Detta sympatiska uttryck är den devis efter vilken karaktären Gustav Svensson, fadren i den sedan länge avsomnade svenska tv serien "Svensson Svensson" lever sitt liv. Jag har väl varken så mycket till övers vare sig för Gustav eller tvserien då ingendera av dem egentligen tilltalade mig på något vis. Förutom just denna hos Gustav så starka känsla för sitt arbete. Såklart hade han inte hittat på det själv, det var säkert någon käck postmästare anno 1790 som totade ihop uttrycket men än idag klingar det vackert och stolt!
Detta önskar jag att dagens postiljoner, eller i den historia som nu ska följa i själva verket tidningsbudet men det är inte så noga, ville ta till sig.
Det var som så att det för ett par år sedan inte bar sig bättre än att det jag kallade mitt hem beslöt sig för att helt enkelt ta sig av daga medelst självmord. Jag vet inte om bostaden under en längre tid lidit av depression eller om det försökt förmedla det på något vis, en dag började det brinna och hej bara så var jag och familjen hemlös. Jag uppskattade det inte alls, framförallt inte med tanke på det nio månaders helvete jag just genomlidit med en dramatisk ingång i föräldrarollen i form av förblödning efter förlossningen, kolik samt ett barn som vägrade sova. Kort sagt var jag utmattad. Och nu hemlös och ägodelslös.
Min hjärna bestämde sig då för att ta semester, gå i lockout och i största allmänhet inte samarbeta. Det var en intressant upplevelse att utföra ens de simplaste hushållsysslor eftersom jag inte riktigt kom ihåg hur man stekte köttbullar, sorterade tvätt eller tolkade trafikljussignaler. Nåväl. En möblerad lägenhet ordnades genom en god vän och med de få pinaler familjen ägde; en kasse barnkläder, en hallmatta, ett skoställ och en barnvagn, begav vi oss till storstaden för att försöka ordna upp tillvaron.
En natt vaknade jag och gick till köket för att dricka vatten. När jag passerar skrivbordet noterar jag att bilnyckeln är borta. Fylld av onda aningar vände jag upp och ner på hela lägenheten men ingen nyckel står att finna. Återstår alltså att gå ut till bilen. Då vaknar barnet som vid detta lag är cirka nio månader gammalt. I mitt nu nästintill paranoidmaniska tillstånd sliter jag på barnet en overall och stövlar iväg mot fordonet som i vart fall inte visar sig vara stulet vilket jag förstås fruktat mest av allt. Barnet, som aldrig tidigare varit med om något så skojigt som att gå ut mitt i natten kluckar förnöjsamt i baksätet där det placerats för att inte störa mammas begynnande nervsammanbrott. Ingen nyckel finns i, under eller ovanpå bilen. När jag som bäst sliter ut mattorna och på alla fyra synar golvet samt funderar på hur svårt det är att slita loss inredningen störs jag av ett knattrande ljud. Det visar sig vara tidningsbudet. Tidningsbudet som stirrar så att han glömmer bort att svänga och istället kör rakt in i en snödriva och för ett ögonblick döljs i ett moln av pudersnö. När snön lagt sig stirrar han fortfarande. Jag stirrar tillbaka och känner ett starkt inre driv att efter noter skälla ut honom för hans oaktsamhet med postverkets tillhörigheter och oviljan att sköta sina egna djävla affärer!
Elmopeden dras lös och det knattrande ljudet, med den märkbart skakade chauffören, försvinner bort efter gatan. Då vaknar jag till och inser att nej; det är nog inte var natt man möter en vildsint stirrande kvinna, iförd stora vinterskor, nattskjorta och bara ben som förvarar sitt barn i bakrutan på bilen. Jag förstår att det enbart är en fråga om tid innan polisen, socialtjänsten och psykjouren med tjutande däck och sirenerna på kommer att svänga runt hörnet. Jag hugger barnet och galopperar som en skadeskjuten gasell mot tryggheten i lägenheten. Barnet sövs och jag går för att lägga mig, passerar skrivbordet och plockar av reflex upp sambons chipspåse för att vika igen den och undvika aromförsämring av produkten. Under påsen ligger nyckeln.
Hursomhelst anser jag att tidningstjänst borde se till att anställa mindre lättskärrade tidningsbud som inte kör av vägen för vad som helst, ty posten (eller tidningen om det ska vara så förbannat noga då) ska alltid fram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar