På 80-talet när jag var barn gjordes det fortfarande filmer med budskap och kvalitet, en av dem var just rubrikens namne. Den handlar om en forskare, Dian Fossey som viger sitt liv åt att studera och skydda gorillor på ett berg i Rwanda. Tjuvjägarna i området var hemskt förtjusta i att fånga eller alternativt skjuta ihjäl dem eftersom feta vita män tyckte det var festligt med riktiga gorillor i sina privata zoo och även uppskattade deras uppstoppade huvuden på sina väggar. Dr Fossey blev till slut mördad och filmen är slut. Egentligen är filmen inte särskilt intressant när jag tänker efter; Sigourney Weaver sitter mest och låtsas äta löv och låter som tja, en gorilla.
I allafall så handlade det om utrotningshotade existenser vilket denna text också ska, närmare bestämt den mänskliga gorillaart av män som inte riktigt finner sig tillrätta i den moderna världen och känner ett starkt behov av att försvara mannens rättigheter i denna tid av kris. För kris är det tydligen att det talas om mäns förtryck av kvinnor, näthat och jämställdhet.
De äldre gorillahannarna kallas för "Silverryggar" vilket betyder att de är dominanta hannar som börjat gråna av ålder, det är också de som leder flocken de tillhör. I regel finns det flera hannar i en flock men likt Higlander gäller regeln "there can only be one". Det är mänsklighetens Silverryggar som nu likt sina gorillavänner börjar trumma sig på bröstet och protestera mot hur män behandlas av samhället idag. För det har liksom blivit något fel. Kvinnor har en massa rättigheter och kräver att behandlas si och så och ställer en massa krav på kvotering och annat skräp och männen får bara rätta sig i ledet och bli smutskastade dagarna i ändå. Att kvinnorna får mothugg borde de faktiskt ha räknat med och kan man inte tåla att bli motsagd eller hotad med att få en kniv uppkörd i fittan ska man kanske inte ägna sig åt journalistik eller samhällsdebatt. Så det så. Män är mycket bättre på de här tuffa grejerna, så om kvinnorna bara kilar tillbaka in i flocken och gör det som naturen menat att de ska göra så ska Silverryggen fixa det här.
Men far åt helvete!
Det finns egentligen två delar i detta. Dels har vi de rikspuckon som i skydd av sina skärmar sitter och knappar ur sig hot till höger och vänster mot allt som de uppfattar som ett hot mot manlighet och Sverige a la SD 2014 men också de som egentligen är ganska välanpassade individer men känner sig vilsna i en värld där manligt och kvinnligt inte längre är fastställda normer. Den förstnämnda kategorin gör sig skyldiga till rena lagbrott och borde släpas fram i ljuset som de patetiska råttor de är och konfronteras i lagens namn. Den andra kategorin håller sig på rätt sida om lagen men kan inte se förbi sina egna rädslor för vilka de är i en mer modern värld och ger genom korkade kommentarer sitt bifall till det som sker. För även om de tycker det är fel med hot så skulle det ju inte hänt om kvinnorna stuckit ut hakan och mäns rättigheter då? Män blir också utsatta för saker och kvinnor ska minsann kvoteras in överallt och har ett biologisk övertag på männen i relationen till barnen så i själva verket är det faktiskt männen som är förtryckta av kvinnorna! Fast det är ju fel att hota dem till livet förstås.
Jag blir så trött. Lika trött blir jag på motståndarsidan, de rabiata feminister som brölar om någon slags patriarkal medveten sammansvärjning där alla män är inblandade eftersom de är onda krigshetsande våldtäktsmän som bara känner sann glädje när de får förnedra kvinnor. Ja, det existerar patriarkala strukturer i samhället som vissa är mer medvetna om än andra och väljer att upprätthålla med vett och vilje. Andra ser dem inte men upprätthåller dem ändå för att det är så deras världsbild ser ut. Sen finns det faktiskt de som ser dem men inte deltar samt de som inte ser och inte heller upprätthåller. Män är inte per definition onda och det är ytterst förolämpande att anklaga dem för det. Även vissa kvinnor väljer att upprätthålla dessa strukturer och de är en lika stor del av problemet. De hörs dock inte lika mycket i debatten och det beror förstås på att de som hörs mest är våra Silverryggar som brölar och vrålar om sin stackars utrotninsghotade existens så att ingen annan får en syl i vädret i närheten av dem. För var är världen på väg när en man inte vet om han ska våga erbjuda en kvinna en drink på krogen eller inte? Han är ett svin om han gör det men även om han avstår. Just detta är alltså ett exempel som jag snubblat över i flera debatter under den gågna veckan.
Ja kära Silverrygg, vet du vad. Om du inte har större funderingar på livets svårigheter än hur du ska agera under krogbesök har jag två saker att säga. 1. Du bör fundera på om du spenderar för mycket tid på krogen. Hur står det till med din fritid och hur mår din lever? 2. Ta och reflektera över hur det är ställt i Syrien en stund så ska du se att ditt problem framstår precis lika löjligt som det är.
Tacksamt nog är du en utrotningshotad art och jag kan säga att jag inte kommer engagera mig i att rädda de överlevande exemplaren av er. Dian Fossey må ha funnit lycka och frid i att sitta och hänga med gorillor och föra grymtande konversationer men det gör inte jag. Sorry.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar