Klädedräktens kavalkad del 2

Så kom återigen lördagen och melodifestivalens andra del. Själv fick jag inte ta del av den då min avkomma valde att sätta den tjuriga sidan till och vägra titta. Istället fick jag för ungefär tusonde gången i rad se "Agaton Sax och Byköpings gästabud." Det var inte så illa i och för sig. Nu har jag i vart fall beskådat reprisen och levererar nu veckans reflektion över lördagens bidrag.

Först och främst vill jag säga att jag motvilligt måste erkänna att programledaren Gina är riktigt duktig. Irriterande duktig också. Hon är minst tio år yngre än mig själv och verkar ha en bra karriär på gång till skillnad från mig som är ett utbränt vrak och aldrig kommer att komma längre än att försöka lära skolelever att man bör kunna inkludera skiljetecken i skrivna texter och använda stor bokstav på rätt ställe när man går på högstadiet. Jag är inte bitter, jag är GRÖN av avund. Lite skadeglad var jag därför över hennes horribelt fula läderdress som verkligen inte lyfte fram det bästa av henne. YES!!!
Efter det tänker jag kommentera framträdandet av Pantertanterna Siw, AnnLouise och hon den där sista vad hon nu heter. Deras "Pensionär" kommer förmodligen att gå varm i skivspelarna på många PROmöten och det tycker jag att de gör rätt i! De var roliga och snärtiga, pensionärer gör det helt enkelt bättre!


Anton Ewald med låten "Begging" var först ut.
Anton var förvirrande lik Erik Saade men tillhandahöll en yvig Vanilla Icefrisyr som spretade käckt under tiden som Anton hoppade runt på ett sätt som inte setts till sedan NKOTB:s tid. HU! Han bar dock någon slags kostym med tillhörande vit tshirt som inte stack ut på något nämnvärt irriterande vis. Påminde en del om Rick Astley i sin utstrålning och precis som Rick Astley upprepade han sin refräng många många många gånger. Det tog aldrig slut. Fast man ville och önskade.

Jag noterade under den sena lördagkvällen att många skrivit positiva kommentarer om Anton i stil med "Mums, läcker!" och andra dumheter. Skärp er! Ni är vuxna kvinnor, hur gammal var han? Tolv?

 

Felicia Olsson "Make me number 1"

In på scenen klev en diva a la opera och jag hoppades att det kanske skulle bli lite valkyrior och vikinga krigare med bara överkroppar. Det blev det inte, istället blev det en ballad med tillhörande vindmaskin som fläktade den svarta tunna klänningen stilrent under framförandet. Klänningen var för övrigt väldigt klädsam på den fylliga unga damen som fortfarande går på gymnasiet. Kvällens fundering blev dock varför hon bar en död höna på höger axel. Texten fick tyvärr den största tumme ner jag någonsin skådat. Den handlar alltså om en person som ber sin bekant om att slippa vara en deltidsflickvän och istället få bli hans nummer ett. Men snälla Felicia! Jag vet att du är ung men vilket förnedring som helst kan man inte utsätta sig för även om det gäller att få vara med i tv! Räckte det inte med den döda hönan på axeln?

Joakim Cans "Annelie" var bidrag nummer tre.

 Den annars i läderklädde metalkillen valde att äntra scenen i skjorta, väst, keps och svarta jeans. Mycket snyggt var det, han är en stilig karl och en gudomligt bra metalsångare! Riktigt samma succe gjorde han inte i sin mix av Håkan Hellström, Östen me Resten och diverse andra trallvänliga popmusiker från tidigt 90-tal. Det fanns också en hint av Nordman med då det på scen också medverkade en nyckelharpa. Det blev ingen succe som sagt men roligt var det dock att han körde äkta hårdrocksposer till denna lättsmälta truddelutt.

Vi kan sammanfatta det som så att han kanske inte ska säga upp sig från Hammerfall innan han har hittat sin nisch utanför metalmusiken.Låten kommer med all säkerhet att hamna på Svensktoppen, så det blir ju kanske plåster på såren för den snöpliga sistaplatsen.

 

Sen dök dom fram, Swedish House wives  med låten(?) "On top of the world".

 Iförda förkläden och hembakat äntrade de scenen. Det påminde om en ohelig allians i formen av en reklamannons för SD och KD arm i arm. Husfruar med ett uppdrag att iförda förkläden sprida bilden av kvinnans plats i hemmet som en drömtillvaro, något vi alla borde eftersträva. Jag ryser läsare, jag ryser i min själ!!!  

Angående kläderna så verkar Falcon Crest inte vara den enda gamla tvserie som fått sitt klädförråd plundrat, även någon gammal superhjälteserie från 60-talet verkar ha fått släppa till kostymer. Kort, glittrigt och väldigt dålig passform. Djävulskt vidrigt fult. Något så fruktansvärt! Det enda som fattades var att Läderlappen, ja den gamla hederliga versionen med en småtjock gubbe i tighta trikåer över gubbmagen, hade dykt upp som bakgrundsdansare. Wonder Woman ringde, hon vill ha sina hot pants tillbaka Jenny.  

 

Eric Segerstedt och Tone Damli "Hello Good bye"

Makrame är visst inne igen med tanke på att Tone bar något slags fisknät i makrame. Hoppas det blev över till ett hårnät vilket hon lär ha behövt med den kjollängden. Tone kom inte bara i en obscen kostym, en matchande sugblick fick man med på köpet. Billigt och helt värdelöst, framförallt med tanke på att hon var väldigt snygg i ansiktet och sjöng bra.
Eric bar istället för fisknät skinnjacka, vit tshirt och en cool rockkillestil. Låten var en trevlig liten ballad, totalt intetsägande. Jag vet inte om fisknätet var ett försök att göra makrame modernt igen eller ett desperat försök att locka röster till detta mähä till sång men jag lutar ju åt det senare.

 

Louise Hoffsten  "Only the dead fish follow the stream"
Svart kostym med glitter, ganska ordinär tantklädsel. Trevlig bluesinspirerad låt. Den enda låten jag skulle känna igen om jag hörde den på radion.

 

Rikard Wolf  "En förlorad sommar"

Allsång till Vargen ylar i nattens skog gjorde detta till kvällens coolaste entre. Svart kostym, svart skjorta med vävda blommor. Lite viktorians gothkänsla. Vet inte om Rikard Wolf lajvar vampyr men jag kan inte tänka mig någon bättre.
Edith Piafdarr på rösten och svensk dikttradition i texten. Vackert. Skulle lätt kunna vara ledmotivet till en Colin Nutleyfilm men inte någon schlagervinnare direkt.

 

Sean Banan "Cobacabanana"
Eric Saades "Popular" går igenom hela låten, vilket var ett  grymt smart drag. Han känner sin publik den gode bananmannen, det vill säga dagisbarnen.
Scenkläderna var en orgie i neonfärger vilket råkar vara det absolut vidrigaste jag vet. Trots det blir jag inte ens hälften så upprörd som över husfruarnas musikantkjolar ( läs mus-i-kant) eftersom Sean gör en ploj och show av allt sitt artisteri, det SKA vara vulgärt och epilepsiframkallande. Husfruarna däremot har försökt se coola, unga och heta ut vilket bara blir patetiskt och hemskt. Riktigt hemskt.

Helt otroligt vidrigt men hatten av för den skickligaste affärsmannen av alla i melodifestivalen.