Ställ böckerna i bokvagnen för återlämning

I dagens lokaltidning fanns en i sanning mycket underhållande insändare. Skribenten menade att det å det snaraste borde plockas pengar från skola och social omsorg för att kunna se till att landets bibliotek håller öppet 365 dagar om året. Varför? Jo, biblioteken är en sådan knutpunkt för ensamma utstötta själar och gör en sådan insats för att förgylla dessa människors liv att de alltid borde ha tillgång till detta stöd.

Åhå; inte visste jag att bibliotekarieutbildningen innehöll sådana utbildningsmoment som jag normalt sett förväntar mig på ,tja, låt oss säga utbildningsplatser för arbete inom socialt arbete, psykiatri och diakoni?
Jag hade någon slags föreställning, efter att ha samtalat med en mig närstående person som utbildat sig inom yrket, att det till största del handlar om att lära sig sortera böcker i avancerade system och ställa upp dem i hyllorna. Ett visst mått av litteraturstudier lär också ingå. Social kompetens verkar dock vara en valbar kurs med tanke på en del av de märkliga filurer jag stött på genom. Nåja, det var bara ett litet sidospår!

Jag har en känsla av att det nu sitter en del snyftande personer framför skärmen och undrar varför jag hatar bibliotek, dess arbetare och folkbildning i största allmänhet? Mitt svar på detta är: Nej, det gör jag verkligen inte! Min beundran för de som viger sitt liv åt att arbeta i folkbildningens namn är enorm och jag uppskattar verkligen den samhällsservice som de kommunala biblioteken är. Däremot så ser jag ingen rim och reson i att det skulle plockas pengar från skola och omsorg för att bibliotekarier året runt ska hålla öppet för de stackars ensamma själar som finns i vårt land. Inte för att jag inte bryr mig om de ensamma själarna, jag har många åsikter om hur vårt samhälle sätter en del på undantag. Men det är väl i himlens namn inte försvarbart att plocka pengar från verksamheter som arbetar för att människor inte ska BLI ensamma och utstötta och hänga på biblioteken för att man är så rädd för att gå hem till en bostad som ekar så tomt?!

Vidare frågar jag mig hur skribenten tänkt sig fortsättningen, om vi nu ponerar att beslutsfattare skulle gå med på detta. Ska biblioteken då ta över delar av ansvaret som bärs av skola och social omsorg? Ska bibliotekarierna hålla utvecklingssamtal och besluta om försörjningsstöd? Blir det till biblioteket man går om man behöver extra stöd i skolan eller är så fattig att man behöver hjälp från samhället att laga sina tänder? Är tanken att man med böckernas hjälp ska lära sig hur man lagar sina egna tänder? Eller?

Kort sagt; jag har ingenting emot bibliotek och deras anställda. Men att ökade öppettider, dessutom på bekostnad av andra verksamheter, skulle vara lösningen på problemet med de människor som tyvärr lever på vårt lands skuggsida är befängd. Tanken är så befängd att jag nästan inte ens begriper hur skribenten kunde förmå sig att skriva ner den på papper och skicka in den till min lokaltidning. Efter att ha konsulterat min närstående biblioteksexpert har jag dock förstått att det i vårt avlånga land finns en mängd biblioteksanställda som tror sig vara lösningen på allt som är fel i världen, och då menar jag ALLT. Om folk bara läste mer böcker skulle allt lösa sig helt enkelt. Åhå. Men då vill det till att det finns pedagoger i vår svenska skola som kan lära eleverna att läsa såpass att de klarar av att ta sig igenom en bok.
Tänk på det ni!

Jag köpte min kärlek för pengar....

...fast det var ju inte helt sant. Det var en samlingsskiva av Bo Kaspers orkester för 39 kronor. Som den kloke läsaren förstår så var jag EB (efter branden) helt i avsaknad av inspelad musik. Tre år senare tyckte jag väl på något vis att det var dags att göra slag i saken och inhandlade därför denna truddeluttskiva i samband med ett besök på en månglarsida för musik, film och allsköns krafs som den moderna människan behöver.
Skivan anlände i god ordning och placerades i den för musik avsedda spelaren som sedan försattes i spelläge. När de första tonerna fyllde rummet fylldes jag också av minnen och känslor från länge länge sedan. Bo Kaspers har troget följt mig genom livet och under en period hade jag turen att ett flertal gånger få se dem live. Vid den tiden var jag i tjugoårsåldern och levde således ett helt annat liv än nu.

Plötsligt önskade jag att jag skulle stå ute i en norrländsk sommarnatt med Bo Kasper framför mig på en scen, omgiven av en lycklig festivalpublik. Mitt då midjelånga hår skulle värma min rygg som började kännas kall efter en kväll iklädd en svart klänning med pärlbroderier. Livet skulle vara så enkelt i den stunden, ingenting är viktigt annat än musiken som kommer emot mig. Mina vänner skulle stå runt mig, några i mer vingligt skick än andra. Själv är jag mer rusig av lycka än vin och i den stunden är allting möjligt och livet en evighet, fångad i denna sekund. Åh ljuva ungdom!

Skakad över insikten vilket sentimentalt fjanteri jag höll på med örfilade jag sedan upp mig själv mentalt och placerade mig sedan i minnet för att reda ut hur det egentligen var och hur det skulle vara idag.

1. Jag skulle vara ytterst irriterad över att folk inte kan stå still utan knuffas hela tiden.
2. Varför i helvete har jag på mig skor som har klack?! Helt värdelöst att gå omkring i en hel kväll! GUD vad jag har ont i fötterna!
3. Har jag verkligen ingen hårsnodd i väskan? Det utsläppta håret är verkligen i vägen!
4. Men vad tänkte jag när jag tog på mig denna tunna klänning i syntet? Det är klart att jag fryser som en hund, klockan är halv två på natten och jag har ingen jacka! Och usch vad den skaver! För övrigt har jag oroat mig hela kvällen över om jag ser fet ut i den eller inte. Mitt 34åriga jag säger skoningslöst: "Ja".
5. Usch så högt de spelar!
6. Om inte personen som tydligen är min dåvarande sambo slutar hänga över mig för att han är så full att han knappt vet vad han heter kommer jag att ge honom en snyting! Sätt dig på en bänk, inte på mig! Och sluta för fan tjata om att vi ska gå hem, jag ser på mitt favoritband!
7. Jag har skavsår. Såklart har jag det, väljer man att gå omkring en hel kväll i hemska skor med klack som man knappt haft på sig tidigare får man såklart skavsår!
8. Nej, nu är det allt dags att gå hem och sova. Efterfest? Är du inte klok?! Vi ska hem!!!

Nej, då var då och nu är nu. Vilken tur!

Och årets Oscar i kategorin fånigheter går till....

"De största och starkaste makter

jag vet är skräck, kärlek och

ensamhet."

Dikten är skriven av AnnaGreta Wide och är en fin liten bit som rätt väl sammanfattar livets innehåll. Det är nog även det som ett antal av gästerna i programmet "Inside the actors studio" försöker göra när de svarar på en av programledarens obligatoriska frågor; vilket ord som skådespelaren tycker är det fulaste. Svaren, mina vänner, säger mer om vilken samling narcissistiska pretentiösa fjantar de flesta skådespelare verkar vara än om livet. Men ganska underhållande är det.

Det visar sig att en överraskande mängd med skådespelare betraktar orden "kan inte", "omöjligt" och "nej" som varande de fulaste orden som finns. En och annan klämde in "krig" också, förmodligen någon med en vurm för att vara politiskt korrekt, övriga var nog bara självupptagna och intresserade av att framställa sig som stora hjältar i kulturens namn a la grekiska mytologiska hjältar.

Men kära nån! Orden uttrycker möjligtvis en negation, eller inte bara möjligtvis det är såklart negationer all the way, men FULA? Såklart förstår jag att man som någorlunda känd skådis med ambitionen att få hugg på Oscar vill framstå som så djup som möjligt ifall det skulle hjälpa till att landa statyn hemma på spiselkransen. "Nu är det bäst att jag svarar något svårt som antyder att jag verkligen älskar skådespelaryrket och inte låter något stå emellan mig och min konstnärliga vision!"

Javisst, eller hur skulle det vara om du drog ut kvastskaftet du satte dig på innan du gick in i studion och svarade på frågan utifrån ett liiiiiiiiiiiiiiiite större perspektiv än dig själv? Jag tycker att orden "barnmisshandel", "gruppvåldtäkt" och "svält" är något mer talande än "omöjligt" och "nej". Men, vad vet en ko?

Nu gjorde jag ju förstås en DJUP tolkning av programledarens fråga, ska man bara göra en ytlig analys och verkligen rakt upp och ner svara på vilka ord som är fula/låter illa tycker jag att det utifrån en kändis perspektiv borde skära i öronen om någon säger "skatterevision" eller "pretentiös". Från mitt eget perspektiv har jag alltid starkt ogillat ordet "diarre" och "lunginlammation" samt "leverbiff". Det är dock ingenting mot vad jag tycker om namnet "Bengt" men det kan vi spara till en annan gång.
Godmiddag.

La dolce vita....

...är namnet på en ganska trallvänlig schlagersång av transvestitgänget After Dark. Det är också namnet på en berömd film som innehåller en ung Anita Ekberg som plaskar i en fontän och det är ungefär det folk i gemen, så även jag, vet om denna rulle. Men tydligen innehöll filmen också en fotograf som hette Paparazzo som jag antar fyllde någon slags funktion i filmen. Måhända plåtade han Anita när hon plaskade runt i fontänen och då låter det bara snuskigt. Fast när jag betänker att denna karaktär fått ge namn åt det plågoris som kallas paparazzis förstår jag att det hänger ihop rätt väl. Plågoris är förresten inte rätt ord, skadedjur kändes ännu bättre. Håll i dig läsare för nu rycker Surkärringen ut till kändisvärldens försvar! (Nu blev du väldigt överraskad va?!)

Nattetid är en tid då alla surkärringar av rang ibland befinner sig vara vakna. Det kan bero på tjörmiga barn, fysiska åkommor som värk eller den berättigade självkritiken jag nämnde i inlägget "Ondska, ondska i dess renaste form." För dig som missat detta förklarar jag där att det veka människor kallar för prestationsångest och beskyller för att hålla dem vakna på nätterna i själva verket är just berättigad självkritik som det bara är att bita ihop om och ta emot. Ingen skola slippa riset, allraminst en surkärring!
Nåväl.
Denna vakna tid spenderas klokast genom att läsa eller beskåda något riktigt uselt på televisionsapparaten så att hjärnan slutligen svimmar av ren vämjelse över programutbudets ynklighet. Denna natts höjdpunkt/verkliga lågvattenmärke var ett program om paparazzis som specialiserat sig på att förfölja Britney Spears.

Tro inte att er surkärring har det minsta till övers för fenomenet Britney. Varken musiken, beteendet eller (de obefintliga) scenkläderna utövar den minsta lockelse på vår lady Lemonface. Trots det så finns det ingen som helst anledning att jaga denna stackars labila människa dygnet runt och trycka upp en kamera under snoken på henne så fort hon närmar sig ett fönster eller en dörr. Jag TROR att det kanske skulle gå bättre för Britney att reda upp sitt liv om hon fick vara ifred och ägna sig åt ett drogfritt nyktert leverne, terapi och kanske en aning föräldrautbildning. Icke.

I programmet fick man se dessa fotografer i action då de bevakar hennes hus och alla tänkbara ställen hon kunde tänkas besöka. Språket som användes om den stackars stjärnan på dekis ledde helt osökt tankarna till en naturfilmsdokumentär, ni vet av den typen när de smyger runt ett vattenhål för att filma någon sällsynt gräsandsbuffel som ingen människa tidigare har hört talas eller bryr sig om. " Nu, nu verkar det som om villebrådet kan vara på väg att lämna nästet för en kort tur till vattenhålet....DÄR, DÄR, SER NI!!!"
Det verkade som att de mycket tveksamma till karaktären människorna med kameror ansåg sig göra en stor samhällsinsats genom att jaga den stackars människan överallt och glädjen bland dem visste nästan inga gränser när Britney till slut ledsnar och får ett psykbryt över att jagas.
Det var helt enkelt motbjudande.

Om man vill göra en insats med sitt dokumenterande kan man väl för i helvete göra NÅGOT mer än att jaga en helt klart psykiskt bruten person och göra tillståndet tusen gånger värre genom sin bevakning! Åk till Somalia och dokumentera lite krigsförbrytelser istället så kanske ni på dödsbädden kan se tillbaka på era liv utan att skämmas över vad som blev ert livsverk. Det är meningen att man ska dö av hög ålder, inte av skam.
SKÄMS!!! Och skäms på er som köper de tidningar som distribuerar dessa bilder! Har ni verkligen inget bättre för er än att läsa i de flesta fall påhittade historier om kändisars liv? Ska det vara så svårt att förstå att ett kändisliv innehåller lika mycket vardag, sorger och bedrövelser som alla våra andras om det inte finns på bild? Använd fantasin-inte Se och Hör!

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Rubriken är en titel på en alldeles utomordentligt underhållande bok av författaren David Eberhart. Som titeln antyder behandlar den svenskens nyligen funna behov av att i alla möjliga och omöjliga situationer känna sig kränkt. Galet roligt helt enkelt, rekommenderas varmt om du är en surkärring waiting to happen!
Nåväl, nu till poängen. Läsare, idag hände det. Jag har blivit KRÄNKT!!!

I sakta mak kom jag tuffande vägen fram i min bil och avnjöt eftermiddagens radiosändning under hemfärden. Då, som en blixt från klar himmel, kom det över mig. Rösten av en otäck, präktig hälsokosttaliban som hävdade att fredagsmys minsann inte var att föredra om man inte under resten av veckan kunde tänka sig en mer spartansk kost och livshållning. Jaså du.

Ja, det var ju så att det största problemet med fredagsmys egentligen inte är det vi äter, utan hur vi TÄNKER om det vi äter, att man "unnar sig" något sockrigt och fett för att det är fredag. Det var inte bra att tänka så. Istället skulle man tänka att man "unnade sig" bra och hälsosam mat under tiden som man gnagde på lättkokta morötter. Man skulle också tänka att man "unnade sig" ett härligt och svettigt träningspass istället för att se det som det Guds straff det i själva verket är.
Helt enkelt skulle man se bort från allt trevligt som gör livet, vi ska inte ta i och säga gott men låt oss sträcka oss till uthärdligt, och ersätta detta med en fantatisk kärlek till grönsaker, motion och allsköns sattyg.

Men kära nån! Här kommer jag åkandes i min bil, helt oskyldig, på väg hem en fredageftermiddag efter en vecka som skulle fått Hefaistos att svettas och ser fram emot en middag innehållande ett antal kalorier, en dryck innehållande alkoholhalt och kalorier samt en avslutande godisskål, och blir helt enkelt mentalt VÅLDTAGEN!

Jag vill verkligen inte utsättas för sådana övergrepp när jag på intet vis har gjort något för att utsättas för det. Jag var inte klädd i träningskläder, inte på ett motionspass eller på någon föreläsning om kost och hälsa eller på besök i skumma miljöer, typ en hälsokostaffär. Jag satt i min bil och drack läsk och så händer detta! Jag tycker det är helt orimligt att jag ska behöva lyssna till detta hälsofanatiska dravel när jag inte är det minsta intresserad, helt enkelt orimligt!!!
Jag kan bara inte förstå att P4 kunde svika mig på detta sätt, jag känner mig smutsig och skändad och utan tilltro till min tidigare favoritkanal. Vem är jag nu, hur kommer det att bli sen?

Inget tar skit i de lättkränktas land, men jag är ju kränkt på riktigt!

Somliga går med trasiga skor

Somliga går med trasiga skor som den gamle hedersknyffeln Cornelius V sa det. Somliga går med trasiga byxor också men det är mer en modegrej så det tror jag inte att man behöver bli särskilt uppjagad över. Att det däremot finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige känner jag att jag har svårare att acceptera.

 Rädda Barnen har med hjälp av statistik från SCB kommit fram till denna oerhörda siffra, en kvarts miljon barn. Fenomenet barnfattigdom har diskuterats i media sedan före jul, så Rädda Barnen är inte först med att rapportera verkligheten men det är den senaste studien i frågan. Jag kan ju förstås inte låta bli att fundera över formuleringen ”med hjälp av statistik från SCB”, det låter högst otroligt att de andra rapporterna skulle vara baserade på någon slags gissningslek men helt säker kan man förstås inte vara. Nåja, det var ett litet sidospår.

 En kvarts miljon, det är ganska många barn som betraktas leva under fattigdomsförhållanden. I Sverige är man fattig om man lever i ett hushåll med en inkomst som ligger under ungefär 11 000 kronor och därmed inte räknas ha råd med mer än det mest nödvändiga. Men vad är då det mest nödvändiga? Är det ordentliga vinterskor eller att ha samma Iphone som alla andra i klassen? Jag har lyssnat till en del radioutsändningar som haft just rapporten och själva frågan som utgångspunkt och i flertalet av dem har fattiga människor själva fått komma till tals. Det är ganska likartade berättelser om skammen att inte kunna ge barnen det klasskompisarna har i fråga om materiella saker och även möjligheter till upplevelser. Jag tvivlar inte en sekund på att det är oerhört förnedrande att inför andra behöva erkänna hur illa ställt man har det eller att se besvikelsen i barnets ögon när det förstår att man inte kan och jag är mycket tacksam över det liv som jag själv lever. Frågan är oerhört komplex och svårt att lösa, jag tänker inte ens ge mig på att börja diskutera det. Men jag saknar något i debatten och det är ”vanliga” människors diskussion om vad som egentligen är nödvändigt för ett barn att ha och hur vi vuxna kan hjälpa till att förbättra den vardag som dessa barn lever i med de medel vi har till buds.

 För så här är det. Om mitt barn retar en klasskompis som inte har en mobiltelefon är det väl ändå mitt ansvar som förälder att fundera över var jag som vuxen felat i att lära mitt barn om medkänsla och förståelse? Och varför i hela fridens namn ska barn ha mobiltelefoner? Jag ser givetvis det praktiska i det vad gäller nåbarheten men jag är mycket tveksam till om ett barn behöver en telefon för flera tusen kronor. Det är vi vuxna som förser barnen med materiella ting som skiljer ut deras sämre lottade kamrater för att de inte har. Och till vilken nytta? Det enda vi skapar är konsumtionshets och en icke respekt för ett hållbart perspektiv. Självklart finns det massor med saker våra barn vill ha, jag kan lova att barn på stenåldern gnällde över att grannen hade intressantare stalakiter i sitt grottak och att ALLA ANDRA utom den egna familjen hade det. Det ligger liksom i barns natur att gnälla och då är det vuxenvärldens ansvar att lära en vad man har rätt att gnälla om.

Själv har jag ett barn som för tillfället tjatar om att få nya skidor. Barnet har ett par begagnade skidor som duger alldeles utmärkt att hasa runt ett litet spår med och har absolut inget behov av något bättre förutom det faktum att de börjar vara lite för korta. Varför vill då barnet, som är fyra år, ha ett par nya skidor? Dels för att de äldre barnen har skidor med PJÄXOL som tydligen är någon slags markering att man är ett storbarn men också för att en relativt jämnårig ”klasskamrat” påpekat att mitt barns skidor är gamla och att det är mycket bättre med nya skidor. Som det andra barnet förstås har.

 Jag och barnets fader har absolut utrymme att köpa barnet ett par nya skidor och samtal om detta hade redan förts. Dock kände jag efter den massiva tjatoffensiv som inleddes att det blev en fråga om principer. Måhända att det kanske är enbart mitt barn som kommer att lära sig något av detta, till exempel att man får önska sig saker och kanske har turen att få dem på sin födelsedag eller i julklapp, även om det egentligen verkar vara det andra barnet som är i större behov av lärdom. Måhända är det så, men trots min förtret så finns det tyvärr människor som väljer att lära sina barn mycket dumma saker. Till exempel att inte reta andra för vad de inte har. Dock tänker jag göra vad jag kan för att mitt barn inte ska göra så. Hör jag ett ord om att det har drygats över att de kommande nya skidorna skulle vara bättre än någon annans blir de kaffeved direkt. Det vore väl lärorikt?!  

"Romeo, Romeo, åh varför är du Romeo?"

Om inte citatet känns igen är det hämtat från Shakespeares mastodonthit "Romeo och Julia". Pjäsen, för dig som är totalt obildad, handlar om två tonåringar som kommer från familjer som hatar varandra. Det är ju då givet som bäddat för att tonåringarna ska bli kära i varandra vilket givetvis är vad som händer. Det hela slutar med att de tar livet av sig och familjerna blir sams. Förbaskat trist historia faktiskt men såklart bryr sig ingen om det utan suckar över ganska fåniga citat som rubriken.

Nåja. Som barn hade jag en mormor som mer än någon annan definierar epitet surkärring. Utan att överdriva kan man nog säga att hon är urmodern för surkärringarnas art och vi som kommit efter bara är bleka kopior av en forna glans. Jag tänker mig att det är ungefär som den aning vi människor har om paradiset och livet efter detta; någonstans inom finns en föreställning om hur underbart det är men vi kan aldrig föreställa oss fullt ut hur det skulle vara. Ungefär så är det att försöka fylla ut den tidigare Surkärringens skor. Man gör sitt bästa men det är ett ack så fåfängt försök! Iallafall hade hon den trevliga inställningen att barn skulle bildas istället för att underhållas med pyssel och trams.Sålunda kom det sig att jag vid ungefär fem års ålder hade en god uppfattning om historien "Romeo och Julia." Därav också mitt beslut att namnge familjens nyinköpta undulater efter dessa tragediernas kronprinspar. Det visade sig vara mycket dumt men jag vill till mitt försvar anföra att jag var blott fem år gammal och att min mor, som verkligen inte är befriad från surkärringsgenen, borde ha vetat bättre.

Iallafall intogs lunchen som vanligt i köket där även undulaterna förvarades uppe på en skänk. (Om jag inte minns helt fel så serverades det blodpudding, men detta kan vara en efterhandskonstruktion för att det ska framstå som extra sorgligt.)
Plötsligt börjar Romeo att ge ifrån sig lite märkliga ljud varvid samtliga vid bordet vänder blicken mot buren. Romeo var min brors fågel och med gråten i rösten vänder han sig till mor för att få svar på vad som fattas den stackars undulaten.
Romeo hade nu burrat upp sig och liknade mer en fjäderboll än en undulat och vaggade sakta fram och tillbaka på sin sittpinne. För den vuxne i sällskapet var det nog inte särskilt svårt att räkna ut vad som var på väg att hända men med stammande röst gjorde mor ett försök att släta över det hela genom att förklara att ibland blir djur inte så gamla och det kan ju ha sina orsaker och det var helt naturligt och....
Vid det här laget gjorde sig mina nedärvda surkärringsgener påminda och med klar och ljudlig stämma förklarade jag:
-"Han är död."

Min bror brast ut i förtvivlad gråt och började skrikande att protestera mot denna orättvisa samt att be mor göra något åt situationen. Mor, som misslyckades med sitt försök att mörda mig med blicken, kramade om min bror och lyckades övertyga honom om att Romeo nog bara var lite sjuk och SÄKERT skulle må bättre i morgon. Just då faller Romeo mot burgolvet, död som, tja, en död undulat.
-"Men NU är han död!" förkunnade jag förnöjt och fortsatte att äta min blodpudding under tiden som mor försökte lugna min bror och förlösa den existensiella ångest som förstås anlände som ett brev på posten.

Jag är inte säker på att ett annat namnval hade räddat livet på Romeo men det hade kanske känts bättre att lämna jordelivet med ett coolt namn som "Stålmannen" och inte namngiven efter en av litteraturhistoriens största töntar. Det är ju möjligt att Romeo var synsk och drabbades av en insikt om att Leonardo Di Caprio en gång skulle komma att axla manteln som Romeo. Det kan ju ge vem som helst ett hjärtstillestånd av ångest så omöjligt är det ju inte.