Förföljda författares fristad

Ja, som ni vet trogna läsare börjar det i regel med att jag åker till arbetet och lyssnar på P4 och även så denna gång.

Min kommun visar sig ha visat intresse för att erbjuda förföljda författare fristäder och genast greps jag av panik och tänkte ”Herregud, Björn Ranelid kommer!!!” För mitt inre såg jag invånarna i vår centralort, precis som i en amerikansk katastroffilm, fly i förtvivlan med igentäppta vägar som följd. Barn som skriker och gråter av rädsla, flyglarm som tjuter och av någon anledning brinnande byggnader och en mäktig flodvåg som sveper med sig allting i sin väg. Tyvärr kom denna min vision på skam då reportaget fortsatte och berättade att det är författare från icke demokratiska länder som erbjuds dessa fristäder. Närmare bestämt bostad, uppehälle och framförallt en direkt biljett till Sverige. Dock måste de efter tre år kunna visa att de kan försörja sig, annars deporteras de tillbaka till hemlandet. Jaså minsann.

Jag vill nu mycket tydligt göra klart att jag absolut inte har några som helst problem med att Sverige tar emot människor som vill lämna krig och elände bakom sig. Min inställning i frågan rent generellt är att vi gör alldeles för lite för världen och att de som arbetar på Migrationsverket är hjärtlösa robotar som verkar vara smygrasister i största allmänhet med tanke på de beslut de ofta fattar. Min frågeställning är istället denna; varför skulle det vara värre för en författare att leva i en regim än de andra stackarna som också bor där? Är man lite mer värd i Sveriges ögon för att man skriver? Självklart förstår jag att det finns en stark hotbild mot de som öppet protesterar mot förtryck och att man som författare är mer känd än gemene man. Men ändå.

 Man kan ju också fundera på avtalets sista del, att författarna efter tre år måste kunna bevisa att de kan försörja sig på sitt skrivande för att få stanna. Vad är det för magiskt med gränsen tre år? Glömmer regimer bort regimkritiker som tystnat efter tre år? Raderar de sina register då och tänker att man nu ska ge den tidigare dödslistade en ny chans? Ursäkta mig för att jag har en åsikt, men jag vill nog påstå, trots min begränsade erfarenhet av att leva i en diktatur, att det inte fungerar så. Och med det i åtanke vill jag ställa frågan till de som ligger bakom detta; vad i helvete håller ni på med? ANTINGEN så står man för sitt löfte om en fristad eller så låter man bli!

Sverige gör inte en god insats i världen genom att ge någon tre års uppskov innan en plågsam död väntar, det är snarare väldigt ont och elakt gjort! Och ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag! Att försörja sig på sitt skrivande är inte så lätt och med en utländsk bakgrund och bara tre år på sig att göra sig så kunnig i det nya språket att man kan använda det i sitt skrivande-hallå!  Den pressen kan heller inte vara särskilt nyttig för skrivarglädjen, snacka om läge för skrivkramp!

”Ja du Hassan, det var ju tråkigt att du inte lyckats skriva så bra böcker att du kan leva på det. Det innebär att vi nu skickar tillbaka dig till helvetet på jorden men vi hoppas att du haft det trevligt under väntetiden! Som ett minne skickar vi med dig denna mugg med kommunens djävulskt fula logga på. Du kan ju kanske använda den när du dricker vattnet till din sista måltid.”

 ”I hope the Russians love their children too” sjöng Sting apropå det sedan länga avsomnade kalla kriget. Jo, det gör de nog, precis som alla andra föräldrar världen över. Jag skulle tro att det i skrivande stund finns mängder av människor världen över som skulle ge vad som helst, till och med sina egna liv, för att deras barn ska få växa upp i frihet och fred. Även om de nu råkar vara ”bara” vanliga medborgare i ett land som lider under regimförtyck.

Författare eller ej.