Ibland blir man lite extra trött på hur mycket dumma saker det finns i världen, till exempel forskning utan egentligt värde. På en kort tid har jag uppmärksammats på två forskningsämnen där jag känner att det egentligen inte finns någon gräns för idioti.
Det första exemplet är de helt HÄPNADSVÄCKANDE resultat, och håll i dig nu läsare, som visar att barn som bara sitter framför datorn och hänger blir TJOCKARE ÄN BARN SOM RÖR PÅ SIG!!! Ja läsare, jag vet! Visst är det rent utav obegripligt hur vi kunde existera innan denna kunskap nådde fram till vårt medvetande?!
Det andra exemplet är den forskning som kanadensiska forskare bedrivit inom området porrkonsumtion bland män. Eller snarare försökte bedriva eftersom man inte hittade någon motstående studiegrupp, dvs i Kanada finns det inga män som inte tittar på porr och därför kunde inte forskningen genomföras. Det var väl då för väl!
Tyvärr hann jag diskutera detta tillsammans med en grupp i mina ögon riktigt acceptabelt trevliga människor och hann därför tänka en del ganska genomtänkta saker innan jag skrev detta inlägg. Jag vet-det var dumt! Allt processande av tankar kring irriterande saker innan man skriver ner dem är dåligt, helt ogenomtänkt och fullt av förutfattade meningar ska det vara för att bli bra och roliga inlägg. Nåja, jag får göra det ändå.
Det stör mig något oerhört att man lägger tid och energi på sådan tramsforskning som den här, det stör mig något alldeles oerhört! Den förstnämnda kan jag väl ändå tycka ha ett visst värde om det handlar om folkhälsan och att jaga bort de tjocka barnen från datorn. Om inte annat för att internet kanske tar slut annars. Ja ja, de SÄGER att internet är en oändlig resurs men jag är skeptisk!( Visste jag hur man la in internet skulle jag göra det och stoppa det i frysen för att ha till senare men strunt i det nu.)
Exempel nummer två ställer jag mig dock HELT kallsinnig till. "Åh, en moralist!" tänker du nu. "Och säkert pryd och frigid också!" Jajamensan, iallafall den första är rätt svarar jag på det. Jag har inget emot att sexualitet existerar eller att människor har ett samliv. Jag har själv barn så jag HAR en uppfattning om hur barn blir till även om jag själv föredrar den viktorianska varianten där det räckte med att sitta på samma stol som en man för att befruktning skulle ske. Det var bättre förr helt enkelt.
Däremot har jag en hel del emot porrindustrin och den översexualisering som jag tycker drabbat vårt samhälle. Det är sextips hit och bästa ställningen dit, det går knappt ens läsa Hemmets Journal utan att få veta hur man bäst når Gpunkten!
Men snälla nån! Är lyckan i livet att veta hur man med hjälp av tandtråd och ett gem bygger sin egen massagestav? Och varför behöver vi forskning om mäns porrvanor?! Ja, kvinnors med för den delen. Jag har svårt att se att resultaten skulle leda fram till något som helst världsförbättrande. En av de tidigare nämnda kloka personerna jag samtalat med om frågan påpekade att det ur genusperspektiv kunde vara intressant att ta reda på vissa saker. Det håller jag faktiskt med om även om jag har svårt att tro att det var den goda avsikten bakom försöket. Snarare är jag, cynisk och elak som jag är, övertygad om att det inte ens existerat någon undersökning utan att allt är ett knep från en kanadensisk forskare som vill motivera sin rätt till snuskfilm för sin fru. "Alla andra gör det ju" får lite mer råg i ryggen om man kan slänga upp en lunta med falska forskningresultat på bordet, framförallt om forskningen visar att det inte gick att forska eftersom ALLA män tittar på porr.
Och du där nere i hörnet som drar åt dig luft för att föra fram argumentet att de som arbetar i porrbranschen gör det av egen fri vilja; håll käften! Jag har läst både Jenna Jamesons och Ron Jeremys självbiografier. Jag tror att de hade mått mycket bättre av att gå i terapi och välja sitt umgänge istället för att timme ut och in leka dopp i grytan i alla möjliga icke ergonomiska positioner.
För säkerhets skull rekommenderar jag alla att hålla sig borta från Kanada i fortsättningen. Det verkar vara ett land befolkat av sexgalningar och lögnaktiga forskare.
onsdag 18 juli 2012
måndag 16 juli 2012
Schindlers list del 2
Enligt ett FBinlägg, nej jag anser inte att det är en tillförlitlig källa till kunskap men sluta tänk på det nu för att inte förstöra det här, som delades av en vän har det kommit ett alldeles nytt förslag från regeringshåll. Eller nytt och nytt, jag TROR att det var ett land i Europa som använde sig rätt flitigt av detta från låt oss säga 1932 till 1945. Landet hade tidigare en president men ersattes en period av en Führer. Då försöket inte föll så väl ut har man idag en president igen.
I Sverige har vi en statsminister men det verkar inte hjälpa då förslaget lyder som följer: Att man ska registera alla fackligt anställda, alla homosexuella och sist men inte minst alla JUDAR!
Uppgifterna ska göras anonyma så att man inte kan identifiera någon person genom systemet och GIVETVIS ska man inte använda uppgifterna till något annat än forskning. Mon Dieu!
Jag hoppas INNERLIGT att den person som tänkt ut detta fantastiska förslag sparkas illa kvickt från sitt arbete och att alla andra människor som ska ställning till detta förslag skrattar rått och river det mitt itu! Ingen, INGEN vettig människa kan väl ha undgått mellankrigstidens fasor och hur man sakta men säkert ringade in fackligt anställda, homosexuella och personer av judisk härkomst? Åh, de koncentrerade sig även på Jehovas vittnen, romer, utvecklingsstörda och personer med svåra fysiska lyten, men vänta bara, det kommer!
Jag skulle väldigt gärna också vilja veta vilken slags forskning det är man tänkt sig att bedriva med dessa uppgifter! Varför finns det ett intresse av att veta specifika saker om just dessa grupper i samhället? Jag har svårt att se något som helst annat skäl än att man vill veta vilka de är och var de bor. Jag skulle också vilja se den person av judisk härkomst som glatt tackar ja till att registeras i ett register som regeringen har tillgång till för forskningssyfte.
"Goddag person av judisk härkomst! Vi i regeringen vill gärna få registera dina personuppgifter tillsammans med din härkomst i ett speciellt register för forskningssyfte. Vi kan också komma att vilja märka ditt pass bara lite lite sådär med ett fint rött J så att vi verkligen har koll på alla judar. I forskningssyfte sådär."
Så djävla dumt och osmakligt! FY!!!
I Sverige har vi en statsminister men det verkar inte hjälpa då förslaget lyder som följer: Att man ska registera alla fackligt anställda, alla homosexuella och sist men inte minst alla JUDAR!
Uppgifterna ska göras anonyma så att man inte kan identifiera någon person genom systemet och GIVETVIS ska man inte använda uppgifterna till något annat än forskning. Mon Dieu!
Jag hoppas INNERLIGT att den person som tänkt ut detta fantastiska förslag sparkas illa kvickt från sitt arbete och att alla andra människor som ska ställning till detta förslag skrattar rått och river det mitt itu! Ingen, INGEN vettig människa kan väl ha undgått mellankrigstidens fasor och hur man sakta men säkert ringade in fackligt anställda, homosexuella och personer av judisk härkomst? Åh, de koncentrerade sig även på Jehovas vittnen, romer, utvecklingsstörda och personer med svåra fysiska lyten, men vänta bara, det kommer!
Jag skulle väldigt gärna också vilja veta vilken slags forskning det är man tänkt sig att bedriva med dessa uppgifter! Varför finns det ett intresse av att veta specifika saker om just dessa grupper i samhället? Jag har svårt att se något som helst annat skäl än att man vill veta vilka de är och var de bor. Jag skulle också vilja se den person av judisk härkomst som glatt tackar ja till att registeras i ett register som regeringen har tillgång till för forskningssyfte.
"Goddag person av judisk härkomst! Vi i regeringen vill gärna få registera dina personuppgifter tillsammans med din härkomst i ett speciellt register för forskningssyfte. Vi kan också komma att vilja märka ditt pass bara lite lite sådär med ett fint rött J så att vi verkligen har koll på alla judar. I forskningssyfte sådär."
Så djävla dumt och osmakligt! FY!!!
söndag 15 juli 2012
Dressed for sucess-eller som ett tvåöresluder?
Besökte under den gågna veckan en marknad av modell större. Allt fanns på plats som en marknad behöver, dvs nasare av alla sorter och slag, ledsna och griniga barn, milslånga köer till bankomater och toaletter och sist men inte minst de icke folkvana hundarna som vissa människor envisas med att släpa med sig. Men det var inte det enda som var på plats.
I vimlet stöter jag och min för livet tilltänkte ihop med ett gäng ungdomar. Då mitt yrke kräver en tät kontakt med den specifika åldersgruppen hyser jag en naturlig och självbevarande misstro mot dem men i semestertider kan även fan bli religiös och jag något mer vänligt sinnad. Därför lät jag blicken vänligt svepa över unghopen, som förstås gick i bredd för att maximera omaket för mötande, och kände hur den avslappnade semesterattityden sveptes bort som en liten intet ont anande semesterort i Asien när tsunamin slår till.
Med is i blick granskade jag den uppenbarelse som kom emot mig. Det var en ung dam med gott hull vilket syntes väldigt väl då det uppenbarligen alldeles för trånga linnet inte alls var smickrande för den unga damens kroppsform. Snarare var det så att vartenda gram överflödigt kroppsfett väl exponerades. Det var inte det enda som exponerades kan jag tala om.
Jag antar att den unga damen någongång längs vägen fått höra att killar gillar tjejer med stora bröst. Gärna också om de visar upp dem så mycket som möjligt. På grund av olika omständigheter som jag inte känner till verkar den unga damen i fråga inte ha tillräckligt med självrespekt för att inte lyssna på det. Det som i bystform därför kunde återfinnas vara fäst vid hennes kropp hade därför tryckts ihop, tryckts upp och sedan, på grund av bysthållarens felaktiga storlek, tryckts ut. Linnets urringning slutade en bra bit ner på bh:n varpå man alltså, vare sig man ville det eller ej, möttes av två bröst på väg ut.
Eftersom jag inte känner den unga damen har jag som sagt ingen aning om vilka tankar som färdades genom hennes huvud när hon den innevarande morgonen klädde på sig. Men jag kan lägga min hand på en för mig helig bok och svära på att tankarna inte handlade om respekten för det egna jaget eller att det är viktigt att vara omtyckt för sin person och inte för de kroppsdelar man exponerar för kreti och pleti. Ännu mer intressant skulle vara att veta hur hennes föräldrar tänkte.
Jag har inget emot att kvinnor tar sig rätten att klä sig i tighta kläder om de är överviktiga eller väljer att visa upp sina behag. Däremot har jag något emot att unga kvinnor väljer, eller TROR sig välja själv, att klä sig som billiga och skabbiga horor. Jag tycker att en ung kvinna förtjänar en bättre självrespekt. Det vi vuxna kan göra för att hjälpa till är att älska våra barn, säga till grannens döttrar att de är fina som de är och i största allmänhet ta avstånd från onödig och sexualiserad reklam som riktar sig mot tonårstjejer. Om inte det hjälper föreslår jag att vi alla tar ansvar och låser in våra döttrar så länge de envisas med att vilja klä sig som luder.
I vimlet stöter jag och min för livet tilltänkte ihop med ett gäng ungdomar. Då mitt yrke kräver en tät kontakt med den specifika åldersgruppen hyser jag en naturlig och självbevarande misstro mot dem men i semestertider kan även fan bli religiös och jag något mer vänligt sinnad. Därför lät jag blicken vänligt svepa över unghopen, som förstås gick i bredd för att maximera omaket för mötande, och kände hur den avslappnade semesterattityden sveptes bort som en liten intet ont anande semesterort i Asien när tsunamin slår till.
Med is i blick granskade jag den uppenbarelse som kom emot mig. Det var en ung dam med gott hull vilket syntes väldigt väl då det uppenbarligen alldeles för trånga linnet inte alls var smickrande för den unga damens kroppsform. Snarare var det så att vartenda gram överflödigt kroppsfett väl exponerades. Det var inte det enda som exponerades kan jag tala om.
Jag antar att den unga damen någongång längs vägen fått höra att killar gillar tjejer med stora bröst. Gärna också om de visar upp dem så mycket som möjligt. På grund av olika omständigheter som jag inte känner till verkar den unga damen i fråga inte ha tillräckligt med självrespekt för att inte lyssna på det. Det som i bystform därför kunde återfinnas vara fäst vid hennes kropp hade därför tryckts ihop, tryckts upp och sedan, på grund av bysthållarens felaktiga storlek, tryckts ut. Linnets urringning slutade en bra bit ner på bh:n varpå man alltså, vare sig man ville det eller ej, möttes av två bröst på väg ut.
Eftersom jag inte känner den unga damen har jag som sagt ingen aning om vilka tankar som färdades genom hennes huvud när hon den innevarande morgonen klädde på sig. Men jag kan lägga min hand på en för mig helig bok och svära på att tankarna inte handlade om respekten för det egna jaget eller att det är viktigt att vara omtyckt för sin person och inte för de kroppsdelar man exponerar för kreti och pleti. Ännu mer intressant skulle vara att veta hur hennes föräldrar tänkte.
Jag har inget emot att kvinnor tar sig rätten att klä sig i tighta kläder om de är överviktiga eller väljer att visa upp sina behag. Däremot har jag något emot att unga kvinnor väljer, eller TROR sig välja själv, att klä sig som billiga och skabbiga horor. Jag tycker att en ung kvinna förtjänar en bättre självrespekt. Det vi vuxna kan göra för att hjälpa till är att älska våra barn, säga till grannens döttrar att de är fina som de är och i största allmänhet ta avstånd från onödig och sexualiserad reklam som riktar sig mot tonårstjejer. Om inte det hjälper föreslår jag att vi alla tar ansvar och låser in våra döttrar så länge de envisas med att vilja klä sig som luder.
Klämmigt värre!
Usch vilken hemsk sommar detta är då frekvensen av saker att irritera sig på verkar låg om man ska tro min inläggstakt! Sanningen att säga har jag varit fullt upptagen med min trädgård där jag trivs nästan oanständigt väl. Funderar på att förstöra den bara för att ilskna till men antar att hösten kommer att sköta den saken väldigt väl ändå.
Nåja, nu över till väsentligheterna!
Läser i tidningen om en kvinna som besökt ett hotell i en grannkommun och där fastnade med handen i en bäddsoffa. Hon fastnade rentuav så väl att räddningstjänsten fick rycka in och flisa sönder soffan som VÄGRADE släppa sitt grepp om kvinnans hand trots idoga försök från både kvinnan, familjemedlemmars och hotellpersonalens sida.
"Det var väl inte så farligt" tänker du nu, tolerante och vidsynte läsare, "Hur kan du vredgas över en stackars kvinna med handen i kläm?"
Jo, det kan jag efter att ha läst reportaget som berättar att kvinnan efter omständigheterna mår väl men fortfarande är CHOCKAD över det inträffade och också påpekar att det kunnat gå RIKTIGT illa om hon haft småbarn med sig istället för som det verkar relativt stora sådana.
Men hallå!
Du fastnade med handen i en bäddsoffa! Det är inte direkt så att du låg fastklämd i ett bilvrak någonstans i ett bergsmassiv utan hopp om räddning och med den enda överlevnadsmöjligheten att börja dinera på dina barn! Jag kan också lova dig att räddningen kommit bra mycket fortare om du haft små barn med dig då de har en tendens att börja skrika och gråta om något otäckt händer. Jag TROR att en mamma som sitter fast i en bäddsoffa mitt i natten är en sådan händelse som skulle få vilket småbarn som helst att ge hals och tillkalla omvärldens uppmärksamhet! För övrigt satt du fast med handen, inte halsen. Det bör alltså ha varit fullt möjligt att skrika på hjälp. Enligt artikeln finns det ungefär 4000 gäster i byggnaden under säsongen och någon av dem BÖR ha bott där samtidigt som du!
Jag negligerar inte denna kvinnas obehagliga upplevelse, jag förstår att det framförallt gjorde väldigt ont. Däremot kan det aldrig någonsin ha funnits ens minsta tanke på att hon aldrig skulle komma loss eller inte överleva händelsen, det begriper man väl ändå utifrån omständigheterna? Och gjorde det ändå det så bör personen ifråga fundera igenom om detta hennes sinne för överdriven dramatik inte borde få utlopp någon annanstans än i en lokaltidning där hon mest framstår som smått hysterisk och löjlig. Till skillnad från er undertecknade som ALDRIG någonsin skulle överdriva eller ta ut svängarna för att markera sina åsikter. Glad sommar!
Nåja, nu över till väsentligheterna!
Läser i tidningen om en kvinna som besökt ett hotell i en grannkommun och där fastnade med handen i en bäddsoffa. Hon fastnade rentuav så väl att räddningstjänsten fick rycka in och flisa sönder soffan som VÄGRADE släppa sitt grepp om kvinnans hand trots idoga försök från både kvinnan, familjemedlemmars och hotellpersonalens sida.
"Det var väl inte så farligt" tänker du nu, tolerante och vidsynte läsare, "Hur kan du vredgas över en stackars kvinna med handen i kläm?"
Jo, det kan jag efter att ha läst reportaget som berättar att kvinnan efter omständigheterna mår väl men fortfarande är CHOCKAD över det inträffade och också påpekar att det kunnat gå RIKTIGT illa om hon haft småbarn med sig istället för som det verkar relativt stora sådana.
Men hallå!
Du fastnade med handen i en bäddsoffa! Det är inte direkt så att du låg fastklämd i ett bilvrak någonstans i ett bergsmassiv utan hopp om räddning och med den enda överlevnadsmöjligheten att börja dinera på dina barn! Jag kan också lova dig att räddningen kommit bra mycket fortare om du haft små barn med dig då de har en tendens att börja skrika och gråta om något otäckt händer. Jag TROR att en mamma som sitter fast i en bäddsoffa mitt i natten är en sådan händelse som skulle få vilket småbarn som helst att ge hals och tillkalla omvärldens uppmärksamhet! För övrigt satt du fast med handen, inte halsen. Det bör alltså ha varit fullt möjligt att skrika på hjälp. Enligt artikeln finns det ungefär 4000 gäster i byggnaden under säsongen och någon av dem BÖR ha bott där samtidigt som du!
Jag negligerar inte denna kvinnas obehagliga upplevelse, jag förstår att det framförallt gjorde väldigt ont. Däremot kan det aldrig någonsin ha funnits ens minsta tanke på att hon aldrig skulle komma loss eller inte överleva händelsen, det begriper man väl ändå utifrån omständigheterna? Och gjorde det ändå det så bör personen ifråga fundera igenom om detta hennes sinne för överdriven dramatik inte borde få utlopp någon annanstans än i en lokaltidning där hon mest framstår som smått hysterisk och löjlig. Till skillnad från er undertecknade som ALDRIG någonsin skulle överdriva eller ta ut svängarna för att markera sina åsikter. Glad sommar!
fredag 25 maj 2012
The bitch is back!
Hej och hå jungman Jansson och alla andra, ni trodde kanske att jag var uträknad som spridare av elakheter och dålig stämning? Då trodde ni fel.
En tröttsam vår går mot sitt slut och så tröttsam har den varit att jag inte orkat formulera mig skriftligt kring allt mitt missnöje utan istället bara samlat på mig stoff till kommande utläggningar. Vi börjar med ett högaktuellt ämne; våldet i den svenska skolan.
Tingsrätten i Gällivare finner nämligen att en lärare som utsatts för våld av en elev inte ska ha något skadestånd eftersom man som lärare är att likställa med poliser och ordningsvakter på så vis att arbetet innebär en ökad risk för våld. Jaså minsann säger jag, jaså?!
Mig veterligt står inte det på mitt anställningsbevis, det informeras inte om detta när man söker arbete, det nämns inte under utbildningen och absolut inte i ansökningshandlingarna till universitetet.
"Vill du jobba med människor och utbildning, brinner du för barn och ungas utveckling" osv osv är vanliga formuleringar, inte :"Vill du uppleva hur det känns att bli skallad i ansiktet när du försöker hjälpa elever att böja verb".
Jag misstänker att Gällivare kommun kommer att ha svårt att rekrytera efter detta vilket de nog redan har med tanke på den geografiska placeringen. Grattis Gällivare och SKYLL ER SJÄLV!
De flesta människor jag möter uttrycker samma sak; "Hur kan du jobba i skolan, och med tonåringar, det skulle jag ALDRIG klara/göra/orka med." Det är faktiskt en fråga jag själv börjat ställa mig allt oftare den senaste tiden. Det jag ska göra på mitt arbete är följande: Planera och bedriva undervisning, kalla till och genomföra utvecklingssamtal, meddela vårdnadshavare om skolgången inte fungerar, skriva omdömen och sätta betyg. Viss rasttillsyn ingår också i tjänsten. Åh, givetvis ska jag också bedöma elevernas arbete och ge feedback på det utförda.
Det låter väl rätt hanterbart och trevligt?
Hur i hela friden kommer det sig så att jag finner mig själv göra följande i ganska stor utsträckning:
Lära ut hut och hyfs i alla möjliga situationer, förklara varför man inte får mobba andra, kräva att elever ska närvara i undervisningen, ge ut komplettering på komplettering på komplettering till elever som inte gjort/misslyckats/vill göra saker, diskutera med föräldrar om varför just deras gulleplutt inte kan få bara de uppgifter som gulleplutten vill göra, diskutera med föräldrar om varför det är olämpligt att minderåriga röker eller själva bestämma när de ska gå till skolan, sitta på möte efter möte efter möte med elever som inte tänkt lägga två strån i kors för att lyckas med skolan och få skäll av föräldrar för att deras barn misslyckas när de själva uppenbarligen misslyckats med att fostra in minsta ryggrad och uthållighet i tidigare nämnda barn, utreda läs och skrivproblem,utreda neuropsykiatriska funktionshinder, diskutera med socialtjänst och barn och ungdomspsykiatri som gärna kräver en djävla massa men vägrar att samarbeta tillbaka, hålla koll på att eleverna äter i matsalen, bråka med elever som vill ha på sig mössan och surfa på mobilen på lektionstid, maila hem läxor, prov och skostorlek så att de inte glömmer det, skriva ungefär en TRILJARD papper som alla syftar till att skolan inte ska kunna bli stämd på pengar om någon elev får för sig att göra det, fylla i papper som ledningen kastar ut med jämna mellanrum som egentligen ska fyllas i av ledningen själv och slutligen arbeta kvällar, helger OCH lov för att ha en chans att bedriva den där undervisningen som jag nämnde i början.
Och nu, nu ska jag dessutom räkna med att få stryk och inte känna mig upprörd över det eftersom det ingår i riskerna med mitt arbete?! Ursäkta mig, men hade jag velat vara aggressiv och hamna i otäcka situationer hade jag väl inte slösat en massa tid och pengar på en utbildning utan istället blivit gängledare eller något annat kriminellt kopplat? Då hade jag dessutom sluppit studieskulder och säkerligen haft en betydligt högre inkomst än idag.
Fy fan säger jag, fy fan!
En tröttsam vår går mot sitt slut och så tröttsam har den varit att jag inte orkat formulera mig skriftligt kring allt mitt missnöje utan istället bara samlat på mig stoff till kommande utläggningar. Vi börjar med ett högaktuellt ämne; våldet i den svenska skolan.
Tingsrätten i Gällivare finner nämligen att en lärare som utsatts för våld av en elev inte ska ha något skadestånd eftersom man som lärare är att likställa med poliser och ordningsvakter på så vis att arbetet innebär en ökad risk för våld. Jaså minsann säger jag, jaså?!
Mig veterligt står inte det på mitt anställningsbevis, det informeras inte om detta när man söker arbete, det nämns inte under utbildningen och absolut inte i ansökningshandlingarna till universitetet.
"Vill du jobba med människor och utbildning, brinner du för barn och ungas utveckling" osv osv är vanliga formuleringar, inte :"Vill du uppleva hur det känns att bli skallad i ansiktet när du försöker hjälpa elever att böja verb".
Jag misstänker att Gällivare kommun kommer att ha svårt att rekrytera efter detta vilket de nog redan har med tanke på den geografiska placeringen. Grattis Gällivare och SKYLL ER SJÄLV!
De flesta människor jag möter uttrycker samma sak; "Hur kan du jobba i skolan, och med tonåringar, det skulle jag ALDRIG klara/göra/orka med." Det är faktiskt en fråga jag själv börjat ställa mig allt oftare den senaste tiden. Det jag ska göra på mitt arbete är följande: Planera och bedriva undervisning, kalla till och genomföra utvecklingssamtal, meddela vårdnadshavare om skolgången inte fungerar, skriva omdömen och sätta betyg. Viss rasttillsyn ingår också i tjänsten. Åh, givetvis ska jag också bedöma elevernas arbete och ge feedback på det utförda.
Det låter väl rätt hanterbart och trevligt?
Hur i hela friden kommer det sig så att jag finner mig själv göra följande i ganska stor utsträckning:
Lära ut hut och hyfs i alla möjliga situationer, förklara varför man inte får mobba andra, kräva att elever ska närvara i undervisningen, ge ut komplettering på komplettering på komplettering till elever som inte gjort/misslyckats/vill göra saker, diskutera med föräldrar om varför just deras gulleplutt inte kan få bara de uppgifter som gulleplutten vill göra, diskutera med föräldrar om varför det är olämpligt att minderåriga röker eller själva bestämma när de ska gå till skolan, sitta på möte efter möte efter möte med elever som inte tänkt lägga två strån i kors för att lyckas med skolan och få skäll av föräldrar för att deras barn misslyckas när de själva uppenbarligen misslyckats med att fostra in minsta ryggrad och uthållighet i tidigare nämnda barn, utreda läs och skrivproblem,utreda neuropsykiatriska funktionshinder, diskutera med socialtjänst och barn och ungdomspsykiatri som gärna kräver en djävla massa men vägrar att samarbeta tillbaka, hålla koll på att eleverna äter i matsalen, bråka med elever som vill ha på sig mössan och surfa på mobilen på lektionstid, maila hem läxor, prov och skostorlek så att de inte glömmer det, skriva ungefär en TRILJARD papper som alla syftar till att skolan inte ska kunna bli stämd på pengar om någon elev får för sig att göra det, fylla i papper som ledningen kastar ut med jämna mellanrum som egentligen ska fyllas i av ledningen själv och slutligen arbeta kvällar, helger OCH lov för att ha en chans att bedriva den där undervisningen som jag nämnde i början.
Och nu, nu ska jag dessutom räkna med att få stryk och inte känna mig upprörd över det eftersom det ingår i riskerna med mitt arbete?! Ursäkta mig, men hade jag velat vara aggressiv och hamna i otäcka situationer hade jag väl inte slösat en massa tid och pengar på en utbildning utan istället blivit gängledare eller något annat kriminellt kopplat? Då hade jag dessutom sluppit studieskulder och säkerligen haft en betydligt högre inkomst än idag.
Fy fan säger jag, fy fan!
fredag 20 april 2012
Ställ böckerna i bokvagnen för återlämning
I dagens lokaltidning fanns en i sanning mycket underhållande insändare. Skribenten menade att det å det snaraste borde plockas pengar från skola och social omsorg för att kunna se till att landets bibliotek håller öppet 365 dagar om året. Varför? Jo, biblioteken är en sådan knutpunkt för ensamma utstötta själar och gör en sådan insats för att förgylla dessa människors liv att de alltid borde ha tillgång till detta stöd.
Åhå; inte visste jag att bibliotekarieutbildningen innehöll sådana utbildningsmoment som jag normalt sett förväntar mig på ,tja, låt oss säga utbildningsplatser för arbete inom socialt arbete, psykiatri och diakoni?
Jag hade någon slags föreställning, efter att ha samtalat med en mig närstående person som utbildat sig inom yrket, att det till största del handlar om att lära sig sortera böcker i avancerade system och ställa upp dem i hyllorna. Ett visst mått av litteraturstudier lär också ingå. Social kompetens verkar dock vara en valbar kurs med tanke på en del av de märkliga filurer jag stött på genom. Nåja, det var bara ett litet sidospår!
Jag har en känsla av att det nu sitter en del snyftande personer framför skärmen och undrar varför jag hatar bibliotek, dess arbetare och folkbildning i största allmänhet? Mitt svar på detta är: Nej, det gör jag verkligen inte! Min beundran för de som viger sitt liv åt att arbeta i folkbildningens namn är enorm och jag uppskattar verkligen den samhällsservice som de kommunala biblioteken är. Däremot så ser jag ingen rim och reson i att det skulle plockas pengar från skola och omsorg för att bibliotekarier året runt ska hålla öppet för de stackars ensamma själar som finns i vårt land. Inte för att jag inte bryr mig om de ensamma själarna, jag har många åsikter om hur vårt samhälle sätter en del på undantag. Men det är väl i himlens namn inte försvarbart att plocka pengar från verksamheter som arbetar för att människor inte ska BLI ensamma och utstötta och hänga på biblioteken för att man är så rädd för att gå hem till en bostad som ekar så tomt?!
Vidare frågar jag mig hur skribenten tänkt sig fortsättningen, om vi nu ponerar att beslutsfattare skulle gå med på detta. Ska biblioteken då ta över delar av ansvaret som bärs av skola och social omsorg? Ska bibliotekarierna hålla utvecklingssamtal och besluta om försörjningsstöd? Blir det till biblioteket man går om man behöver extra stöd i skolan eller är så fattig att man behöver hjälp från samhället att laga sina tänder? Är tanken att man med böckernas hjälp ska lära sig hur man lagar sina egna tänder? Eller?
Kort sagt; jag har ingenting emot bibliotek och deras anställda. Men att ökade öppettider, dessutom på bekostnad av andra verksamheter, skulle vara lösningen på problemet med de människor som tyvärr lever på vårt lands skuggsida är befängd. Tanken är så befängd att jag nästan inte ens begriper hur skribenten kunde förmå sig att skriva ner den på papper och skicka in den till min lokaltidning. Efter att ha konsulterat min närstående biblioteksexpert har jag dock förstått att det i vårt avlånga land finns en mängd biblioteksanställda som tror sig vara lösningen på allt som är fel i världen, och då menar jag ALLT. Om folk bara läste mer böcker skulle allt lösa sig helt enkelt. Åhå. Men då vill det till att det finns pedagoger i vår svenska skola som kan lära eleverna att läsa såpass att de klarar av att ta sig igenom en bok.
Tänk på det ni!
Åhå; inte visste jag att bibliotekarieutbildningen innehöll sådana utbildningsmoment som jag normalt sett förväntar mig på ,tja, låt oss säga utbildningsplatser för arbete inom socialt arbete, psykiatri och diakoni?
Jag hade någon slags föreställning, efter att ha samtalat med en mig närstående person som utbildat sig inom yrket, att det till största del handlar om att lära sig sortera böcker i avancerade system och ställa upp dem i hyllorna. Ett visst mått av litteraturstudier lär också ingå. Social kompetens verkar dock vara en valbar kurs med tanke på en del av de märkliga filurer jag stött på genom. Nåja, det var bara ett litet sidospår!
Jag har en känsla av att det nu sitter en del snyftande personer framför skärmen och undrar varför jag hatar bibliotek, dess arbetare och folkbildning i största allmänhet? Mitt svar på detta är: Nej, det gör jag verkligen inte! Min beundran för de som viger sitt liv åt att arbeta i folkbildningens namn är enorm och jag uppskattar verkligen den samhällsservice som de kommunala biblioteken är. Däremot så ser jag ingen rim och reson i att det skulle plockas pengar från skola och omsorg för att bibliotekarier året runt ska hålla öppet för de stackars ensamma själar som finns i vårt land. Inte för att jag inte bryr mig om de ensamma själarna, jag har många åsikter om hur vårt samhälle sätter en del på undantag. Men det är väl i himlens namn inte försvarbart att plocka pengar från verksamheter som arbetar för att människor inte ska BLI ensamma och utstötta och hänga på biblioteken för att man är så rädd för att gå hem till en bostad som ekar så tomt?!
Vidare frågar jag mig hur skribenten tänkt sig fortsättningen, om vi nu ponerar att beslutsfattare skulle gå med på detta. Ska biblioteken då ta över delar av ansvaret som bärs av skola och social omsorg? Ska bibliotekarierna hålla utvecklingssamtal och besluta om försörjningsstöd? Blir det till biblioteket man går om man behöver extra stöd i skolan eller är så fattig att man behöver hjälp från samhället att laga sina tänder? Är tanken att man med böckernas hjälp ska lära sig hur man lagar sina egna tänder? Eller?
Kort sagt; jag har ingenting emot bibliotek och deras anställda. Men att ökade öppettider, dessutom på bekostnad av andra verksamheter, skulle vara lösningen på problemet med de människor som tyvärr lever på vårt lands skuggsida är befängd. Tanken är så befängd att jag nästan inte ens begriper hur skribenten kunde förmå sig att skriva ner den på papper och skicka in den till min lokaltidning. Efter att ha konsulterat min närstående biblioteksexpert har jag dock förstått att det i vårt avlånga land finns en mängd biblioteksanställda som tror sig vara lösningen på allt som är fel i världen, och då menar jag ALLT. Om folk bara läste mer böcker skulle allt lösa sig helt enkelt. Åhå. Men då vill det till att det finns pedagoger i vår svenska skola som kan lära eleverna att läsa såpass att de klarar av att ta sig igenom en bok.
Tänk på det ni!
tisdag 3 april 2012
Jag köpte min kärlek för pengar....
...fast det var ju inte helt sant. Det var en samlingsskiva av Bo Kaspers orkester för 39 kronor. Som den kloke läsaren förstår så var jag EB (efter branden) helt i avsaknad av inspelad musik. Tre år senare tyckte jag väl på något vis att det var dags att göra slag i saken och inhandlade därför denna truddeluttskiva i samband med ett besök på en månglarsida för musik, film och allsköns krafs som den moderna människan behöver.
Skivan anlände i god ordning och placerades i den för musik avsedda spelaren som sedan försattes i spelläge. När de första tonerna fyllde rummet fylldes jag också av minnen och känslor från länge länge sedan. Bo Kaspers har troget följt mig genom livet och under en period hade jag turen att ett flertal gånger få se dem live. Vid den tiden var jag i tjugoårsåldern och levde således ett helt annat liv än nu.
Plötsligt önskade jag att jag skulle stå ute i en norrländsk sommarnatt med Bo Kasper framför mig på en scen, omgiven av en lycklig festivalpublik. Mitt då midjelånga hår skulle värma min rygg som började kännas kall efter en kväll iklädd en svart klänning med pärlbroderier. Livet skulle vara så enkelt i den stunden, ingenting är viktigt annat än musiken som kommer emot mig. Mina vänner skulle stå runt mig, några i mer vingligt skick än andra. Själv är jag mer rusig av lycka än vin och i den stunden är allting möjligt och livet en evighet, fångad i denna sekund. Åh ljuva ungdom!
Skakad över insikten vilket sentimentalt fjanteri jag höll på med örfilade jag sedan upp mig själv mentalt och placerade mig sedan i minnet för att reda ut hur det egentligen var och hur det skulle vara idag.
1. Jag skulle vara ytterst irriterad över att folk inte kan stå still utan knuffas hela tiden.
2. Varför i helvete har jag på mig skor som har klack?! Helt värdelöst att gå omkring i en hel kväll! GUD vad jag har ont i fötterna!
3. Har jag verkligen ingen hårsnodd i väskan? Det utsläppta håret är verkligen i vägen!
4. Men vad tänkte jag när jag tog på mig denna tunna klänning i syntet? Det är klart att jag fryser som en hund, klockan är halv två på natten och jag har ingen jacka! Och usch vad den skaver! För övrigt har jag oroat mig hela kvällen över om jag ser fet ut i den eller inte. Mitt 34åriga jag säger skoningslöst: "Ja".
5. Usch så högt de spelar!
6. Om inte personen som tydligen är min dåvarande sambo slutar hänga över mig för att han är så full att han knappt vet vad han heter kommer jag att ge honom en snyting! Sätt dig på en bänk, inte på mig! Och sluta för fan tjata om att vi ska gå hem, jag ser på mitt favoritband!
7. Jag har skavsår. Såklart har jag det, väljer man att gå omkring en hel kväll i hemska skor med klack som man knappt haft på sig tidigare får man såklart skavsår!
8. Nej, nu är det allt dags att gå hem och sova. Efterfest? Är du inte klok?! Vi ska hem!!!
Nej, då var då och nu är nu. Vilken tur!
Skivan anlände i god ordning och placerades i den för musik avsedda spelaren som sedan försattes i spelläge. När de första tonerna fyllde rummet fylldes jag också av minnen och känslor från länge länge sedan. Bo Kaspers har troget följt mig genom livet och under en period hade jag turen att ett flertal gånger få se dem live. Vid den tiden var jag i tjugoårsåldern och levde således ett helt annat liv än nu.
Plötsligt önskade jag att jag skulle stå ute i en norrländsk sommarnatt med Bo Kasper framför mig på en scen, omgiven av en lycklig festivalpublik. Mitt då midjelånga hår skulle värma min rygg som började kännas kall efter en kväll iklädd en svart klänning med pärlbroderier. Livet skulle vara så enkelt i den stunden, ingenting är viktigt annat än musiken som kommer emot mig. Mina vänner skulle stå runt mig, några i mer vingligt skick än andra. Själv är jag mer rusig av lycka än vin och i den stunden är allting möjligt och livet en evighet, fångad i denna sekund. Åh ljuva ungdom!
Skakad över insikten vilket sentimentalt fjanteri jag höll på med örfilade jag sedan upp mig själv mentalt och placerade mig sedan i minnet för att reda ut hur det egentligen var och hur det skulle vara idag.
1. Jag skulle vara ytterst irriterad över att folk inte kan stå still utan knuffas hela tiden.
2. Varför i helvete har jag på mig skor som har klack?! Helt värdelöst att gå omkring i en hel kväll! GUD vad jag har ont i fötterna!
3. Har jag verkligen ingen hårsnodd i väskan? Det utsläppta håret är verkligen i vägen!
4. Men vad tänkte jag när jag tog på mig denna tunna klänning i syntet? Det är klart att jag fryser som en hund, klockan är halv två på natten och jag har ingen jacka! Och usch vad den skaver! För övrigt har jag oroat mig hela kvällen över om jag ser fet ut i den eller inte. Mitt 34åriga jag säger skoningslöst: "Ja".
5. Usch så högt de spelar!
6. Om inte personen som tydligen är min dåvarande sambo slutar hänga över mig för att han är så full att han knappt vet vad han heter kommer jag att ge honom en snyting! Sätt dig på en bänk, inte på mig! Och sluta för fan tjata om att vi ska gå hem, jag ser på mitt favoritband!
7. Jag har skavsår. Såklart har jag det, väljer man att gå omkring en hel kväll i hemska skor med klack som man knappt haft på sig tidigare får man såklart skavsår!
8. Nej, nu är det allt dags att gå hem och sova. Efterfest? Är du inte klok?! Vi ska hem!!!
Nej, då var då och nu är nu. Vilken tur!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)