Om inte citatet känns igen är det hämtat från Shakespeares mastodonthit "Romeo och Julia". Pjäsen, för dig som är totalt obildad, handlar om två tonåringar som kommer från familjer som hatar varandra. Det är ju då givet som bäddat för att tonåringarna ska bli kära i varandra vilket givetvis är vad som händer. Det hela slutar med att de tar livet av sig och familjerna blir sams. Förbaskat trist historia faktiskt men såklart bryr sig ingen om det utan suckar över ganska fåniga citat som rubriken.
Nåja. Som barn hade jag en mormor som mer än någon annan definierar epitet surkärring. Utan att överdriva kan man nog säga att hon är urmodern för surkärringarnas art och vi som kommit efter bara är bleka kopior av en forna glans. Jag tänker mig att det är ungefär som den aning vi människor har om paradiset och livet efter detta; någonstans inom finns en föreställning om hur underbart det är men vi kan aldrig föreställa oss fullt ut hur det skulle vara. Ungefär så är det att försöka fylla ut den tidigare Surkärringens skor. Man gör sitt bästa men det är ett ack så fåfängt försök! Iallafall hade hon den trevliga inställningen att barn skulle bildas istället för att underhållas med pyssel och trams.Sålunda kom det sig att jag vid ungefär fem års ålder hade en god uppfattning om historien "Romeo och Julia." Därav också mitt beslut att namnge familjens nyinköpta undulater efter dessa tragediernas kronprinspar. Det visade sig vara mycket dumt men jag vill till mitt försvar anföra att jag var blott fem år gammal och att min mor, som verkligen inte är befriad från surkärringsgenen, borde ha vetat bättre.
Iallafall intogs lunchen som vanligt i köket där även undulaterna förvarades uppe på en skänk. (Om jag inte minns helt fel så serverades det blodpudding, men detta kan vara en efterhandskonstruktion för att det ska framstå som extra sorgligt.)
Plötsligt börjar Romeo att ge ifrån sig lite märkliga ljud varvid samtliga vid bordet vänder blicken mot buren. Romeo var min brors fågel och med gråten i rösten vänder han sig till mor för att få svar på vad som fattas den stackars undulaten.
Romeo hade nu burrat upp sig och liknade mer en fjäderboll än en undulat och vaggade sakta fram och tillbaka på sin sittpinne. För den vuxne i sällskapet var det nog inte särskilt svårt att räkna ut vad som var på väg att hända men med stammande röst gjorde mor ett försök att släta över det hela genom att förklara att ibland blir djur inte så gamla och det kan ju ha sina orsaker och det var helt naturligt och....
Vid det här laget gjorde sig mina nedärvda surkärringsgener påminda och med klar och ljudlig stämma förklarade jag:
-"Han är död."
Min bror brast ut i förtvivlad gråt och började skrikande att protestera mot denna orättvisa samt att be mor göra något åt situationen. Mor, som misslyckades med sitt försök att mörda mig med blicken, kramade om min bror och lyckades övertyga honom om att Romeo nog bara var lite sjuk och SÄKERT skulle må bättre i morgon. Just då faller Romeo mot burgolvet, död som, tja, en död undulat.
-"Men NU är han död!" förkunnade jag förnöjt och fortsatte att äta min blodpudding under tiden som mor försökte lugna min bror och förlösa den existensiella ångest som förstås anlände som ett brev på posten.
Jag är inte säker på att ett annat namnval hade räddat livet på Romeo men det hade kanske känts bättre att lämna jordelivet med ett coolt namn som "Stålmannen" och inte namngiven efter en av litteraturhistoriens största töntar. Det är ju möjligt att Romeo var synsk och drabbades av en insikt om att Leonardo Di Caprio en gång skulle komma att axla manteln som Romeo. Det kan ju ge vem som helst ett hjärtstillestånd av ångest så omöjligt är det ju inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar