Alltså, det här med avslappningsövningar, jag vet inte. De som följt mina tidigare inlägg har nog en rätt klar ide om vad jag anser om mindfullness och annat trams, att det är precis just trams. När fan blir gammal så blir han dock enligt det gamla ordspråket religiös vilket jag egentligen skulle vilja ha lite mer belägg för innan jag anser det vara sant men låt gå då. Andemeningen är väl ungefär att man med ålder och erfarenhet kan inse att saker och ting förändras, så och en själv, varpå attityder och åsikter byts ut. Och det är klart. När jag var tretton år gammal ansåg jag att höjden av lycka vore att gifta sig med basisten i Guns n Roses, en åsikt jag idag inte delar med mig själv. Det finns nog faktiskt få saker som verkar vara så uppenbart en dålig ide då jag inte är någon större vän av vuxna män i spandex, pudelkrulligt hår, fest dygnet runt och knark. En för djävla ful leopardmönstrad cowboyhatt vill jag också minnas att han hade varpå jag ryser av obehag!
Nåväl. För att blidka alla de som påstår sig veta något om stressrelaterade sjukdomar har jag fallit till föga och bestämt mig för att i vart fall ge detta med avslappning en chans. Jag har tidigare prövat på kristen djupmeditation vilket jag uppskattat men det är inte riktigt samma sak då meditation är en tyst historia som man sköter för sig själv, utan en slääääääääääpig mysko röst som säger i mitt tycke ofantligt töntiga saker som "känn hur universum öppnar sin oändlighet för dig i ditt sökande efter sanning och frid." Jag är på intet vis en oandlig människa, snarare tvärt om, men denna min andlighet krockar ofta ytterst brutalt med min cyniska och vrånga syn på hur världen och människan egentligen fungerar. Det krävs därför en djup koncentration och extremt korta tyglar på mig själv för att ta det hela på allvar och inte i bakhuvdet gyckla kring allt den stackars inläsaren säger. Det och en total blockering av allt vad fantasi heter. För där har vi nästa problem, min livliga fantasi.
Det såkallade "nätet" som i internet fast på svenska, visade sig innehålla mängder av avslappningsövningar. Det var ju trevligt, gratis är gott och det är bra med lätttillgänglighet, i vart fall för mig som annars med lätthet skulle slinka undan med argumenten att det är dyrt och omständigt. Efter en del letande hittade jag så en övning som sade sig handla om min inre kraftkälla. Den visade sig representeras av en flod med en varm sandstrand och en vacker horisont. Efter att ha stått och djupandats vid floden skulle jag, enligt inläsaren, nu kliva ner i floden och låta mig stärkas av min egen inre kraft. Ja, det skulle ju ha varit trevligt, om det inte vore för det faktum att jag VET att floder återfinns utomlands liksom värme av den magnitud inläsaren beskrev och det betyder att jag alltså står på en strand i något utrikiskt land och det han vill är att jag ska kliva ner i ett vatten som mest troligt innehåller pirayor och krokodiler. Skulle inte tro det va. För att ändå göra det man förväntades göra klev jag i sinnet ner men spanade hela tiden oroligt omkring mig för att leta efter tecken på oförklarliga vattenrörelser. Det var inte riktigt så jag tror att de hade tänkt sig det hela faktiskt.
Nästa övning skulle istället placera mig i min inre trädgård, en plats som jag antar är någon slags korsning mellan Edens lustgård och Nangijala. Jag gillar verkligen trädgårdar och anser det vara höjden av terapi så detta verkade i mina ögon mer lovande. Men. I ett hörn av denna min trädgård så skulle det finnas ett stort och gammalt träd som skulle representera universums visdom eller något sådant. På beskrivningen så lät det inte direkt som en tall eller en gran och då finns det faktiskt inte något sådant här där jag bor. Efter att ha djupandats vid trädet som jag lät vara lite sådär odefinerbart för sinnesfridens skull uppmanades jag plötsligt att bege mig till den skuggiga delen av trädgården. Den skuggiga delen? Det sa han minsann inget om från början så nu var jag ju tvungen att designa om hela den förbannade tilltänkta trädgården på tre sekunder varpå den inte alls såg ut som jag ville! Inte nog med det, jag kunde också mycket tydligt höra ljudet av porlande vatten men inga anvisningar om detta härrörde från en fontän, en damm eller någon slags bäck som skulle porla genom min trädgård. Det var faktiskt inte det minsta avstressande att behöva komma fram till hur den där trädgården såg ut!
Nja, som sagt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om avslappningsövningar. Kanske får jag ändå överväga den där basisten i Guns n Roses, trots den hiskeliga hatten. Det sägs att knark kan vara grymt avslappnande. Billigare och mindre självdestruktivt är förstås en gummiklubba i huvudet. Jag tror vi kör på det.
torsdag 31 januari 2013
tisdag 29 januari 2013
Det började som en skakning på nedre däck...
...som Mikael Wiehe sjunger i sin slagdänga "Titanic" från albumet Sjömansvisor som släpptes 1978. Det råkar också vara året jag föddes och självklart känner jag att dessa saker är sammanlänkade på ett högre plan än slumpens. Det hände förstås en massa andra saker 1978 men då de passar dåligt in i den analys jag ämnar göra så struntar jag blankt i dem.
Titanic handlar om de sista timmarna ombord på skeppet Titanic innan det sjunker på sin jungfruresa och tar en förfärlig massa människor med sig i djupet. Skulle det nu vara så att du inte vet något om det här är du antingen väldigt ung eller har levt ditt liv under en sten och jag orkar faktiskt inte förklara mer om omständigheterna kring det hela, du får helt enkelt googla det. Jag vill bara kort påpeka att filmen Titanic suger. Inte för att jag har sett den men ingenting med Leonardo di Caprio kan vara bra och därmed lämnar vi det.
I allafall. Det började inte med en skakning på undre däck utan med att jag för åtta år sedan upptäckte att väggarna i min hall anföll mig varje dag tjugo över tolv när jag tog på mig skorna för att återvända till arbetet. De liksom slöt sig samman kring mig och försökte kväva mig. Då jag råkar vara en av de mer vässade knivarna i lådan förstod jag förstås att det inte var så att hallen var besatt av ett ondsint väsen utan att jag helt enkelt på ett mycket svagsint vis drabbats av panikångest. Åt detta gjorde jag det enda rätta; jag bet ihop och tog på mig skorna samt gick tillbaka till arbetsplatsen. Arbetet var vid denna tidpunkt väldigt tungt och privat hade jag separerat från ett förhållande som inte var bra för någon inblandad. Med tiden blev det bättre; jag bytte arbetsplats, köpte hus och livet rullade på.
Men. Efter det har det hänt en massa saker i form av sjukdomar, dramatiska barnafödslar, husbränder, kolikbarn, missfall och lite annat smått och gott på den privata sidan. På jobbsidan har den kommunala grundskolan format mina dagar och mitt liv och sakta men säkert har jag passerat gräns efter gräns för vad en människa egentligen orkar med i form av stress, ångest och självplågeri. Till slut tog det stopp och det i form av ett egentligen alldeles utomordentligt trevligt födelsedagskalas för en god vän. God mat, goda vänner och god stämning. Utom för mig då som nästan höll på att krypa ur mitt eget skinn eftersom folk hade fräckheten att prata och skratta så att det ekade i mina öron. De ville också att jag skulle svara på frågor och jag hade mycket svårt att svara eftersom jag dels hade svårt att komma ihåg svaret och heller inte riktigt förstod vad folk sa. Jag ville bara försvinna därifrån och gömma mig hemma under en filt. Där och då förstod jag att något var allvarligt fel och det måste få ett slut.
Eller där och då, det var en underdrift. Jag har under hela hösten deltagit i en stresskurs för mer eller mindre utbrända stackare där jag gång på gång fått svart på vitt att jag inte längre lever ett normalt liv. Jobbet och vad det kräver styr mitt liv och mina handlingar i så stor utsträckning att jag knappt orkar kliva ur sängen på helgerna. Nätterna ägnas åt kontemplationer över morgondagens arbete och när det är dags för avfärd har vi den trevliga tvångstankeproceduren när jag måste kontrollera att dörren är låst så många gånger att barnet till slut gallskriker av frustration att jag inte längre kan fortsätta springa mellan dörren och bilen utan måste åka. Sedan väntar en lång arbetsdag full av krävande möten och prestationer, ständigt avbruten av saker som måste fixas NU, dokumentation och planering som ständigt faller bort på grund av andras sjukfrånvaro. Hela tiden framför min näsa finns också ett stort antal elever som egentligen behöver långt mycket mer hjälp och stöd än vad skolan förmår och mitt missnöje över detta äter sakta sönder min själ. Lägg på detta min sedan branden nedsatta minneskapacitet så förstår man raskt att dagarna blir till ett inferno av kom ihåg och utför som glöms och avbryts men som sedan återkommer om natten då man har gott om tid att hata sig själv för allt man inte gjorde, hann, orkade eller glömde bort. På detta kommer också en förlamande trötthet som inte försvinner hur mycket man än vilar och en sömnlöshet som inget glatt humör i världen rår på.
Så. Här är jag nu, ett sjunkande skepp på väg i kvav. Det är jag och Titanic liksom. Nu blev ju inte Titanic sjukskriven med hopp om återhämtning utan vilar tryggt på havets botten. Hursomhelst så ser jag det som ett omen att sången skrevs samma år som jag föddes, liksom en förutsägelse om hur det skulle gå. Nästa gång en artist drabbas av en profetisk insikt om hur mitt liv kommer att te sig skulle jag uppskatta om hen hörde av sig direkt till mig istället så att jag kan lägga upp en bättre plan än den jag har nu. I väntan på tillfrisknande, en plan eller en ny profetia så får jag väl göra som de gjorde på Titanic; sippa champagne och lyssna till "Närmare Gud till dig." Synd bara att champagne är så vedervärdigt äckligt.
Titanic handlar om de sista timmarna ombord på skeppet Titanic innan det sjunker på sin jungfruresa och tar en förfärlig massa människor med sig i djupet. Skulle det nu vara så att du inte vet något om det här är du antingen väldigt ung eller har levt ditt liv under en sten och jag orkar faktiskt inte förklara mer om omständigheterna kring det hela, du får helt enkelt googla det. Jag vill bara kort påpeka att filmen Titanic suger. Inte för att jag har sett den men ingenting med Leonardo di Caprio kan vara bra och därmed lämnar vi det.
I allafall. Det började inte med en skakning på undre däck utan med att jag för åtta år sedan upptäckte att väggarna i min hall anföll mig varje dag tjugo över tolv när jag tog på mig skorna för att återvända till arbetet. De liksom slöt sig samman kring mig och försökte kväva mig. Då jag råkar vara en av de mer vässade knivarna i lådan förstod jag förstås att det inte var så att hallen var besatt av ett ondsint väsen utan att jag helt enkelt på ett mycket svagsint vis drabbats av panikångest. Åt detta gjorde jag det enda rätta; jag bet ihop och tog på mig skorna samt gick tillbaka till arbetsplatsen. Arbetet var vid denna tidpunkt väldigt tungt och privat hade jag separerat från ett förhållande som inte var bra för någon inblandad. Med tiden blev det bättre; jag bytte arbetsplats, köpte hus och livet rullade på.
Men. Efter det har det hänt en massa saker i form av sjukdomar, dramatiska barnafödslar, husbränder, kolikbarn, missfall och lite annat smått och gott på den privata sidan. På jobbsidan har den kommunala grundskolan format mina dagar och mitt liv och sakta men säkert har jag passerat gräns efter gräns för vad en människa egentligen orkar med i form av stress, ångest och självplågeri. Till slut tog det stopp och det i form av ett egentligen alldeles utomordentligt trevligt födelsedagskalas för en god vän. God mat, goda vänner och god stämning. Utom för mig då som nästan höll på att krypa ur mitt eget skinn eftersom folk hade fräckheten att prata och skratta så att det ekade i mina öron. De ville också att jag skulle svara på frågor och jag hade mycket svårt att svara eftersom jag dels hade svårt att komma ihåg svaret och heller inte riktigt förstod vad folk sa. Jag ville bara försvinna därifrån och gömma mig hemma under en filt. Där och då förstod jag att något var allvarligt fel och det måste få ett slut.
Eller där och då, det var en underdrift. Jag har under hela hösten deltagit i en stresskurs för mer eller mindre utbrända stackare där jag gång på gång fått svart på vitt att jag inte längre lever ett normalt liv. Jobbet och vad det kräver styr mitt liv och mina handlingar i så stor utsträckning att jag knappt orkar kliva ur sängen på helgerna. Nätterna ägnas åt kontemplationer över morgondagens arbete och när det är dags för avfärd har vi den trevliga tvångstankeproceduren när jag måste kontrollera att dörren är låst så många gånger att barnet till slut gallskriker av frustration att jag inte längre kan fortsätta springa mellan dörren och bilen utan måste åka. Sedan väntar en lång arbetsdag full av krävande möten och prestationer, ständigt avbruten av saker som måste fixas NU, dokumentation och planering som ständigt faller bort på grund av andras sjukfrånvaro. Hela tiden framför min näsa finns också ett stort antal elever som egentligen behöver långt mycket mer hjälp och stöd än vad skolan förmår och mitt missnöje över detta äter sakta sönder min själ. Lägg på detta min sedan branden nedsatta minneskapacitet så förstår man raskt att dagarna blir till ett inferno av kom ihåg och utför som glöms och avbryts men som sedan återkommer om natten då man har gott om tid att hata sig själv för allt man inte gjorde, hann, orkade eller glömde bort. På detta kommer också en förlamande trötthet som inte försvinner hur mycket man än vilar och en sömnlöshet som inget glatt humör i världen rår på.
Så. Här är jag nu, ett sjunkande skepp på väg i kvav. Det är jag och Titanic liksom. Nu blev ju inte Titanic sjukskriven med hopp om återhämtning utan vilar tryggt på havets botten. Hursomhelst så ser jag det som ett omen att sången skrevs samma år som jag föddes, liksom en förutsägelse om hur det skulle gå. Nästa gång en artist drabbas av en profetisk insikt om hur mitt liv kommer att te sig skulle jag uppskatta om hen hörde av sig direkt till mig istället så att jag kan lägga upp en bättre plan än den jag har nu. I väntan på tillfrisknande, en plan eller en ny profetia så får jag väl göra som de gjorde på Titanic; sippa champagne och lyssna till "Närmare Gud till dig." Synd bara att champagne är så vedervärdigt äckligt.
tisdag 8 januari 2013
Hästar finns inte
Läste återigen idag i tidningen om barnfattigdomen i Sverige som enligt vissa inte finns. Jag tänker som så att det vore allt bra lustigt om den inställningen i själva verket är ett humoristiskt experiment ungefär som den populära rörelsen "Hästar finns inte." För dig som bott i en skokartong i en öde skog den sista tiden kan jag berätta att det alltså är en grupp människor som beslutat sig för att sprida budskapet att hästar inte finns utan i själva verket är en frukt. Det här har fått hästSverige att rasa vilket förstås fått hästförnekarna att skratta ännu mer, och lite i smyg sådär jag själv. Jag har nämligen under hösten fått sitta och trösta tonårsflickor som gråtit över att världen vill förneka hästar. Nej, det var verkligen inte lätt att hålla sig för skratt, inte det minsta, men jag höll ut och tänkte på döden, skavsår och bristen på rent vatten i världen.
I alla fall. Jag är av den fasta övertygelsen att världen inte är rättvis. Det ger dock inte de mer förfördelade den minsta lilla rätt att uttala sig om hur de mindre förfördelade har det. Jag är nämligen ganska säker på att det inte är människor som levt under långvariga ekonomiskt ansträngda perioder som anser att det inte finns fattigdom i Sverige. Inbyggt i de här argumentationerna brukar också finnas en vag ton av "som man bäddar får man ligga" även om det inte uttalas högt. Som utbildad ämneslärare i ämnet svenska är jag rätt vass på att läsa mellan raderna och jag tycker det är rätt tydligt vad man egentligen tycker.
För egen del föddes jag in i ett ekonomiskt ansträngt sammanhang som sedan följde mig genom hela uppväxten, det tidiga vuxenlivet, studenttiden och så småningom kunde avslutas i och med min första anställning som jag tillträdde som nyutbildad lärare vid 23 års ålder. Det börjar vara rätt länge sedan nu men det är först på senare år som jag kommit till ro med att mitt liv idag är ekonomiskt stabilt så till den grad att jag inte behöver tänka på eller oroa mig för ekonomiska frågor varenda dag. Inkomsterna överstiger utgifterna, räkningar betalas med god marginal, det sparas och de skulder som finns är kopplade till hus och studier. Jag vet inte längre exakt hur mycket pengar jag har på mitt konto vilket jag tidigare kunnat redogöra för på öret om någon väckt mig mitt i natten och frågat. Däremot minns jag precis hur det känns ATT oroa sig för ekonomi, både ur barnets och den vuxnes perspektiv. Det var för djävligt.
Att inte ha, att önska sig saker som man visste att man aldrig skulle kunna få, att inte våga fråga hemma om pengar till saker för att inte få nej eller se föräldrars ångest över att inte kunna säga ja, att höra andra berätta om upplevelser som för en själv var helt otänkbara, att själv spara eller jobba ihop till allt det man ville ha, att låna ut pengar till den vuxne, att spara det man tjänade av rädsla för när hushållets ekonomi inte skulle gå ihop nästa gång, att frysa på vintern för att man inte hade ordentliga kläder, att använda för små fotbollsskor som skavde sönder ens hälar men inte våga berätta det hemma på grund av kostnaden, att inte våga ta mer än en ostskiva på smörgåsen eller till och med drömma om att ha råd att köpa en ost. Allt det här vet jag något om och jag vet hur det är när det här är det enda du känner till om livet och ekonomi. Jag kan ana hur det känns om det är så livet fortsätter.
Jag är som sagt inte kvar där mer. Inte heller gör det mig något att ha varit med om det, det gör mig än mer ödmjuk inför det jag idag faktiskt har. Det gör mig också stolt över det liv jag byggt upp åt mig själv genom att arbeta hårt och kämpa för något mer. Jag är en duktig matlagare med kunskap om hur man får det lilla att räcka ännu längre och lite till. Jag är också helt oförmögen att köpa någon annan ost än den som för tillfället är billigast, även om det råkar vara en sort jag inte gillar. För så är det att fattigdom går att ta sig ur men stannar liksom kvar i själen. Man vet att man kan göra annorlunda men vanan att plocka åt sig det billigaste är så stark att den nästan inte går att bryta. Någonstans djupt inne i själen finns skräcken för att förlora allt igen och fallet ner skulle vara så mycket värre om man klättrat lite för högt.
Snacka inte med mig om att fattigdom inte existerar i Sverige, för det gör den. Runtom i landet står massor med människor som drömmer om en ostskiva på sin smörgås och barn med skavsår på hälarna av för trånga fotbollskor. Du som inte vet något om den känslan ska bara hålla käften.
Fattigdom finns, hästar däremot är jag lite mer tveksam till.
I alla fall. Jag är av den fasta övertygelsen att världen inte är rättvis. Det ger dock inte de mer förfördelade den minsta lilla rätt att uttala sig om hur de mindre förfördelade har det. Jag är nämligen ganska säker på att det inte är människor som levt under långvariga ekonomiskt ansträngda perioder som anser att det inte finns fattigdom i Sverige. Inbyggt i de här argumentationerna brukar också finnas en vag ton av "som man bäddar får man ligga" även om det inte uttalas högt. Som utbildad ämneslärare i ämnet svenska är jag rätt vass på att läsa mellan raderna och jag tycker det är rätt tydligt vad man egentligen tycker.
För egen del föddes jag in i ett ekonomiskt ansträngt sammanhang som sedan följde mig genom hela uppväxten, det tidiga vuxenlivet, studenttiden och så småningom kunde avslutas i och med min första anställning som jag tillträdde som nyutbildad lärare vid 23 års ålder. Det börjar vara rätt länge sedan nu men det är först på senare år som jag kommit till ro med att mitt liv idag är ekonomiskt stabilt så till den grad att jag inte behöver tänka på eller oroa mig för ekonomiska frågor varenda dag. Inkomsterna överstiger utgifterna, räkningar betalas med god marginal, det sparas och de skulder som finns är kopplade till hus och studier. Jag vet inte längre exakt hur mycket pengar jag har på mitt konto vilket jag tidigare kunnat redogöra för på öret om någon väckt mig mitt i natten och frågat. Däremot minns jag precis hur det känns ATT oroa sig för ekonomi, både ur barnets och den vuxnes perspektiv. Det var för djävligt.
Att inte ha, att önska sig saker som man visste att man aldrig skulle kunna få, att inte våga fråga hemma om pengar till saker för att inte få nej eller se föräldrars ångest över att inte kunna säga ja, att höra andra berätta om upplevelser som för en själv var helt otänkbara, att själv spara eller jobba ihop till allt det man ville ha, att låna ut pengar till den vuxne, att spara det man tjänade av rädsla för när hushållets ekonomi inte skulle gå ihop nästa gång, att frysa på vintern för att man inte hade ordentliga kläder, att använda för små fotbollsskor som skavde sönder ens hälar men inte våga berätta det hemma på grund av kostnaden, att inte våga ta mer än en ostskiva på smörgåsen eller till och med drömma om att ha råd att köpa en ost. Allt det här vet jag något om och jag vet hur det är när det här är det enda du känner till om livet och ekonomi. Jag kan ana hur det känns om det är så livet fortsätter.
Jag är som sagt inte kvar där mer. Inte heller gör det mig något att ha varit med om det, det gör mig än mer ödmjuk inför det jag idag faktiskt har. Det gör mig också stolt över det liv jag byggt upp åt mig själv genom att arbeta hårt och kämpa för något mer. Jag är en duktig matlagare med kunskap om hur man får det lilla att räcka ännu längre och lite till. Jag är också helt oförmögen att köpa någon annan ost än den som för tillfället är billigast, även om det råkar vara en sort jag inte gillar. För så är det att fattigdom går att ta sig ur men stannar liksom kvar i själen. Man vet att man kan göra annorlunda men vanan att plocka åt sig det billigaste är så stark att den nästan inte går att bryta. Någonstans djupt inne i själen finns skräcken för att förlora allt igen och fallet ner skulle vara så mycket värre om man klättrat lite för högt.
Snacka inte med mig om att fattigdom inte existerar i Sverige, för det gör den. Runtom i landet står massor med människor som drömmer om en ostskiva på sin smörgås och barn med skavsår på hälarna av för trånga fotbollskor. Du som inte vet något om den känslan ska bara hålla käften.
Fattigdom finns, hästar däremot är jag lite mer tveksam till.
torsdag 3 januari 2013
Inget är nytt under solen
Rubriken är ett citat från Predikaren, en bok i gamla testamentet som samlar lite allmän livsvisdom sådär som kan vara bra att ha. Jaså, du visste inte att det kom från GT? GT är alltså den förkortning som används i teologiska sammanhang när man pratar om gamla testamentet som för övrigt är del ett av den kristna bibeln. Åh, och visste du att GT också är en helig bok för judarna?
Jag märker att du inte riktigt känner dig så hemma på det här området och det ska jag bara säga är en skam! Förr i tiden, DÅ visste minsann folk vad de här sakerna var och betydde, det var ordning och reda förr i tiden!!! Fast med tanke på att du levt ditt liv fram till nu och ändå klarat dig relativt bra i livet kanske vi kan enas om att saker som var självklara förr i tiden kanske inte är helt livsnödvändiga idag? Bra. I såfall vill jag fortsätta med att prata om ordet "negerboll."
När jag var barn sa man negerboll, det stod till och med på havregrynspaketet där receptet fanns. Pippis pappa var negerkung och i böckerna om tågfamiljen Tuff tuff så träffade de både negrer och zigenare på sina spännande äventyr. Sedan hände något, i mina ögon något bra. Det blev nämligen inte helt okej att använda de orden och inte heller att beskriva folkgrupper och raser utifrån fördomsfulla stereotyper. Världen kom till Sverige och med den insikten att allt var inte okej att säga.
Jag minns att jag med iver diskuterade emot klasskamrater som ville mena att man borde få säga negerboll då jag själv kommit till insikten att det fakiskt var väldigt onödigt att göra det även om man inte menade något illa med det. Jag hade inte så mycket kunskap om kolonialism och de vitas tidigare förtryck men jag hade en bestämd känsla av att det inte var okej, att det var oförskämt och från början inte menat som något positivt.
25 år senare har inte särskilt mycket hänt, fortfarande tvingas jag diskutera, fast nu med betydligt mycket mer kunskaper och insikt i att jag hade rätt redan då i det onödiga att använda ordet, samma förbannade saker som då. Hur svårt kan det vara att acceptera att det kan anses olämpligt att använda namn på ett bakverk som anspelar på en ras som med IVER har förtryckts av vita människor under flera hundra år? Det är inte direkt som att ordet är heligt och ristades in på en tredje stentavla som tyvärr kom bort när Mose tog emot tio Guds bud på berget? "Bud nummer 11. Det bakverk som kommer att uppstå om många tusen år i nordligaste nord skola namnges negerboll och rullas i pärlsocker, INTE KOKOS, så att det må gå dig väl och din grannes tjur inte stånga ihjäl dig."
Nej, jag tänkte väl det.
"Men Napoleonbakelse, Änkor, finska pinnar och bla bla bla bla vitlök!" Mig veterligt så ser inte Napoleonbakelser det minsta ut som Napoleon utan som en bakelse med marsipan. En negerboll är mörkt brun och kallades därför just så för att det påminde den påhittige bagaren om de mörkhyade den sett i mycket liten utsträckning. Så lägg av. Det spelar inte dig någon roll och kostar dig INGENTING att säga chokladboll istället. Eller kakaoboll då om vi ska vara så djävla exakta. Det enda som kostar är stoltheten de ännu syndiga måste svälja som sturskt fått dem att i 25 års tid hävda att det heter negerboll. "För så har det alltid hetat!"
Jamen då så, då gör vi såhär. Hädanefter tänker jag kalla alla barn jag känner till föräldrar som inte är gifta för horungar. Det sa man förr i tiden om sådana barn. Arbetslösa och sjukskrivna tänker jag kalla för arbetsskygga tattare och förbannade fattighjon, för det sa man också förr i tiden. Den förälder är ännu inte född som inte skulle reagera negativt på en person som kör ner näsan i barnvagnen och utbrister: "Men OH vilken ljuvlig liten horunge!"
Vaddå att man inte kan göra så? Jag menar faktiskt inget illa med det, för mig har det ingen negativ betydelse, det är ju bara fakta! Och jag känner faktiskt en ogift person med barn som inte alls tycker att det är jobbigt att bli kallad för hora eller barnen för horungar. Eller iallafall såg jag en hora på tv en gång som tyckte att det var okej. Sådetså.
Inget är nytt under solen, inte rasister, otänkta personer eller rädsla för förändring heller. Men med tanke på att människan existerat mycket länge sedan de orden först skrevs ner kan man ju tycka att vi skulle kunna ha kommit lite längre.
Jag märker att du inte riktigt känner dig så hemma på det här området och det ska jag bara säga är en skam! Förr i tiden, DÅ visste minsann folk vad de här sakerna var och betydde, det var ordning och reda förr i tiden!!! Fast med tanke på att du levt ditt liv fram till nu och ändå klarat dig relativt bra i livet kanske vi kan enas om att saker som var självklara förr i tiden kanske inte är helt livsnödvändiga idag? Bra. I såfall vill jag fortsätta med att prata om ordet "negerboll."
När jag var barn sa man negerboll, det stod till och med på havregrynspaketet där receptet fanns. Pippis pappa var negerkung och i böckerna om tågfamiljen Tuff tuff så träffade de både negrer och zigenare på sina spännande äventyr. Sedan hände något, i mina ögon något bra. Det blev nämligen inte helt okej att använda de orden och inte heller att beskriva folkgrupper och raser utifrån fördomsfulla stereotyper. Världen kom till Sverige och med den insikten att allt var inte okej att säga.
Jag minns att jag med iver diskuterade emot klasskamrater som ville mena att man borde få säga negerboll då jag själv kommit till insikten att det fakiskt var väldigt onödigt att göra det även om man inte menade något illa med det. Jag hade inte så mycket kunskap om kolonialism och de vitas tidigare förtryck men jag hade en bestämd känsla av att det inte var okej, att det var oförskämt och från början inte menat som något positivt.
25 år senare har inte särskilt mycket hänt, fortfarande tvingas jag diskutera, fast nu med betydligt mycket mer kunskaper och insikt i att jag hade rätt redan då i det onödiga att använda ordet, samma förbannade saker som då. Hur svårt kan det vara att acceptera att det kan anses olämpligt att använda namn på ett bakverk som anspelar på en ras som med IVER har förtryckts av vita människor under flera hundra år? Det är inte direkt som att ordet är heligt och ristades in på en tredje stentavla som tyvärr kom bort när Mose tog emot tio Guds bud på berget? "Bud nummer 11. Det bakverk som kommer att uppstå om många tusen år i nordligaste nord skola namnges negerboll och rullas i pärlsocker, INTE KOKOS, så att det må gå dig väl och din grannes tjur inte stånga ihjäl dig."
Nej, jag tänkte väl det.
"Men Napoleonbakelse, Änkor, finska pinnar och bla bla bla bla vitlök!" Mig veterligt så ser inte Napoleonbakelser det minsta ut som Napoleon utan som en bakelse med marsipan. En negerboll är mörkt brun och kallades därför just så för att det påminde den påhittige bagaren om de mörkhyade den sett i mycket liten utsträckning. Så lägg av. Det spelar inte dig någon roll och kostar dig INGENTING att säga chokladboll istället. Eller kakaoboll då om vi ska vara så djävla exakta. Det enda som kostar är stoltheten de ännu syndiga måste svälja som sturskt fått dem att i 25 års tid hävda att det heter negerboll. "För så har det alltid hetat!"
Jamen då så, då gör vi såhär. Hädanefter tänker jag kalla alla barn jag känner till föräldrar som inte är gifta för horungar. Det sa man förr i tiden om sådana barn. Arbetslösa och sjukskrivna tänker jag kalla för arbetsskygga tattare och förbannade fattighjon, för det sa man också förr i tiden. Den förälder är ännu inte född som inte skulle reagera negativt på en person som kör ner näsan i barnvagnen och utbrister: "Men OH vilken ljuvlig liten horunge!"
Vaddå att man inte kan göra så? Jag menar faktiskt inget illa med det, för mig har det ingen negativ betydelse, det är ju bara fakta! Och jag känner faktiskt en ogift person med barn som inte alls tycker att det är jobbigt att bli kallad för hora eller barnen för horungar. Eller iallafall såg jag en hora på tv en gång som tyckte att det var okej. Sådetså.
Inget är nytt under solen, inte rasister, otänkta personer eller rädsla för förändring heller. Men med tanke på att människan existerat mycket länge sedan de orden först skrevs ner kan man ju tycka att vi skulle kunna ha kommit lite längre.
onsdag 2 januari 2013
Vad har du under blusen Rut?
"Vad har du under blusen Rut?
Vad är det där som putar ut?
Det har jag aldrig märkt förut.
Vad har du under blusen Rut?"
Ovanstående trudelutt skrevs av dansbandsgrabbarna i Streaplers, som jag för övrigt har dansat till i Strängnäs, och handlar kort och gott om relationen mellan en man och en kvinna. Kvinnan heter Rut och har något under blusen som mannen är intresserad av att kika på. Det får han till sin lycka också; på bröllopsnatten. Jag vill direkt slå fast att jag inte är någon moralist. Okej då, det kanske jag är, men inte av den där fundamentalistiska typen som dör inombords vid tanken på föräktenskapliga sängkammarrelationer. Jag är för övrigt inte gift men har ett barn så det är ju enkelt att förstå att jag själv lever i synd.
Däremot KÄNDE jag mig idag efter ett besök på en närliggande pizzeria som om jag vore en herrskapsdam anno 1790 vars bleka kinder färgades röda vid åsynen av synden i hamnkvarteren. Pizzerian är trevlig och serverar utmärkta pizzor, de har också en massa tvapparater på väggarna för att kunderna ska kunna se på tv när de äter. Den för dagen valda kanalen var MTV där det för ovanlighetens skull visades musikvideos vilket jag förstått inte är särskilt vanligt i dessa tider. Tydligen så var det någon ung snärta som jag inte har en aning om vem hon var som valt ut de bästa 15 kvinnliga artisterna. Alla dessa visade sig ha två saker gemensamt, förutom att de var kvinnor då.
1. De visade sig i princip nakna och klädde av eller på sig under låtens gång. En hade så lågt skurna jeans att jag nästan tvivlade på att hon hade något kön överhuvudtaget eftersom det rimligtvis borde ha synts men det kan ju vara fixat med en dator förstås.
2. Alla hade ett minspel som vore de aktörer i filmer som vanligtvis visas på betalkanaler efter midnatt. "Åh ja, titta på mina kåta ögon som spanar in dig och min halvöppna mun som antyder att jag är lätt sinnesslö eller väldigt intresserad av att suga din penis. Välj själv."
Och jag blir så trött. För jag vet att vissa av dessa kvinnliga artister gärna vill prata om hur orättvis världen är om man är kvinna och hur hårt de sliter för att få respekt från manliga artister och skivbolagsfolk. MEN SLUTA FÖR HELVETE STÅ DÄR OCH ÅMA DIG SOM EN MARSKATT DÅ!!!
Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända blicken, ty på grund av pizzeriaägarens goda vilja att serva sina kunder så fanns de överallt i lokalen och åmade, gned sig och wailade. Barnet i familjen tittade mycket uppmärksamt på showen med förundrad min under tiden som det tuggades men när Kate Perry i finalen av sin trudelutt sprutade grädde på burk omkring sig, iförd endast små minimala trosor vände barnet sig till den inte så längre goda modern och sa: "Men mamma VAD är det där?!"
Ja mitt barn, vad ÄR det där? Måhända att jag sällan lyssnar till modern musik eller ser särskilt mycket på musikvideos eller känner ett behov av att släntra runt i leopardmönstrade hot pants iförd en min av desperat kåthet. Det går liksom inte riktigt ihop med det ganska rustika livet på landet där jag bor. Måhända är det så. Fast nog trodde jag att musikvärldens independent women hade kommit LITE längre! Jag är chockerad.
Vad är det där som putar ut?
Det har jag aldrig märkt förut.
Vad har du under blusen Rut?"
Ovanstående trudelutt skrevs av dansbandsgrabbarna i Streaplers, som jag för övrigt har dansat till i Strängnäs, och handlar kort och gott om relationen mellan en man och en kvinna. Kvinnan heter Rut och har något under blusen som mannen är intresserad av att kika på. Det får han till sin lycka också; på bröllopsnatten. Jag vill direkt slå fast att jag inte är någon moralist. Okej då, det kanske jag är, men inte av den där fundamentalistiska typen som dör inombords vid tanken på föräktenskapliga sängkammarrelationer. Jag är för övrigt inte gift men har ett barn så det är ju enkelt att förstå att jag själv lever i synd.
Däremot KÄNDE jag mig idag efter ett besök på en närliggande pizzeria som om jag vore en herrskapsdam anno 1790 vars bleka kinder färgades röda vid åsynen av synden i hamnkvarteren. Pizzerian är trevlig och serverar utmärkta pizzor, de har också en massa tvapparater på väggarna för att kunderna ska kunna se på tv när de äter. Den för dagen valda kanalen var MTV där det för ovanlighetens skull visades musikvideos vilket jag förstått inte är särskilt vanligt i dessa tider. Tydligen så var det någon ung snärta som jag inte har en aning om vem hon var som valt ut de bästa 15 kvinnliga artisterna. Alla dessa visade sig ha två saker gemensamt, förutom att de var kvinnor då.
1. De visade sig i princip nakna och klädde av eller på sig under låtens gång. En hade så lågt skurna jeans att jag nästan tvivlade på att hon hade något kön överhuvudtaget eftersom det rimligtvis borde ha synts men det kan ju vara fixat med en dator förstås.
2. Alla hade ett minspel som vore de aktörer i filmer som vanligtvis visas på betalkanaler efter midnatt. "Åh ja, titta på mina kåta ögon som spanar in dig och min halvöppna mun som antyder att jag är lätt sinnesslö eller väldigt intresserad av att suga din penis. Välj själv."
Och jag blir så trött. För jag vet att vissa av dessa kvinnliga artister gärna vill prata om hur orättvis världen är om man är kvinna och hur hårt de sliter för att få respekt från manliga artister och skivbolagsfolk. MEN SLUTA FÖR HELVETE STÅ DÄR OCH ÅMA DIG SOM EN MARSKATT DÅ!!!
Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända blicken, ty på grund av pizzeriaägarens goda vilja att serva sina kunder så fanns de överallt i lokalen och åmade, gned sig och wailade. Barnet i familjen tittade mycket uppmärksamt på showen med förundrad min under tiden som det tuggades men när Kate Perry i finalen av sin trudelutt sprutade grädde på burk omkring sig, iförd endast små minimala trosor vände barnet sig till den inte så längre goda modern och sa: "Men mamma VAD är det där?!"
Ja mitt barn, vad ÄR det där? Måhända att jag sällan lyssnar till modern musik eller ser särskilt mycket på musikvideos eller känner ett behov av att släntra runt i leopardmönstrade hot pants iförd en min av desperat kåthet. Det går liksom inte riktigt ihop med det ganska rustika livet på landet där jag bor. Måhända är det så. Fast nog trodde jag att musikvärldens independent women hade kommit LITE längre! Jag är chockerad.
onsdag 19 december 2012
Dumskallarnas sammansvärjning
Titeln har jag snott från en bok som om du inte läst ännu verkligen borde läsa. Den handlar om en tjock man i sina bästa år med en förkärlek för den fulaste mössan i världshistorien. Jag säger inte mer eftersom jag vill göra dig nyfiken. Och för tillfället inte minns mer om boken och inte orkar googla den för att verka smart och minnas allt jag läser. Nåväl. Titeln beskriver trots allt väl det jag tänkt tala om, den amöba av idioter som den senaste månaden enats i kampen för våra svenska traditioner och för allas vår svenska talan i frågan.
Problemen med detta äro två till sin natur.
1. Den traditionsstöld de kraxar om existerar inte.
2. Vi övriga håller inte med.
Det började väl egentligen vid den tiden då två individer från rivaliserande stammar träffades för första gången. De visste inte mycket om världen men om en sak var de eniga. De kände inte igen den andre och var därför väldigt intresserade av att slå in skallarna på varandra med sina träklubbor. Människan har alltid varit benägen att ogilla det okända och inte tycka om förändringar, det är nog ett ganska mänskligt beteende. Det är det också att vara dum i huvudet men det är när dessa två saker möts som problem uppstår och vi andra som passerat grottmansstadiet desperat famlar efter skämskudden och hoppas att det som händer inte är på riktigt.
Sverige har ingen nationalsång men den sång som av tradition ofta sjungs på nationaldagen och i andra sammanhang när man plötsligt grips av längtan att visa stolthet över Sverige är "Du gamla du fria". Det har länge florerat ett rykte att det skulle vara förbjudet att sjunga den i skolan eftersom den kan uppfattas som rasistisk. Som varande lärare i den svenska skolan skulle jag vilja säga; ja, det kan jag hålla med om. Uppfattas som rasistisk alltså men däremot inte förbjuden. Det finns också anledningar till att den gör det. Under hela min lärarkarriär har jag nämligen aldrig varit med om att sången efterfrågats av andra än de elever som kommer från hem där man vet en djävla massa saker om "de där invandrarna." Gärna saker som att de våldtar alla svenska kvinnor och vägrar arbeta eftersom de lever gott på sina knarkpengar, men bidrag vill de gärna ha. Då elever från den typen av hem frågar efter just den specifika sången som de anser vara lämplig att sjunga i alla möjliga märkliga sammanhang tolkar jag det som att man har ett specifikt syfte med att sjunga den. Och det är inte för att hjälpa våra invandrarelever att känna sig stolta över sitt nya hemland.
Den här diskussionen har kommit och gått men så PANG exploderade media av rapporteringar om hur våra svenska traditioner smulas sönder och samman i det mångkulturella samhällets namn. Eller? Vi som tar oss tiden att kontrollera sanningshalten i de påståenden som florerat lärde oss snart att det som beskrevs som en traditionsslakt bestod av följande saker:
1. En något överspänd lärare som inte ville ha med pepparkaksgubbar i ett luciatåg eftersom barnen inte ville sjunga pepparkaksgubbesången.
2. En skollag som slår fast att ingen elev, oavsett ursprung, ska utsättas för religiös påverkan under skoltid.
3. Företaget Disney som valt att ta bort tre stereotypa avbildningar i en mycket gammal tecknad film.
De som INTE tar sig tid att ta reda på fakta utan helt blint tror på det som skrivs på ansiktsboken lärde sig snabbare än vi trodde var möjligt att:
Sverige är ett av det mångkulturella samhället förtryckt land som styrs med järnhand av en muslimsk feministsammansvärjning som vill ta ifrån Sverige alla dess traditioner och ersätta dem med ett könsneutralt och helt PKgenomsyrat misch masch av utlänningsfasoner. Judarna lär också vara inblandade har jag noterat genom att studera vissa kommentarsfält. Flaggan ska de visst också ta av oss. Asiater som bor i Sverige har reagerat negativt på det gula korset och därför blir den helblå from 2015. Jajamen.
Lösningen på detta problem är allt från att deportera alla med utländsk bakgrund med utgångspunkten minst renrasig svensk tre generationer bakåt till korståg i Sveriges namn och en sammanslagning med de andra nordiska länderna för att återupprätta vikingatidens storhet och med spjut och sköldar anfalla EU. Andra möjligheter som diskuterats är att frånta kvinnor rösträtt till att internera de kvinnor som väljer att ha sexuellt umgänge med utländska män istället för svenska 30åriga oskulder vars hemadress är identisk med föräldrarnas. Åh, alla somalier ska också sättas i ett tältläger för att råda bot på bostadsbristen. Givet är förstås att det heter negerboll, att vi inte ska ha mörkhyade lucior och att det är fullständigt normalt att vifta med järnrör när man är full samt ljuga för polisen.
Men herregud. Jag vet inte vad som håller på att hända i ankdammen Sverige men jag gillar det inte! Jag tror på demokrati, solidaritet och medmänsklighet. Trots det har jag svårt att inte förlora mig själv i dagdrömmerier om åsiktsregistrering och deportering av oönskade idiotelement till speciella kvarter som spärras av för att vi andra inte ska behöva ha med dem att göra eller påverkas av deras onda ideologier och planer. Ja, jag ser problemet med att göra så men tanken är fri. Jag skäms verkligen över att dessa idioter är en del av min genbank och på ett sätt kan sägas väl representera den svenska befolkningen. Riktigt vad vi ska göra åt det här vet jag inte men jag börjar bli arg och det borde du läsare också bli. Inte på det där svenska knyta näven i byxfickansättet, utan ARG! Nästa gång du hör en idiot häva ur sig om de här sakerna så förväntar jag mig att du tar ditt civilkurage i kragen och säger ifrån. Det gör jag. Inte för att jag är bättre än någon utan för att jag har läst historia i skolan och vet vad som händer när den stora massan tiger. Det gör du med.
Problemen med detta äro två till sin natur.
1. Den traditionsstöld de kraxar om existerar inte.
2. Vi övriga håller inte med.
Det började väl egentligen vid den tiden då två individer från rivaliserande stammar träffades för första gången. De visste inte mycket om världen men om en sak var de eniga. De kände inte igen den andre och var därför väldigt intresserade av att slå in skallarna på varandra med sina träklubbor. Människan har alltid varit benägen att ogilla det okända och inte tycka om förändringar, det är nog ett ganska mänskligt beteende. Det är det också att vara dum i huvudet men det är när dessa två saker möts som problem uppstår och vi andra som passerat grottmansstadiet desperat famlar efter skämskudden och hoppas att det som händer inte är på riktigt.
Sverige har ingen nationalsång men den sång som av tradition ofta sjungs på nationaldagen och i andra sammanhang när man plötsligt grips av längtan att visa stolthet över Sverige är "Du gamla du fria". Det har länge florerat ett rykte att det skulle vara förbjudet att sjunga den i skolan eftersom den kan uppfattas som rasistisk. Som varande lärare i den svenska skolan skulle jag vilja säga; ja, det kan jag hålla med om. Uppfattas som rasistisk alltså men däremot inte förbjuden. Det finns också anledningar till att den gör det. Under hela min lärarkarriär har jag nämligen aldrig varit med om att sången efterfrågats av andra än de elever som kommer från hem där man vet en djävla massa saker om "de där invandrarna." Gärna saker som att de våldtar alla svenska kvinnor och vägrar arbeta eftersom de lever gott på sina knarkpengar, men bidrag vill de gärna ha. Då elever från den typen av hem frågar efter just den specifika sången som de anser vara lämplig att sjunga i alla möjliga märkliga sammanhang tolkar jag det som att man har ett specifikt syfte med att sjunga den. Och det är inte för att hjälpa våra invandrarelever att känna sig stolta över sitt nya hemland.
Den här diskussionen har kommit och gått men så PANG exploderade media av rapporteringar om hur våra svenska traditioner smulas sönder och samman i det mångkulturella samhällets namn. Eller? Vi som tar oss tiden att kontrollera sanningshalten i de påståenden som florerat lärde oss snart att det som beskrevs som en traditionsslakt bestod av följande saker:
1. En något överspänd lärare som inte ville ha med pepparkaksgubbar i ett luciatåg eftersom barnen inte ville sjunga pepparkaksgubbesången.
2. En skollag som slår fast att ingen elev, oavsett ursprung, ska utsättas för religiös påverkan under skoltid.
3. Företaget Disney som valt att ta bort tre stereotypa avbildningar i en mycket gammal tecknad film.
De som INTE tar sig tid att ta reda på fakta utan helt blint tror på det som skrivs på ansiktsboken lärde sig snabbare än vi trodde var möjligt att:
Sverige är ett av det mångkulturella samhället förtryckt land som styrs med järnhand av en muslimsk feministsammansvärjning som vill ta ifrån Sverige alla dess traditioner och ersätta dem med ett könsneutralt och helt PKgenomsyrat misch masch av utlänningsfasoner. Judarna lär också vara inblandade har jag noterat genom att studera vissa kommentarsfält. Flaggan ska de visst också ta av oss. Asiater som bor i Sverige har reagerat negativt på det gula korset och därför blir den helblå from 2015. Jajamen.
Lösningen på detta problem är allt från att deportera alla med utländsk bakgrund med utgångspunkten minst renrasig svensk tre generationer bakåt till korståg i Sveriges namn och en sammanslagning med de andra nordiska länderna för att återupprätta vikingatidens storhet och med spjut och sköldar anfalla EU. Andra möjligheter som diskuterats är att frånta kvinnor rösträtt till att internera de kvinnor som väljer att ha sexuellt umgänge med utländska män istället för svenska 30åriga oskulder vars hemadress är identisk med föräldrarnas. Åh, alla somalier ska också sättas i ett tältläger för att råda bot på bostadsbristen. Givet är förstås att det heter negerboll, att vi inte ska ha mörkhyade lucior och att det är fullständigt normalt att vifta med järnrör när man är full samt ljuga för polisen.
Men herregud. Jag vet inte vad som håller på att hända i ankdammen Sverige men jag gillar det inte! Jag tror på demokrati, solidaritet och medmänsklighet. Trots det har jag svårt att inte förlora mig själv i dagdrömmerier om åsiktsregistrering och deportering av oönskade idiotelement till speciella kvarter som spärras av för att vi andra inte ska behöva ha med dem att göra eller påverkas av deras onda ideologier och planer. Ja, jag ser problemet med att göra så men tanken är fri. Jag skäms verkligen över att dessa idioter är en del av min genbank och på ett sätt kan sägas väl representera den svenska befolkningen. Riktigt vad vi ska göra åt det här vet jag inte men jag börjar bli arg och det borde du läsare också bli. Inte på det där svenska knyta näven i byxfickansättet, utan ARG! Nästa gång du hör en idiot häva ur sig om de här sakerna så förväntar jag mig att du tar ditt civilkurage i kragen och säger ifrån. Det gör jag. Inte för att jag är bättre än någon utan för att jag har läst historia i skolan och vet vad som händer när den stora massan tiger. Det gör du med.
tisdag 18 december 2012
Golgata
Länge sedan sist läsare, trevligt att ses! Jag förstår att det har känts tomt, att något saknats i ditt liv när min vanligtvis så onda penna legat overksam. Eller mitt aggressiva tangentryckande då om vi ska vara så petiga men det låter liksom inte riktigt snärtigt. Kanske har du undrat om det hänt mig något? Legat vaken på nätterna och funderat på om de slutligen kom ikapp mig, djuren, sportens vänner, rasisterna eller min egen arbetsgivare; den mäktiga kommunen och deras upprörda IT support. Låt oss inte heller glömma de moderna konstnärer som jag hånat i mängd eller Astrid Lindgren vars ande flåsar mig i nacken. Nej då. Inte alls. Däremot hände det något idag som gör att jag känner att det är dags att åter ta bladet från munnen.
Hösten kan bäst beskrivas som ett helvete. Regn, mörker, snö, LGR -11, omdömen, stressande stress, minnesproblem som peakat och allt för lite sömn har satt ribban för höstens melodi som inte varit munter. Jag har helt enkelt inte ens orkat bli upprörd såpass över saker att jag har kunnat formulera mig om det, istället har jag lagt det i min ilskesäck för att förvara det säkert till en förhoppningsvis mindre utmattad framtid. Den här dagen innehåller egentligen inte mer ork men däremot upprördhet som helt enkelt inte går att skyffla åt sidan. Jag talar förstås om den julklapp som åt mig givits av min arbetsgivare men låt oss ta det hela från början.
Vi satt i halvmörkret tillsammans, jag och de andra kvarvarande soldaterna i de Fördömdas armé. Framför oss hade vi ett julfika med sedvanlig avtackning, present till Ledaren och presenter till oss. Fast presenterna till oss hade jag helt glömt bort eftersom jag var så trött att jag knappt ens orkade lyfta tekoppen. Jag vaknade till lite när jag upptäckte att kortet med julhälsningen till Ledaren innehöll en ytterst olämplig formulering som vi inte ska gå in på här. Snabb som en kobra slet jag åt mig kortet från kollegan som utsetts att förära Ledaren med gåvan. Lite undrande tittade kollegan på mig varpå jag morrade som en arg varghona vilket skrämde kollegan på flykten och kortet åkte ner i min ficka. Därefter skulle vi föräras med gåvor vilket jag som sagt glömt. I min hand fick jag ett kuvert med mitt namn. Då förra årets gåva var en vacker och praktisk skål hade jag goda förhoppningar om att Ledaren förstått vad en julklapp bör vara. Jag hade fel.
Själv satt jag snällt med kuvertet artigt placerat på bordet framför mig, som sig bör med en julklapp då den utdelas före självaste julafton. Alla i de Fördömdas armé har dock inte samma goda uppfostran som jag själv eller så är det helt enkelt den ständiga stridens vedermödor som ätit upp deras hut och hyfs, i vart fall började vissa av dem i vanlig ordning att slita upp sina kuvert TROTS att dagens datum var fel. Själv tittade jag bort efter att ha gett en speciell kollega en mycket varnande blick. Kollegan är mig kär och en god soldat men har också vid ett flertal tillfällen uppvisat ett rent av PT-liknande käckt beteende, se tidigare inlägg om överhurtiga glada djävlar som tacklar alla livets svårigheter med ett motionspass och ett glatt humör, och behöver alltså övervakas. Det hela avlöpte dock väl varpå jag sveks grymt av en annan kollega som normalt sett liknar mig själv i sätt och attityd som slet upp presenten och slängde sin hockeybiljett rakt på bordet med ett glatt tillrop.
En hockeybiljett. EN HOCKEYBILJETT?! Har min arbetsplats surt förvärvade slantar som jag själv hjälpt till att slita ihop genom ett idogt vikarierande för sjuka kollegor gått till att köpa mig 120 minuters plågsam tortyr?! VAD I HELVETE?! Har jag inte offrat mig själv tillräckligt glatt och villigt, har jag på något vis inte ställt upp för mina medsoldater eller förargat Ledaren? VAD HAR JAG GJORT?! Helt mållös stirrade jag på min egen biljett. Inte ens med den bästa vilja i världen skulle den förvandlas till en skål.
Tycker jag inte om hockey då? Nej, det gör jag verkligen inte. Framför allt inte det lag som sägs representera min hemstad. Det är inget lag, det är en sekt med en ofantlig massa medlemmar. Helt hjärntvättade hasar de runt och skanderar lagets namn, iklädda deras matchtröjor, halsdukar, mössor och allt vad de nu månglar ut i sitt tempel. Inget, INGET är så viktigt som sekten i min hemstad. Handlar det om sekten finns det alltid utrymme att skriva om det i tidningen, pengar att skramla fram från kommunens kassa för att stötta upp byggandet av vad helst sekten nu önskar sig. På vintern skrivs det spaltmeter om varenda nysning de mer framstående medlemmarna i sekten tar sig för och på sommaren finns det gott om tid att spekulera och drömma om kommande vinters storhetstid. Fy säger jag, fy!!!
Om sekten, kommunen och Ledaren gått samman för att knäcka mig på allvar vet jag inte. Möjligt är att hela sportvärlden är inblandad och möjligtvis också vissa av mina kollegor. Det finns en förrädare ibland oss och jag tänker inte vila förrän jag vet vem. Är jag då knäckt? Nej, verkligen inte. Mitt första motdrag blir att följa med på den så kallade gudstjänsten och se till att det på intet vis blir en trevlig upplevelse för mina kollegor. Högljutt och gnälligt tänker jag kommentera och klaga på allt som händer på isen. Jag ska ställa så dumma och självklara frågor så att de kommer att önska att de aldrig hade fötts, deras öron ska blöda av den näbbiga svada jag ska ge ifrån mig från början till slut!
Jag har också hört att det serveras öl i pauserna. Alltid något.
Hösten kan bäst beskrivas som ett helvete. Regn, mörker, snö, LGR -11, omdömen, stressande stress, minnesproblem som peakat och allt för lite sömn har satt ribban för höstens melodi som inte varit munter. Jag har helt enkelt inte ens orkat bli upprörd såpass över saker att jag har kunnat formulera mig om det, istället har jag lagt det i min ilskesäck för att förvara det säkert till en förhoppningsvis mindre utmattad framtid. Den här dagen innehåller egentligen inte mer ork men däremot upprördhet som helt enkelt inte går att skyffla åt sidan. Jag talar förstås om den julklapp som åt mig givits av min arbetsgivare men låt oss ta det hela från början.
Vi satt i halvmörkret tillsammans, jag och de andra kvarvarande soldaterna i de Fördömdas armé. Framför oss hade vi ett julfika med sedvanlig avtackning, present till Ledaren och presenter till oss. Fast presenterna till oss hade jag helt glömt bort eftersom jag var så trött att jag knappt ens orkade lyfta tekoppen. Jag vaknade till lite när jag upptäckte att kortet med julhälsningen till Ledaren innehöll en ytterst olämplig formulering som vi inte ska gå in på här. Snabb som en kobra slet jag åt mig kortet från kollegan som utsetts att förära Ledaren med gåvan. Lite undrande tittade kollegan på mig varpå jag morrade som en arg varghona vilket skrämde kollegan på flykten och kortet åkte ner i min ficka. Därefter skulle vi föräras med gåvor vilket jag som sagt glömt. I min hand fick jag ett kuvert med mitt namn. Då förra årets gåva var en vacker och praktisk skål hade jag goda förhoppningar om att Ledaren förstått vad en julklapp bör vara. Jag hade fel.
Själv satt jag snällt med kuvertet artigt placerat på bordet framför mig, som sig bör med en julklapp då den utdelas före självaste julafton. Alla i de Fördömdas armé har dock inte samma goda uppfostran som jag själv eller så är det helt enkelt den ständiga stridens vedermödor som ätit upp deras hut och hyfs, i vart fall började vissa av dem i vanlig ordning att slita upp sina kuvert TROTS att dagens datum var fel. Själv tittade jag bort efter att ha gett en speciell kollega en mycket varnande blick. Kollegan är mig kär och en god soldat men har också vid ett flertal tillfällen uppvisat ett rent av PT-liknande käckt beteende, se tidigare inlägg om överhurtiga glada djävlar som tacklar alla livets svårigheter med ett motionspass och ett glatt humör, och behöver alltså övervakas. Det hela avlöpte dock väl varpå jag sveks grymt av en annan kollega som normalt sett liknar mig själv i sätt och attityd som slet upp presenten och slängde sin hockeybiljett rakt på bordet med ett glatt tillrop.
En hockeybiljett. EN HOCKEYBILJETT?! Har min arbetsplats surt förvärvade slantar som jag själv hjälpt till att slita ihop genom ett idogt vikarierande för sjuka kollegor gått till att köpa mig 120 minuters plågsam tortyr?! VAD I HELVETE?! Har jag inte offrat mig själv tillräckligt glatt och villigt, har jag på något vis inte ställt upp för mina medsoldater eller förargat Ledaren? VAD HAR JAG GJORT?! Helt mållös stirrade jag på min egen biljett. Inte ens med den bästa vilja i världen skulle den förvandlas till en skål.
Tycker jag inte om hockey då? Nej, det gör jag verkligen inte. Framför allt inte det lag som sägs representera min hemstad. Det är inget lag, det är en sekt med en ofantlig massa medlemmar. Helt hjärntvättade hasar de runt och skanderar lagets namn, iklädda deras matchtröjor, halsdukar, mössor och allt vad de nu månglar ut i sitt tempel. Inget, INGET är så viktigt som sekten i min hemstad. Handlar det om sekten finns det alltid utrymme att skriva om det i tidningen, pengar att skramla fram från kommunens kassa för att stötta upp byggandet av vad helst sekten nu önskar sig. På vintern skrivs det spaltmeter om varenda nysning de mer framstående medlemmarna i sekten tar sig för och på sommaren finns det gott om tid att spekulera och drömma om kommande vinters storhetstid. Fy säger jag, fy!!!
Om sekten, kommunen och Ledaren gått samman för att knäcka mig på allvar vet jag inte. Möjligt är att hela sportvärlden är inblandad och möjligtvis också vissa av mina kollegor. Det finns en förrädare ibland oss och jag tänker inte vila förrän jag vet vem. Är jag då knäckt? Nej, verkligen inte. Mitt första motdrag blir att följa med på den så kallade gudstjänsten och se till att det på intet vis blir en trevlig upplevelse för mina kollegor. Högljutt och gnälligt tänker jag kommentera och klaga på allt som händer på isen. Jag ska ställa så dumma och självklara frågor så att de kommer att önska att de aldrig hade fötts, deras öron ska blöda av den näbbiga svada jag ska ge ifrån mig från början till slut!
Jag har också hört att det serveras öl i pauserna. Alltid något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)