Rapport från fronten

Många småbarnsföräldrar av idag klagar något alldeles OHEMULT över hur tråkigt det är att vara just småbarnsförälder av idag. Barnen står i vägen för den personliga utvecklingen, fritiden, karriären och relationen. Dock är de bra att ha som accessoarer eftersom det finns så många dyra klatschiga outfits att klä dem i för att visa de andra småbarnsföräldrarna vilken bra och häftig förälder man är. Personligen tycker jag att den typen av människor istället borde skaffa sig en sådan där ful liten råtthund som måste ha kläder på sig. Jag tänker att det är ungefär samma sak med fördelen att råttan kan stängas in i en hundbur.

Nåväl, åter till tråkigheten! I själva verket är det inte alls särskilt tråkigt om man använder sin fantasi. Har du läsare till exempel tänkt på vilka stora likheter det finns mellan att vara hjälparbetare i en krigszon och att ha små barn? Om du inte har det så följer här ett fint exempel på hur du, just DU läsare, kan förändra ditt negativa tankesätt kring tråkigheten med att ha barn.

Striderna har rasat större delen av natten, efter ett utbrott vid midnatt varade lugnet ända fram till tretiden då ett nytt anfall gjordes av den krigförande sidan och där tog hjälparbetare från "Mammor utan gränser" till fånga. Fången placerades i säkert förvar i den onde ledarens säng där fången utsattes för tortyr genom att tvinga ner sin vuxna kropp i en säng avsedd för barn. Fången slets också en del i håret och utsattes för sparkar från ledaren som mest troligt drömde mardrömmar.

Tidigt på morgonen tvingades fången kliva upp och bereda ledarens morgonmål under högljudda hot om repressalier ifall morgonmålet, i detta fall välling, skulle visa sig vara inte "varm så man slipper vänta". Sedan beordrades fången att lägga sig på soffan och utsattes återigen för hårryckande. Fången gjorde tappra försök att få en stunds vila men varje försök tillintetgjordes av den onde ledarens stränga förhör om vad som avhandlades i det propagandaprogram som visades på tv.

Just före halv sju på morgonen gjorde fången ett desperat försök att fly då ledaren verkade upptagen med att strimla papper i strimlor. Fången tog sin tillflykt till andra änden av soffan och gömde sig under ett tjockt täcke. Den onde ledaren tappade då genast intresset för strimlat papper och fann genom noggranna undersökningar fången som omedelbart straffades med en högljudd utskällning och kommendering till köket för att tillreda ledarens frukost. Ledaren ville sedan inta frukosten balanserandes på soffans ryggstöd, promenerandes fram och tillbaka med fången som stöd. När fången vägrade utbröt nya strider varpå fången snabbt flydde till den obevakade tvättstugan.

Den onde ledaren påbörjade då utpressning genom att beslagta fångens mobiltelefon och börja trycka på knapparna i hopp om att lyckas ringa någon som ville prata. Fången som inte ville att någon annan skulle utsättas för ledarens förtryck återvände genast till sin plats i soffan för att kämpa om mobilen. Den onde ledaren övergav då telefonen till fördel för fångens datorsladd som i ledarens ögon mycket väl skulle kunna begagnas som hopprep. Efter ännu en svår strid där fången svårt skadade sin tå genom att sparka den i soffbordet sjönk utmattad ner mot soffkuddarna. En stunds elduppehåll inleddes och ett hopp om fredsförhandlingar väcktes till liv hos fången.

Hoppet grusades när den onde ledaren en stund senare startade dammsugaren och med munstycket avplockat gjorde sitt bästa för att dammsuga och samtidigt hacka hål i golvet. Möjligheten att hålen skulle användas för att minera området är stor. Fången reste sig åter från sin vila och gick till anfall. Den onde ledaren smädade då fången genom att berätta vilken dum och elak fånge fången är och att alla andra onda ledare minsann har mycket bättre fångar i sina länder! För att be om ursäkt erbjöds fången generöst att förse ledaren med kakor. Fången vägrade vilket gav upphov till nya utbrott. Under tiden som fången räddade dammsugaren undan den onde ledarens klor beslöt ledaren att själv tillskansa sig kakorna. De hade dock hunnit sätta sig i säkerhet vilket skulle gjort ledaren mycket upprörd om den inte funnit en öppnad flaska av en imperalistisk, världsförtryckande och regnskogsskövlande dryck i kylskåpet. Den onde ledaren tillskansade sig flaskan och flydde sedan till badrummet för att i lugn och ro hälla i sig sitt krigsbyte.

Fången gjorde ett sista desperat försök att kämpa för det som är rätt genom att återta krigsbytet och försöka tala ledaren till rätta. Då ingen framgång nåddes gav fången upp och begav sig ut till landsbygden för att återigen gömma sig. Fången spårades dock upp och befann sig strax omringad av ledaren som var iförd endast gummistövlar. Fången försökte föra fredsbevarande samtal och i dessa påpeka det olämpliga i att vistas naken utomhus endast iförd gummistövlar. Ledaren deltog i samtalet men ansåg sig inte kunna genomföra de åtgärder som fången menade vore lämpliga och fången tvingades återigen inomhus för att hjälpa ledaren att klä sig. En bräcklig fred instiftades mot löfte att fången skulle slutföra målandet av den onde ledarens sommarhus, känt som "Lekstugan".
Ledaren lovade att snällt vänta i soffan framför ledarens favoritprogram.

Den bräckliga freden krossades brutalt när fången återvände och fann att ledaren i skydd av ensamheten öppnat skafferiet och tillagat "en efterrätt" av alla resurser i form av strössel som det krigshärjade landet äger. Efterrätten hade sedan placerats i kylskåpet och vält ut varpå landet drabbades av strösselblandad översvämning på golvet. Den onde ledaren hade också passat på att plocka alla papper av en uppsättning kolor som FN i skydd av skafferiets mörker försökt föra in i landet. Papperen hade ledaren i förakt strimlat till konfetti som spritts över vardagsrummet, möjligtvis som en dekoration till den parad ledaren avsåg att genomföra. Till paraden hade ledaren iklätt sig en klänning och fångens finaste skor samt prytt sitt ansikte med fångens make upprodukter. Det är möjligt att det också var ett sätt att maskera sig för att lättare undkomma de undsättningar som började närma sig i form av FN:s fredsbevarande styrkor som genom faderns mobila väckningssignal  annonserade sina framryckningar.

Slutligen anlände styrkorna och fången befriades. Vidare rapporter från det svårt härjade landet berättar att ledaren fortsätter sitt förtryckande välde, bland annat genom att klippa sönder fångens dyrköpta linnetråd i små små bitar. Mer om detta hör vi i den sena nyhetssändningen.

Räcker det med att vara C-kändis för att få skriva en bok?

Det finns helt enkelt människor som er Lady Lemonface inte alls uppskattar. En av dem är radio och tvprofilen Annica Lantz. Nu ska ni få veta varför.

Annica Lantz kan man, om man orkar plåga sig igenom det, beskåda i Parlamentet på tv 4. Hon kan också avlyssnas i radio där hon, sist jag hörde något, har ett eget radioprogram. Hon är inte alls särskilt rolig i någondera av sammanhangen men jag stör mig mer på henne i radiosammanhang eftersom det där inte finns någon som kan säga åt henne att hålla käften.

Det var under min barnledighet som jag kom Annica tillräckligt nära för att jag skulle förstå att det under inga villkor någonsin skulle kunna utvecklas en vänskap mellan oss om hon så var den sista människan kvar på jorden förutom jag själv. På ett välkänt varuhus hittade jag nämligen en bok skriven av henne själv som handlade om hennes föräldraledighet och tjugo spänn kunde det ju vara värt. Boken, eller vad vi lite mer litterärt kunniga skulle kalla en samling trams, visade sig handla ganska lite om Annicas barnledighet och istället fokusera väldigt mycket på Annicas behov av att vara känd. Hon genomlider nio och en halv månads helvete med ett barn som har reflux och därför skriker och spyr helt okontrollerat större delen av tiden. Skriker gör barnet eftersom reflux innebär att den övre magmunnen inte sluter tätt och barnets strupe därför får stifta bekantskap med magsaft så fort det läggs på rygg. Alla vuxna som prövat ha magkatarr, sura uppstötningar, magsår eller halsbränna borde kunna förstå känslan.

Iallafall skriker Annicas barn väldigt mycket och efter att själv ha genomlidit ett barn med kolik förstår Surkärringen själv mycket väl känslan av desperation, ångest och trötthet som omringar Annicas barnledighet. Fast det är ju inte det värsta i Annicas liv, nej det värsta är tankarna på att efter barnledigheten inte längre vara ihågkommen av vare sig övriga C-kändisar eller sina lyssnare/tittare. Ett förmildrande drag SKULLE kunna vara att hon ändå är medveten om sina tankar och tillkortakommanden vad gäller självkänsla. Men nej, det tycker jag inte. Om man är neurotisk och fjantig, vet om det och sedan ändå inte GÖR något åt det är man nästan ännu värre tycker jag! Så fruktansvärt självupptaget!!! Självupptaget är det också att inte kunna skriva en bok om sitt barns svåra sjukdom utan att pressa in sig själv och sitt extremt sköra ego i detsamma.

Mitt i allt detta fjantande lyckas hon också klämma in att det är så jobbigt med dagisföräldrar man inte känner eftersom "de kan verka helt normala men sedan visar sig vara lajvare eller något annat konstigt." Åh, så det är värre att vara lajvare än att vara ett självupptaget, bekräftelsetörstande, medelålderskrisande våp? Så intressant.

Kära läsare, nu tror du kanske att din skribent här bara ogillar  Annica Lantz på grund av hennes aversion mot Surkärringens favorithobby? Nej då, så är det inte alls. Givetvis får man tycka vad man vill om levande rollspel. Däremot behöver man inte tolerera vilket struntprat som helst från folk bara för att de råkar ha gjort sig kända på att säga snuskiga skämt om folk i både radio och tv och tycka att de själva är allt bra fräcka! Så det så.

En sann gentleman är någon som vet hur man spelar säckpipa, men låter bli.

Citatet i rubriken har tyvärr ingen upphovsman men jag tycker det passar så fint till dagens ämne; musik.

Eller kanske egentligen mer texter då. Ett av mina första inlägg handlade om den helt idiotiskt textsatta sången "Moves like Jagger". Nu går jag vidare till musik som jag egentligen tycker om men inte vill ha i vilken textform som helst; hårdrock.

Det hela började egentligen då jag insåg att med headset på telefonen kunde jag lyssna på musik hela tiden och därmed dränka omvärldens brus som i mitt fall till större delen består av ordet "MAMMA!!!" i varierande tonfall samt diverse barnprogramstruddeluttar. Det händer även att mannen i mitt liv, sambon alltså och inte The Lord himself, talar till mig men det finner jag bra mycket mer intressant än barntv och kan faktiskt tänka mig att lyssna till. Dock händer det inte lika ofta som "MAMMA!!!" och "Åhoj här är Jake och hans glada pirater." Musiken som fick ersätta det andra skvalandet var en ytterst sympatisk kanal som enligt egen utsago "Spelar vad fan vi vill". Enligt mig spelar de helt acceptabel rockmusik av blandad årgång. Det där "spelar vad fan vi vill" tar jag med en nypa salt då jag misstänker att det finns en producent som bestämmer eftersom utbudet av låtar är ungefär lika icke varierat som de flesta andra reklamkanalerna. Nåja.

Via denna kanal har jag återuppväckt min relation till flera av mina tidigare favoriter som ACDC och Guns n roses. Ja, precis så gammal är jag. En del nya låtar och artister har också nått mig och får mig att nynna småglatt dagarna igenom. Dock finns det två låtar som får mig att vrida mig i obehag var gång jag hör introt. De första gångerna jag hörde dem hade jag lite svårt att tro mina öron faktiskt och blev som paralyserad. De musikaliska mästerverk jag åsyftar är dels Sabatons svulstiga krigsherreodé "Carolus Rex". För dig som inte hört den kan jag kort sammanfatta den med att Karl den tolfte var en krigshetsande rackare som minsann inte behövde lyssna på någon.
Den andra låten heter fantasifullt nog "Legoknekt" och handlar om precis det, folk som dödar andra för pengar och enligt gruppen Raubtier dessutom omgrupperar sig när de kommer till helvetet. Åhå.

Alltså. Jag gillar verkligen låtarna i sig. Jag gillar musiken, takten och tempot, kort sagt allt med låtarna utom de verkligen jättetöntiga texterna. Carolus Rex ledde länge ligan som den fjantigaste sångtext jag någonsin hört, iallafall fram till dess att jag hörde Legoknekt för fösta gången.

Den stora frågan är naturligtvis varför? Varför ställer sig vuxna män som är uppenbart rätt skickliga musiker och skriver sådan här fjantig tonårsdrömssmörja?! Och varför utelämnar Sabaton sådana historiska fakta som att Karl den tolfte under en lång tid satt fast i Turkiet och kom hem med kåldolmar innan han sedan blev skjuten i Norge? Visst, jag är inte omöjlig, jag kan förstå att en textrad som "Kronan kommer ej från kyrkan, den kom direkt från Gud!" känns lite ballare än "Kåldolmen tog jag med mig, den kom från turkiskt kök".

Var är egentligen hårdrocksvärlden på väg? Tacka vet jag förr när det fanns sådana otroliga strofer som " I`ve got big balls" eller "Pour some sugar on me." Det var finstämd poesi det!

Tjocksmockar och ståfräs-Surkärringen goes buskis

Ibland blir man lite extra trött på hur mycket dumma saker det finns i världen, till exempel forskning utan egentligt värde. På en kort tid har jag uppmärksammats på två forskningsämnen där jag  känner att det egentligen inte finns någon gräns för idioti.

Det första exemplet är de helt HÄPNADSVÄCKANDE resultat, och håll i dig nu läsare, som visar att barn som bara sitter framför datorn och hänger blir TJOCKARE ÄN BARN SOM RÖR PÅ SIG!!! Ja läsare, jag vet! Visst är det rent utav obegripligt hur vi kunde existera innan denna kunskap nådde fram till vårt medvetande?!

Det andra exemplet är den forskning som kanadensiska forskare bedrivit inom området porrkonsumtion bland män. Eller snarare försökte bedriva eftersom man inte hittade någon motstående studiegrupp, dvs i Kanada finns det inga män som inte tittar på porr och därför kunde inte forskningen genomföras. Det var väl då för väl!

Tyvärr hann jag diskutera detta tillsammans med en grupp i mina ögon riktigt acceptabelt trevliga människor och hann därför tänka en del ganska genomtänkta saker innan jag skrev detta inlägg. Jag vet-det var dumt! Allt processande av tankar kring irriterande saker innan man skriver ner dem är dåligt, helt ogenomtänkt och fullt av förutfattade meningar ska det  vara för att bli bra och roliga inlägg. Nåja, jag får göra det ändå.

Det stör mig något oerhört att man lägger tid och energi på sådan tramsforskning som den här, det stör mig något alldeles oerhört! Den förstnämnda kan jag väl ändå tycka ha ett visst värde om det handlar om folkhälsan och att jaga bort de tjocka barnen från datorn. Om inte annat för att internet kanske tar slut annars. Ja ja, de SÄGER att internet är en oändlig resurs men jag är skeptisk!( Visste jag hur man la in internet skulle jag göra det och stoppa det i frysen för att ha till senare men strunt i det nu.)

Exempel nummer två ställer jag mig dock HELT kallsinnig till. "Åh, en moralist!" tänker du nu. "Och säkert pryd och frigid också!" Jajamensan, iallafall den första är rätt svarar jag på det. Jag har inget emot att sexualitet existerar eller att människor har ett samliv. Jag har själv barn så jag HAR en uppfattning om hur barn blir till även om jag själv föredrar den viktorianska varianten där det räckte med att sitta på samma stol som en man för att befruktning skulle ske. Det var bättre förr helt enkelt.
Däremot har jag en hel del emot porrindustrin och den översexualisering som jag tycker drabbat vårt samhälle. Det är sextips hit och bästa ställningen dit, det går knappt ens läsa Hemmets Journal utan att få veta hur man bäst når Gpunkten!
Men snälla nån! Är lyckan i livet att veta hur man med hjälp av tandtråd och ett gem bygger sin egen massagestav? Och varför behöver vi forskning om mäns porrvanor?! Ja, kvinnors med för den delen. Jag har svårt att se att resultaten skulle leda fram till något som helst världsförbättrande. En av de tidigare nämnda kloka personerna jag samtalat med om frågan påpekade att det ur genusperspektiv kunde vara intressant att ta reda på vissa saker. Det håller jag faktiskt med om även om jag har svårt att tro att det var den goda avsikten bakom försöket. Snarare är jag, cynisk och elak som jag är, övertygad om att det inte ens existerat någon undersökning utan att allt är ett knep från en kanadensisk forskare som vill motivera sin rätt till snuskfilm för sin fru. "Alla andra gör det ju" får lite mer råg i ryggen om man kan slänga upp en lunta med falska forskningresultat på bordet, framförallt om forskningen visar att det inte gick att forska eftersom ALLA män tittar på porr.

Och du där nere i hörnet som drar åt dig luft för att föra fram argumentet att de som arbetar i porrbranschen gör det av egen fri vilja; håll käften! Jag har läst både Jenna Jamesons och Ron Jeremys självbiografier. Jag tror att de hade mått mycket bättre av att gå i terapi och välja sitt umgänge istället för att timme ut och in leka dopp i grytan i alla möjliga icke ergonomiska positioner.

För säkerhets skull rekommenderar jag alla att hålla sig borta från Kanada i fortsättningen. Det verkar vara ett land befolkat av sexgalningar och lögnaktiga forskare.

Schindlers list del 2

Enligt ett FBinlägg, nej jag anser inte att det är en tillförlitlig källa till kunskap men sluta tänk på det nu för att inte förstöra det här, som delades av en vän har det kommit ett alldeles nytt förslag från regeringshåll. Eller nytt och nytt, jag TROR att det var ett land i Europa som använde sig rätt flitigt av detta från låt oss säga 1932 till 1945. Landet hade tidigare en president men ersattes en period av en Führer. Då försöket inte föll så väl ut har man idag en president igen.

I Sverige har vi en statsminister men det verkar inte hjälpa då förslaget lyder som följer: Att man ska registera alla fackligt anställda, alla homosexuella och sist men inte minst alla JUDAR!
Uppgifterna ska göras anonyma så att man inte kan identifiera någon person genom systemet och GIVETVIS ska man inte använda uppgifterna till något annat än forskning. Mon Dieu!

Jag hoppas INNERLIGT att den person som tänkt ut detta fantastiska förslag sparkas illa kvickt från sitt arbete och att alla andra människor som ska ställning till detta förslag skrattar rått och river det mitt itu! Ingen, INGEN vettig människa kan väl ha undgått mellankrigstidens fasor och hur man sakta men säkert ringade in fackligt anställda, homosexuella och personer av judisk härkomst? Åh, de koncentrerade sig även på Jehovas vittnen, romer, utvecklingsstörda och personer med svåra fysiska lyten, men vänta bara, det kommer!
Jag skulle väldigt gärna också vilja veta vilken slags forskning det är man tänkt sig att bedriva med dessa uppgifter! Varför finns det ett intresse av att veta specifika saker om just dessa grupper i samhället? Jag har svårt att se något som helst annat skäl än att man vill veta vilka de är och var de bor. Jag skulle också vilja se den person av judisk härkomst som glatt tackar ja till att registeras i ett register som regeringen har tillgång till för forskningssyfte.
"Goddag person av judisk härkomst! Vi i regeringen vill gärna få registera dina personuppgifter tillsammans med din härkomst i ett speciellt register för forskningssyfte. Vi kan också komma att vilja märka ditt pass bara lite lite sådär med ett fint rött J så att vi verkligen har koll på alla judar. I forskningssyfte sådär."

Så djävla dumt och osmakligt! FY!!!

Dressed for sucess-eller som ett tvåöresluder?

Besökte under den gågna veckan en marknad av modell större. Allt fanns på plats som en marknad behöver, dvs nasare av alla sorter och slag, ledsna och griniga barn, milslånga köer till bankomater och toaletter och sist men inte minst de icke folkvana hundarna som vissa människor envisas med att släpa med sig. Men det var inte det enda som var på plats.

I vimlet stöter jag och min för livet tilltänkte ihop med ett gäng ungdomar. Då mitt yrke kräver en tät kontakt med den specifika åldersgruppen hyser jag en naturlig och självbevarande misstro mot dem men i semestertider kan även fan bli religiös och jag något mer vänligt sinnad. Därför lät jag blicken vänligt svepa över unghopen, som förstås gick i bredd för att maximera omaket för mötande, och kände hur den avslappnade semesterattityden sveptes bort som en liten intet ont anande semesterort i Asien när tsunamin slår till.

Med is i blick granskade jag den uppenbarelse som kom emot mig. Det var en ung dam med gott hull vilket syntes väldigt väl då det uppenbarligen alldeles för trånga linnet inte alls var smickrande för den unga damens kroppsform. Snarare var det så att vartenda gram överflödigt kroppsfett väl exponerades. Det var inte det enda som exponerades kan jag tala om.

Jag antar att den unga damen någongång längs vägen fått höra att killar gillar tjejer med stora bröst. Gärna också om de visar upp dem så mycket som möjligt. På grund av olika omständigheter som jag inte känner till verkar den unga damen i fråga inte ha tillräckligt med självrespekt för att inte lyssna på det. Det som i bystform därför kunde återfinnas vara fäst vid hennes kropp hade därför tryckts ihop, tryckts upp och sedan, på grund av bysthållarens felaktiga storlek, tryckts ut. Linnets urringning slutade en bra bit ner på bh:n varpå man alltså, vare sig man ville det eller ej, möttes av två bröst på väg ut.

Eftersom jag inte känner den unga damen har jag som sagt ingen aning om vilka tankar som färdades genom hennes huvud när hon den innevarande morgonen klädde på sig. Men jag kan lägga min hand på en för mig helig bok och svära på att tankarna inte handlade om respekten för det egna jaget eller att det är viktigt att vara omtyckt för sin person och inte för de kroppsdelar man exponerar för kreti och pleti. Ännu mer intressant skulle vara att veta hur hennes föräldrar tänkte.

Jag har inget emot att kvinnor tar sig rätten att klä sig i tighta kläder om de är överviktiga eller väljer att visa upp sina behag. Däremot har jag något emot att unga kvinnor väljer, eller TROR sig välja själv, att klä sig som billiga och skabbiga horor. Jag tycker att en ung kvinna förtjänar en bättre självrespekt. Det vi vuxna kan göra för att hjälpa till är att älska våra barn, säga till grannens döttrar att de är fina som de är och i största allmänhet ta avstånd från onödig och sexualiserad reklam som riktar sig mot tonårstjejer. Om inte det hjälper föreslår jag att vi alla tar ansvar och låser in våra döttrar så länge de envisas med att vilja klä sig som luder.

Klämmigt värre!

Usch vilken hemsk sommar detta är då frekvensen av saker att irritera sig på verkar låg om man ska tro min inläggstakt! Sanningen att säga har jag varit fullt upptagen med min trädgård där jag trivs nästan oanständigt väl. Funderar på att förstöra den bara för att ilskna till men antar att hösten kommer att sköta den saken väldigt väl ändå.

Nåja, nu över till väsentligheterna!

Läser i tidningen om en kvinna som besökt ett hotell i en grannkommun och där fastnade med handen i en bäddsoffa. Hon fastnade rentuav så väl att räddningstjänsten fick rycka in och flisa sönder soffan som VÄGRADE släppa sitt grepp om kvinnans hand trots idoga försök från både kvinnan, familjemedlemmars och hotellpersonalens sida.

"Det var väl inte så farligt" tänker du nu, tolerante och vidsynte läsare, "Hur kan du vredgas över en stackars kvinna med handen i kläm?"
Jo, det kan jag efter att ha läst reportaget som berättar att kvinnan efter omständigheterna mår väl men fortfarande är CHOCKAD över det inträffade och också påpekar att det kunnat gå RIKTIGT illa om hon haft småbarn med sig istället för som det verkar relativt stora sådana.
Men hallå!

Du fastnade med handen i en bäddsoffa! Det är inte direkt så att du låg fastklämd i ett bilvrak någonstans i ett bergsmassiv utan hopp om räddning och med den enda överlevnadsmöjligheten att börja dinera på dina barn! Jag kan också lova dig att räddningen kommit bra mycket fortare om du haft små barn med dig då de har en tendens att börja skrika och gråta om något otäckt händer. Jag TROR att en mamma som sitter fast i en bäddsoffa mitt i natten är en sådan händelse som skulle få vilket småbarn som helst att ge hals och tillkalla omvärldens uppmärksamhet! För övrigt satt du fast med handen, inte halsen. Det bör alltså ha varit fullt möjligt att skrika på hjälp. Enligt artikeln finns det ungefär 4000 gäster i byggnaden under säsongen och någon av dem BÖR ha bott där samtidigt som du!

Jag negligerar inte denna kvinnas obehagliga upplevelse, jag förstår att det framförallt gjorde väldigt ont. Däremot kan det aldrig någonsin ha funnits ens minsta tanke på att hon aldrig skulle komma loss eller inte överleva händelsen, det begriper man väl ändå utifrån omständigheterna? Och gjorde det ändå det så bör personen ifråga fundera igenom om detta hennes sinne för överdriven dramatik inte borde få utlopp någon annanstans än i en lokaltidning där hon mest framstår som smått hysterisk och löjlig. Till skillnad från er undertecknade som ALDRIG någonsin skulle överdriva eller ta ut svängarna för att markera sina åsikter. Glad sommar!