Dumskallarnas sammansvärjning

Titeln har jag snott från en bok som om du inte läst ännu verkligen borde läsa. Den handlar om en tjock man i sina bästa år med en förkärlek för den fulaste mössan i världshistorien. Jag säger inte mer eftersom jag vill göra dig nyfiken. Och för tillfället inte minns mer om boken och inte orkar googla den för att verka smart och minnas allt jag läser. Nåväl. Titeln beskriver trots allt väl det jag tänkt tala om, den amöba av idioter som den senaste månaden enats i kampen för våra svenska traditioner och för allas vår svenska talan i frågan.

Problemen med detta äro två till sin natur.
1. Den traditionsstöld de kraxar om existerar inte.
2. Vi övriga håller inte med.

Det började väl egentligen vid den tiden då två individer från rivaliserande stammar träffades för första gången. De visste inte mycket om världen men om en sak var de eniga. De kände inte igen den andre och var därför väldigt intresserade av att slå in skallarna på varandra med sina träklubbor. Människan har alltid varit benägen att ogilla det okända och inte tycka om förändringar, det är nog ett ganska mänskligt beteende. Det är det också att vara dum i huvudet men det är när dessa två saker möts som problem uppstår och vi andra som passerat grottmansstadiet desperat famlar efter skämskudden och hoppas att det som händer inte är på riktigt.

Sverige har ingen nationalsång men den sång som av tradition ofta sjungs på nationaldagen och i andra sammanhang när man plötsligt grips av längtan att visa stolthet över Sverige är "Du gamla du fria". Det har länge florerat ett rykte att det skulle vara förbjudet att sjunga den i skolan eftersom den kan uppfattas som rasistisk. Som varande lärare i den svenska skolan skulle jag vilja säga; ja, det kan jag hålla med om. Uppfattas som rasistisk alltså men däremot inte förbjuden. Det finns också anledningar till att den gör det. Under hela min lärarkarriär har jag nämligen aldrig varit med om att sången efterfrågats av andra än de elever som kommer från hem där man vet en djävla massa saker om "de där invandrarna." Gärna saker som att de våldtar alla svenska kvinnor och vägrar arbeta eftersom de lever gott på sina knarkpengar, men bidrag vill de gärna ha. Då elever från den typen av hem frågar efter just den specifika sången som de anser vara lämplig att sjunga i alla möjliga märkliga sammanhang tolkar jag det som att man har ett specifikt syfte med att sjunga den. Och det är inte för att hjälpa våra invandrarelever att känna sig stolta över sitt nya hemland.

Den här diskussionen har kommit och gått men så PANG exploderade media av rapporteringar om hur våra svenska traditioner smulas sönder och samman i det mångkulturella samhällets namn. Eller? Vi som tar oss tiden att kontrollera sanningshalten i de påståenden som florerat lärde oss snart att det som beskrevs som en traditionsslakt bestod av följande saker:
1. En något överspänd lärare som inte ville ha med pepparkaksgubbar i ett luciatåg eftersom barnen inte ville sjunga pepparkaksgubbesången.
2. En skollag som slår fast att ingen elev, oavsett ursprung, ska utsättas för religiös påverkan under skoltid.
3. Företaget Disney som valt att ta bort tre stereotypa avbildningar i en mycket gammal tecknad film.

De som INTE tar sig tid att ta reda på fakta utan helt blint tror på det som skrivs på ansiktsboken lärde sig snabbare än vi trodde var möjligt att:
Sverige är ett av det mångkulturella samhället förtryckt land som styrs med järnhand av en muslimsk feministsammansvärjning som vill ta ifrån Sverige alla dess traditioner och ersätta dem med ett könsneutralt och helt PKgenomsyrat misch masch av utlänningsfasoner. Judarna lär också vara inblandade har jag noterat genom att studera vissa kommentarsfält. Flaggan ska de visst också ta av oss. Asiater som bor i Sverige har reagerat negativt på det gula korset och därför blir den helblå from 2015. Jajamen.

Lösningen på detta problem är allt från att deportera alla med utländsk bakgrund med utgångspunkten minst renrasig svensk tre generationer bakåt till korståg i Sveriges namn och en sammanslagning med de andra nordiska länderna för att återupprätta vikingatidens storhet och med spjut och sköldar anfalla EU. Andra möjligheter som diskuterats är att frånta kvinnor rösträtt till att internera de kvinnor som väljer att ha sexuellt umgänge med utländska män istället för svenska 30åriga oskulder vars hemadress är identisk med föräldrarnas. Åh, alla somalier ska också sättas i ett tältläger för att råda bot på bostadsbristen. Givet är förstås att det heter negerboll, att vi inte ska ha mörkhyade lucior och att det är fullständigt normalt att vifta med järnrör när man är full samt ljuga för polisen.

Men herregud. Jag vet inte vad som håller på att hända i ankdammen Sverige men jag gillar det inte! Jag tror på demokrati, solidaritet och medmänsklighet. Trots det har jag svårt att inte förlora mig själv i dagdrömmerier om åsiktsregistrering och deportering av oönskade idiotelement till speciella kvarter som spärras av för att vi andra inte ska behöva ha med dem att göra eller påverkas av deras onda ideologier och planer. Ja, jag ser problemet med att göra så men tanken är fri. Jag skäms verkligen över att dessa idioter är en del av min genbank och på ett sätt kan sägas väl representera den svenska befolkningen. Riktigt vad vi ska göra åt det här vet jag inte men jag börjar bli arg och det borde du läsare också bli. Inte på det där svenska knyta näven i byxfickansättet, utan ARG! Nästa gång du hör en idiot häva ur sig om de här sakerna så förväntar jag mig att du tar ditt civilkurage i kragen och säger ifrån. Det gör jag. Inte för att jag är bättre än någon utan för att jag har läst historia i skolan och vet vad som händer när den stora massan tiger. Det gör du med.

Golgata

Länge sedan sist läsare, trevligt att ses! Jag förstår att det har känts tomt, att något saknats i ditt liv när min vanligtvis så onda penna legat overksam. Eller mitt aggressiva tangentryckande då om vi ska vara så petiga men det låter liksom inte riktigt snärtigt. Kanske har du undrat om det hänt mig något? Legat vaken på nätterna och funderat på om de slutligen kom ikapp mig, djuren, sportens vänner, rasisterna eller min egen arbetsgivare; den mäktiga kommunen och deras upprörda IT support. Låt oss inte heller glömma de moderna konstnärer som jag hånat i mängd eller Astrid Lindgren vars ande flåsar mig i nacken. Nej då. Inte alls. Däremot hände det något idag som gör att jag känner att det är dags att åter ta bladet från munnen.

Hösten kan bäst beskrivas som ett helvete. Regn, mörker, snö, LGR -11, omdömen, stressande stress, minnesproblem som peakat och allt för lite sömn har satt ribban för höstens melodi som inte varit munter. Jag har helt enkelt inte ens orkat bli upprörd såpass över saker att jag har kunnat formulera mig om det, istället har jag lagt det i min ilskesäck för att förvara det säkert till en förhoppningsvis mindre utmattad framtid. Den här dagen innehåller egentligen inte mer ork men däremot upprördhet som helt enkelt inte går att skyffla åt sidan. Jag talar förstås om den julklapp som åt mig givits av min arbetsgivare men låt oss ta det hela från början.

Vi satt i halvmörkret tillsammans, jag och de andra kvarvarande soldaterna i de Fördömdas armé. Framför oss hade vi ett julfika med sedvanlig avtackning, present till Ledaren och presenter till oss. Fast presenterna till oss hade jag helt glömt bort eftersom jag var så trött att jag knappt ens orkade lyfta tekoppen. Jag vaknade till lite när jag upptäckte att kortet med julhälsningen till Ledaren innehöll en ytterst olämplig formulering som vi inte ska gå in på här. Snabb som en kobra slet jag åt mig kortet från kollegan som utsetts att förära Ledaren med gåvan. Lite undrande tittade kollegan på mig varpå jag morrade som en arg varghona vilket skrämde kollegan på flykten och kortet åkte ner i min ficka. Därefter skulle vi föräras med gåvor vilket jag som sagt glömt. I min hand fick jag ett kuvert med mitt namn. Då förra årets gåva var en vacker och praktisk skål hade jag goda förhoppningar om att Ledaren förstått vad en julklapp bör vara. Jag hade fel.

Själv satt jag snällt med kuvertet artigt placerat på bordet framför mig, som sig bör med en julklapp då den utdelas före självaste julafton. Alla i de Fördömdas armé har dock inte samma goda uppfostran som jag själv eller så är det helt enkelt den ständiga stridens vedermödor som ätit upp deras hut och hyfs, i vart fall började vissa av dem i vanlig ordning att slita upp sina kuvert TROTS att dagens datum var fel. Själv tittade jag bort efter att ha gett en speciell kollega en mycket varnande blick. Kollegan är mig kär och en god soldat men har också vid ett flertal tillfällen uppvisat ett rent av PT-liknande käckt beteende, se tidigare inlägg om överhurtiga glada djävlar som tacklar alla livets svårigheter med ett motionspass och ett glatt humör, och behöver alltså övervakas. Det hela avlöpte dock väl varpå jag sveks grymt av en annan kollega som normalt sett liknar mig själv i sätt och attityd som slet upp presenten och slängde sin hockeybiljett rakt på bordet med ett glatt tillrop.

En hockeybiljett. EN HOCKEYBILJETT?! Har min arbetsplats surt förvärvade slantar som jag själv hjälpt till att slita ihop genom ett idogt vikarierande för sjuka kollegor gått till att köpa mig 120 minuters plågsam tortyr?! VAD I HELVETE?! Har jag inte offrat mig själv tillräckligt glatt och villigt, har jag på något vis inte ställt upp för mina medsoldater eller förargat Ledaren? VAD HAR JAG GJORT?! Helt mållös stirrade jag på min egen biljett. Inte ens med den bästa vilja i världen skulle den förvandlas till en skål.

Tycker jag inte om hockey då? Nej, det gör jag verkligen inte. Framför allt inte det lag som sägs representera min hemstad. Det är inget lag, det är en sekt med en ofantlig massa medlemmar. Helt hjärntvättade hasar de runt och skanderar lagets namn, iklädda deras matchtröjor, halsdukar, mössor och allt vad de nu månglar ut i sitt tempel. Inget, INGET är så viktigt som sekten i min hemstad. Handlar det om sekten finns det alltid utrymme att skriva om det i tidningen, pengar att skramla fram från kommunens kassa för att stötta upp byggandet av vad helst sekten nu önskar sig. På vintern skrivs det spaltmeter om varenda nysning de mer framstående medlemmarna i sekten tar sig för och på sommaren finns det gott om tid att spekulera och drömma om kommande vinters storhetstid. Fy säger jag, fy!!!

Om sekten, kommunen och Ledaren gått samman för att knäcka mig på allvar vet jag inte. Möjligt är att hela sportvärlden är inblandad och möjligtvis också vissa av mina kollegor. Det finns en förrädare ibland oss och jag tänker inte vila förrän jag vet vem. Är jag då knäckt? Nej, verkligen inte. Mitt första motdrag blir att följa med på den så kallade gudstjänsten och se till att det på intet vis blir en trevlig upplevelse för mina kollegor. Högljutt och gnälligt tänker jag kommentera och klaga på allt som händer på isen. Jag ska ställa så dumma och självklara frågor så att de kommer att önska att de aldrig hade fötts, deras öron ska blöda av den näbbiga svada jag ska ge ifrån mig från början till slut!

Jag har också hört att det serveras öl i pauserna. Alltid något.

Studie och yrkesvägledning

När jag var barn så hade jag den bestämda uppfattningen att jag skulle bli en prinsessa eftersom det verkade innebära att bo i ett coolt slott, fina klänningar och framförallt vackert blont och lockigt hår. Mitt eget spikraka tråksvenskbruna kändes rätt trist antar jag. Det ingick visst en prins i paketet också men det var jag inte så intresserad av, jag ville hellre ha en häst. Jag funderade på om min granne Rickard skulle kunna ingå i paketet men jag gjorde aldrig slag i saken. Istället blev jag äldre och ville bli veterinär. Riktigt vad som hände med den drömmen vet jag inte, kanske insåg jag att jag föredrar människor framför kor.

Senare kom drömmen om att bli flygplansmekaniker. De var stora och coola och jag tyckte att det verkade häftigt att kunna laga dem. Den drömmen krossades ganska brutalt av en väns pappa som på grund av sina värderingar hämtade från 1700-talet ansåg att det inte var något jobb för en kvinna. Med tron att jag var för svag för att klara jobbet började jag istället fundera på att bli militär. Jag hade nämligen börjat inse att folk tenderade att göra det jag sa åt dem att göra, framförallt om jag skrek ut mina order och stirrade strängt. De drömmarna krossades brutalt av min dåvarande pojkvän som allraminst skulle ta livet av sig om jag valde att lämna hans sida för att genomgå militär utbildning.

Ja, så blev det läraryrket då vilket i och för sig passar mig väl och jag gör mycket bra. Vissa dagar. Sedan finns de dagar då man bara tar sin plats i ledet i den berömda fördömda armén och följer marschtakten. Därför händer det att jag funderar på vad jag skulle kunna göra istället för att undervisa. Dumma internettest visar dock gång på gång att jag hör hemma i den pedagogiska zonen och är en människovän av rang. Det märks inte ska jag säga. Enda anledningen att jag accepteras av mina kollegor är att jag arbetat så länge på min nuvarande arbetsplats att de flesta anställts efter mig och liksom tror att det är så här det ska vara. Man SKA ha en sur kärring som sitter och fräser i personalrummet, skäller på eleverna och i största allmänhet sprider dålig stämning omkring sig.
Jag inser att det skulle vara väldigt besvärligt att komma till en ny personalgrupp som inte alls håller med om att det är godtagbart.

Därför blev jag extra glad när jag under gårdagens genomgång av Skolverkets åsikter om min arbetsplats kom på vad jag kan göra. Jag kan såklart jobba som inspektör på Skolverket! De är sura, otrevliga och har som sin främsta arbetsuppgift att hitta fel och brister att klaga på. De har heller ingen skyldighet att förklara vad de menar eller vad man borde göra istället, de bara klagar helt enkelt. KAN DET BLI BÄTTRE?! Jag skulle vara den bäste inspektör de någonsin haft, kvaliteten och kvantiteten skulle nå sådana höjder som de bara kunnat drömma om tidigare!

Det enda som nu återstår är att söka jobbet, för att jag får det är jag övertygad om. Varför inte ta den bästa kandidaten liksom? Den enda nackdelen är väl det här att jag inte får vara ensam surkärring på jobbet. Av vad jag sett så är det ett stort antal som redan arbetar där. Men sådana småsaker kan jag inte låta hindra mig, ibland får man bita i det sura äpplet och vara följsam. Ett tag.

Insomnia

Det finns en massa fint skrivet om hur det är att bli och vara förälder. Jag tycker dock att det finns ett område som alltför ofta utelämnas; den psykiska terrorn.

Runt midnatt skulle jag tro att det var innan jag efter en lång dag somnade gott i min säng. Runt vargtimmen till började barnet tjuta som en liten mistlur varpå jag i mörkret snubblade mot barnets sovrum. Låt mig här flika in att barnet sedan sin ankomst för fyra och ett halvt år sedan sovit hela nätter kanske sammanlagt tio gånger. Och att antalet gånger som barnet vaknar per natt sällan understiger två tillfällen. Sist men inte minst sover barnet oroligt och sparkas, snurrar runt och klänger på sin omgivning i stor utsträckning trots att det sover. Den begåvade och empatiskt välsignade läsaren förstår därför att skribenten periodvis är rätt sliten.

I vart fall var det falskt alarm, barnet sov och drömde bara högljutt. Ungefär en och halv timme senare var det dock vaket och anlände till sina föräldrars högsäte, känt som "Storsängen", för att meddela att barnet ämnade protestera mot bristen på välling. Modern förklarade, som hon gör ungefär varenda natt sedan två års tid tillbaka att på nätterna sover man och dricker INTE välling. Tjurigt blev barnet men accepterade att krypa ner i sängen för att invänta morgonen och ringsignalen från faderns väckarklocka. Väntetiden var i detta fall tre minuter innan barnet återigen påbörjade sin kampanj för välling åt folket, i detta fall barnet.Nu.

Barnets önskan avspisades nu ganska bryskt av modern som verkligen behövde sova mer men började förstå vartåt det lutade. Barnet knep bistert ihop munnen och gav modern en sårad och tårfylld blick. Tystnaden lade sig åter över sovrummet. Efter två minuter kom barnets hand smygande över modern och fann moderns ansikte där en liten sårskorpa i moderns ansikte väckte klåfingriga fingrars intresse. Modern försökte avvärja detta genom att vända barnet ryggen varpå barnet replikerade med att helt enkelt klättra över modern för att fortsätta klösa. Konversationen som följde handlade en del om att respektera moderns rätt till sitt ansikte och att vara tyst och ligga still på nätterna. På detta svarade barnet: "Men jag SÄGEL ju inget mamma!"

Tystnaden lade sig åter, ungefär varannan minut avbruten av barnet som med enträgen röst krävde att att få veta hur länge det var kvar innan klockan skulle ringa. Och att få välling. När det återstod fyrtiofem minuter till uppstigning slet modern i desperation med sig barnet från sängen för att låta iallafall fadern sova ostört och förpassade sig till soffan, skakade ihop en välling, slog på barntv och tillsade barnet att det under inga omständigheter fick tilltala modern fram till dess att klockan ringde.

Efter tre minuter kom barnet krypande och krävde att få veta moderns åsikt om daggmaskar samt att det skulle få stoppa ner sin hand i moderns nattskjorta för att klämma på hennes bröst vilket är ungefär det mysigaste barnet vet. Fördelen med detta är att eventuella cancerknölar vid detta laget med all säkerhet krossats till ofarliga partiklar. Nackdelen är att det gör fruktansvärt ont. Den läsare som ställer sig frågande inför detta fakta uppmanas att ta tag i valfri bröstvårta på den egna kroppen och vrida runt den tio gånger. Modern ville denna morgon inte genomlida detta vilket förstås föranledde ett nytt raseriutbrott med påföljande tårar och sårad min samt en icke avtagande klagan om vilken dålig mor modern är.

Brösten uppläts slutligen till tortyr för att iallafall ge modern några tysta minuter innan uppstigandet. Tyst var det i ungefär två minuter innan barnet började sjunga en egen påhittad sång om vilken fin och bra mor modern är. Den vackraste och bästa i hela världen faktiskt!

Modern gav upp, klev upp och serverade sig frukost. Medans hon håglöst och helt uttröttad stirrade ut i mörkret konstaterade hon återigen som så många gånger förr att brist på sömn är en sann tortyrmetod. I det läget hade modern varit beredd att erkänna vad som helst bara belöningen hade varit tre timmars ostörd sömn i någorlunda liggande position.

Som sagt. Det skrivs en massa fint om hur det är att bli och vara förälder. Mycket lite om den uppfinningsrikedom och envetenhet ett litet barn äger när det gäller att komma åt den heliga graalen; vällingflaskan. Men. Det var en väldigt vacker sång. Faktiskt den vackraste sången någonsin. Jag älskar dig mitt barn även om du håller mig vaken på nätterna så att jag ibland tror att jag ska gå under av sömnlöshet. Men sover du inte i natt så tänker jag ge dig till trollen du påstår bor i garderoben.

Godmorgon.

I have a constant feeling somethings always near....

Rubriken är en snodd liten snutt från Iron Maidens klassiker "Fear of the dark." Iron Maiden är en hårdrocksgrupp från England vars maskot Eddie, något slags läskigt skelett, under 80-talet satte skräck i föräldrar all over the place. Rädd för medlemmarna var man också eftersom de var långhåriga och sjöng om Satan.
Tiderna förändras och idag lär Bruce Dickinson, sångaren, vara en hejare på golf och uppskatta spinning. Det låter inte så satanistiskt i mina öron men jag antar att smaken är som baken. Och att Bruce blivit gammal och inte längre orkar springa runt och mässa i svart kåpa vid midnatt.

Iallafall så tänkte jag få berätta om ett av mitt livs stora gissel; getingar. Getingar är sedan barnsben min svurna nemesis och jag skulle kunna raljera i TIMMAR om varför jag anser att getingar borde utrotas. Minns ni mina rasbiologiska känslor för krukväxter? De gäller även getingar med den skillnaden att jag inte hyser minsta nöje i att fundera på om jag ska låta dem leva eller dö, de SKA dö. Omedelbart. Lite mera Rwandafeeling, lite mer etnisk rensning a la kriget i Jugoslavien.

Getingar fyller i mitt tycke ingen som helst funktion i världen. Töntiga djurvänner pratar om pollinering av växter och mat åt fåglar. HÖ! Jag har minsann aldrig sett en geting som pollinerar en blomma i hela mitt liv, det är humlor och sympatiska små bin som gör det. Fåglarna har en massa andra saker att äta, till exempel myggor och andra helt värdelösa småkryp. Getingar är värstingar som i organiserad form anfaller oskyldiga människor i färd med att vistas utomhus. Ja, inomhus också om de kommer åt. De är helt enkelt ett slags organiserad brottslighet som terroriserar sin omgivning utan att någon riktigt vågar göra något åt det. De modiga som kliver fram för att ta tag i saken blir stungna och jagade vilket gör att de flesta tvekar inför att ta tag i getingfrågan på allvar.

Jag har själv engagerat mig i motståndsrörelsen och tagit kål på ett stort antal genom snabba attacker och hastig flykt, alltid undkommit deras repressalier. Tills denna höst då jag fegt anfölls när jag i lugn och ro satt i en buss och utan att jag märkte det fick en av de svartgula bestarna på halsen. Den stack, jag slog, den flydde ner i tröjan och stack två gånger till innan jag slutligen krossade den med mina fingers of death. Men försent. Stungen var jag, skändad och eventuellt på väg in i anafylaktisk chock, sittandes på en buss full med skolbarn som inte skulle vara till någon som helst nytta om det visade sig att jag inte tål getingar på ett "nu-slutar-jag-andas-sätt."

För att göra en lång historia kort så överlevde jag, kom till en vårdcentral och fick medicin eftersom jag  är gruvligt allergisk mot andra stickande insekter. Numer färdas jag ständigt i sällskap med medicin eftersom allergin visar sig först efter andra sticket. För de som är bekant med min minnesproblematik formas förstås genast vissa frågor och svaret på dem är: En. En gång har jag kommit ihåg att ta med mig medicinen när jag lämnat hemmet. Tur var det visade det sig eftersom den gången var ett helglajv som innehöll massor med roligt lajvande och en getinginvasion som gjorde sitt bästa för att sticka deltagarna sönder och samman. Själv klarade jag mig genom att slå ihjäl dem med min solfjäder, skrika högt och kräva att andra skulle slå dem sönder och samman. Dock kom medicinen väl till pass för de olycksaliga som blev stugna och likt mig själv inte tål dem så bra.

Hösten är nu så långt gången att de flesta av dem frusit ihjäl eller gömt sig för vintern. Jag hoppas att det i vinter blir så gruvligt kallt att de dör en fruktansvärd död allihop! Tidigare har jag iallafall känt mig relativt säker inomhus men nu, nu rycker jag till och bereder mig på att fly bara jag ser minsta antydan till flygande varelser inomhus. Jag är kränkt och jag tänker hämnas. Storligen.

Brothers in arms

Ett uttryck för soldater och en alldeles fantastisk låt av gruppen Dire Straits som så vitt jag vet inte skrivit en enda usel trudelutt. Mina föräldrar lyssnade en del på dem när jag var barn och jag har starka minnen av att sitta i baksätet och lyssna på texter som jag inte begrep ett dugg av men musiken tyckte jag om. Jag minns framförallt en kväll när vi åkte hem från min mormor och morfar och himlen lystes upp av ett helt fantastiskt norrsken samtidigt som "Brothers in arms" ljöd genom den för en gångs skull tysta bilen. Har man tre barn relativt tätt är det sällan tyst i baksätet på en bil. Men den gången var det så och jag minns känslan av svindlande oändlighet och aningar om livets stora mysterier som fyllde mig.

Nu var det inte alls det jag ville skriva, jag klämde nog mest in det för att visa att jag minsann har ett djup jag med bakom mina sura utläggningar om livets ytligheter. Nu vet ni och vi kan fortsätta.

Jag tänker idag skriva om mina "brothers in arms", mina kollegor och min arbetsplats. Anledningen till det är att jag idag är sjuk, dvs egentligen lat, och därför stannat hemma från nämnda arbetsplats. Det är det fler som gjort på grund av sjukdom och det finns nog också de som gärna skulle vilja eftersom kraven och arbetsbelastningen där jag arbetar börjar nå sådana höjder att det snart inte är möjligt att fortsätta gå dit. Egentligen har vi kanske redan passerat den men vi går dit ändå. Den här typen av tankar skjuter jag normalt sett åt sidan men en dag i sängen kan göra underverk för en människas tankeverksamhet. Till exempel hinner man tänka på vad man egentligen tänker.

Vi är lärare och vår uppgift given oss av stat, kommun och Gud Fader själv är att undervisa. I flera års tid satt vi ner och lärde oss en massa saker om våra ämnen och lite grann om hur man ska få andra att förstå dessa kunskaper. Det ingen talade om eller lärde oss var det vi idag till större delen gör, räddar världen om och om igen. Vi är experter på en läroplan som inte är färdig, vi reder ut bråk och kränkande behandling, vi är specialpedagoger, vi är uppfostringsexperter, kuratorer, psykologer, skolsköterskor, administratörer, data och itsupport, socinomer, skolledare, personalansvariga, beteendevetare, fritidsledare, lokalvårdare, vaktmästare, logistikansvariga, jurister och säkert något mer som jag glömt.

Om jag fick en peng varje gång som jag utfört en uppgift som jag egentligen inte utbildats för skulle jag ha en stor djävla hög med pengar vid det här laget.
Och jag STRUNTAR i lönen, den är inte som en civilingenjörs och kommer aldrig att bli oavsett vad facket säger, men det spelar ingen roll. Bara någon tar tag i att reda ut den soppa som är den svenska skolan blir jag glad och nöjd. När jag går till jobbet vill jag känna mig som en pedagog, inte en av "de fördömdas armé" som jag så skämtsamt brukar kalla kollegiet.

För det är precis vad jag tycker att vi i dagsläget är, vi som stannat kvar. Soldater, brothers in arms, som marscherar med LGR -11 käckt under armen och pekpinnen i ett stadigt grepp i handen. Eller vänta nu, den får vi nog lägga ner eftersom den säkert är kränkande för någon. Oavsett vad så känns det som att vi alla går mot en säker död men vi marscherar oförtrutet på. Ibland faller någon av oss ifrån och med en kort nick tar vi farväl innan vi fortsätter  framåt mot horisonten och den döende solen. Vi vet att det är ett hopplöst självmordsuppdrag det vi håller på med. Alla orkar inte. En del ger sig frivilligt av, andra går in i väggen och blir aldrig människor igen. En del utvecklar strategier för att orka, slutar se, ge och engagera sig. De förstår det kanske inte men de bidrar till att göra saken så mycket värre för oss som fortsätter marschera eftersom vi då tvingas lyfta upp och bära även deras packning.

Men vi som är kvar, vi kämpar vidare. Brothers in arms ända till slutet. Och även om jag ligger här och latar mig idag så vet ni att jag så snart jag kan kommer att ställa mig upp och springa ikapp er. Vad för slags soldat vore jag annars? För tillsammans fortsätter vi ändå att marschera trots att vi någonstans vet att det är hopplöst. Vem ska göra det om vi inte gör det? Vi har det viktigaste arbetet ett samhälle kan ha och så många är beroende av oss varje dag. Vad annat kan vi göra än att fortsätta göra det vi gör?

"You did  not desert me my brothers in arms"- tack för det!

"Jag är inte rasist MEN..."

....jag är verkligen inte någon vän av krukväxter. Iallafall inte mina egna. Andras går bra, de ser prydliga och trevliga ut när man besöker någons hem. Där passar de fint. Det är när de envisas med att komma hem till mig som det blir jobbigt.

Jag har en begränsad mängd resurser i form av tid, energi och minneskapacitet. Under en vecka är det så MÅNGA saker som ska hinnas, orkas och kommas ihåg. Skötsel av krukväxter ingår liksom inte där. Jag gör mitt bästa för att ignorera dem och låtsas helst inte om att de finns förrän de slokar så markant att det ser ut som ett fält av död. I det läget brukar mannen i mitt liv eller barnet påpeka att det kanske vore på sin plats att låta vattenkanna likt ett regnmoln sänt från Herran vandra över den torra öken som är mina fönsterbänkar. Tro nu inte att min livspartner är ett kräk som inte kan tänka sig att utföra sysslor i hemmet som av tradition anses tillhöra det kvinnliga släktets gebit. Det är helt enkelt så att just detta med blommorna är något som jag själv sagt att jag tar på mig att utföra istället för att sopa bron och andra tråkiga snörelaterade sysslor. Det finns en överenskommelse helt enkelt.

Jag måste nog erkänna att husets herre sköter sina delar av det avtalet betydligt bättre än mig själv, jag har aldrig behövt påpeka att snö behöver skyfflas runt. Till skillnad från honom som likt en riddare i blänkande rustning ständigt rycker ut för att frälsa hemmets krukväxter från ondo; dvs min bristfälliga omsorg.

Otaliga är de växter som jag nästan lyckats ta ihjäl och det är inte helt oangenämnt att härska över liv och död på det viset! Ibland står jag och betraktar dem en stund där de ligger och slokar, för utmattade för att be om nåd efter att i det tysta ha bett otaliga böner om frälsning och förlåtelse. I den stunden har jag all makt i världen att bestämma mig för om jag ska välja att vicka på handen och låta det livgivande vattnet rinna ut ur pipen och ner på den uttorkade öknen, vidare ner till deras rötter. Jag skulle kunna låta bli. Låta tiden gå och se dem förvandlas till förvridna bruna löv som sakta vittrar bort och förvandlas till stoff. Jag skulle kunna låta bli, men förstås gör jag inte det. Det vore grymt och ondsint samt BARA resultera i att jag måste köpa nya och utstå smälek från framförallt barnet som gärna påpekar att det inte är så svårt att vattna blommor.

Lite märkligt är det kanske att blommorna ute sköts med all kärlek och omsorg i världen. Det gödslas, sandas, flyttas, skuggas och duttas hela sommaren lång. Trädgårdsböcker och expertis konsulteras för att blommorna ska ha de allra bästa möjligheter att växa och frodas så fort minsta tendens till misstrivsel visar sig. Under tiden står krukväxterna i sina bastuvarma krukor i det icke solskyddade fönstret och dör sakta torkdöden utan att jag rör en min eller ett finger.

Såklart har jag funderat över detta förhållande. Jag landar gång på gång i att jag nog helt enkelt när vissa rasbiologiska värderingar som jag inte praktiserar i mitt möte med människor. Perennerna är liksom en bättre sort, de förtjänar bättre och har ett högre existensberättigande. Att gräva dem större och större rabatter för att ge dem livsutrymme är helt vettigt och riktigt, de har RÄTT till det genom sin suveränitet. Krukväxterna ska vara glada och tacksamma om de ges ny jord och större krukor vart tredje år eller så. Ärligt talat så tror jag att det var min svärmor som förbarmade sig över dem sist, man kan helt enkelt säga att en hjälparbetarorganisation lyckades ta sig över gränsen och gjorde en insats.

Nej, märkligt är det allt. Som sagt, jag är inte rasist men någon vän av krukväxter är jag inte.