Äta ni, laga vi. Eller något liknande.

Det finns få saker jag tycker är så tråkigt som geografiska fakta. Eller jo, det finns säkert massor med saker. Men just geografi är rätt tråkigt och under min grundskoletid hade jag mycket svårt att se poängen med det hela. Det fanns någon fjantig ramsa om svenska vattendrag som gick just så: "Äta ni, laga vi" men om det är vattendrag i Hälsingland det gäller eller våra största älvar låter jag vara väldigt osagt. Fjantigt hursomhelst! Större delen av mellanstadiet tycker jag förstördes av ändlösa prov i geografi som jag helst bara ville slippa och faktiskt på rent rebellmaner inte heller genomförde. Jag vägrade helt enkelt fylla i dem för det var så sjukt tråkigt, meningslöst och löjligt. Trots detta så vidhöll min klassföreståndare att det gick väldigt bra för mig i alla ämnen. Det var verkligen inte sant då både geografin och framförallt matematiken var en katastrof men det är en annan historia. Jag lärde mig iallafall hjälpligt mycket saker för att veta detta; Syrien ligger INTE i USA. Inte på något som helst vis så kan man säga att Syrien är placerat ens i närheten av Amerikas förenta stater vilket jag vet trots min brist på kunskap om geografi.

Uppenbarligen så är jag ändå mer kunnig än till exempel USA:s president och hans utrikesminister som anser att USA ska dundra in i Syrien och ställa saker till rätta då Syrien är ett hot mot USA. Hur då frågar jag mig, hur då? Nej, det är verkligen inte okej det som verkar pågå där med en regering som använder nervgiftsgas mot sitt eget folk. Det är sjukt och otäckt och FN och Säkerhetsrådet borde absolut se till att pallra sig dig och aktivt stötta folket och motarbeta sådana där djävla dumheter! Men inte enskilda länder som USA som egentligen bara vill dit och ha någon slags kukmätartävling med regimen. Alternativt stötta den om regimen har något USA vill ha, det kan man aldrig så noga veta har jag lärt mig. Det är ju så att de äntligen packat sig hem från Irak, är på väg att lämna Afghanistan utan att egentligen riktigt ha koll på vad exakt de gjort där, och just som man började tro på en bättre framtid för USA:s del så slår de då till med denna fantastiska uppvisning i dumhet. Jag vet inte jag men jag TROR ju att Syrien, om det finns några planer på världsherravälde, skulle försöka inta de närliggande länderna innan de kastar sig iväg över vattnet mot USA. Men som vi säger i min familj; vad vet en ko?

Håll käft, håll käft, håll käft håll käft håll käft!

Nej men Surkärringen, DET var väl inte ett så trevligt sätt att inleda en konversation med sina läsare? Nja, men om du hade velat läsa en trevlig blogg med mysig känsla så tror jag att du surfat in på "Underbara Clara" eller något sådant för länge sedan. Intet ont sagt om Clara, hon verkar vara en fantastiskt kreativ person med sina pyssliga tips och snygga kläder. Jag har till och med följt hennes blogg ett tag men förgicks av avundsjuka varenda gång jag läste så det fick vara.
Rubriken är dessutom en låttitel av gruppen nånting nånting som jag inte minns vad de heter och sången handlar om nånting nånting som leder fram till refrängen som går ordagrant som titeln lyder. Då går det faktiskt utmärkt att också använda den utan att för den skull avse någon särskilt mottagare. Nu råkar ju jag ha en tanke med vilka som ska ta åt sig, men DET hör väl ändå inte hit?!

Det är nog bäst att jag förklarar mig innan det blir mer förvirrat här. Jag är förälder och har en sådan varit sedan ungefär fem år tillbaka. Sedan den dagen det vackraste barnet i världen lades till mitt bröst och jag mötte hennes blick för första gången har jag lärt mig två saker; skenet kan bedra och folk som inte har en aning om saker har en ful ovana att ge goda råd som de helt enkelt kan ta och köra upp någonstans där solen inte skiner.
För så här visade det sig vara, det vackra barnet var förvisso vackert och i besittning av många egenskaper jag bara kunnat drömma om att min avkomma skulle få men också i total avsaknad av sömnbehov.

Nattningen som av andra föräldrar, barnmorskor, böcker och tidningar beskrevs som en rofylld och kärleksfull stund, ja kanske rentutav den BÄSTA på hela dagen, visade sig vara ett svettigt maraton med Lars Norenångest där barnet skrek och grät för full hals under tiden som den alltmer desperata modern vandrade fram och tillbaka med barnet över golvet och funderade på muntra saker som inte lämpar sig i tryck. Minst två timmar, ibland tre, tog det innan lugnet la sig ett par timmar och barnet åter vaknade för ett nattpass. Sen några timmar till innan det var dags att vakna för dagen och ägna hela dagen åt att bära barnet även då eftersom det gallskrek om det på något vis förvisades till någon annan plats än mors famn. Att sova på dagen mindes modern var något som barn tyckte om. Icket moderns barn. Samma procedur som på kvällen föregick att barnet skulle sova några ynka minuter innan det återigen vaknade och vrålade så moderns trumhinnor och nerver sprack.

Kort sagt; min avkomma hatar att sova och har så gjort sedan födseln. Dag, kväll eller natt spelar ingen roll, inte heller insomningsmetod. Det har burits, vaggats, buffats, dragits i vagn, extra kvällsmål, mjölkfri kost, mörkt sovrum, ljust sovrum, metod 1-00 prövade hit och dit, sjungits, vyssjats, ignorerats och tja det mesta utom att slå barnet medvetslöst mot en vägg eller ge det sömnmedel. Men allting annat har prövats. Utan resultat.
Trots denna uppenbara brist på sömn har barnet också alltid varit äckligt morgonpiggt och gärna börjat kvittra efter femtiden på morgonen. Numer när barnet är lite äldre så sover det i regel till efter 06 och skriker inte vid nattningen men somnar inte utan vidare och tar en timme eller två i anspråk för proceduren.

Och en sak har jag lärt mig; människor har en tendens att tro att man som drabbad av detta inte vänt ut och in på sig själv för att lösa problemet. "Nej men har du prövat att bla bla bla bla?" Håll käft håll käft, håll käft håll käft håll käft!!! Hur djävla dumma är egentligen människor? Tror de att man på allvar tyckt att de senaste fem årens tidsinvestering i en tjurig unge varit upplyftande eller inte inser det orimliga i att detta ska ta så mycket tid? "Oj, jaha, är det inte så att kvällarna hos alla andra familjer kretsar runt att kämpa med barnet som vägrar somna och därför slukar all tid efter 19.30? Det visste inte jag!"

Min enda tröst är att framtidens äldreomsorg kommer att vara så usel att mitt barn kommer tvingas vårda mig hemma. Då ska vi se vem som skrattar sist!

Men DET får man väl inte säga i det här djävla landet längre!

Jag hatar biskvier och nötbottnar! Sådärja, nu var det sagt! Och det var liksom egentligen hela slutpoängen med det här inlägget så riktigt hur jag tänkte nu, det har jag ingen aning om.

Nåväl. Jag har noterat att jag legat rätt lågt på bloggfronten under sommaren, i själva verket har det inte producerats en rad, och så kan vi ju verkligen inte ha det! För det är ju inte som så att det inte finns saker jag retar mig på något fruktansvärt, snarare har det nog suttit i att ork att formulera sig har varit svårt att skrapa ihop. En relativt lång semester senare har jag dock lyckats samla mig så pass att jag återigen kan börja formulera i skrift vad jag ogillar och irriterar mig på!

Rubriken är ett försök att vara rolig och antyda att jag är en vit kränkt hen som tycker sig ha rätt att säga underliga saker om invandrare men vill slippa bli anklagad för att vara rasistisk och därför klämmer in med något slags försvarsargument i form av rubriken. Otroligt märkligt beteende faktiskt. Det är som personer som lägger upp saker på Ansiktsboken som inleds med: "98 procent av mina vänner kommer inte att våga dela det här" eller liknande dumheter. Ursäkta, men hur kan du som delar det veta detta så exakt? Om du inte är synsk förstås och i FÖRVÄG kunnat utläsa resultatet och göra en matematisk beräkning och fördelning av resultatet i procent? Hursomhelst, sluta dela sådant där skräp! Du framstår som en tönt. Utan räkneskills.

Biskvier och nötbottnar då? Jo, det är nog i särklass de mest vedervärdiga bakverk som går att skaka fram ur ett ordinärt bageri. Jag vet att många menar att det är så fantastiskt gott men nej, det är det inte alls! Något annat som inte är särskilt gott är mazariner men det är väl ändå på något vis uthärdligt att äta till skillnad från mandelkubb som jag inte begriper hur man kan stoppa in i truten! Usch och fy!

Ajöss och tack för fisken!

Rubriken är titeln på en bok av science fictionförfattaren Douglas Adams och ingår i en serie böcker populärt kallade "Liftarens guide till galaxen. Den handlar om ganska många saker men i huvudsak om Arthur Dent, den enda människa som överlever jordens undergång då ett gäng rymdvarelser beslutar sig för att utplåna jorden som ligger i vägen för deras tänkta rymdautostrada. Delfinerna visar sig vara ett gäng sluga rackare som hela tiden haft koll på universum och hinner också ge sig av innan det smäller och efterlämnar just det meddelande som sedan givit namn till boken; Ajöss och tack för fisken.

Ungefär som delfinerna måste ha känt sig när de förstod åt vilket håll det barkade kände jag mig igår när jag via min arbetsplats fick ta del av min kommuns tilltänkta sparförslag för skola och barnomsorg. Förvaltningen till vilken jag sålt min själ går något ohemult med underskott och nu var det dags att anpassa kostymen! Igen. För vilken gång i ordningen jag hör det här vet jag inte men just denna gång blev känslan av undergång mycket tung. Där satt vi och fick se ett bildspel som förvaltningen så käckt svängt ihop för att på ett informativt sätt tala om för oss att det arbete som långsamt bryter ner oss alla bara kommer att bli sämre och sämre. Större grupper, mindre personal och ändå ska vi öka kvaliteten och måluppfyllelsen. För det går om man vill eller åtminstonde om man är en tjänsteman på ett kontor som knappt sett ett barn eller en ungdom sedan 1982 och inte har någon som helst uppfattning om vad det kräver att ta hand om eller utbilda dylika.

Och något hände i mig. Jag blev inte bara arg, jag blev ursinnig. Jag blev till slut så rosenrasande att jag reste mig och gick eftersom jag kände ett påfallande starkt behov av att skrika, svära och slåss vilket inte är helt PK i arbetsrelaterade sammanhang, iallafall inte i läraryrket. Senare samma kväll mötte jag en folkvald politiker från vår barn och grundskolenämnd som var så oförskämd och icke villig att ta ansvar för det fattade beslutet att jag starkt funderar på att skriva en mer offentlig insändare gällande min kommuns folkvalda politikers bemötande av väljare och inte bara hacka sönder hen i anonym bloggform. Jag återkommer alltså eventuellt i ärendet.

Nåväl. Där satt jag och kände livet falla sönder. Och tänkte på alla de timmar jag suttit i skolan och önskat att någon lärare frågat mig hur jag egentligen mådde. Frågat hur det egentligen fungerade i mitt hem.  Alla de goda pedagoger som trots sin tystnad hjälpte mig att orka vidare mot ett stabilt vuxenliv där jag och inte dysfunktionella föräldrar fattade besluten. Mitt eget beslut att välja bort mitt drömyrke teatern för att bli lärare och göra skillnad på riktigt, inte bara roligt för egen del. Alla dessa timmar jag la på studier, utan hjälp från vuxna hemma, för att nå lärarutbildningen. Alla dessa oändliga timmar med den förhatliga matematiken som jag inte kunde behärska men som jag så förtvivlat behövde för att komma in på lärarutbildningen. Alla tårar och all sorg och rädsla inför att inte lyckas med matten och ta mig fram till målet; att vara en del av skolsystemet och finnas där för de som behöver en vuxen som frågar hur det är. Det tänkte jag på under tiden som rektorn tryckte fram bild efter bild, den ena käckare än den andra, som alla tutade ut budskapet att saker och ting löser sig bara man visar god vilja och ser möjligheter istället för hinder och hur det känns beror på mig och min reaktion och att spara 100 miljoner har väl ingen dött av?

Nej just det. Ajöss och tack för ta mig fan ingenting.

Kära läsare! Händelsen i sig gjorde mig så sjukt upprörd att jag inte ens kom ihåg att trycka på publicera detta inlägg förrän nu, fyra månader senare. Då är man allt bra upprörd och sur!Härligt!

Hackat eller malet?

Bor man i USA spelar det tydligen ingen roll eftersom allt i matväg finns att köpa i färdig form oavsett om det är hackat, malet, finskuret och alla andra termer som finns för att fördela matprodukter.

Veckan har bjudit på så kallad VAB, dvs Surkärringen har stannat hemma med det sjuka barnet. Det passar förstås er underteckande alldeles utmärkt då hon som vi alla vet är av en ganska lat natur och inte skäms det allra minsta för att avkräva staten på pengar istället för att förtjäna sitt eget uppehälle. Mindre trevligt har varit det sjuka barnets intresse av att tilltvinga sig familjens bärbara dator för att titta på barnprogram av allehanda slag då barnet räknat ut att det finns gott om sådana möjligheter. Dagens barn är alltför smarta och det egna barnet i fråga har till och med lärt sig att starta webbläsaren och skriva in adressen till Svt barn. Inlägget skulle kunna handla om moderna barns ITkompetens men det tar vi en annan gång då konsekvenserna av just ett modernt barns ITkompetens gav vid handen att Surkärringen förpassades till att roa sig med tv. Jag vet inte hur många av er läsare som tvingats titta på tv på dagtid men jag kan meddela att utbudet är väldigt tunt. Så tunt att jag slutligen hamnade framför TV shop. Herregud.

Först var det helt fruktansvärt men efterhand steg mitt intresse, inte för att jag kände mig frestad att handla utan för att det fanns så underbart många personer med i reklamen som helt uppenbart var dumma i huvudet om man ska tro reklamen. Tydligen är de flesta amerikaner HELT oförmögna att hacka grönsaker och steka ägg. Med slöa knivar och valhänta händer försökte de ge sig på att hacka både det ena och det andra, hela tiden med löftet om att de snart skulle skära av sig fingrarna. Löftet infriades tyvärr inte, istället fick man se en liten låda som kunde hacka och skära och tärna osv osv osv allt åt en! Nu såg alla glada ut och man kunde nästan höra änglakören brista ut i Händels "Hallelujah".

Efter detta så fick man se ett antal personer stå och steka ägg i aluminiumstekpannor, alla med resultatet att ägget brändes fast. Ja, steker man ägg i dylika pannor utan smör så blir det så. Men de kanske inte har uppfunnit smör i Amerika än? Lösningen var förstås att köpa det fantastiska blå och silverglittrande pannsetet som förmodligen innehåller mer kemikalier än vad som behövs för att tillverka en ordinär atombomb och steka sin mat i dem. Produkterna förevisades av en rar liten dam med gräsligt orangerött hår som på kort tid lagade ett stort antal "helt från grunden tillagade rätter". Jag vet inte jag, om allt man vispar ihop kommer färdighackat, strimlat, vispat, stekt osv osv osv från påsar och kartonger-hur hemlagat är det egentligen då?
Människan hade till och med äggstanning i kartong, liksom förstekt bacon i påse. Det roligaste av allt var att hon pratade om hur viktigt det var att tänka på vad man stoppar i sig för att undvika fett och kemikalier.

Tja, jag antar att det finns grader i helvetet. I jämförelse med att köpa bara färdigproducerade rätter så är det kanske bättre med äggstanning på kartong och färdigstekt bacon med hundra års hållbarhet. Men jag tror inte det. Med stigande irritation har jag noterat att denna typ av produkter nått även vår nordliga lilla avkrok och att man numer kan köpa färdighackad lök i butiken. Färdighackad lök?! Hur förbannat svårt kan det vara att hacka lök?! Du behöver 1. En kniv 2. En lök. Skärbräda kan också vara bra att ha men det är ju upp till var och en om man vill hacka sönder sin köksbänk eller inte. Hur lata kan människor egentligen bli?
Någon förbannad ordning får det väl ändå lov att vara på saker och detta är defintivt något att sätta sig emot! Systrar och bröder, fatta era knivar och bege er mot er närmsta affär för att visa de förtappade den rätta vägen genom att demonstrera hur man själv hackar sin lök, annars står vi snart inför ett samhälle där vi genom evolution kommer att sakna tummar då vi inte kommer att ha bruk för dem längre. Revolution!

Det är något ruttet i konungariket Danmark.....

...som muntergöken Hamlet sa i en den mycket berömda pjäsen med samma namn. Typ iallafall. Hamlet är en av världens mest spelade pjäser och krafsades ner av William Shakespeare någon gång i slutet av 1500-talet. Pjäsen är en tragedi som på den tiden betydde att det kort och gott slutar med att alla dör. Hamlet är prins, hans pappa blir mördad och börjar spöka runt varpå Hamlet beslutar sig för att hämnas faderns död. Tragedi som sagt så det slutar med att Hamlet dör, faderns mördare dör, modern dör och även Hamlets typ flickvän dör. Någon mer kan också ha dött, det är inte så lätt att hålla reda på.

EGENTLIGEN borde jag nog ha inlett detta inlägg med "En häst, en häst, mitt kungarike för en häst!" en replik som skrevs av samme författare och tillskrivs karaktären Rickard III av England som enligt myten mördade en massa människor, bland annat sina söta brorsöner typ 5 år gamla, för att bli just kung och sedan får ett psykbryt och dör. Eller om han också blev mördad, mycket möjligt faktiskt. Nu är det faktiskt så att Rickard III inte sa sådär, mest troligt inte mördade sina brorsöner och inte heller var puckelryggig men i konstens namn får man tillskriva folk vad fan som helst för att krydda historien. Men. OM han hade sagt det hade det varit en snygg inledning på den här texten eftersom den delvis handlar om hästar, närmare bestämt de som återfunnits upphackade till småbitar i lasagne från ICA.

Tja vad säger man? Jag har sett en del nyheter idag och ser mycket allvarliga ICAansvariga som talar om bedrägerier och fula tag av det franska företag som tillverkar deras lasagne. 16 andra länder har också handlat med det fuskande företaget och alla rasar indignerat. Ingen, INGEN hade en aning om att franskisarna så lumpet har lurat dem!!! Nej just det. Jag kan slå vad om hela min framtida pension att det har funnits människor med kunskap om detta. Jag tror knappast att ett litet futtigt företag i Frankrike hade vågat lura 17 länder med stora butikskedjor utan att ha någon slags försäkran om att det var okej att mala ner lite Brunte om det var så att tillgången på Rosa inte räckte. Eller att det skulle bli lite billigare om man tog lite gammal shetlandsponny istället för en prima kalv vilket torde ha tilltalat personer i toppen av kedjan. De längst upp brukar ha en rätt god insyn i saker och även ett stort intresse av pengarna som rullar in. Jag tror ju inte att någon av dem har för vana att köpa fryst lasagne om vi säger så.

Runt om i landet höjs nu arga röster från konsumenter och det kan jag ju förstå. Man ogillar i regel att bli lurad även om jag tycker att man kanske måste fatta att saker och ting inte kan vara hur billiga som helst utan att något måste ge vika, till exempel kvaliteten på det man stoppar i munnen. Nu är det ju iofs så att även Findus som tillhör de dyrare märkena också har ertappats med sadeln av och riddjuret i matlådan. Fast det förvånar mig inte heller. En billigare tillverkning ger en större vinst och vinst, det gillar de flesta företagsledare!

Vidare läser jag i dagens tidning att lokala handlare försöker köpa in närproducerad, ekologisk och kravmärkt mat eftersom kunderna i undersökningar säger att det är vad de vill ha men konstigt nog inte väljer när de sedan handlar. Kan det vara så att priset avskräcker? Ja kära läsare, jag tror minsann det! För alla är sig själv närmast och även om det går bra att säga till vänner och bekanta att man gärna köper den bättre typen av produkter och kryssar i väldigt PK konsumentundersökningar så tror jag att det för många stannar vid just mycket snack och liten verkstad. För det blir ju dyrt för MIG. Kan inte jag slippa och ni andra köpa det där dyrare alternativet så smiter jag iväg till kassan med mitt ICA Basic och sparar en slant? Själv är jag en snåljåp av guds nåde och rattar stolt min vagn, fylld till brädden med det billigaste alternativet, mot kassan. Men inte heller står jag nu upp och ylar att jag är kränkt och lurad av ICA, Findus och något franskt företag. Jag fattar att ett lägre pris kan betyda sämre kvalitet och därför har jag inget att gnälla över. Vad jag vet har heller ingen dött av de här produkterna innehållande häst så tagga ner.

Men. Nu har jag äntligen kommit fram till poängen med det här inlägget. Samma dag som detta är den största skandal som drabbat Sverige har NordKorea genomfört en atombombssprängning. De är nöjda med resultatet och entusiastiska medborgare hälsar genom media att de ser med tillförsikt på landets framtid. Nu känns det som att de kan besegra vilket land som helst då de har kärnvapen som fungerar. Det känns inte bra, det känns inte bra alls! FN:s säkerhetsråd sitter i samma stund som jag skriver och överlägger kring hur man ska förhålla sig till detta och vad man ska göra åt saken. Det innebär att de är hyfsat stressade över tilltaget och ser NordKorea som ett hot. Det tror jag att man gör rätt i, de verkar hyfsat sugna på att använda sig av de där vapnen i osunda syften, typ avlossa dem mot Kina som de står i ett beroendeförhållande till men hatar just på grund av det.

Ja kära läsare, vad tycker du själv är det största problemet med den här dagen? Som sagt, det är något ruttet i konungariket Danmark och det är vår befolknings problem med att fokusera på vad som är viktigt. Det är nästan så läskigt att jag anar en konspirationsteori. Kan NordKorea ha iscensatt hästfärsskandalen för att flytta fokus från sina urspårade experiment till yl över frysmat som ingen dött av? Hur som helst är livet en stor tragedi och i slutändan dör vi alla. Fast jag föredrar nog att dö av ålder med magen full av hästköttslasagne än hopkrupen av skräck och bränd till döds under tiden som jag försöker skydda mitt barn mot det stora svampmolnet som plötsligt skymmer solen.
Vad vill du?

Klädedräktens kavalkad del 2

Så kom återigen lördagen och melodifestivalens andra del. Själv fick jag inte ta del av den då min avkomma valde att sätta den tjuriga sidan till och vägra titta. Istället fick jag för ungefär tusonde gången i rad se "Agaton Sax och Byköpings gästabud." Det var inte så illa i och för sig. Nu har jag i vart fall beskådat reprisen och levererar nu veckans reflektion över lördagens bidrag.

Först och främst vill jag säga att jag motvilligt måste erkänna att programledaren Gina är riktigt duktig. Irriterande duktig också. Hon är minst tio år yngre än mig själv och verkar ha en bra karriär på gång till skillnad från mig som är ett utbränt vrak och aldrig kommer att komma längre än att försöka lära skolelever att man bör kunna inkludera skiljetecken i skrivna texter och använda stor bokstav på rätt ställe när man går på högstadiet. Jag är inte bitter, jag är GRÖN av avund. Lite skadeglad var jag därför över hennes horribelt fula läderdress som verkligen inte lyfte fram det bästa av henne. YES!!!
Efter det tänker jag kommentera framträdandet av Pantertanterna Siw, AnnLouise och hon den där sista vad hon nu heter. Deras "Pensionär" kommer förmodligen att gå varm i skivspelarna på många PROmöten och det tycker jag att de gör rätt i! De var roliga och snärtiga, pensionärer gör det helt enkelt bättre!


Anton Ewald med låten "Begging" var först ut.
Anton var förvirrande lik Erik Saade men tillhandahöll en yvig Vanilla Icefrisyr som spretade käckt under tiden som Anton hoppade runt på ett sätt som inte setts till sedan NKOTB:s tid. HU! Han bar dock någon slags kostym med tillhörande vit tshirt som inte stack ut på något nämnvärt irriterande vis. Påminde en del om Rick Astley i sin utstrålning och precis som Rick Astley upprepade han sin refräng många många många gånger. Det tog aldrig slut. Fast man ville och önskade.

Jag noterade under den sena lördagkvällen att många skrivit positiva kommentarer om Anton i stil med "Mums, läcker!" och andra dumheter. Skärp er! Ni är vuxna kvinnor, hur gammal var han? Tolv?

 

Felicia Olsson "Make me number 1"

In på scenen klev en diva a la opera och jag hoppades att det kanske skulle bli lite valkyrior och vikinga krigare med bara överkroppar. Det blev det inte, istället blev det en ballad med tillhörande vindmaskin som fläktade den svarta tunna klänningen stilrent under framförandet. Klänningen var för övrigt väldigt klädsam på den fylliga unga damen som fortfarande går på gymnasiet. Kvällens fundering blev dock varför hon bar en död höna på höger axel. Texten fick tyvärr den största tumme ner jag någonsin skådat. Den handlar alltså om en person som ber sin bekant om att slippa vara en deltidsflickvän och istället få bli hans nummer ett. Men snälla Felicia! Jag vet att du är ung men vilket förnedring som helst kan man inte utsätta sig för även om det gäller att få vara med i tv! Räckte det inte med den döda hönan på axeln?

Joakim Cans "Annelie" var bidrag nummer tre.

 Den annars i läderklädde metalkillen valde att äntra scenen i skjorta, väst, keps och svarta jeans. Mycket snyggt var det, han är en stilig karl och en gudomligt bra metalsångare! Riktigt samma succe gjorde han inte i sin mix av Håkan Hellström, Östen me Resten och diverse andra trallvänliga popmusiker från tidigt 90-tal. Det fanns också en hint av Nordman med då det på scen också medverkade en nyckelharpa. Det blev ingen succe som sagt men roligt var det dock att han körde äkta hårdrocksposer till denna lättsmälta truddelutt.

Vi kan sammanfatta det som så att han kanske inte ska säga upp sig från Hammerfall innan han har hittat sin nisch utanför metalmusiken.Låten kommer med all säkerhet att hamna på Svensktoppen, så det blir ju kanske plåster på såren för den snöpliga sistaplatsen.

 

Sen dök dom fram, Swedish House wives  med låten(?) "On top of the world".

 Iförda förkläden och hembakat äntrade de scenen. Det påminde om en ohelig allians i formen av en reklamannons för SD och KD arm i arm. Husfruar med ett uppdrag att iförda förkläden sprida bilden av kvinnans plats i hemmet som en drömtillvaro, något vi alla borde eftersträva. Jag ryser läsare, jag ryser i min själ!!!  

Angående kläderna så verkar Falcon Crest inte vara den enda gamla tvserie som fått sitt klädförråd plundrat, även någon gammal superhjälteserie från 60-talet verkar ha fått släppa till kostymer. Kort, glittrigt och väldigt dålig passform. Djävulskt vidrigt fult. Något så fruktansvärt! Det enda som fattades var att Läderlappen, ja den gamla hederliga versionen med en småtjock gubbe i tighta trikåer över gubbmagen, hade dykt upp som bakgrundsdansare. Wonder Woman ringde, hon vill ha sina hot pants tillbaka Jenny.  

 

Eric Segerstedt och Tone Damli "Hello Good bye"

Makrame är visst inne igen med tanke på att Tone bar något slags fisknät i makrame. Hoppas det blev över till ett hårnät vilket hon lär ha behövt med den kjollängden. Tone kom inte bara i en obscen kostym, en matchande sugblick fick man med på köpet. Billigt och helt värdelöst, framförallt med tanke på att hon var väldigt snygg i ansiktet och sjöng bra.
Eric bar istället för fisknät skinnjacka, vit tshirt och en cool rockkillestil. Låten var en trevlig liten ballad, totalt intetsägande. Jag vet inte om fisknätet var ett försök att göra makrame modernt igen eller ett desperat försök att locka röster till detta mähä till sång men jag lutar ju åt det senare.

 

Louise Hoffsten  "Only the dead fish follow the stream"
Svart kostym med glitter, ganska ordinär tantklädsel. Trevlig bluesinspirerad låt. Den enda låten jag skulle känna igen om jag hörde den på radion.

 

Rikard Wolf  "En förlorad sommar"

Allsång till Vargen ylar i nattens skog gjorde detta till kvällens coolaste entre. Svart kostym, svart skjorta med vävda blommor. Lite viktorians gothkänsla. Vet inte om Rikard Wolf lajvar vampyr men jag kan inte tänka mig någon bättre.
Edith Piafdarr på rösten och svensk dikttradition i texten. Vackert. Skulle lätt kunna vara ledmotivet till en Colin Nutleyfilm men inte någon schlagervinnare direkt.

 

Sean Banan "Cobacabanana"
Eric Saades "Popular" går igenom hela låten, vilket var ett  grymt smart drag. Han känner sin publik den gode bananmannen, det vill säga dagisbarnen.
Scenkläderna var en orgie i neonfärger vilket råkar vara det absolut vidrigaste jag vet. Trots det blir jag inte ens hälften så upprörd som över husfruarnas musikantkjolar ( läs mus-i-kant) eftersom Sean gör en ploj och show av allt sitt artisteri, det SKA vara vulgärt och epilepsiframkallande. Husfruarna däremot har försökt se coola, unga och heta ut vilket bara blir patetiskt och hemskt. Riktigt hemskt.

Helt otroligt vidrigt men hatten av för den skickligaste affärsmannen av alla i melodifestivalen.