Hästar finns inte

Läste återigen idag i tidningen om barnfattigdomen i Sverige som enligt vissa inte finns. Jag tänker som så att det vore allt bra lustigt om den inställningen i själva verket är ett humoristiskt experiment ungefär som den populära rörelsen "Hästar finns inte." För dig som bott i en skokartong i en öde skog den sista tiden kan jag berätta att det alltså är en grupp människor som beslutat sig för att sprida budskapet att hästar inte finns utan i själva verket är en frukt. Det här har fått hästSverige att rasa vilket förstås fått hästförnekarna att skratta ännu mer, och lite i smyg sådär jag själv. Jag har nämligen under hösten fått sitta och trösta tonårsflickor som gråtit över att världen vill förneka hästar. Nej, det var verkligen inte lätt att hålla sig för skratt, inte det minsta, men jag höll ut och tänkte på döden, skavsår och bristen på rent vatten i världen.

I alla fall. Jag är av den fasta övertygelsen att världen inte är rättvis. Det ger dock inte de mer förfördelade den minsta lilla rätt att uttala sig om hur de mindre förfördelade har det. Jag är nämligen ganska säker på att det inte är människor som levt under långvariga ekonomiskt ansträngda perioder som anser att det inte finns fattigdom i Sverige. Inbyggt i de här argumentationerna brukar också finnas en vag ton av "som man bäddar får man ligga" även om det inte uttalas högt. Som utbildad ämneslärare i ämnet svenska är jag rätt vass på att läsa mellan raderna och jag tycker det är rätt tydligt vad man egentligen tycker.

För egen del föddes jag in i ett ekonomiskt ansträngt sammanhang som sedan följde mig genom hela uppväxten, det tidiga vuxenlivet, studenttiden och så småningom kunde avslutas i och med min första anställning som jag tillträdde som nyutbildad lärare vid 23 års ålder. Det börjar vara rätt länge sedan nu men det är först på senare år som jag kommit till ro med att mitt liv idag är ekonomiskt stabilt så till den grad att jag inte behöver tänka på eller oroa mig för ekonomiska frågor varenda dag. Inkomsterna överstiger utgifterna, räkningar betalas med god marginal, det sparas och de skulder som finns är kopplade till hus och studier. Jag vet inte längre exakt hur mycket pengar jag har på mitt konto vilket jag tidigare kunnat redogöra för på öret om någon väckt mig mitt i natten och frågat. Däremot minns jag precis hur det känns ATT oroa sig för ekonomi, både ur barnets och den vuxnes perspektiv. Det var för djävligt.

Att inte ha, att önska sig saker som man visste att man aldrig skulle kunna få, att inte våga fråga hemma om pengar till saker för att inte få nej eller se föräldrars ångest över att inte kunna säga ja, att höra andra berätta om upplevelser som för en själv var helt otänkbara, att själv spara eller jobba ihop till allt det man ville ha, att låna ut pengar till den vuxne, att spara det man tjänade av rädsla för när hushållets ekonomi inte skulle gå ihop nästa gång, att frysa på vintern för att man inte hade ordentliga kläder, att använda för små fotbollsskor som skavde sönder ens hälar men inte våga berätta det hemma på grund av kostnaden, att inte våga ta mer än en ostskiva på smörgåsen eller till och med drömma om att ha råd att köpa en ost. Allt det här vet jag något om och jag vet hur det är när det här är det enda du känner till om livet och ekonomi. Jag kan ana hur det känns om det är så livet fortsätter.

Jag är som sagt inte kvar där mer. Inte heller gör det mig något att ha varit med om det, det gör mig än mer ödmjuk inför det jag idag faktiskt har. Det gör mig också stolt över det liv jag byggt upp åt mig själv genom att arbeta hårt och kämpa för något mer. Jag är en duktig matlagare med kunskap om hur man får det lilla att räcka ännu längre och lite till. Jag är också helt oförmögen att köpa någon annan ost än den som för tillfället är billigast, även om det råkar vara en sort jag inte gillar. För så är det att fattigdom går att ta sig ur men stannar liksom kvar i själen. Man vet att man kan göra annorlunda men vanan att plocka åt sig det billigaste är så stark att den nästan inte går att bryta. Någonstans djupt inne i själen finns skräcken för att förlora allt igen och fallet ner skulle vara så mycket värre om man klättrat lite för högt.

Snacka inte med mig om att fattigdom inte existerar i Sverige, för det gör den. Runtom i landet står massor med människor som drömmer om en ostskiva på sin smörgås och barn med skavsår på hälarna av för trånga fotbollskor. Du som inte vet något om den känslan ska bara hålla käften.

Fattigdom finns, hästar däremot är jag lite mer tveksam till.