Somliga går med trasiga skor

Somliga går med trasiga skor som den gamle hedersknyffeln Cornelius V sa det. Somliga går med trasiga byxor också men det är mer en modegrej så det tror jag inte att man behöver bli särskilt uppjagad över. Att det däremot finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige känner jag att jag har svårare att acceptera.

 Rädda Barnen har med hjälp av statistik från SCB kommit fram till denna oerhörda siffra, en kvarts miljon barn. Fenomenet barnfattigdom har diskuterats i media sedan före jul, så Rädda Barnen är inte först med att rapportera verkligheten men det är den senaste studien i frågan. Jag kan ju förstås inte låta bli att fundera över formuleringen ”med hjälp av statistik från SCB”, det låter högst otroligt att de andra rapporterna skulle vara baserade på någon slags gissningslek men helt säker kan man förstås inte vara. Nåja, det var ett litet sidospår.

 En kvarts miljon, det är ganska många barn som betraktas leva under fattigdomsförhållanden. I Sverige är man fattig om man lever i ett hushåll med en inkomst som ligger under ungefär 11 000 kronor och därmed inte räknas ha råd med mer än det mest nödvändiga. Men vad är då det mest nödvändiga? Är det ordentliga vinterskor eller att ha samma Iphone som alla andra i klassen? Jag har lyssnat till en del radioutsändningar som haft just rapporten och själva frågan som utgångspunkt och i flertalet av dem har fattiga människor själva fått komma till tals. Det är ganska likartade berättelser om skammen att inte kunna ge barnen det klasskompisarna har i fråga om materiella saker och även möjligheter till upplevelser. Jag tvivlar inte en sekund på att det är oerhört förnedrande att inför andra behöva erkänna hur illa ställt man har det eller att se besvikelsen i barnets ögon när det förstår att man inte kan och jag är mycket tacksam över det liv som jag själv lever. Frågan är oerhört komplex och svårt att lösa, jag tänker inte ens ge mig på att börja diskutera det. Men jag saknar något i debatten och det är ”vanliga” människors diskussion om vad som egentligen är nödvändigt för ett barn att ha och hur vi vuxna kan hjälpa till att förbättra den vardag som dessa barn lever i med de medel vi har till buds.

 För så här är det. Om mitt barn retar en klasskompis som inte har en mobiltelefon är det väl ändå mitt ansvar som förälder att fundera över var jag som vuxen felat i att lära mitt barn om medkänsla och förståelse? Och varför i hela fridens namn ska barn ha mobiltelefoner? Jag ser givetvis det praktiska i det vad gäller nåbarheten men jag är mycket tveksam till om ett barn behöver en telefon för flera tusen kronor. Det är vi vuxna som förser barnen med materiella ting som skiljer ut deras sämre lottade kamrater för att de inte har. Och till vilken nytta? Det enda vi skapar är konsumtionshets och en icke respekt för ett hållbart perspektiv. Självklart finns det massor med saker våra barn vill ha, jag kan lova att barn på stenåldern gnällde över att grannen hade intressantare stalakiter i sitt grottak och att ALLA ANDRA utom den egna familjen hade det. Det ligger liksom i barns natur att gnälla och då är det vuxenvärldens ansvar att lära en vad man har rätt att gnälla om.

Själv har jag ett barn som för tillfället tjatar om att få nya skidor. Barnet har ett par begagnade skidor som duger alldeles utmärkt att hasa runt ett litet spår med och har absolut inget behov av något bättre förutom det faktum att de börjar vara lite för korta. Varför vill då barnet, som är fyra år, ha ett par nya skidor? Dels för att de äldre barnen har skidor med PJÄXOL som tydligen är någon slags markering att man är ett storbarn men också för att en relativt jämnårig ”klasskamrat” påpekat att mitt barns skidor är gamla och att det är mycket bättre med nya skidor. Som det andra barnet förstås har.

 Jag och barnets fader har absolut utrymme att köpa barnet ett par nya skidor och samtal om detta hade redan förts. Dock kände jag efter den massiva tjatoffensiv som inleddes att det blev en fråga om principer. Måhända att det kanske är enbart mitt barn som kommer att lära sig något av detta, till exempel att man får önska sig saker och kanske har turen att få dem på sin födelsedag eller i julklapp, även om det egentligen verkar vara det andra barnet som är i större behov av lärdom. Måhända är det så, men trots min förtret så finns det tyvärr människor som väljer att lära sina barn mycket dumma saker. Till exempel att inte reta andra för vad de inte har. Dock tänker jag göra vad jag kan för att mitt barn inte ska göra så. Hör jag ett ord om att det har drygats över att de kommande nya skidorna skulle vara bättre än någon annans blir de kaffeved direkt. Det vore väl lärorikt?!