Kära läsare, här kommer nu en chockerande nyhet-håll i er!
Jag, surkärringarnas surkärring, ERKÄNNER ATT JAG HAFT FEL! Under hela den tid som jag existerat på denna jord har jag alltid ansett mig vara placerad till vänster på den politiska skalan och betraktat den motstående sidan som Satans hantlangare. Redan som mycket liten ansåg jag att det var viktigt att dela med sig och inte bara tänka på sig själv, jag lekte ofta Robin Hood och byggde enligt min mor statligt ägda företag av mina legoklossar. (Okej, det där sista är inte helt sant men det går heller inte bevisa att det är en ren lögn.) Men jag hade fel och nu vill jag dela sanningen med er kära läsare så att ni också kan få upp ögonen och skåda Sanningen!
Under veckan som gått har det knappast undgått någon med läsförmåga och en intelligenskvot över den medelmåttiga morotens att det har fötts ett barn av en viss dignitet. I samband med detta barns födelse, vilket försett mig med en sådan källa till irritation att jag lätt skulle kunna skriva en hel bokserie baserad på bara denna händelse, så öppnades ändå mina ögon för sanningen; Fredrik Reinfeldt måste vara den återfödde Messias! Hur förklarar man annars att han bara genom att SE på den nyfödda skattebetalarsnyltaren kan konstatera att det verkligen ÄR kronprinsessans barn? HALLELUJA!
Fast särskilt lik Jesus Kristus är han förstås inte, så kanske är han helt enkelt bara rikt välsignad och någon slags modern profet? Det spelar mig inte så stor roll, det viktiga är att han av Herren getts en sådan fantastisk gåva att jag helt enkelt efter detta måste tro att allt han säger är sant och riktigt på alla sätt och vis! Mitt liv ska efter detta levas i Fredrik Reinfeldts efterföljd, jag ska ägna all min kraft åt bot och bättring för min tidigare misstro mot denne av Herren utvalde skallige viktigpett...jag menar stilige mästare!
Det är så många saker som måste ordnas, till exempel en polsk städerska, skräddarsydda dräkter, en ny vänkrets bestående enbart av välbärgade och inavlade adelsmän på dekis som har roliga smeknamn som "Nöffe" och "Bamse", ett djupt rotat förakt för arbetarklassen och arbetslösa samt sjukskrivna(vilket innebär att jag måste säga upp kontakten med större delen av släkten förutom vissa delar av mormors släktgren men vad gör man inte när man sett ljuset!) och sist men inte minst GENAST sluta lära mitt barn att vara generös, omtänksam, tolerant och förstående.
Om vi nu tar och och örfilar oss ur denna psykotiska mardröm så ska man ändå ge Fredrik en eloge för att han hade vett att se generad ut under intervjun gällande denna fantastiskt fåniga tradition som av någon för mig helt outgrundlig anledning lever kvar i det moderna Sverige 2012. Jag kan bara konstatera att Herrens vägar i sanning äro outgrundliga.
måndag 27 februari 2012
tisdag 21 februari 2012
Posten ska alltid fram!
Detta sympatiska uttryck är den devis efter vilken karaktären Gustav Svensson, fadren i den sedan länge avsomnade svenska tv serien "Svensson Svensson" lever sitt liv. Jag har väl varken så mycket till övers vare sig för Gustav eller tvserien då ingendera av dem egentligen tilltalade mig på något vis. Förutom just denna hos Gustav så starka känsla för sitt arbete. Såklart hade han inte hittat på det själv, det var säkert någon käck postmästare anno 1790 som totade ihop uttrycket men än idag klingar det vackert och stolt!
Detta önskar jag att dagens postiljoner, eller i den historia som nu ska följa i själva verket tidningsbudet men det är inte så noga, ville ta till sig.
Det var som så att det för ett par år sedan inte bar sig bättre än att det jag kallade mitt hem beslöt sig för att helt enkelt ta sig av daga medelst självmord. Jag vet inte om bostaden under en längre tid lidit av depression eller om det försökt förmedla det på något vis, en dag började det brinna och hej bara så var jag och familjen hemlös. Jag uppskattade det inte alls, framförallt inte med tanke på det nio månaders helvete jag just genomlidit med en dramatisk ingång i föräldrarollen i form av förblödning efter förlossningen, kolik samt ett barn som vägrade sova. Kort sagt var jag utmattad. Och nu hemlös och ägodelslös.
Min hjärna bestämde sig då för att ta semester, gå i lockout och i största allmänhet inte samarbeta. Det var en intressant upplevelse att utföra ens de simplaste hushållsysslor eftersom jag inte riktigt kom ihåg hur man stekte köttbullar, sorterade tvätt eller tolkade trafikljussignaler. Nåväl. En möblerad lägenhet ordnades genom en god vän och med de få pinaler familjen ägde; en kasse barnkläder, en hallmatta, ett skoställ och en barnvagn, begav vi oss till storstaden för att försöka ordna upp tillvaron.
En natt vaknade jag och gick till köket för att dricka vatten. När jag passerar skrivbordet noterar jag att bilnyckeln är borta. Fylld av onda aningar vände jag upp och ner på hela lägenheten men ingen nyckel står att finna. Återstår alltså att gå ut till bilen. Då vaknar barnet som vid detta lag är cirka nio månader gammalt. I mitt nu nästintill paranoidmaniska tillstånd sliter jag på barnet en overall och stövlar iväg mot fordonet som i vart fall inte visar sig vara stulet vilket jag förstås fruktat mest av allt. Barnet, som aldrig tidigare varit med om något så skojigt som att gå ut mitt i natten kluckar förnöjsamt i baksätet där det placerats för att inte störa mammas begynnande nervsammanbrott. Ingen nyckel finns i, under eller ovanpå bilen. När jag som bäst sliter ut mattorna och på alla fyra synar golvet samt funderar på hur svårt det är att slita loss inredningen störs jag av ett knattrande ljud. Det visar sig vara tidningsbudet. Tidningsbudet som stirrar så att han glömmer bort att svänga och istället kör rakt in i en snödriva och för ett ögonblick döljs i ett moln av pudersnö. När snön lagt sig stirrar han fortfarande. Jag stirrar tillbaka och känner ett starkt inre driv att efter noter skälla ut honom för hans oaktsamhet med postverkets tillhörigheter och oviljan att sköta sina egna djävla affärer!
Elmopeden dras lös och det knattrande ljudet, med den märkbart skakade chauffören, försvinner bort efter gatan. Då vaknar jag till och inser att nej; det är nog inte var natt man möter en vildsint stirrande kvinna, iförd stora vinterskor, nattskjorta och bara ben som förvarar sitt barn i bakrutan på bilen. Jag förstår att det enbart är en fråga om tid innan polisen, socialtjänsten och psykjouren med tjutande däck och sirenerna på kommer att svänga runt hörnet. Jag hugger barnet och galopperar som en skadeskjuten gasell mot tryggheten i lägenheten. Barnet sövs och jag går för att lägga mig, passerar skrivbordet och plockar av reflex upp sambons chipspåse för att vika igen den och undvika aromförsämring av produkten. Under påsen ligger nyckeln.
Hursomhelst anser jag att tidningstjänst borde se till att anställa mindre lättskärrade tidningsbud som inte kör av vägen för vad som helst, ty posten (eller tidningen om det ska vara så förbannat noga då) ska alltid fram!
Detta önskar jag att dagens postiljoner, eller i den historia som nu ska följa i själva verket tidningsbudet men det är inte så noga, ville ta till sig.
Det var som så att det för ett par år sedan inte bar sig bättre än att det jag kallade mitt hem beslöt sig för att helt enkelt ta sig av daga medelst självmord. Jag vet inte om bostaden under en längre tid lidit av depression eller om det försökt förmedla det på något vis, en dag började det brinna och hej bara så var jag och familjen hemlös. Jag uppskattade det inte alls, framförallt inte med tanke på det nio månaders helvete jag just genomlidit med en dramatisk ingång i föräldrarollen i form av förblödning efter förlossningen, kolik samt ett barn som vägrade sova. Kort sagt var jag utmattad. Och nu hemlös och ägodelslös.
Min hjärna bestämde sig då för att ta semester, gå i lockout och i största allmänhet inte samarbeta. Det var en intressant upplevelse att utföra ens de simplaste hushållsysslor eftersom jag inte riktigt kom ihåg hur man stekte köttbullar, sorterade tvätt eller tolkade trafikljussignaler. Nåväl. En möblerad lägenhet ordnades genom en god vän och med de få pinaler familjen ägde; en kasse barnkläder, en hallmatta, ett skoställ och en barnvagn, begav vi oss till storstaden för att försöka ordna upp tillvaron.
En natt vaknade jag och gick till köket för att dricka vatten. När jag passerar skrivbordet noterar jag att bilnyckeln är borta. Fylld av onda aningar vände jag upp och ner på hela lägenheten men ingen nyckel står att finna. Återstår alltså att gå ut till bilen. Då vaknar barnet som vid detta lag är cirka nio månader gammalt. I mitt nu nästintill paranoidmaniska tillstånd sliter jag på barnet en overall och stövlar iväg mot fordonet som i vart fall inte visar sig vara stulet vilket jag förstås fruktat mest av allt. Barnet, som aldrig tidigare varit med om något så skojigt som att gå ut mitt i natten kluckar förnöjsamt i baksätet där det placerats för att inte störa mammas begynnande nervsammanbrott. Ingen nyckel finns i, under eller ovanpå bilen. När jag som bäst sliter ut mattorna och på alla fyra synar golvet samt funderar på hur svårt det är att slita loss inredningen störs jag av ett knattrande ljud. Det visar sig vara tidningsbudet. Tidningsbudet som stirrar så att han glömmer bort att svänga och istället kör rakt in i en snödriva och för ett ögonblick döljs i ett moln av pudersnö. När snön lagt sig stirrar han fortfarande. Jag stirrar tillbaka och känner ett starkt inre driv att efter noter skälla ut honom för hans oaktsamhet med postverkets tillhörigheter och oviljan att sköta sina egna djävla affärer!
Elmopeden dras lös och det knattrande ljudet, med den märkbart skakade chauffören, försvinner bort efter gatan. Då vaknar jag till och inser att nej; det är nog inte var natt man möter en vildsint stirrande kvinna, iförd stora vinterskor, nattskjorta och bara ben som förvarar sitt barn i bakrutan på bilen. Jag förstår att det enbart är en fråga om tid innan polisen, socialtjänsten och psykjouren med tjutande däck och sirenerna på kommer att svänga runt hörnet. Jag hugger barnet och galopperar som en skadeskjuten gasell mot tryggheten i lägenheten. Barnet sövs och jag går för att lägga mig, passerar skrivbordet och plockar av reflex upp sambons chipspåse för att vika igen den och undvika aromförsämring av produkten. Under påsen ligger nyckeln.
Hursomhelst anser jag att tidningstjänst borde se till att anställa mindre lättskärrade tidningsbud som inte kör av vägen för vad som helst, ty posten (eller tidningen om det ska vara så förbannat noga då) ska alltid fram!
måndag 20 februari 2012
Fashion; One day your in, next day your out!
Nu ska vi leka en lek! Jag kommer att räkna upp några saker och sen ska du gissa vilken som ska bort. Är du beredd?
Me & I, VillerValla, Busiga barn, Geggamoja, Polarn o Pyret, Lingon o blåbär- Vad ska bort?!
Svar: Allihopa eftersom det är namn på barnkläder som ENBART är ett slöseri med föräldrars pengar och används som statusmarkeringar.
Jag har själv barn och tvärtemot vad du kanske tror efter denna inledning så bryr jag mig faktiskt om vad barnet har på sig. Det ska vara helt, rent och se bra ut.
Uppvuxen i ett hem där socialistiska värderingar hölls högt och barndomen präglades av mors fruktansvärda hemodlade mangold samt hemsydda kläder var jag trots den absolut vuxna åldern inte helt beredd på vilken massiv målgrupp nyblivna föräldrar är för marknaden. Herregud!
Det började redan på BB där jag efter en besvärlig förlossning i feber och medicindimman försökte komma underfund med om jag fött ett barn eller en sköldpadda.(Med tanke på hur bröstvårtorna bets i lutade jag länge åt sköldpaddan men det är en annan historia.) Det visade sig att det var ett barn och också att man fick presenter från snälla företag när man nu varit så duktig och klämt fram en ny liten konsument. (Undrar om jag fått något om det visat sig att det HADE varit en sköldpadda?)
Jag tänkte inte så mycket mer på saken utan koncentrerade mig på att komma in i rollen som nybliven mor; äta med barnet i famnen, gå på toa med barnet i famnen, duscha på den tid det tar för ett barn att andas in mellan skriken osv osv. Alla ni mammor därute vet vad jag menar.
Efter ett tag kom vi hem och då började det på allvar. Det bara ÖSTE in reklam om prylar man tydligen var tvungen att ha för att barnet överhuvudtaget skulle överleva ettårsdagen! Jag visste inte själv att en dräggellapp från Sikke Lej a 295 kronor hade sådana fantastiska livsuppehållande egenskaper, men som vi säger i vår familj; Vad vet en ko?
Tydligen en del eftersom jag gav fullständigt fan i allt tjafs och trams som jag lockades att köpa. Barnet hade en säng som det ändå vägrade att sova i, en vagn som det hatade och ett par uppsättningar kläder som det helst inte ville ha på sig. Vilken tur att jag då valde att handla begagnat och inte satt där med PoPmössor som ändå aldrig fick vila på den fjuniga skulten vid andra tillfällen än då jag tyckte att det skulle vara trevligt att lyssna till Mozarts Requiem framfört av mistlur!
Något lugnare med reklamen är det väl nu några år senare, nu skickar de istället leksakskataloger som jag glatt låter barnet klippa sönder, men ändå hamnar jag emellanåt i diskussion med andra föräldrar om vad man MÅSTE köpa till sina barn. Tydligen MÅSTE man se till att vara på språng när Me & I släpper sina vårnyheter, "annars är de slut direkt och då står man där utan T shirts!"
Oh no.
Tredje världen ringde, de vill ha tillbaka sina I landsproblem.
Självklart tror de flesta föräldrar inte att man måste köpa märkeskläder till sina barn men många gör det ändå och då främst av anledningen att alla andra gör det och man vill inte vara udda. Jag tycker inte att det är fel att vilja klä sitt barn fint men någon måtta får det ändå finnas! Ett par byxor är inte sämre för att de kommer från ett standardsortiment och inte har ett mönster av orangegröna sega råttor på sig.
Många föräldrar oroar sig för att barnen ska få det tufft i skolan och må dåligt i tonåren. Är det då så smart att redan som småbarn få lära sig att man bara köper kläder av vissa märken? Jag tänker då inte på att de barnen kommer att bli retade sen, jag tänker på hur de kommer att bemöta klasskamrater som kommer från hem utan de ekonomiska tillgångar som krävs för ett sådant köpbeteende.
Det tycker jag att du som förälder också ska göra.
Me & I, VillerValla, Busiga barn, Geggamoja, Polarn o Pyret, Lingon o blåbär- Vad ska bort?!
Svar: Allihopa eftersom det är namn på barnkläder som ENBART är ett slöseri med föräldrars pengar och används som statusmarkeringar.
Jag har själv barn och tvärtemot vad du kanske tror efter denna inledning så bryr jag mig faktiskt om vad barnet har på sig. Det ska vara helt, rent och se bra ut.
Uppvuxen i ett hem där socialistiska värderingar hölls högt och barndomen präglades av mors fruktansvärda hemodlade mangold samt hemsydda kläder var jag trots den absolut vuxna åldern inte helt beredd på vilken massiv målgrupp nyblivna föräldrar är för marknaden. Herregud!
Det började redan på BB där jag efter en besvärlig förlossning i feber och medicindimman försökte komma underfund med om jag fött ett barn eller en sköldpadda.(Med tanke på hur bröstvårtorna bets i lutade jag länge åt sköldpaddan men det är en annan historia.) Det visade sig att det var ett barn och också att man fick presenter från snälla företag när man nu varit så duktig och klämt fram en ny liten konsument. (Undrar om jag fått något om det visat sig att det HADE varit en sköldpadda?)
Jag tänkte inte så mycket mer på saken utan koncentrerade mig på att komma in i rollen som nybliven mor; äta med barnet i famnen, gå på toa med barnet i famnen, duscha på den tid det tar för ett barn att andas in mellan skriken osv osv. Alla ni mammor därute vet vad jag menar.
Efter ett tag kom vi hem och då började det på allvar. Det bara ÖSTE in reklam om prylar man tydligen var tvungen att ha för att barnet överhuvudtaget skulle överleva ettårsdagen! Jag visste inte själv att en dräggellapp från Sikke Lej a 295 kronor hade sådana fantastiska livsuppehållande egenskaper, men som vi säger i vår familj; Vad vet en ko?
Tydligen en del eftersom jag gav fullständigt fan i allt tjafs och trams som jag lockades att köpa. Barnet hade en säng som det ändå vägrade att sova i, en vagn som det hatade och ett par uppsättningar kläder som det helst inte ville ha på sig. Vilken tur att jag då valde att handla begagnat och inte satt där med PoPmössor som ändå aldrig fick vila på den fjuniga skulten vid andra tillfällen än då jag tyckte att det skulle vara trevligt att lyssna till Mozarts Requiem framfört av mistlur!
Något lugnare med reklamen är det väl nu några år senare, nu skickar de istället leksakskataloger som jag glatt låter barnet klippa sönder, men ändå hamnar jag emellanåt i diskussion med andra föräldrar om vad man MÅSTE köpa till sina barn. Tydligen MÅSTE man se till att vara på språng när Me & I släpper sina vårnyheter, "annars är de slut direkt och då står man där utan T shirts!"
Oh no.
Tredje världen ringde, de vill ha tillbaka sina I landsproblem.
Självklart tror de flesta föräldrar inte att man måste köpa märkeskläder till sina barn men många gör det ändå och då främst av anledningen att alla andra gör det och man vill inte vara udda. Jag tycker inte att det är fel att vilja klä sitt barn fint men någon måtta får det ändå finnas! Ett par byxor är inte sämre för att de kommer från ett standardsortiment och inte har ett mönster av orangegröna sega råttor på sig.
Många föräldrar oroar sig för att barnen ska få det tufft i skolan och må dåligt i tonåren. Är det då så smart att redan som småbarn få lära sig att man bara köper kläder av vissa märken? Jag tänker då inte på att de barnen kommer att bli retade sen, jag tänker på hur de kommer att bemöta klasskamrater som kommer från hem utan de ekonomiska tillgångar som krävs för ett sådant köpbeteende.
Det tycker jag att du som förälder också ska göra.
Go go Mårten Gås!
Nu kära läsare har det äntligen hänt något riktigt spännande att reta upp sig på! Eftersom jag tror på en högre makt har jag känt på mig hela dagen att jag på något vis skulle kompenseras för den under helgen förslösade väderirritationen och på vägen hem, som vanligt genom P4, så kom mitt bönesvar! Det är nästan så att jag börjar tro att vår Herre faktiskt använder sig av denna kanal som något slags profetiskt språkrör vilket tål att fördjupa sig i men inte just nu, var sak har sin tid som det står i den goda boken.
Okej, listen to this! I grannkommunen finns det ett kommunalråd som är något av en lokalkändis i området. Det beror nog till stor del på den ohemult långa tid som denna person suttit på sin post men själv föredrar jag att tro att det beror på den slående likheten med Mårten Gås, ni vet Kalle Ankas farmors extremt lata dräng. Huruvida kommunalrådet lider av samma brist på arbetsmoral vet jag inte men i likhet med sin tecknade namne säger kommunalrådet ibland saker som kanske skulle behövt tänkas igenom lite mer innan det lämnade hjärnan för transport till talorganen.
Det är ett, med tanke på sin ålder, ganska modernt kommunalråd för tydligen har kommunalrådet en blogg. I denna blogg har kommunalrådet uttalat sig kring Whitney Houstons död och den glorifiering som råder kring den numer avlidna sångerskan i ganska exakt samma ordalag som jag själv för ett par dagar sedan. Eftersom jag bara är en liten surkärring så går dessa mina tankar världen obemärkt förbi men se kommunalrådet finns idag på Aftonbladets förstasidor där nöjesreportern Fredrik Virtanen KRÄVER kommunalrådets avgång för sina åsikter och uttalanden om Whitney och hennes drogmissbruk och det tveksamma i att Aftonbladet skapat en sådan hype kring händelsen. Kommunalrådet har till och med gått så långt att Whitney kallades för en dålig mor!
Ursäkta Fredrik Virtanen men hur tänkte du nu?
Du är en ganska medioker nöjesjournalist som skriver ungefär detsamma som alla andra nöjesjournalister, det vill säga inte särskilt mycket med substans.Det råkar också vara så att jag läst en bok om droger i Sveriges mediakretsar där du pekas ut som en mycket drogliberal person. Jag vet inte jag men det verkar nästan som att du tagit illa vid dig för att du känner dig träffad.
Trots allt har jag ändå läst en del av det du skrivit om musik sedan jag själv var i tonåren och jag har ALDRIG uppfattat att du kände en sådan kärlek till Whitney eller att du engagerat dig i frågan om drogmissbrukares lämplighet som föräldrar.
Nej du Fredrik, jag tycker att du verkar fäkta för att försvara ditt och Aftonbladets ytterst osmakliga hanterande av händelsen. Vad vet du för övrigt om kommunalpolitik som gör att du kräver att Mårten Gås inte ska få ha kvar sitt jobb? Du får ursäkta, men jag har svårt att se att du roar dig på kvällar och helger med att läsa igenom kvalitetsredovisningar och halvårsbeslut från små kommuner som ligger så långt bort från Stockholm, dvs alla norr om Uppsala, att du inte har en ANING om var de ligger. Lägg av! Inte heller vet jag hur mycket erfarenhet du har av drogmissbrukande föräldrar men jag kan säga dig att jag stödjer Mårten Gås på alla sätt i hans uttalande att Whitney var en dålig mamma. För såhär är det; en människa som missbrukar är inte en bra föräldrar JUST FÖR ATT den använder droger. Och den sanningen blir inte mindre sann bara för att föräldern råkar vara en kändis!
Slutligen då. Fredrik, ärligt talat, vem fan tror du att du är och hur mycket tror du att den kommunalpolitiska världen bryr sig om vad du tycker? Det är inte direkt som att Barack Obama hört av sig och antytt att USA:s och Sveriges relation är hotad på grund av Mårten Gås. Ta du och ägna dig åt något vettigare, till exempel det som är ditt arbete. För om du har så gott om tid till ditt förfogande att du hinner sitta och scanna Sveriges bloggar på jakt efter uttalanden om Whitney Houston så undrar jag om inte du skulle kunna ta på dig några fler arbetsuppgifter med lite tyngd i. Kanske koka kaffe eller något?
Mårten Gås! Håll din näbb högt och stolt, du är inte ensam om att sträva efter en nykter syn på sanningen! Fortsätter du såhär så kanske jag till och med kan tänka mig att inte skratta rått åt din likhet med ett gräsligt fjäderfä varje gång jag ser dig. Over and out.
Ps. Givetvis har jag inte kontrollerat om det var en privat eller i arbetet använd blogg som användes för att uttala sig om WH eftersom jag skulle kunna vara benägen att tycka att Mårten Gås inte ska använda en politisk blogg till dylikt. Inte heller har jag läst vad Fredrik Virtanen verkligen har sagt om händelsen, jag håller mig till den information som getts mig i komprimerad form via Herren själv i form av P4:s nyhetssändning. Hela bilden skulle, som det så ofta gör, inte ge utrymme för de suraste tolkningarna av saken. Ds
Okej, listen to this! I grannkommunen finns det ett kommunalråd som är något av en lokalkändis i området. Det beror nog till stor del på den ohemult långa tid som denna person suttit på sin post men själv föredrar jag att tro att det beror på den slående likheten med Mårten Gås, ni vet Kalle Ankas farmors extremt lata dräng. Huruvida kommunalrådet lider av samma brist på arbetsmoral vet jag inte men i likhet med sin tecknade namne säger kommunalrådet ibland saker som kanske skulle behövt tänkas igenom lite mer innan det lämnade hjärnan för transport till talorganen.
Det är ett, med tanke på sin ålder, ganska modernt kommunalråd för tydligen har kommunalrådet en blogg. I denna blogg har kommunalrådet uttalat sig kring Whitney Houstons död och den glorifiering som råder kring den numer avlidna sångerskan i ganska exakt samma ordalag som jag själv för ett par dagar sedan. Eftersom jag bara är en liten surkärring så går dessa mina tankar världen obemärkt förbi men se kommunalrådet finns idag på Aftonbladets förstasidor där nöjesreportern Fredrik Virtanen KRÄVER kommunalrådets avgång för sina åsikter och uttalanden om Whitney och hennes drogmissbruk och det tveksamma i att Aftonbladet skapat en sådan hype kring händelsen. Kommunalrådet har till och med gått så långt att Whitney kallades för en dålig mor!
Ursäkta Fredrik Virtanen men hur tänkte du nu?
Du är en ganska medioker nöjesjournalist som skriver ungefär detsamma som alla andra nöjesjournalister, det vill säga inte särskilt mycket med substans.Det råkar också vara så att jag läst en bok om droger i Sveriges mediakretsar där du pekas ut som en mycket drogliberal person. Jag vet inte jag men det verkar nästan som att du tagit illa vid dig för att du känner dig träffad.
Trots allt har jag ändå läst en del av det du skrivit om musik sedan jag själv var i tonåren och jag har ALDRIG uppfattat att du kände en sådan kärlek till Whitney eller att du engagerat dig i frågan om drogmissbrukares lämplighet som föräldrar.
Nej du Fredrik, jag tycker att du verkar fäkta för att försvara ditt och Aftonbladets ytterst osmakliga hanterande av händelsen. Vad vet du för övrigt om kommunalpolitik som gör att du kräver att Mårten Gås inte ska få ha kvar sitt jobb? Du får ursäkta, men jag har svårt att se att du roar dig på kvällar och helger med att läsa igenom kvalitetsredovisningar och halvårsbeslut från små kommuner som ligger så långt bort från Stockholm, dvs alla norr om Uppsala, att du inte har en ANING om var de ligger. Lägg av! Inte heller vet jag hur mycket erfarenhet du har av drogmissbrukande föräldrar men jag kan säga dig att jag stödjer Mårten Gås på alla sätt i hans uttalande att Whitney var en dålig mamma. För såhär är det; en människa som missbrukar är inte en bra föräldrar JUST FÖR ATT den använder droger. Och den sanningen blir inte mindre sann bara för att föräldern råkar vara en kändis!
Slutligen då. Fredrik, ärligt talat, vem fan tror du att du är och hur mycket tror du att den kommunalpolitiska världen bryr sig om vad du tycker? Det är inte direkt som att Barack Obama hört av sig och antytt att USA:s och Sveriges relation är hotad på grund av Mårten Gås. Ta du och ägna dig åt något vettigare, till exempel det som är ditt arbete. För om du har så gott om tid till ditt förfogande att du hinner sitta och scanna Sveriges bloggar på jakt efter uttalanden om Whitney Houston så undrar jag om inte du skulle kunna ta på dig några fler arbetsuppgifter med lite tyngd i. Kanske koka kaffe eller något?
Mårten Gås! Håll din näbb högt och stolt, du är inte ensam om att sträva efter en nykter syn på sanningen! Fortsätter du såhär så kanske jag till och med kan tänka mig att inte skratta rått åt din likhet med ett gräsligt fjäderfä varje gång jag ser dig. Over and out.
Ps. Givetvis har jag inte kontrollerat om det var en privat eller i arbetet använd blogg som användes för att uttala sig om WH eftersom jag skulle kunna vara benägen att tycka att Mårten Gås inte ska använda en politisk blogg till dylikt. Inte heller har jag läst vad Fredrik Virtanen verkligen har sagt om händelsen, jag håller mig till den information som getts mig i komprimerad form via Herren själv i form av P4:s nyhetssändning. Hela bilden skulle, som det så ofta gör, inte ge utrymme för de suraste tolkningarna av saken. Ds
söndag 19 februari 2012
Snön vräker ner; tiddelipom!
Ytterligare en anledning till att A Lindgren inte ska ha något nobelpris är hennes uppenbara stöld av text från A A Milnes klassiker Nalle Puh. Just ordet "tiddelipom" används nämligen i boken om Pippi när hon av någon anledning bestämmer sig för att hitta på en visa om regnet som faller. Till skillnad från snön då i Nalle Puh som också åtföljdes av ett "tiddelipom." Snyggt Astrid, jättesnyggt.
Nåväl, det är bara ett litet sidospår till det vi ska prata om nu, nämligen alla surkärringars all time favourite; vädret.
Inför helgen utlovades det där jag bor snökaos och livsfarliga vindar. Givetvis gick jag igång på alla cylindrar och oroade mig nästan harmynt inför denna kommande prövning. Åh så jobbigt med skottningen, tänk om vi blir insnöade och jag som är ensam hemma i helgen, förutom barnet då men jag har inga högre förhoppningar på en treårings dolda talanger att köra traktor, tänk om det blir strömavbrott, tänk om jag inte tar mig till jobbet på måndag osv osv osv. Och vad händer? INGENTING!!!
Ja, det blåste en del under lördagen men inte så att jag kan säga att jag klassar det som livsfarligt. Det drevade en del längs vägen men snömängden som ramlat ner uppskattar jag till kanske 3 cm på sin höjd. Borde jag vara nöjd över detta resultat? Tycker du ja, din mindfullnessinsnöade tönt! Här har jag gått och oroat mig och inte bara målat fan på väggen utan ETSAT in honom och för vad? Ynka 3 cm! Tänk all denna ilska och irritation som jag nu förslösat till ingen nytta, istället hade jag kunnat reta mig på något annat och känt den inre tillfredställelse som bara tvättäkta surkärringsmissnöje kan ge!
Vad hände?! Snökaos och livsfarliga vindar FÖRSVINNER väl bara inte i tomma intet? Eller är det någon annan ort som trängt sig före i kön? Någon djävla ordning får det väl ändå lov att vara på sådana här saker!
Värst av allt är att jag nu fruktar att detta förbannade oväder ligger och lurar bara någon mil bort för att verkligen djävlas och slå till under natten så att jag verkligen ÄR insnöad imorgon och ska leva med ångest hela dagen i frågan ta sig upp för den igensnöade infarten med bilen . ÅH!!!
Någon måste kunna hållas ansvarig för detta. Jag vet inte vem men lita på att jag ska komma fram till det!
Nåväl, det är bara ett litet sidospår till det vi ska prata om nu, nämligen alla surkärringars all time favourite; vädret.
Inför helgen utlovades det där jag bor snökaos och livsfarliga vindar. Givetvis gick jag igång på alla cylindrar och oroade mig nästan harmynt inför denna kommande prövning. Åh så jobbigt med skottningen, tänk om vi blir insnöade och jag som är ensam hemma i helgen, förutom barnet då men jag har inga högre förhoppningar på en treårings dolda talanger att köra traktor, tänk om det blir strömavbrott, tänk om jag inte tar mig till jobbet på måndag osv osv osv. Och vad händer? INGENTING!!!
Ja, det blåste en del under lördagen men inte så att jag kan säga att jag klassar det som livsfarligt. Det drevade en del längs vägen men snömängden som ramlat ner uppskattar jag till kanske 3 cm på sin höjd. Borde jag vara nöjd över detta resultat? Tycker du ja, din mindfullnessinsnöade tönt! Här har jag gått och oroat mig och inte bara målat fan på väggen utan ETSAT in honom och för vad? Ynka 3 cm! Tänk all denna ilska och irritation som jag nu förslösat till ingen nytta, istället hade jag kunnat reta mig på något annat och känt den inre tillfredställelse som bara tvättäkta surkärringsmissnöje kan ge!
Vad hände?! Snökaos och livsfarliga vindar FÖRSVINNER väl bara inte i tomma intet? Eller är det någon annan ort som trängt sig före i kön? Någon djävla ordning får det väl ändå lov att vara på sådana här saker!
Värst av allt är att jag nu fruktar att detta förbannade oväder ligger och lurar bara någon mil bort för att verkligen djävlas och slå till under natten så att jag verkligen ÄR insnöad imorgon och ska leva med ångest hela dagen i frågan ta sig upp för den igensnöade infarten med bilen . ÅH!!!
Någon måste kunna hållas ansvarig för detta. Jag vet inte vem men lita på att jag ska komma fram till det!
lördag 18 februari 2012
"Det är synd om människorna"
Citatet kommer från inledningen till pjäsen "Ett drömspel", skriven av August Strindberg.
Personligen så tror jag att Strindberg mest tyckte synd om sig själv, utifrån vad jag vet om den store författaren hade han mycket svårt att inte älska sig själv övermåttan mycket. Kort sagt var han en dum djävel med ett gigantiskt ego. Tyvärr var han också rätt duktig på att skriva, därav måste vi nu dras med honom som en av Sveriges storheter genom tiderna.
Iallafall väljer jag att citera honom för att komma in på dagens ämne; programutbudet på de mest vanligt förekommande tvkanalerna eller som jag gärna kallar det: dagens skräp. För skräp, det är vad det är.
Att det enligt mig var bättre förr råder nog ingen tvivel kring hos den av mig trogne läsaren. En surkärring har en viss grundinställning som måste följas och devisen "Det var bättre förr" passar utmärkt! Iallafall när det passar. En annan dag kan det som var förr vara helt enkelt uruselt undermåligt men det är helt i linje med en surkärrings rätt att vända den sura minen efter vinden och är inget som du läsare behöver ifrågasätta.
Iallafall. På den tiden det fanns en uppfattning att ett tvprogram skulle ha någon slags moralisk försvarbarhet gjordes det betydligt mycket mindre skräptv och det var en klok inställning. Jag begriper såklart att vi med reklamkanalernas intåg ställdes inför ett ökat behov att locka tittare och i krig, kärlek och tvproduktion är tydligen allt tillåtet. Varför finns det annars sådana förskräckliga tvprogram som "Paradise Hotel", "Fear factor", "Real housewifes-i-alla-möjliga-amerikanska-städer", "Greys anatomy", "OC" osv osv osv?
Under hösten var jag sjukskriven en kort period och då upptäckte jag det värsta av dem alla; "Jersey shore".
Handlingen, så långt som jag har förstått den, är att ett antal italienskättade amerikaner får bo i ett hus tillsammans och ägna dagarna åt att umgås, festa, hångla med varandra hit och dit, bråka och i största allmänhet visa upp hur tragiskt hjärndöda de är. Men hallå!!!
Visserligen har de väl själva gått med på att vara med och tragiskt nog kan det vara så att man så desperat gärna vill bli känd att man gärna ställer upp på att framstå som mer ointelligent än vad man är. Eller så är man helt enkelt så dum som man faktiskt verkar och förstår inte att hela världen sitter och skrattar åt en. Förutom de andra dumma människorna, främst unga och naiva sådana, som tänker att det vore coolt att vara lika känd som gänget på tv och få en massa saker gratis.
Det jag skulle vilja är att få träffa de personer som står bakom denna cyniska och otrevliga utveckling av vårt tvutbud. Sedan avser jag att skälla ut dem efter noter och avkräva dem svar på hur de kan sova gott om nätterna när de på alla sätt de kan bidrar till att dumhet, idioti och omoral får en stjärnglans över sig. Vill de att deras egna barn ska strunta i att gå i skolan när det finns alla möjligheter att vara full och slåss i tv på bästa sändningstid? Iallafall om man fixar ett par schyssta silikonpattar eller jobbar på att bygga upp sina biceps OCH solar solarium tills man ser ut som en pepparkaksfigur. SKÄMS PÅ ER!!!
Förutom att ni bygger en orealistisk bild av vad som är viktigt för dagens ungdom förolämpar ni min och andra vettiga människors intelligens med era dumma djävla skitprogram! Hur ska människor som inte getts möjlighet till större perspektiv, god utbildning och världsmedvetenhet få det så länge ni överöser dem med mer och mer skräp?! Såklart väljer de att ta till sig er strösslade dynga när de knappast tror sig själva om att förstå vad som sägs på nyheterna och för övrigt inte tycker att det verkar viktigare än vem som satt på vem i ett riggat tvprogram från Jersey shore! SKÄMMES, SKÄMMES TA MIG FAN!!!
Jag har en dröm, som en berömd SMART man en gång sa, en dröm om att alla djävla skitprogram ska försvinna från tvutbudet så att det finns något att titta på som inte skapar en direkt hjärnblödning orsakad av ilska! Nu är det bara att se till att något händer, jag väntar på resultat tvproducenter världen över! Alternativt kanske Sveriges regering kan agera i frågan, det spelar mig ingen roll vilket som.
För att underlätta processen har jag satt ihop en lista på program som SKA sändas och då menar jag bara de, HELA TIDEN!
Godkända program från och med nu:
Deckare- Morden i Midsomer, allt av Agatha Christie(förutom den till 70-talet förlagda serien med Peter Ustinov, den är urusel!) Kommissarierna Frost, Linley, Morse ochLewis, Taggart, Mord i sinnet, Tyst vittne, Mördare okänd, Murdoch mysteries, Sherlock Holmes (ja, även den moderna versionen går bra)
Historiska dokumentärer- framförallt gillar jag medeltiden, renässansen, romantiken, upplysningen och håller vi oss till det under större delen av tiden går det bra med andra världskriget någon gång ibland
Trädgårdsprogram
"Skärp dig för helvete-program"- Arga snickaren, Kniven mot strupen och Lyxfällan (Dr Phil går bra om det är avsnitt där han faktiskt blir förbannad och talar om hur det ligger till)
Roliga program- Doc Martin, allt med Grotesco, Varantv, Hipp hipp, Eli Stone, My name is Earl, Simpsons, Family guy, South Park, American Dad, stand up på Comedy central
Bara bra program- Plus, dokumentärer om saker som intresserar mig, Game of Thrones, Svärdet och spiran, vettig samhällsinformation
Filmer- Sagan om ringen, Indiana Jonesfilmerna, Piratesfilmerna, brittiska och irländska komedier samt allt med Monty Python
Jag kan också tänka mig en och annan nyhetssändning. Sätt fart, jag väntar!
Personligen så tror jag att Strindberg mest tyckte synd om sig själv, utifrån vad jag vet om den store författaren hade han mycket svårt att inte älska sig själv övermåttan mycket. Kort sagt var han en dum djävel med ett gigantiskt ego. Tyvärr var han också rätt duktig på att skriva, därav måste vi nu dras med honom som en av Sveriges storheter genom tiderna.
Iallafall väljer jag att citera honom för att komma in på dagens ämne; programutbudet på de mest vanligt förekommande tvkanalerna eller som jag gärna kallar det: dagens skräp. För skräp, det är vad det är.
Att det enligt mig var bättre förr råder nog ingen tvivel kring hos den av mig trogne läsaren. En surkärring har en viss grundinställning som måste följas och devisen "Det var bättre förr" passar utmärkt! Iallafall när det passar. En annan dag kan det som var förr vara helt enkelt uruselt undermåligt men det är helt i linje med en surkärrings rätt att vända den sura minen efter vinden och är inget som du läsare behöver ifrågasätta.
Iallafall. På den tiden det fanns en uppfattning att ett tvprogram skulle ha någon slags moralisk försvarbarhet gjordes det betydligt mycket mindre skräptv och det var en klok inställning. Jag begriper såklart att vi med reklamkanalernas intåg ställdes inför ett ökat behov att locka tittare och i krig, kärlek och tvproduktion är tydligen allt tillåtet. Varför finns det annars sådana förskräckliga tvprogram som "Paradise Hotel", "Fear factor", "Real housewifes-i-alla-möjliga-amerikanska-städer", "Greys anatomy", "OC" osv osv osv?
Under hösten var jag sjukskriven en kort period och då upptäckte jag det värsta av dem alla; "Jersey shore".
Handlingen, så långt som jag har förstått den, är att ett antal italienskättade amerikaner får bo i ett hus tillsammans och ägna dagarna åt att umgås, festa, hångla med varandra hit och dit, bråka och i största allmänhet visa upp hur tragiskt hjärndöda de är. Men hallå!!!
Visserligen har de väl själva gått med på att vara med och tragiskt nog kan det vara så att man så desperat gärna vill bli känd att man gärna ställer upp på att framstå som mer ointelligent än vad man är. Eller så är man helt enkelt så dum som man faktiskt verkar och förstår inte att hela världen sitter och skrattar åt en. Förutom de andra dumma människorna, främst unga och naiva sådana, som tänker att det vore coolt att vara lika känd som gänget på tv och få en massa saker gratis.
Det jag skulle vilja är att få träffa de personer som står bakom denna cyniska och otrevliga utveckling av vårt tvutbud. Sedan avser jag att skälla ut dem efter noter och avkräva dem svar på hur de kan sova gott om nätterna när de på alla sätt de kan bidrar till att dumhet, idioti och omoral får en stjärnglans över sig. Vill de att deras egna barn ska strunta i att gå i skolan när det finns alla möjligheter att vara full och slåss i tv på bästa sändningstid? Iallafall om man fixar ett par schyssta silikonpattar eller jobbar på att bygga upp sina biceps OCH solar solarium tills man ser ut som en pepparkaksfigur. SKÄMS PÅ ER!!!
Förutom att ni bygger en orealistisk bild av vad som är viktigt för dagens ungdom förolämpar ni min och andra vettiga människors intelligens med era dumma djävla skitprogram! Hur ska människor som inte getts möjlighet till större perspektiv, god utbildning och världsmedvetenhet få det så länge ni överöser dem med mer och mer skräp?! Såklart väljer de att ta till sig er strösslade dynga när de knappast tror sig själva om att förstå vad som sägs på nyheterna och för övrigt inte tycker att det verkar viktigare än vem som satt på vem i ett riggat tvprogram från Jersey shore! SKÄMMES, SKÄMMES TA MIG FAN!!!
Jag har en dröm, som en berömd SMART man en gång sa, en dröm om att alla djävla skitprogram ska försvinna från tvutbudet så att det finns något att titta på som inte skapar en direkt hjärnblödning orsakad av ilska! Nu är det bara att se till att något händer, jag väntar på resultat tvproducenter världen över! Alternativt kanske Sveriges regering kan agera i frågan, det spelar mig ingen roll vilket som.
För att underlätta processen har jag satt ihop en lista på program som SKA sändas och då menar jag bara de, HELA TIDEN!
Godkända program från och med nu:
Deckare- Morden i Midsomer, allt av Agatha Christie(förutom den till 70-talet förlagda serien med Peter Ustinov, den är urusel!) Kommissarierna Frost, Linley, Morse ochLewis, Taggart, Mord i sinnet, Tyst vittne, Mördare okänd, Murdoch mysteries, Sherlock Holmes (ja, även den moderna versionen går bra)
Historiska dokumentärer- framförallt gillar jag medeltiden, renässansen, romantiken, upplysningen och håller vi oss till det under större delen av tiden går det bra med andra världskriget någon gång ibland
Trädgårdsprogram
"Skärp dig för helvete-program"- Arga snickaren, Kniven mot strupen och Lyxfällan (Dr Phil går bra om det är avsnitt där han faktiskt blir förbannad och talar om hur det ligger till)
Roliga program- Doc Martin, allt med Grotesco, Varantv, Hipp hipp, Eli Stone, My name is Earl, Simpsons, Family guy, South Park, American Dad, stand up på Comedy central
Bara bra program- Plus, dokumentärer om saker som intresserar mig, Game of Thrones, Svärdet och spiran, vettig samhällsinformation
Filmer- Sagan om ringen, Indiana Jonesfilmerna, Piratesfilmerna, brittiska och irländska komedier samt allt med Monty Python
Jag kan också tänka mig en och annan nyhetssändning. Sätt fart, jag väntar!
onsdag 15 februari 2012
"Polisen utesluter inte brott."
Egentligen kommer det här inlägget att handla om korkade saker som sägs i sportsammanhang, just idag inom hockeyn, men vi börjar med min absoluta favorit vad gäller dumma uttryck.
"Polisen utesluter inte brott" är en rätt vanlig standardkommentar som används när människor hittas döda. Jag kan förstå att det finns tillfällen när polisen inte är helt säkra på hur det ligger till, däremot finns det tillfällen där jag tycker att det är ställt utom all tvivel att ett brott har begåtts och då blir det bara fånigt. Till exempel så begår människor sällan självmord genom att stycka upp sig själv i små bitar, lägga sig i bagageluckan på en bil och sedan sätta eld på bilen. Självklart är det ett brott som har begåtts!
Nog om det, nu ska vi prata hockey.
Det började egentligen med att jag som vanligt lyssnade på radion när jag körde till jobbet. Det lokala laget åkte på förlust under innevarande kväll och nu skulle det analyseras. I intervjuerna med tränare och spelare nämndes bland annat; "Vi var för dåligt förberedda", "Vi måste spela med hjärtat" samt "Det är dags för laget att stå upp." Hmm.
Hur förbereder man sig för dåligt inför en hockeymatch? Hade de inte knutit skridskorna ordentligt? Glömt att äta mellanmål? Var halva laget försenat för att de inte hittade sina klubbor?
Jag vet inte vad de menade eftersom det inte gavs några exempel men jag skulle bra allt gärna vilja veta.
Hur spelar man med hjärtat och när har de någonsin gjort det, jag har aldrig sett något annat än en puck och klubba användas. Vems hjärta använder man, turas man om och är det ett straff eller en ynnest att få ge sitt hjärta till spelet? Kan man kryssa för på något donationskort att ens hjärta får användas som pucksubstitut?
Det är dags för laget att stå upp. För vad, nationalsången? Men det gör de väl ändå? Eller satt alla ner när matchen började och vägrade lämna bänken?
Ärligt talat så förstår jag förstås att de menar att laget måste kämpa mer men jag blir nästan lika irriterad av att förstå vad de menar eftersom de som säger det antyder att hockeyspelarna ska kämpa för stadens ära. Lägg av. Större delen av dem har ingen anknytning till staden överhuvudtaget och den enda anledningen till att de ställer sig upp och jagar pucken är den mycket furstliga betalningen de erhåller.
Och sist men inte minst en odödlig klassiker; "Vi pissade på dem" som tydligen ska tolkas som att man vann mycket överlägset. Fast efter att ha gått delar av gymnasiet med elever från hockeygymnasiet kan jag avslöja att det faktiskt också kan betyda att man urinerar på varandra. För det gjorde dom så fort dom kom åt eller i varandras schampoflaskor. Även elever som inte spelade hockey drabbades av fenomenet och jag har ägnat många år till att fundera på vad det är med hockey som gör att man drabbas av en obetvinglig lust att urinera på andra människor och slänga ur sig märkliga klicheer när man blir intervjuad.
Kan det vara hockyfrillan som på något vis drar ner deras intelligens? Min forskning stödjer den teorin då min sambo spelar hockey på motionsnivå, utan hockeyfrilla, och inte visat minsta tendens till att vare sig kissa på medmänniskor eller kasta klicheer omkring sig.
Men jag kan ännu inget bevisa så än så länge utesluter jag inte brott.
"Polisen utesluter inte brott" är en rätt vanlig standardkommentar som används när människor hittas döda. Jag kan förstå att det finns tillfällen när polisen inte är helt säkra på hur det ligger till, däremot finns det tillfällen där jag tycker att det är ställt utom all tvivel att ett brott har begåtts och då blir det bara fånigt. Till exempel så begår människor sällan självmord genom att stycka upp sig själv i små bitar, lägga sig i bagageluckan på en bil och sedan sätta eld på bilen. Självklart är det ett brott som har begåtts!
Nog om det, nu ska vi prata hockey.
Det började egentligen med att jag som vanligt lyssnade på radion när jag körde till jobbet. Det lokala laget åkte på förlust under innevarande kväll och nu skulle det analyseras. I intervjuerna med tränare och spelare nämndes bland annat; "Vi var för dåligt förberedda", "Vi måste spela med hjärtat" samt "Det är dags för laget att stå upp." Hmm.
Hur förbereder man sig för dåligt inför en hockeymatch? Hade de inte knutit skridskorna ordentligt? Glömt att äta mellanmål? Var halva laget försenat för att de inte hittade sina klubbor?
Jag vet inte vad de menade eftersom det inte gavs några exempel men jag skulle bra allt gärna vilja veta.
Hur spelar man med hjärtat och när har de någonsin gjort det, jag har aldrig sett något annat än en puck och klubba användas. Vems hjärta använder man, turas man om och är det ett straff eller en ynnest att få ge sitt hjärta till spelet? Kan man kryssa för på något donationskort att ens hjärta får användas som pucksubstitut?
Det är dags för laget att stå upp. För vad, nationalsången? Men det gör de väl ändå? Eller satt alla ner när matchen började och vägrade lämna bänken?
Ärligt talat så förstår jag förstås att de menar att laget måste kämpa mer men jag blir nästan lika irriterad av att förstå vad de menar eftersom de som säger det antyder att hockeyspelarna ska kämpa för stadens ära. Lägg av. Större delen av dem har ingen anknytning till staden överhuvudtaget och den enda anledningen till att de ställer sig upp och jagar pucken är den mycket furstliga betalningen de erhåller.
Och sist men inte minst en odödlig klassiker; "Vi pissade på dem" som tydligen ska tolkas som att man vann mycket överlägset. Fast efter att ha gått delar av gymnasiet med elever från hockeygymnasiet kan jag avslöja att det faktiskt också kan betyda att man urinerar på varandra. För det gjorde dom så fort dom kom åt eller i varandras schampoflaskor. Även elever som inte spelade hockey drabbades av fenomenet och jag har ägnat många år till att fundera på vad det är med hockey som gör att man drabbas av en obetvinglig lust att urinera på andra människor och slänga ur sig märkliga klicheer när man blir intervjuad.
Kan det vara hockyfrillan som på något vis drar ner deras intelligens? Min forskning stödjer den teorin då min sambo spelar hockey på motionsnivå, utan hockeyfrilla, och inte visat minsta tendens till att vare sig kissa på medmänniskor eller kasta klicheer omkring sig.
Men jag kan ännu inget bevisa så än så länge utesluter jag inte brott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)