Det började som en skakning på nedre däck...

...som Mikael Wiehe sjunger i sin slagdänga "Titanic" från albumet Sjömansvisor som släpptes 1978. Det råkar också vara året jag föddes och självklart känner jag att dessa saker är sammanlänkade på ett högre plan än slumpens. Det hände förstås en massa andra saker 1978 men då de passar dåligt in i den analys jag ämnar göra så struntar jag blankt i dem.

Titanic handlar om de sista timmarna ombord på skeppet Titanic innan det sjunker på sin jungfruresa och tar en förfärlig massa människor med sig i djupet. Skulle det nu vara så att du inte vet något om det här är du antingen väldigt ung eller har levt ditt liv under en sten och jag orkar faktiskt inte förklara mer om omständigheterna kring det hela, du får helt enkelt googla det. Jag vill bara kort påpeka att filmen Titanic suger. Inte för att jag har sett den men ingenting med Leonardo di Caprio kan vara bra och därmed lämnar vi det.

I allafall. Det började inte med en skakning på undre däck utan med att jag för åtta år sedan upptäckte att väggarna i min hall anföll mig varje dag tjugo över tolv när jag tog på mig skorna för att återvända till arbetet. De liksom slöt sig samman kring mig och försökte kväva mig. Då jag råkar vara en av de mer vässade knivarna i lådan förstod jag förstås att det inte var så att hallen var besatt av ett ondsint väsen utan att jag helt enkelt på ett mycket svagsint vis drabbats av panikångest. Åt detta gjorde jag det enda rätta; jag bet ihop och tog på mig skorna samt gick tillbaka till arbetsplatsen. Arbetet var vid denna tidpunkt väldigt tungt och privat hade jag separerat från ett förhållande som inte var bra för någon inblandad. Med tiden blev det bättre; jag bytte arbetsplats, köpte hus och livet rullade på.

Men. Efter det har det hänt en massa saker i form av sjukdomar, dramatiska barnafödslar, husbränder, kolikbarn, missfall och lite annat smått och gott på den privata sidan. På jobbsidan har den kommunala grundskolan format mina dagar och mitt liv och sakta men säkert har jag passerat gräns efter gräns för vad en människa egentligen orkar med i form av stress, ångest och självplågeri. Till slut tog det stopp och det i form av ett egentligen alldeles utomordentligt trevligt födelsedagskalas för en god vän. God mat, goda vänner och god stämning. Utom för mig då som nästan höll på att krypa ur mitt eget skinn eftersom folk hade fräckheten att prata och skratta så att det ekade i mina öron. De ville också att jag skulle svara på frågor och jag hade mycket svårt att svara eftersom jag dels hade svårt att komma ihåg svaret och heller inte riktigt förstod vad folk sa. Jag ville bara försvinna därifrån och gömma mig hemma under en filt. Där och då förstod jag att något var allvarligt fel och det måste få ett slut.

Eller där och då, det var en underdrift. Jag har under hela hösten deltagit i en stresskurs för mer eller mindre utbrända stackare där jag gång på gång fått svart på vitt att jag inte längre lever ett normalt liv. Jobbet och vad det kräver styr mitt liv och mina handlingar i så stor utsträckning att jag knappt orkar kliva ur sängen på helgerna. Nätterna ägnas åt kontemplationer över morgondagens arbete och när det är dags för avfärd har vi den trevliga tvångstankeproceduren när jag måste kontrollera att dörren är låst så många gånger att barnet till slut gallskriker av frustration att jag inte längre kan fortsätta springa mellan dörren och bilen utan måste åka. Sedan väntar en lång arbetsdag full av krävande möten och prestationer, ständigt avbruten av saker som måste fixas NU, dokumentation och planering som ständigt faller bort på grund av andras sjukfrånvaro. Hela tiden framför min näsa finns också ett stort antal elever som egentligen behöver långt mycket mer hjälp och stöd än vad skolan förmår och mitt missnöje över detta äter sakta sönder min själ. Lägg på detta min sedan branden nedsatta minneskapacitet så förstår man raskt att dagarna blir till ett inferno av kom ihåg och utför som glöms och avbryts men som sedan återkommer om natten då man har gott om tid att hata sig själv för allt man inte gjorde, hann, orkade eller glömde bort. På detta kommer också en förlamande trötthet som inte försvinner hur mycket man än vilar och en sömnlöshet som inget glatt humör i världen rår på.

Så. Här är jag nu, ett sjunkande skepp på väg i kvav. Det är jag och Titanic liksom. Nu blev ju inte Titanic sjukskriven med hopp om återhämtning utan vilar tryggt på havets botten. Hursomhelst så ser jag det som ett omen att sången skrevs samma år som jag föddes, liksom en förutsägelse om hur det skulle gå. Nästa gång en artist drabbas av en profetisk insikt om hur mitt liv kommer att te sig skulle jag uppskatta om hen hörde av sig direkt till mig istället så att jag kan lägga upp en bättre plan än den jag har nu. I väntan på tillfrisknande, en plan eller en ny profetia så får jag väl göra som de gjorde på Titanic; sippa champagne och lyssna till "Närmare Gud till dig." Synd bara att champagne är så vedervärdigt äckligt.