Frank Sinatra undrar vart hans hatt tog vägen

Brad Pitt-this one goes out for you!

Allvarligt talat, kan man bli något annat än FRUKTANSVÄRT irriterad av Brad Pitt? Denna tanke slog mig vid intaget av det dagliga brödet i den kommunala byggnad där jag arbetar. Jag kommer inte ihåg hur samtalet gled in på herr Pitt men helt plötsligt exploderade mitt inre av ilska när jag tänkte på Brad Pitt och hans fåniga försök att verka vara alternativ. Jag antar att det han egentligen vill är att vara en korsning av Johnny Depp och en mindre skallig version av Frank Sinatra men det går inte så bra, tyvärr Brad.

För så här är det: Du är en föredetta jeansmodell som fick spela ungefär det (jeans, bar överkropp och cowboyhatt) i "Thelma och Louise" för mycket mycket mycket länge sedan. Du fick vara med för att du var snygg och din karriär efter det har byggt på ungefär samma koncept även om du med stigande ålder fått ha på dig mer och mer kläder.
"Vi behöver någon snygg kille som spelar Akilles så att tjejerna vill se filmen" "Vi tar Brad Pitt, han behöver bara ha ett ansiktsuttryck så det spelar ingen roll att han inte kan variera sig." Ungefär så säger min magiska spåkula att det gick till när du castades till Troja.
"Vi behöver en snygg kille som drar till sig uppmärksamheten till filmen." "Vi tar Brad Pitt, han ska ju få en massa stryk så han behöver bara ha ett ansiktsuttryck så det spelar ingen roll att han inte kan variera sig." "Precis, vi har ju Edward Norton som kan tillföra skådespeleri så det löser sig". Fight club förstås.

Jag vet inte var det blev så tokigt att du fick någon ide om att du vill framstå som en alternativ kille som gör coola independentfilmer och helt lever utanför hela Hollywoodgrejen men jag anar att hela Oceans elevengrejen inte var så bra för dig. Fast du vet, det är liksom George Clooney och de stora grabbarna som är coola i den, inte du. Du är med för att du är snygg. Men där verkar du ha utvecklat din smak för något ålderdomliga kostymer och Frank Sinatrahattar. Du kanske inte har tänkt på det själv så jag säger det nu: Det är inte häftigt att ha Frank Sinatrahatt och skabbiga Hawaiskjortor. Det ser sluskigt ut.

En annan ganska sluskig sak är att vara gift med Angelina Jolie. Iallafall om man adopterar hundratusen barn som man låter barnsköterskor ta hand om för att man själv är för upptagen med att glida runt i ostrukna skjortor, skäggstubb och förfärligt överdimensionerade solglasögon. Fast det kan jag köpa, det är upp till var och en att välja klädsel och stil. Däremot denna din vanföreställning om att du är en frän alternativ kille skulle jag faktiskt vilja banka ur dig. Med ett baseballträ om det skulle visa sig vara behjälpligt.

För sista gången nu. Du är en kändis för att du har varit en snygg jeansmodell och lyckats gifta dig med kända kvinnor som skvallerpressen gillar att skriva om. Du är inte en bra skådis, du är med för att folk tycker att du är snygg. Var snäll och försök acceptera detta faktum så ska du se att det känns mycket mindre nödvändigt att göra intervjuer där du pratar om din drivkraft att lyfta fram det annorlunda i tillvaron genom ditt skådespeleri. Du lurar ingen.

ps. Tänk nu inte att du kanske ska jobba på en karriär inom musiken istället. Man blir inte Frank Sinatra för att man stjäl hans hattar. ds.

På besök i Mordor/ Jan Björklund-var är du?!

Kära läsare, jag skriver detta i hast då jag misstänker att mina fiender kan vara mig så tätt i hasorna att mina sista ord snart kan vara skrivna! Om någon meningen skulle avslutas med "yaufscklf" så vet ni att det beror på att jag gripits och att mina händer drogs över tangentbordet i ett sista försök att skriva ned sanningen. Jag måste förstås också ha hunnit trycka på publiceraknappen samt loggat ut eftersom fienden annars skulle ha raderat detta inlägg. Nåja, jag har sett filmer med märkligare förklaringar än så, so here we go.

Anledningen till denna min hast är mitt besök i Mordor, ni vet landet där ondskan bor i Sagan om Ringen. Vägen dit kantades av svårigheter och själsvåndor precis som sig bör när man ger sig ut på en quest. En quest är ett själsutvecklande äventyr kantat av svårigheter som varje fantasyhjälte med någon som helst kvalitet måste vara med om för att få vara med i boken. Och nu var turen kommen till mig.

I regel så kommer det en budbärare till hjälten och berättar om äventyret som väntar. En alv, ett magiskt djur, en trollkarl är vanligt förekommande budbärare. Själv fick jag ett mail från områdeschefen som bekräftade de rykten som under en tid spridit skräck och oro i landet(min arbetsplats); Ja, det var obligatoriskt att närvara vid kommunens Kulturkonferens, man fick dock anmäla sig själv via kommunens hemsida som inte fungerade för tillfället. Detta omöjligjorde för min del en anmälan i rätt tid och nu vidtog en vild jakt för att få tag på någon människa som kunde notera att jag ville anmäla mig. Men ingen, inte ens kommunens mäktiga visa råd i form av dess Kundtjänst kunde visa mig rätt. Jag jagade länge en kvinna vid namn Anita som kanske skulle kunna leda mig in på den rätta vägen. Anita svarade aldrig och jag tar det som ett tecken på hennes gudomliga status då gudar i fantasyberättelser sällan gör sig påminda så tidigt i historien.

Slutligen fick jag hjälp då anmälningstiden förlängdes och man via nätet, som nu fungerade, kunde anmäla sig. Med mycket möda och stort besvär, jag var tvungen att hämta barnet och lämna det på dess faders arbetsplats då fadern denna kväll var upptagen med en egen quest i form av styrelsemöte och således inte skulle hinna hämta barnet samt köra genom ett landskap kantat av slask, is och fler lastbilar än jag tidigare någonsin stött på i mitt liv, så tog jag mig slutligen fram.
Innanför dörren möttes vi av dukade bord med allsköns läckerheter som jag självklart inte rörde eftersom alla någorlunda pålästa vet att man inte bör äta av mat man hittar under besök i underjorden eller hos troll.
En pärm trycktes också i våra händer, fullspäckad med magi och trollformler samt estetiska bilder. Den visade sig också innehålla kvällens schema med kulturella inslag som man inte själv fick välja på. Nej, beroende på färgen på dina schemaprickar var ditt öde redan skrivet.Vi anvisades sedan platser i en stor mörk sal där sånger av ett mystiskt och uråldrigt innehåll ljöd, förmodligen någon slags sirensång för att invagga oss alla i ett falskt lugn. På en upplyst scen framför oss stod magiska föremål uppställda, liksom en av kommunens skolområdeschefer och kommunens kulturchef. ( Av någon för mig obegriplig anledning var scenen pyntat med en röd fåtölj, en läslampa, ett lågt bord utan innehåll och ett högt bord som befolkades av en stor vas med tulpaner. I högtalarna ljöd jazzmusik. Jag antar att det är något kulturellt.)

Efter att dessa båda chefer gett uttryck för sina estetiska ådror genom att sjunga en sång, alternativt åkalla någon slags ond ande, drog programmet igång på allvar med en föreläsning om hur viktigt det är med kultur och estetiska uttryck i skolan. Det är så viktigt ska ni veta att det faktiskt, enligt en representant från statens kulturråd, är SKITviktigt! Efter att ha lyssnat till dessa onda trollkarlars locksång vet jag nu att om eleverna bara får ge fritt uttryck för sina inre kulturella och estetiska lustar så kommer skolan inte längre att ha några som helst problem med någonting. Vi ska bara släppa dem fria och inte försöka bestämma över vad som är kultur och inte heller ge dem några svar; eleven ska SJÄLV se och lösa problemet! Jajamen! För övrigt vet jag också att enda anledningen till att jag tycker att det finns ett problem med detta tankesätt är för att jag har blivit kulturellt och estetiskt kränkt i barndomen av pedagoger som inte förstod sig på kultur. Men tänka sig! Det visste jag själv inte om innan jag gick dit!

Inte heller visste jag om att LGR-11 innehåller en uppmaning att se det estetiska uttrycket som det allra viktigaste i vart och ett av skolans ämne, snarare har jag nog efter att ha läst igenom alla de saker jag förväntas lära ut och betygsätta trott att det var ganska viktigt att banka in en mängd kunskaper och färdigheter. Inte dansa en dans om skrivprocessen utan faktiskt genomföra den så att säga.
Men vad vet en ko, eller i detta fall en gammal surkärring? Uppenbarligen, om estetiska uttryck och kultur, inte särskilt mycket.
Om att genomskåda onda trollkarlar och häxor däremot, quite a lot! Så till dig som inte vill fastna i det ondskans nät som nu kastas över landet säger jag; Spring för livet och be till den gud du tror på om ynnesten att Jan B visar sig vara bättre än vi trott och sätter stopp för detta innan det är försent!

YUL-ÖK_iuÖÄ!

Teodicéproblemet-en enkel match!

"Om Gud är god, varför finns det då så mycket ondska i världen?" lyder det problem som orsakat så många människor så mycket huvudbry genom kristenhetens historia. Mitt svar lyder: Ta du och tänk på något vettigare istället! Till exempel varför man måste stöka ur diskmaskinen så oändligt många gånger under en livstid.

Jag är, som tidigare avslöjats i sann surkärringanda där inga dåliga karaktärsdrag ska döljas eller förskönas, en ofantligt lat människa. Jag gör mitt yttersta för att slippa undan allt som jag tycker är tråkigt, omständigt eller svårbegripligt vilket blir en hel del saker i slutändan. Tyvärr lider jag, som surkärringar i allmänhet av stark arbetsmoral och pliktkänsla, ett livslångt funktionshinder där bot saknas. Alltså gör jag alla de saker jag så förtvivlat gärna skulle önska att jag slapp. Då jag känner mig själv väl vet jag förstås att det hade gått göra mycket bättre om jag inte varit begåvad med sådan inre slöhet och bannar ständigt mina egna insatser, precis som sig bör! Men en sak finns det, som jag trots min direktkontakt med Luther verkligen inte sköter väl; att plocka ur diskmaskinen.

Plocka i gör jag så gärna, det är underbart att få undan all smuts och skam från min fina diskbänk som i avplockat tillstånd skänker sådan sinnesfrid! Men plocka ur. Mea culpa, där brister jag ständigt och jämt. Det är så OFANTLIGT jobbigt att öppna luckan och bestämma sig för vad man först ska plocka ur. Och blött är det oftast också så förutom att behöva hantera det nyss utplockade föremålet har man nu vatten på golvet som måste torkas upp för att slippa fläckar. Men ÅH!!!
För att inte tala om att allt måste granskas om det skulle vara så att någon smuts ännu återstår. För isåfall måste man lägga det åt sidan och sedan diska om det igen och tänk om det blandas med det rena så att man inte vet vad som är vad?

Efter att ha stirrat håglöst och lyft i några pinaler brukar jag lyckas samla ihop mig till att iallafall vända på de saker som ännu är blöta, till exempel platsburkar som av någon anledning finner nöje i att samla vatten i listerna runt sina öppningar. Nöjd över min insats smäller jag igen luckan och andas ut över den tidsfrist jag nu köpt mig. Man kan ju inte stöka ut om det är blött och få fläckar överallt! (Till dig som nu tänker "Men en diskhandduk då?" säger jag; Håll käften!)

I samma muntra sinnestämmning som Jesus måste ha befunnit sig när han gav sig av till olivlunden för att komma till ro med sin väntande död, se Bibeln för vidare utveckling av historien, står jag sedan återigen framför mitt Golgata(även här vill jag hänvisa till Bibeln om det är så att du inte begriper parallellen.)
Jag öppnar luckan och stirrar på den nu torra disken. Det är dags. Jag lyfter blicken mot himlen och vill sucka "Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" men känner att min disk inte förtjänar den förståelsen eftersom jag är fullt och fast övertygad om att den i själva verket NJUTER av att åsamka mig plåga! Så var i och för sig säkert fallet med de som fick Jesus korsfäst också men han var nog helt enkelt en bättre människa än moi. Hursomhelst är det skillnad på att vara världens frälsare och en lat surkärring så för mig är det helt okej att nedkalla förbannelser över nyligen rengjorda hushållsprodukter a.k.a disk.

Slutligen gör jag slag i saken och river tag i allt som ska ut och bygger ett berg av ren disk på min köksbänk. Jag känner glädje tills jag inser att bestickkorgen är kvar. Som alltid. Men nu råkar det vara så att lådan för rena bestick så fiffigt är placerad precis vid diskmaskinen vilket gör att iallafall det som bor i denna låda hamnar på rätt plats. Lösdrivare som osthyvlar, vassa knivar och potatisskalare får dock bryskt finna sig i att avvisas, ty det finns inte plats då härberget är fullt! Så de får vandra vidare. Tyck nu inte synd om dem bara för att jag uttryckte mig som att osthyveln och potatisskalaren skulle ha kunnat vara Josef och Maria i Betlehem, ingen av dem väntar barn med Gud och inte heller ska de skattskrivas.
Jag lägger helt enkelt bara upp dem på köksbänken eftersom jag inte orkar ta två steg åt vänster till rätt låda.

Istället tar jag ett steg bakåt och betraktar min rena disk. Tanken att nu ställa undan den kommer över mig men jag räddas av det Sodom och Gomorra som befolkar diskhon och är i behov av en syndaflod för att renas från sina synder. Det vill säga den smutsiga disken. Jag slänger mig över denna uppgift och hinner i ivern även riva åt mig en diskmaskinstablett och har innan jag vet ordet av startat diskmaskinen igen. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar med nöjd min min skapelse i form av en brummande diskmaskin. Tills jag lyfter blicken och ser den bedrövliga samling som med tyst men klart fientlig min står på köksbänken och stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka och inser hur svårt det måste vara att vara Skaparen. Just när man tagit krafttag för att göra allting bra så står det ett gäng otacksamma typer där och kräver ännu mer av en! Skillnaden mellan att leda ett gäng idioter genom öknen i 40 år och att ställa undan ren disk är faktiskt bra mycket mindre än vad man tror.

I detta läge finns bara en sak att göra och det är att lämna allt som det står och fly undan för att hoppas på framtiden. I detta fall reformationen som i form av min sambo med jämna mellanrum dyker upp och sorterar till skapelsen i en bättre ordning än jag lämnade den. Vilken tur!

Bron över floden Kwai

Rubriken är en filmtitel och filmen i sig handlar om en bro som ett antal brittiska krigsfångar ska sno ihop över en flod i Burmas(?) djungler. Floden de ska över heter förstås Kwai. Huvudrollsinnehavaren heter Alec Guiness, dvs Obi Wan Kenobi för er obildade tölpar. I slutändan spränger de bron som stackars Alec Guiness slet så hårt för att bygga klart vilket han nog tyckte var rätt jobbigt även om han förstås inte ville hjälpa fienden. Fast har man arbetsmoral så har man. Och det är vad vi ska prata om nu.

Som den trogne läsaren vet så drabbades jag för ett par år sedan av husförlust och därtill hörande minnesförlust och allmän ägodelsförlust. Det mesta har repat sig men en sak består; känslan av att något kanske glömts bort som kommer att leda till en Katatstrof med stort K. Vissa kallar detta för OCD, jag kallar det att bygga bron över floden Kwai. Varenda djävla dag.

I regel går det till som så att jag hastar och kvastar för att komma iväg till inlämning av barnet och sedermera arbetet. Saker packas, välling skakas, barn kläs på och tänder borstas. Astmaspray intas och hår borstas, diskussion om huruvida låtsaskompisen Oland ska få ha på tvn under tiden som vi inte är hemma genomförs. Barn lyfts in i bil och spänns fast, allt är på plats och bil startas. MEN. Är dörren verkligen låst? Bil stannas och backas tillbaka. Dörr kontrolleras. Ja, den är låst. Bil körs fram. MEN. Tänk om dörren inte VAR låst utan bara var trög att öppna, vilket den ibland är, och därför bara KÄNDES låst?
Bil stannas, backas och dörr kontrolleras. Ja, dörren var låst, det såg jag. Bil körs fram. Vänta nu, SÅG låst ut ja, men VAR den verkligen låst? Jo, den var låst. Den måste vara låst. Jaså? Måste den? Vad är det som säger att den inte är öppen för att jag har kontrollerat den för dåligt? Tänkte jag verkligen på vad jag gjorde? Tänk om jag bara tror att den är låst för att jag minns att jag kontrollerade den igår?

Vid det här laget skriker barnet argt eftersom det, med all rätt, vill komma iväg till de väntande fröjderna på förskolan. Köra eller inte köra, det är frågan! Men om dörren är låst eller inte ger svaret på om det är dags att åka eller inte. Jo, det går ju förstås att bara åka. Med risk för att allt vi äger och har är stulet när jag kommer hem igen. Bil backas, dörr kontrolleras och befinns vara låst. Bil körs iväg. Dörren är låst. Mmm, men tänk om dörren till PANNRUMMET inte är ordentligt stängd så att värmesystemet fryser sönder?
Bil stannas INTE, trots att ångest och oro vilar som ett moln av klibbig havregrynsgröt över stämningen i bilen. För här någonstans är det dags att ta kontrollen över sig själv.

Man kan antingen sitta och köra bilen fram och tillbaka över gårdsplanen för att kontrollera att dörrar av alla de slag är låsta och i förlängningen sluta lämna hemmet av rädsla för att något ska hända. Eller så örfilar man upp sig själv mentalt och kör. Fler än tre gånger får man inte kontrollera att dörren verkligen är låst, ibland ger jag mig själv, bara för att djävlas, endast ett kontrolltillfälle. Har man ett arbete, till exempel att bygga en bro över en flod som heter Kwai, spelar det ingen roll vilka hinder livet eller det egna lata jaget lägger i vägen för en. Det ska utföras. Punkt.
Börja spika Alec så hämtar jag mer plankor. Efter att jag kontrollerat att dörren är låst.

Varför dikten tyvärr alltid överträffar verkligheten

Ni kan aldrig gissa hur det gick till men viktiga beståndsdelar i berättelsen är förstås min bil och den lokala P4kanalen, you know the rest.

Med stigande intresse hörde jag programledarna berätta om det förslag som lagts fram av det lokala moderatpartiet i frågan var HBTpersoner ska duscha efter skolidrotten. Svar: I en egen dusch.
Jag var vid det laget så upprymd av förtjusning att jag nästan körde av vägen i en kurva. Inte över tanken på HBTpersoner i egna duschar utan fantasierna om hur det lokala moderatpartiet suttit och diskuterat kring HUR man skulle se till att slippa ha HBT(fast  i min fantasi använde de mycket mindre PK uttryck) personer i sitt omklädningsrum. Såklart var det utgångspunkten i min tanke att det enbart var ren egoism som lett fram till detta förslag då jag på mitt eget charmiga vis tillskriver moderaterna samma empati och medkänsla som ett taggtrådsstängesel i Auschwitz. Jag gör dessutom inte alls skillnad på sak och person. Moderat a.k.a ond helt enkelt.

Nåväl. Med morrhåren ( en sann surkärring har förstås morrhår) darrande av förtjusning såg jag fram emot att lyssna till den lokale ledarens förklaring, nu NU skulle äntligen sanningen om detta anhang av S***N fram! Men ÅH!!! Istället för det jag tänkt mig, en utläggning om hur det skulle byggas en särskild HBTdusch som skulle vara NOGA utmärkt så att ingen straight person av misstag skulle kunna gå fel och utpekas som HBT, får jag till min stora besvikelse veta att de menar att det måste finnas duschväggar mellan duscharna så att ingen tonåring, straight som HBT, känner sig obekväm att duscha efter gympan. MEN VAD!!!

Skärpning moderater! Tar man på sig rollen som världens ondska får man allt se till att leva upp till det också! Här sitter jag och kör nästan av vägen, och för vad? Ett påpekande om att många tonåringar tycker att det är pinsamt att duscha efter gympan om det inte finns duschväggar! MEN ÅH!
Hur svårt kan det vara att bete sig som svin egentligen? Ska jag själv behöva gå med i ert degenererade parti för att visa hur det ska gå till? Ta ert ansvar och agera utifrån de förväntningar som ställs på er! Jag tycker att det är fruktansvärt fräckt att beröva en surkärring på hennes enda nöje här i livet, att reta upp sig på saker och klaga högljutt, skäms på er!

Nu får ni ta er samman, tänk på vad en av era tidigare ledare alltid sa; " Det är bra för Sverige." Just det, det är bra för Sveriges surkärringar att ha något att reta upp sig på, tänk på det!
I värsta fall kanske jag annars tvingas göra allvar av mitt hot och gå med er, och tro mig, det vill ni INTE!!!

En bild säger mer än tusen ord...

.....fast personligen föredrar jag att skälla muntligt istället för bildligt. Och det jag nu tänker skälla på är alla de fjantar som tycker att det vore FEL med en lag som förhindrar kränkande fotografering. Men HUR tänker ni?!
"Åh nej, det kommer att bli förbjudet att ta pinsamma kort av fulla kändisar som kliver ut ur limounsiner utan trosor på sig!!!" Ja herregud vilket hemskt problem!

Ett annat argument är att vanliga privatpersoner kanske kommer att avstå från att sälja bilder de tagit på händelser de bara råkat passera eftersom de är rädda att bli anmälda för det. Tja, jag vet inte jag men jag ser inte problemet med det. Man behöver inte fota allt som rör sig och framförallt inte när det handlar om mindre trevliga situationer. Personligen fick jag se mitt brinnande hus via nätet, publicerat på lokaltidningens webbnyheter. Bilden var tagen av en privatperson och således inskickad av denne i efterhand. Vem fan åker hem till grannarna om huset brinner och tar kort för att sedan sälja det till lokaltidningen?! Uppenbarligen någon av mina grannar, tacksamt nog vet jag inte vem.

Lagen, som jag har förstått den, är främst tänkt att skydda personer som till exempel blivit fotade i duschen efter gympan och sedan uthängda på nätet eller katalogiserade i någon snuskgubbe till tränares privata album. Det är väl hur klart som helst att det inte ska vara okej!!! Men nej, det kan vi inte ta hänsyn till eftersom det kan hindra fotografer från att göra sitt jobb. Så kort sammanfattat betyder det alltså att det är viktigare att fotografer kan ta muffbilder på Britney Spears än att tonåringar skyddas från att exponeras på nätet. Snyggt, mycket snyggt!

Jag är inte emot att visa världen som den är, det finns få saker jag uppskattar så mycket som missförhållanden som avslöjas och jag blir nästan tårögd av lycka när människor som begått grava fel får stå till svars för det. Men nog måste man väl ändå begripa att det är en djävla skillnad på att fotografera en klasskompis i duschen med den elaka avsikten att lägga ut bilden på nätet och att fotografera en människa i nöd i avsikt att förbättra villkoren i den människans liv?! Jag förstår inte hur man kan vara så dum att man inte koncenterar sig på att debattera för den skillnaden i lagstiftningen istället för att slåss med näbbar och klor för rätten att jaga Charlotte Perelli osminkad, skärp er!

Jag känner en del journalister, en av dem är till och med mitt barns gudmor, och jag tycker att de har en enormt viktig uppgift i den demokrati vi lever i. Men den inbegriper inte att skriva lögnaktiga reportage, baserade på en suddig bild av en full kändis som försöker cykla. Ta och jobba på er yrkesstolthet så ska ni se att ni kommer att må mycket bättre eftersom ni inte kommer att befatta er med vilken smuts som helst.

För övrigt anser jag att Hänt Extra borde förstöras.

Förföljda författares fristad

Ja, som ni vet trogna läsare börjar det i regel med att jag åker till arbetet och lyssnar på P4 och även så denna gång.

Min kommun visar sig ha visat intresse för att erbjuda förföljda författare fristäder och genast greps jag av panik och tänkte ”Herregud, Björn Ranelid kommer!!!” För mitt inre såg jag invånarna i vår centralort, precis som i en amerikansk katastroffilm, fly i förtvivlan med igentäppta vägar som följd. Barn som skriker och gråter av rädsla, flyglarm som tjuter och av någon anledning brinnande byggnader och en mäktig flodvåg som sveper med sig allting i sin väg. Tyvärr kom denna min vision på skam då reportaget fortsatte och berättade att det är författare från icke demokratiska länder som erbjuds dessa fristäder. Närmare bestämt bostad, uppehälle och framförallt en direkt biljett till Sverige. Dock måste de efter tre år kunna visa att de kan försörja sig, annars deporteras de tillbaka till hemlandet. Jaså minsann.

Jag vill nu mycket tydligt göra klart att jag absolut inte har några som helst problem med att Sverige tar emot människor som vill lämna krig och elände bakom sig. Min inställning i frågan rent generellt är att vi gör alldeles för lite för världen och att de som arbetar på Migrationsverket är hjärtlösa robotar som verkar vara smygrasister i största allmänhet med tanke på de beslut de ofta fattar. Min frågeställning är istället denna; varför skulle det vara värre för en författare att leva i en regim än de andra stackarna som också bor där? Är man lite mer värd i Sveriges ögon för att man skriver? Självklart förstår jag att det finns en stark hotbild mot de som öppet protesterar mot förtryck och att man som författare är mer känd än gemene man. Men ändå.

 Man kan ju också fundera på avtalets sista del, att författarna efter tre år måste kunna bevisa att de kan försörja sig på sitt skrivande för att få stanna. Vad är det för magiskt med gränsen tre år? Glömmer regimer bort regimkritiker som tystnat efter tre år? Raderar de sina register då och tänker att man nu ska ge den tidigare dödslistade en ny chans? Ursäkta mig för att jag har en åsikt, men jag vill nog påstå, trots min begränsade erfarenhet av att leva i en diktatur, att det inte fungerar så. Och med det i åtanke vill jag ställa frågan till de som ligger bakom detta; vad i helvete håller ni på med? ANTINGEN så står man för sitt löfte om en fristad eller så låter man bli!

Sverige gör inte en god insats i världen genom att ge någon tre års uppskov innan en plågsam död väntar, det är snarare väldigt ont och elakt gjort! Och ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag! Att försörja sig på sitt skrivande är inte så lätt och med en utländsk bakgrund och bara tre år på sig att göra sig så kunnig i det nya språket att man kan använda det i sitt skrivande-hallå!  Den pressen kan heller inte vara särskilt nyttig för skrivarglädjen, snacka om läge för skrivkramp!

”Ja du Hassan, det var ju tråkigt att du inte lyckats skriva så bra böcker att du kan leva på det. Det innebär att vi nu skickar tillbaka dig till helvetet på jorden men vi hoppas att du haft det trevligt under väntetiden! Som ett minne skickar vi med dig denna mugg med kommunens djävulskt fula logga på. Du kan ju kanske använda den när du dricker vattnet till din sista måltid.”

 ”I hope the Russians love their children too” sjöng Sting apropå det sedan länga avsomnade kalla kriget. Jo, det gör de nog, precis som alla andra föräldrar världen över. Jag skulle tro att det i skrivande stund finns mängder av människor världen över som skulle ge vad som helst, till och med sina egna liv, för att deras barn ska få växa upp i frihet och fred. Även om de nu råkar vara ”bara” vanliga medborgare i ett land som lider under regimförtyck.

Författare eller ej.