AND IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII WILL ALWAYS LOVE YOUUUOOUUU!

Nej Whitney Houston, tyvärr inte. Men jag tror inte att det bekymrar dig särskilt mycket nu längre.

Iallafall. "Whitney Houston oväntat avliden!" Knappast va. De flesta missbrukarna dör före sin tid och den enda anledningen till att WH klarade sig så länge som hon gjorde var att hon under större delen av sitt missbruk har haft råd att hålla sig med kvalitetsdroger samt omgivits med ett entourage som kunnat larma ambulansen i tid när det har behövts.

Jag vill tydligt markera att jag INTE  förringar det sorgliga i att en av Guds skapelser för tidigt har lämnat världen och att ett barn lämnats moderslöst, det är enbart tragiskt och hemskt. Däremot vrider jag mig nästan av vämjelse över hur omvärlden på något märkligt vis blundar och bortser från kalla fakta. Whitney Houston var under tjugo års tid missbrukare och knarkade bort både karriär, familj och enorma mängder pengar. Mest ledsamt är förstås relationen till barnet, en mamma som är ständigt hög är inte en bra mamma. Trots det fortsatte hon att vara populär och upprätthöll en ikonstatus. Sjukt.

Jag läser i tidningen att hon la nästan en miljard på avgiftning och rehab under de tjugo åren, utan resultat. Jag vet förstås inte om det är sant, vad gäller miljarden alltså, men säkert är det en ansenlig summa vi talar om. Trots det blev hon inte drogfri. Då säger jag såhär; hon ville inte bli drogfri. Och varför skulle hon? Alla accepterade och älskade henne ändå, det spelade liksom ingen roll.
Jag kan förstå henne. Efter en svår förlossning fick jag morfin och det kan jag lova var en trevlig upplevelse! Om jag fick gå runt i den behagliga känslan ständigt och jämt utan att folk klagade på att jag var helt i min egen värld och alla älskade mig, hyllade mig ändå; VARFÖR skulle jag då låta bli?
Om jag inte fråntas rätten till mitt barn och hotas med att bli utslängd på gatan, varför skulle jag då låta bli? Om jag kan tjäna tonvis med pengar på att visa upp mig på en tillställning och lyckas vinka på rätt ställe, varför ska jag då låta bli? Ja, i mitt fall förstås för att jag är mycket smartare än Whitney och aldrig skulle börja knarka från första början men för hennes del förstår jag att det var en frestande deal.

Mest förbannad blir jag ändå över dubbelmoralen kring kändisars värdelösa livsval. En missbrukare som är "ingen" får inte ögonkontakt med människor på stan. De får skylla sig själva, är dåliga människor med dålig moral som förtjänar att ha det så uselt som de har det. En kändis med samma vanor passas upp, curlas för och förses ofta med droger av omgivningen utan att någon höjer på ögonbrynen. Fy fan säger jag, fy fan!

Jag hoppas innerligt att Whitney Houson har kommit till ett bättre ställe där hon fått frid och jag hoppas att världen slutar upp med sin dyrkan av korkade kändisar.
För övrigt begriper jag inte hur man kan gilla "The bodyguard" som måste vara en av tidernas sämsta filmer med ett av världens uslaste soundtrack eller hur man kan vilja vara gift med  Bobby Brown. Jag antar att hon i samband med skilsmässan hade en nykter period, alternativt fick nya glasögon så att hon faktiskt förstod vilken klädsmak han hade och sedan gjorde slag i saken.

Sådetså.

Och årets Nobelpris i litteratur tilldelas.....

Här kommer nu det du kära läsare väntat länge på; min åsikt i frågan ”Astrid Lindgren och Nobelpriset i litteratur.”
Svar: Nej, helst inte tack!
Motivering: Har du läst någon av hennes böcker?!

Om jag själv finge bestämma så borde allt Astrid Lindgren producerat låsas in i ett valv som förseglas för evig tid. Vore det inte enklare att bara bränna allt? Jo, men där man bränner böcker brinner snart också människor och den utvecklingen är jag inte direkt för. Däremot är jag för att folk beter sig så anständigt och rättrådigt de kan och där är Astrid Lindgren verkligen inte till någon hjälp.

Idag lever människor i någon slags tro att Astrid Lindgren var en mysig tant som hittade på skojiga och lustiga figurer. Denna allmänna inställning grundar sig förmodligen på att folk idag är alldeles för lata för att läsa för sina barn. Istället köper man SF:s samlade Astridbox och slår med gott samvete igång detta till sina barn utan att egentligen notera vad som händer i dessa filmer. Kanske är man för upptagen av sin egen box som rymmer 3 liter istället för 15 skivor anarki.

Here we go.

Pippi Långstrump är en bra förebild för tjejer!

Ja, om du vill att din dotter ska bli asocial, sakna impulskontroll, ljuga, trotsa och vägra rätta sig efter lag och ordning. Låt mig också påpeka att hon i ett kapitel går till apoteket och blandar en massa medicin för utvärtes bruk som hon sedan dricker upp. Hon äter också flugsvamp. Verkligen jättefint att lära barn. Jajamen. Vidare är hon elak och retsam samt håller sig med ett illegalt importerat husdjur.

Karlsson på taket är en söt liten gubbe med propeller på ryggen.

Eller en läskig och otäck Micael Jacksonfilur med snickarbyxor som umgås med barn och beter sig allmänt illa. En bra kompis river inte sönder andras leksaker och stjäl inte heller och låter kompisen ta smällen. Jag talar förstås om mammas köttbullar som bara ”försvinner”.

Barnen i Bullerbyn är så harmoniskt!

Hmm….men man kan ju fråga vad som rörde sig under ytan i alla dessa perfekta små gårdar. När inget värre händer i en by förutom att man glömmer att köpa socker hos handlaren får man faktiskt en krypande känsla av att något är fel.

Dessutom tror jag att den ytligt gemytliga stämningen ger dagens moderna yrkesarbetande kvinnor ångest även om de inte själva vet det.

Ronja Rövardotter, vilken härlig och spännande saga!

Det handlar om ett barn som växer upp i ett kollektiv av kriminella, ledda av en psykiskt skör man som inte klarar av vare sig döden eller dotterns frigörelse. ”Jag har inget barn!” Nej, inte så länge till eftersom jag antar att socialen faktiskt till slut gjorde sitt och omhändertog det stackars barnet.

Emil i Lönneberga, det var allt en riktig rackarunge!

Absolut! Säkert blev hans ADHD mycket bättre av att stängas in i vedboden och det ständiga hotet om våld. Vedboden var i och för sig kanske inte så dumt, Bergman gjorde ju rätt bra filmer och spenderade mycket av sin barndom inlåst i en garderob. Han var ju också en trevlig och gemytlig man. Not.

Mio min Mio

Har man en hemsk uppväxt så är det verkligen en bra lösning att ta livet av sig. Man hamnar ju bara i Landet i Fjärran och träffar sin fader Konungen, får en kompis och en fin häst så man har ju allt att vinna! Att kompisen har ett namn som låter som en Pokemon får man stå ut med, liksom det faktum att din fader Konungen har tänkt sig att du ska ge dig ut och slåss mot ondskan. Ensam.

Bröderna Lejonhjärta

Se ovan men med tillägget att det är en bra ide om man är svårt sjuk. Och att man hamnar i Nangijala istället, eller i Nangilima som verkar vara Nangijala 2.0. Fast hästen får man ju och dessutom en pottfrisyr som skulle gjort Gustav Vasa GRÖN av avund!

Sunnanäng

Återigen se ovan men man hamnar hos en snäll mamma som steker plättar. Det är evig sommar också. Så dra på dig träskorna, knalla ut i snöstormen och kliv in. Glöm inte att stänga dörren efter dig. Kom till mamma.

 A
llrakäraste syster

Får du ett syskon är det enda vettiga att fly in i dina egna fantasier tills du är på gränsen till en psykos. Gör inga som helst försök att anpassa dig till den nya livssituationen eller att bete dig som folk förrän du mutas med en dyr present, till exempel en hundvalp.

Behöver jag säga mer? Kort sagt, Astrid Lindgren var verkligen inte barnens vän och borde hållas så långt bort som möjligt från desamma.

Ack Värmeland du sköna, fast i norrländsk version

Det vilar något vackert över Värmlands "nationalsång", det går inte att förneka. Människor känner saker för den plats de bebor eller kommer ifrån, det märks inte minst inom den moderna musiken där fler och fler musiker skapar texter och musik som talar om uppväxtorten. Givet är det min tur nu.
Så, norra Norrland, this goes out for you!

Låt mig börja med att säga att jag inte skäms för dig. Jag har ingen längtan efter att bo i en metropol och ta mig till jobbet med pendeltåg eller att springa på nattklubbar som har öppet till klockan 5. Inte heller bryr jag mig ett dyft om att vara moderiktig eller drömmer om att vara bekant med märkliga konstnärer som skapar installationer av uppstoppade getter och gamla bildäck.
För mig är det okej att dricka kaffe med grannarna, gå på pubkväll i den lokala skidstugan och storhandla på ICA Maxi. Jag kan läsa DN kultur hemma i min soffa och filosofera i min ensamhet.

Norrland, jag älskar ditt sommarljus och dina stjärnklara nätter. Jag älskar den känsla av bitterljuvt vemod som bara en naturvy i en norrländsk försommarnatt kan ge, som en vacker folksång i moll. Norrskenet som ringlar sig likt en orm över himlen och fräser, tystnaden som vilar över en enslig myr i augusti. Allt det här är du, och det älskar jag dig för. Innerligt.

Men Norrland, vet du en sak. Klimatet här uppe suger, det suger fett som en äkta ungdom skulle ha sagt. Och för att uttrycka mig så rakt som bara jag kan när jag blir riktigt irriterad; det suger kuk-med tänderna! (Alltså väldigt dåligt eftersom det förstås gör ont för den stackare som får snorren söndergnagd.)
Snö och kyla är inte min melodi och jag tycker att du Norrland borde ta ditt ansvar för de här frågorna. Jag antar att det en gång gjordes någon slags fördelning av klimaten och jag undrar var du stod då? Bakom dörren eller? Kanske hade du en chans på lite sol och värme men så kom Spanien och bölade och janteinspirerad som du säkert var redan då tänkte du: "Vem är jag att komma och bara ta för mig av ett underbart klimat som skulle göra mina invånare glada?"
Tack ska du ha Norrland, tack för att du bytte ut möjligheten att plocka vindruvor mot alla chanser i världen att stå och huka över en snöskyffel större delen av året.

Ta och samla ihop dig nu och gör något åt det här, helst innan alla vi som bor här fryser ihjäl! Det måste ju finnas någon slags överklagan du kan slänga in även om det gått ett par miljoner år eller så. Har ni ingen Konsumentombudsman? Någon fackförening? Upp till kamp nu Norrland!
Och för Guds skull, stäng gränsen mot Finland och Ryssland för inkommande väder! Om de nu har valt att ha det där fruktansvärda vintervädret så får de för fan reda upp sina problem där och inte skicka dem hit, vi har fullt upp att lösa våra egna problem! De kan parkera dem i Sibirien, där finns det en lång vana av att förvara icke önskvärda element.

Allvarligt talat Norrland. Jag förväntar mig att du tar tag i det här snarast. Annars kanske jag måste följa Maggios exempel och bli en av dem som aldrig kommit hem.

Om det är okej med dig, så är det okej med mig...

...var titeln på en sällsynt dålig truddelutt av Mauro Scocco. Mauro Scocco föraktar jag för övrigt nästan lika mycket som Patrik Isaksson men efter att ha låtit sig drivas med i den roliga serien "Sanningen bakom" är jag beredd att lämna honom ifred. Iallafall just nu eftersom jag hellre vill lägga ut texten kring rubriken.

Alltså. I dagens moderna samhälle som äger en tillåtande och tolerant attityd är det mesta okej. Man sätter sig in i den andres perspektiv och respekterar individers val, sätter sig inte till doms utan letar istället förklaringar till varför man gör som man gör och sedan är det okej.

Men vet ni vad, det finns väl ändå gränser för hur fan man får bete sig? Jag är ingen vän av hårda straff men jag är mycket för att man ska ta ansvar för det man gjort OCH SEDAN INTE GÖRA OM DET. Eller ännu bättre, INTE GÖRA SAKER SOM MAN VET ÄR FEL!
Självfallet lever jag inte alltid som jag lär, sådan är den självgodes rätt, och ibland misslyckas jag med min goda intention att bete mig väl i alla sammanhang. Däremot är jag den förste att erkänna när jag gjort fel och be om ursäkt för mina tillkortakommanden.

Det värsta är ändå när människor som betett sig mycket felaktigt meddelar att de känner sig kränkta av omgivningen reaktion. Ursäkta, ursäkta vad sa du?! Känner du dig kränkt för att andra reagerar negativt på att du har betett dig illa? Värst är kungahuset som känner sig uthängda och felaktigt behandlade över minsta lilla antydan att de inte skulle vara den perfekta familjen som bor i ett slott gjort av tårta och marsipan där de i sann sagostil levde lyckliga i alla sina dagar. (Ja, jag vet att de inte har valt att vara kungafamiljen men om jag drar in det perspektivet försvinner liksom det sura i det här och då är allt förstört så vi låtsas inte om det.)
För ett par år sedan stoppades prinsessan Madeleine när hon körde runt 150 knyck på en 50 väg. Givetvis hände det inget mer med det än att hon fick vara med i skvallertidningarna. Men hon kände sig "obehagligt övervakad av media." Då ska jag berätta för dig Madeleine att i den riktiga världen där jag bor så blir jag av med körkortet om jag kör så fort. Det skulle innebära en massa problem eftersom jag måste köra bil till mitt jobb varenda dag och jag har ingen chaufför som man köra mig i pappas limousin. Sedan skulle jag också få skämmas inför min familj och bekanta eftersom man faktiskt förväntas att inte köra 100 km/h för fort. DET GÄLLER DIG OCKSÅ!

Ett annat bra exempel är brottsoffer som blir stämda av förövarna eftersom de skadat sig eller upplevt sig hotade av offret i tumultet som uppstått kring brottet. Men hallå! Om någon går in på min gård och försöker stjäla min bil så kan jag tycka att det är mycket märkligt att jag ska bli åtalad om min hund biter tjuven.

Kort sagt kan man väl säga att jag är för lag och ordning men tycker att det också måste börja användas en smula sunt förnuft i hur man resonerar kring saker och ting. Och kanske utdöma dödsstraff till människor som använder ordet kränkt utan att egentligen vara det?

Bara för att det är obegripligt är det inte kultur!

Det pågår en del kulturell verksamhet i vårt land. Eller gör det det?

Den tanken slog mig efter att ha bevistat en modern dansuppvisning i rollen som kulturombud för min arbetsplats. Det ordinarie ombudet hävdade att han hade förhinder men trodde nog att jag skulle finna nöje och intresse i att bevista tillställningen. Jag förstår nu att han bara ville djävlas.

Efter att ha genomlidit en timmes skuttande och kullerbyttande till plingplongmusik av värsta sort avslutades tillställningen med att dansarna skrek "JAG ÄLSKAR DIG" på diverse språk. Från taket regnade blod som droppade i dansarnas uppåtvända ansikten. Låt mig också tillägga att de dansade i princip nakna. Oförmögen att nästan tro mina ögon försökte jag samla mig för den efterföljande diskussionen med övriga kulturombud, koreografen och chefen för kommunens kulturavdelning.

Helt lyrisk ylade den högste ledaren om den fantastiska dansen, den fascinerande historien och den UNDERBARA kontakt dansarna fått med publiken som bestod av elever från närliggande kommunala högstadieskolor. " De satt som förtrollade!!!" Ja, det tror väl fan att de gjorde! Dels hade de väl svårt att tro sina ögon och dels är det få manliga högstadielever som har svårt att göra något annat än att stirra storögt när det hoppar runt halvnakna bröst framför dem. Övriga ombud nickade snällt, plockade med sina Gudrun Sjödensjalar och höll absolut med. Det gjorde inte jag men för att inte släpa min arbetsplats namn i smutsen teg jag still och funderade på vedergällningen gentemot den kollega som lurat iväg mig på detta.

Under föreställningens gång hade jag ändå gjort tappra försök att förstå vad det handlade om. Låt mig också slå fast att jag i kraft av mig själv och även genom mitt yrke har gjort en och annan analys i mina dagar. Tolkningarna vandrade från liten katolsk by i medelhavsområdet med en utstött kvinnan, möjligen byhoran, till en modern Robinson Crusoehistoria innehållande den mest obscena tolkning av en fiskmås och en säl som parar sig jag någonsin sett. Nu har jag förstås aldrig sett det ske men jag kan tänka mig bättre bilder än de jag fick se. Ungefär där gav jag upp och bara stirrade mig igenom resten av tramset som pågick.
Det visade sig att det var en reflektion över dagens moderna vampyrer som suger vår energi istället för vårt blod. Javisst, det kunde ju vem som helst se, budskapet var GLASKLART! Det var det säkert för de besökande eleverna också. Absolut.
Som sagt, bara för att det är obegripligt är det inte kultur. Efter det har jag mer och mer börjat ifrågasätta vad vi egentligen sätter en kulturell stämpel på i detta land. Höjdpunkten var nog Anna Odells installation av att fejka en psykos och bli tvångsomhändertagen för att sedan ligga där inspärrad och uppta en vårdplats för personer i behov av vård på riktigt. Djävla idiot! Egentligen borde de inte ha släppt ut henne, kommer man på en sådan förbannat dum ide måste man ju vara så hyfsat felvriden att man inte ska vistas bland andra människor.

Jag säger inte att kultur behöver vara lätt att förstå eller passa alla. Den ska bara inte vara värdelös!

The Sopranos vs Super Mario (och en lätt touch av Dunderklumpen)

Jag talar förstås om socialdemokraternas byte av partiledare. Det kan ju verkligen inte ha undgått någon att Håkan Juholt är mycket lik den från tvspelsvärlden kände figuren Super Mario, och med tanke på Juholts beteende kan man ju se att hans sinne verkar klart inspirerat av den den tidigare nämnde rätt korkade figuren. Det fanns liksom inte plats för så mycket annat än att skratta fryntligt och tänka på pizza.

Nåja, strunt i det nu för här kommer det intressanta! Stefan Löfven å sin sida ser PRECIS ut som en maffiamedlem och om likhet med en fiktiv person smittar av sig så tror jag att sossarna äntligen hittat receptet för att återta makten i Sverige; hot, våld och mutor. Vem skulle inte rösta på ett parti som annars låter höra av sig via ett hästhuvud i sängen? Och det tycker jag är toppen!

Givetvis är jag för demokrati, i synnerhet när den leds av ett med hjärtat till vänster styrt parti. Tyvärr tror jag att moderaternas tid vid makten har förgiftat många människors sinnen med snålhet till den grad att det kan bli svårt att få dem tillbaka till vett och sans på vanlig väg. Varför bry sig om fattigpensionärer och sjukskrivna när jobbskatteavdraget betalar för en nyare bil som man kan fräsa runt i under tiden som en underbetald städerska från Polen rutar runt hemma i huset? Människan är en usel varelse och bättrar man sig inte för egen maskin behöver man hjälp att göra det. Hård och handfast hjälp, ungefär som när maffian ger dig ett erbjudande du inte kan säga nej till utan att få knäskålarna krossade.

Jag är också helt för fri vilja men om människor inte verkar förstå hur de ska tänka för att tänka på rätt sätt, dvs som jag tycker, är en knuff i rätt riktning helt på sin plats. Dessutom har jag insett, efter att framgångsrikt ha undervisat högstadieelever under ett antal år, att de flesta tycker det är bra när man talar om hur det ska vara och därmed punkt. (Med framgångsrikt menar jag förstås att jag härjat och styrt som en diktator i en bananrepublik, vad eleverna tycker om det hela har jag totalt vägrat ta till mig.)
Så det Sveriges befolkning nu bara går och väntar på, även om de inte vet det själva ännu, är en förflyttning från ett självcentrerat ego moderattänkande till en äkta socialdemokratisk medkänsla med medmänniskan.

Jag hoppas innerligt att Stefan, eller Stefano the Butcher som jag tror att han egentligen kallas, kommer att dra alla fördelar av sitt utseende och leder oss rätt. Tyvärr är han också i vissa vinklar rätt lik Dunderklumpen, så vill det sig illa kommer vi att hamna i något gröna vågeninspirerat halvidiottillstånd där vi alla talar med gosedjur.

Den som lever får se.

Ingen kommer att tacka dig för det där sen!

Jaså, och vilken vetenskaplig bevisning har du för det då?

Rubriken och den därefter följande meningen är en direkt passning till dagens ämne: Lata människor.
Låt mig på en gång göra klart att jag själv är en förskräckligt lat filur. Finge jag själv välja skulle jag tillbringa mina dagar i en soffa med pösiga kuddar, uppassad av tjänstefolk. Där skulle jag inta mina måltider, läsa och se på tv. Vänner som ville träffa mig skulle få söka sig till soffan, själv skulle jag inte röra mig ur fläcken! Det är alltså inte så att jag inte förstår konceptet lathet. Skillnaden är vad man sedan gör åt saken i det verkliga livet.

Jag blir ursinnigt arg när jag tänker på människor som inte gör sitt yttersta i sitt arbete, eller i alla fall försöker. Då spelar det ingen roll om man är butiksbiträde, rensar fisk i Norge eller är statsminister. Man SKA göra det man kan för att göra ett bra jobb. Jag tror att de flesta har erfarenhet av den där kollegan som inte gör det och känner den irritation jag försöker sprida här. I värsta fall kanske du som läser är en av de där lata djävlarna som konsekvent ser till att sätta sitt eget i första hand och på något MYSTISKT vis alltid klarar sig undan det tråkiga och jobbiga som "någon annan" ( dvs jag och andra plikttrogna idioter) säkert kommer att ordna.

Det värsta är ändå att de alltid är dessa LD (lata djävlar) som dessutom har mage att KLAGA mest. Det är fel på arbetsuppgifterna, det är fel på arbetsvillkoren, det är fel på chefen, det är fel på kommunen, regeringen osv osv osv. Ursäkta, ursäkta MIG!!! Ta du och pröva utföra dina arbetsuppgifter ordentligt för en gångs skull så att inte alla andra behöver ordna och reda upp efter dig!

"Jag har det så svårt just nu...." Ja, vem fan tror du inte har det då?! Själv har jag småbarn som inte sover, en fysisk åkomma som gör att jag ofta är vaken på natten samt ett heltidsjobb. Jag har prövat att återgå i tjänst trots att jag var så slutkörd att jag inte kom ihåg vad mina kollegor hette men gjorde det ändå.

Jag förringar INTE de som på grund av utbrändhet eller fysiska åkommor behöver vara sjukskrivna, har man sådana bekymmer att man behöver vara hemma ska man vara det. Men så länge inte lathet är en diagnos kommer jag inte att ha  någon som helst fördragsamhet med beteendet. Sluta gnälla, bit ihop och gör ditt jobb!

Vad gäller livet efter detta och hur det kommer att värderas vill jag bara säga att så länge vi inget svar har skulle jag uppskatta att slippa den typen av kommentarer. Skadeglad som jag är hoppas jag förstås att det ska visa sig att jag hade rätt och ser fram emot synen av lata människor som får SKÄMMAS ordentligt innan de sätts i arbetsläger. I alla fall en liten stund, sedan ska vi förstås förenas i en stor ringdans och skutta fram över himmelens ängar i harmoni! Fast jag har för egen del en förhoppning om att hitta någon stökig skrubb eller något som jag kan sortera, Gud som är så upptagen hinner säkert inte städa överallt.
Hoppas jag.