan helt enkelt säga att en hjälparbetarorganisation lyckades ta sig över gränsen och gjorde en insats.
Nej, märkligt är det allt. Som sagt, jag är inte rasist men någon vän av krukväxter är jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar