Ett uttryck för soldater och en alldeles fantastisk låt av gruppen Dire Straits som så vitt jag vet inte skrivit en enda usel trudelutt. Mina föräldrar lyssnade en del på dem när jag var barn och jag har starka minnen av att sitta i baksätet och lyssna på texter som jag inte begrep ett dugg av men musiken tyckte jag om. Jag minns framförallt en kväll när vi åkte hem från min mormor och morfar och himlen lystes upp av ett helt fantastiskt norrsken samtidigt som "Brothers in arms" ljöd genom den för en gångs skull tysta bilen. Har man tre barn relativt tätt är det sällan tyst i baksätet på en bil. Men den gången var det så och jag minns känslan av svindlande oändlighet och aningar om livets stora mysterier som fyllde mig.
Nu var det inte alls det jag ville skriva, jag klämde nog mest in det för att visa att jag minsann har ett djup jag med bakom mina sura utläggningar om livets ytligheter. Nu vet ni och vi kan fortsätta.
Jag tänker idag skriva om mina "brothers in arms", mina kollegor och min arbetsplats. Anledningen till det är att jag idag är sjuk, dvs egentligen lat, och därför stannat hemma från nämnda arbetsplats. Det är det fler som gjort på grund av sjukdom och det finns nog också de som gärna skulle vilja eftersom kraven och arbetsbelastningen där jag arbetar börjar nå sådana höjder att det snart inte är möjligt att fortsätta gå dit. Egentligen har vi kanske redan passerat den men vi går dit ändå. Den här typen av tankar skjuter jag normalt sett åt sidan men en dag i sängen kan göra underverk för en människas tankeverksamhet. Till exempel hinner man tänka på vad man egentligen tänker.
Vi är lärare och vår uppgift given oss av stat, kommun och Gud Fader själv är att undervisa. I flera års tid satt vi ner och lärde oss en massa saker om våra ämnen och lite grann om hur man ska få andra att förstå dessa kunskaper. Det ingen talade om eller lärde oss var det vi idag till större delen gör, räddar världen om och om igen. Vi är experter på en läroplan som inte är färdig, vi reder ut bråk och kränkande behandling, vi är specialpedagoger, vi är uppfostringsexperter, kuratorer, psykologer, skolsköterskor, administratörer, data och itsupport, socinomer, skolledare, personalansvariga, beteendevetare, fritidsledare, lokalvårdare, vaktmästare, logistikansvariga, jurister och säkert något mer som jag glömt.
Om jag fick en peng varje gång som jag utfört en uppgift som jag egentligen inte utbildats för skulle jag ha en stor djävla hög med pengar vid det här laget.
Och jag STRUNTAR i lönen, den är inte som en civilingenjörs och kommer aldrig att bli oavsett vad facket säger, men det spelar ingen roll. Bara någon tar tag i att reda ut den soppa som är den svenska skolan blir jag glad och nöjd. När jag går till jobbet vill jag känna mig som en pedagog, inte en av "de fördömdas armé" som jag så skämtsamt brukar kalla kollegiet.
För det är precis vad jag tycker att vi i dagsläget är, vi som stannat kvar. Soldater, brothers in arms, som marscherar med LGR -11 käckt under armen och pekpinnen i ett stadigt grepp i handen. Eller vänta nu, den får vi nog lägga ner eftersom den säkert är kränkande för någon. Oavsett vad så känns det som att vi alla går mot en säker död men vi marscherar oförtrutet på. Ibland faller någon av oss ifrån och med en kort nick tar vi farväl innan vi fortsätter framåt mot horisonten och den döende solen. Vi vet att det är ett hopplöst självmordsuppdrag det vi håller på med. Alla orkar inte. En del ger sig frivilligt av, andra går in i väggen och blir aldrig människor igen. En del utvecklar strategier för att orka, slutar se, ge och engagera sig. De förstår det kanske inte men de bidrar till att göra saken så mycket värre för oss som fortsätter marschera eftersom vi då tvingas lyfta upp och bära även deras packning.
Men vi som är kvar, vi kämpar vidare. Brothers in arms ända till slutet. Och även om jag ligger här och latar mig idag så vet ni att jag så snart jag kan kommer att ställa mig upp och springa ikapp er. Vad för slags soldat vore jag annars? För tillsammans fortsätter vi ändå att marschera trots att vi någonstans vet att det är hopplöst. Vem ska göra det om vi inte gör det? Vi har det viktigaste arbetet ett samhälle kan ha och så många är beroende av oss varje dag. Vad annat kan vi göra än att fortsätta göra det vi gör?
"You did not desert me my brothers in arms"- tack för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar