Det finns helt enkelt människor som er Lady Lemonface inte alls uppskattar. En av dem är radio och tvprofilen Annica Lantz. Nu ska ni få veta varför.
Annica Lantz kan man, om man orkar plåga sig igenom det, beskåda i Parlamentet på tv 4. Hon kan också avlyssnas i radio där hon, sist jag hörde något, har ett eget radioprogram. Hon är inte alls särskilt rolig i någondera av sammanhangen men jag stör mig mer på henne i radiosammanhang eftersom det där inte finns någon som kan säga åt henne att hålla käften.
Det var under min barnledighet som jag kom Annica tillräckligt nära för att jag skulle förstå att det under inga villkor någonsin skulle kunna utvecklas en vänskap mellan oss om hon så var den sista människan kvar på jorden förutom jag själv. På ett välkänt varuhus hittade jag nämligen en bok skriven av henne själv som handlade om hennes föräldraledighet och tjugo spänn kunde det ju vara värt. Boken, eller vad vi lite mer litterärt kunniga skulle kalla en samling trams, visade sig handla ganska lite om Annicas barnledighet och istället fokusera väldigt mycket på Annicas behov av att vara känd. Hon genomlider nio och en halv månads helvete med ett barn som har reflux och därför skriker och spyr helt okontrollerat större delen av tiden. Skriker gör barnet eftersom reflux innebär att den övre magmunnen inte sluter tätt och barnets strupe därför får stifta bekantskap med magsaft så fort det läggs på rygg. Alla vuxna som prövat ha magkatarr, sura uppstötningar, magsår eller halsbränna borde kunna förstå känslan.
Iallafall skriker Annicas barn väldigt mycket och efter att själv ha genomlidit ett barn med kolik förstår Surkärringen själv mycket väl känslan av desperation, ångest och trötthet som omringar Annicas barnledighet. Fast det är ju inte det värsta i Annicas liv, nej det värsta är tankarna på att efter barnledigheten inte längre vara ihågkommen av vare sig övriga C-kändisar eller sina lyssnare/tittare. Ett förmildrande drag SKULLE kunna vara att hon ändå är medveten om sina tankar och tillkortakommanden vad gäller självkänsla. Men nej, det tycker jag inte. Om man är neurotisk och fjantig, vet om det och sedan ändå inte GÖR något åt det är man nästan ännu värre tycker jag! Så fruktansvärt självupptaget!!! Självupptaget är det också att inte kunna skriva en bok om sitt barns svåra sjukdom utan att pressa in sig själv och sitt extremt sköra ego i detsamma.
Mitt i allt detta fjantande lyckas hon också klämma in att det är så jobbigt med dagisföräldrar man inte känner eftersom "de kan verka helt normala men sedan visar sig vara lajvare eller något annat konstigt." Åh, så det är värre att vara lajvare än att vara ett självupptaget, bekräftelsetörstande, medelålderskrisande våp? Så intressant.
Kära läsare, nu tror du kanske att din skribent här bara ogillar Annica Lantz på grund av hennes aversion mot Surkärringens favorithobby? Nej då, så är det inte alls. Givetvis får man tycka vad man vill om levande rollspel. Däremot behöver man inte tolerera vilket struntprat som helst från folk bara för att de råkar ha gjort sig kända på att säga snuskiga skämt om folk i både radio och tv och tycka att de själva är allt bra fräcka! Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar