Klädedräktens kavalkad

Rubriken är titeln på en alldeles utmärkt trevlig bok som tar läsaren med på promenad längs minnenas allé kring hur klädsel sett ut genom tiderna. Det är en gammal bok och var en av min barndoms käraste skatter då den gav god näring åt mina fantasilekar om förr i tiden. Jag kunde titta i timmar på bilderna och drömma om tider då alla hade sådana kläder. När jag tänker på det nu dyker genast en bild av en gungande dam från vad jag gissar är 1700-talet upp. Klänningen var blå, rosa och puffig så det förslog på alla möjliga konstiga ställen. En käck liten hatt hade hon också vill jag minnas. En annan minnesfavorit är en grön klänning med rosdekorationer, helt fantastisk!
Vad säger du läsare, känner du en lätt förvirring över denna min plötsligt positiva svada och förstår inte riktigt vart jag vill komma med detta? Lugn bara lugn! Det kommer.Det ska nämligen handla om gårdagskvällens melodifestival och de klädedräkter som där förevisades. Man kan nämligen förledas att tro att Surkärringen som den rejäla människa hon verkar vara inte ska ha någon plats i hjärtat för krusiduller som kläder. Den inre bild man får är någon slags korsning av säckväv och städrock, givetvis med fotriktiga skor. Sant är att jag inte lägger någon större energi på mitt utseende men det jag har är noga valt och få saker passerar mitt nålsöga. Detta gäller för såväl kläder och skor som accessoarer.

Bidrag nummer ett var David Lindgren som valde att korsbefrukta sin svärmorsdrömslook med någon slags streetvibe. Detta resulterade i vit skjorta, väst, fluga(!),pösiga byxor, gympadojor och en käck gul näsduk i bakfickan. Jag hatar gult. Trots det och det tveksamma hailandet i slutet av numret gick låten vidare vilket var rättvist. Jag antar att den märkliga kombinationen av klädseln var ett försök att kombinera tantrösterna med ungdomarna.

Bidrag nummer två var Cookies N Beans, tre paranta damer i den trevliga åldern av ungefär min egen och något uppåt. De var uppfriskande INTE pinnsmala fjortisar utan riktiga kvinnor med höfter och naturlig byst, inte det minsta lyfta någonstans. Men kläderna. Herregud. De såg ut som om de rånat kostymförrådet som blev över efter att inspelningarna av Falcon Crest avslutades. Jag vet inte om de blev tvingade att bära puffbyxor, fransaxlar eller spetskläder men jag tvivlar på att någon vettig människa tar på sig dessa styggelser frivilligt. Återigen, herregud.

Bidrag nummer tre var Jay- Jay Johanson som väste fram någon slags soul-jazz-storbands-internationell musikscensmix om Paris. Jag orkade inte ens lyssna på texten utan fördömde den genast som pretentiös och därför ointressant. Kläderna var dock enkla och smakfulla i svartaste svart och kan mycket väl ha lånats ut av Jocke Berg i Kent. Det lät ungefär lika muntert också.

Bidrag nummer fyra var Mary N´diyae som sjöng gosandets lov med en afrikansk touch. Den hade nog gjort sig bättre på något av de afrikanska språken eftersom texten nog var bland det töntigaste jag hört. Det ingick också någon slags handdans som förmodligen kommer att kunna beskådas på dansgolv sommaren lång. Kläderna hade antingen stulits av MC Hammer eller sytts upp av någon SVTpraktikant just innan sändning. Fy, fy FY så fult! Flickan är ung och vacker, vänligen låt henne klä sig som folk.

Bidrag nummer fem var min forna idol Eric Gadd som skaffat sig både gubbmage och grå tinningars charm. Ganska lite att säga om det hela eftersom han hade den goda smaken att klä sig i kavaj, snygg skjorta och jeans. Ungefär som han gjort så länge jag kan minnas. Bra Eric, bra. Konservatism for the win!

Bidrag nummer sex var den språk och musikbegåvade Sundsvallspojken Yohio som gör en grej av att normalt sett se ut som en tjej och sjunga på japanska. Docklik och iförd en vit och rosa kostym med glitter och hjärtan som förmodligen får Ola Salo att gnissla tänder av avundsjuka framfördes en scenshow och låt som hämtad från glamrockens dagar! Det var inte illa! I mitt tycke kvällens bästa låt även om själva kostymen inte direkt föll mig i smaken. Men det var inget mot det som komma skulle.

Bidrag nummer sju var Anna Järvinen som verkar vara känd i Sverige, själv har jag ingen aning eftersom hon inte uppträtt på Bolibompa. Men. Textilslöjd verkar hon ha haft i skolan och tyckt om, så till den grad att hon inför melodifestivalen rotat fram de där prickiga byxorna i voile som hon sydde under tidigt 90-tal. Samt någon äldre släktings oversizeade kombination av skjorta/jacka. Något så fruktansvärt gräsligt. Låten verkade handla om relationer, jag hann uppfatta att man levt ihop i tjugo år och skaffat hus, barn och bråkat i fyllan. Det var dock lite oklart om de nu skulle skiljas eller stå ut i tjugo år till. Låttiteln var Porslin vilket genast ger utrymme för tolkningar av olika slag. Mest underliga sådana.

Sist men inte minst kom så bidrag nummer åtta, saxkillen Michael Feiner & Kaisa. Den sistnämnda hade ett rätt fyndigt namn ändå eftersom läpparna var av modell anknäbb. Till det kom en orange skinnjacka som vi inte sett till sedan sent 80-tal och verkligen inte hade behövt påminnas om. Hennes utstrålning påminde en del om Dee Demirbag, ni vet tjejen i hotpants som dansade bakom E-type. Eller bakom och bakom, mestadels stod hon framme vid scenkanten med ryggen mot publiken och böjde sig framåt så att ingen skulle kunna undgå att förstå att hon hade begåvats med en ändalykt. Precis som alla andra människor i världen. Alternativet var att vända sig om och förevisa brösten som tryckts ner i latex och skinnbehåar för att bättre kunna förevisas. Jag hade vissa förhoppningar om att Kaisa skulle slita av sig kläderna i en nakenchock och vifta loss men mina förhoppningar kom på skam. Därför har jag tyvärr inte så mycket mer att säga om detta nummer som jag inte minns ett dugg utav idag.

Nakenchocken sköttes för övrigt utmärkt av den levande Kendockan Danny och Lena Ph som dök upp iförd ett fisknät. Jag saknar ord men inte inre bilder, det är möjligt att jag återkommer till detta senare. Just nu är jag för tagen och har svårt att se datorskärmen då mina ögon försöker implodera för att aldrig mer utsättas för något liknande.