Om inte citatet känns igen är det hämtat från Shakespeares mastodonthit "Romeo och Julia". Pjäsen, för dig som är totalt obildad, handlar om två tonåringar som kommer från familjer som hatar varandra. Det är ju då givet som bäddat för att tonåringarna ska bli kära i varandra vilket givetvis är vad som händer. Det hela slutar med att de tar livet av sig och familjerna blir sams. Förbaskat trist historia faktiskt men såklart bryr sig ingen om det utan suckar över ganska fåniga citat som rubriken.
Nåja. Som barn hade jag en mormor som mer än någon annan definierar epitet surkärring. Utan att överdriva kan man nog säga att hon är urmodern för surkärringarnas art och vi som kommit efter bara är bleka kopior av en forna glans. Jag tänker mig att det är ungefär som den aning vi människor har om paradiset och livet efter detta; någonstans inom finns en föreställning om hur underbart det är men vi kan aldrig föreställa oss fullt ut hur det skulle vara. Ungefär så är det att försöka fylla ut den tidigare Surkärringens skor. Man gör sitt bästa men det är ett ack så fåfängt försök! Iallafall hade hon den trevliga inställningen att barn skulle bildas istället för att underhållas med pyssel och trams.Sålunda kom det sig att jag vid ungefär fem års ålder hade en god uppfattning om historien "Romeo och Julia." Därav också mitt beslut att namnge familjens nyinköpta undulater efter dessa tragediernas kronprinspar. Det visade sig vara mycket dumt men jag vill till mitt försvar anföra att jag var blott fem år gammal och att min mor, som verkligen inte är befriad från surkärringsgenen, borde ha vetat bättre.
Iallafall intogs lunchen som vanligt i köket där även undulaterna förvarades uppe på en skänk. (Om jag inte minns helt fel så serverades det blodpudding, men detta kan vara en efterhandskonstruktion för att det ska framstå som extra sorgligt.)
Plötsligt börjar Romeo att ge ifrån sig lite märkliga ljud varvid samtliga vid bordet vänder blicken mot buren. Romeo var min brors fågel och med gråten i rösten vänder han sig till mor för att få svar på vad som fattas den stackars undulaten.
Romeo hade nu burrat upp sig och liknade mer en fjäderboll än en undulat och vaggade sakta fram och tillbaka på sin sittpinne. För den vuxne i sällskapet var det nog inte särskilt svårt att räkna ut vad som var på väg att hända men med stammande röst gjorde mor ett försök att släta över det hela genom att förklara att ibland blir djur inte så gamla och det kan ju ha sina orsaker och det var helt naturligt och....
Vid det här laget gjorde sig mina nedärvda surkärringsgener påminda och med klar och ljudlig stämma förklarade jag:
-"Han är död."
Min bror brast ut i förtvivlad gråt och började skrikande att protestera mot denna orättvisa samt att be mor göra något åt situationen. Mor, som misslyckades med sitt försök att mörda mig med blicken, kramade om min bror och lyckades övertyga honom om att Romeo nog bara var lite sjuk och SÄKERT skulle må bättre i morgon. Just då faller Romeo mot burgolvet, död som, tja, en död undulat.
-"Men NU är han död!" förkunnade jag förnöjt och fortsatte att äta min blodpudding under tiden som mor försökte lugna min bror och förlösa den existensiella ångest som förstås anlände som ett brev på posten.
Jag är inte säker på att ett annat namnval hade räddat livet på Romeo men det hade kanske känts bättre att lämna jordelivet med ett coolt namn som "Stålmannen" och inte namngiven efter en av litteraturhistoriens största töntar. Det är ju möjligt att Romeo var synsk och drabbades av en insikt om att Leonardo Di Caprio en gång skulle komma att axla manteln som Romeo. Det kan ju ge vem som helst ett hjärtstillestånd av ångest så omöjligt är det ju inte.
onsdag 14 mars 2012
Vad var det jag sa?
Som den flitige läsaren med all säkerhet lagt märke till är det nästan lite övernaturligt läskigt hur er egen surkärring allt som oftast slår huvudet på spiken, nästan lite orakellik är hon! Själv tar jag denna min förmåga med det upphöjda lugn som jag tycker att det anstår ett medium av sanningen.
Det förvånade mig alltså inte när det i slutet av förra veckan publicerades en rapport som slog fast att människor, i synnerhet kvinnor, mår dåligt när de läser andra statusuppdateringar via sociala medier och kanske främst då Facebook.
Ja, säger jag, vad var det jag sa.
Alla sociala medier fyller en funktion och till och med surkärringen har gått från att starkt ta avstånd till sociala medier till att se att de kan fylla en viss funktion i människors liv. Inte samma som en rejäl skurhink med tillhörande rotborste och knäskurning eller bärgandet av myrhö skulle göra men i brist på bättre får väl sociala medier duga då. För den late och svage.
Men. Ett problem med att kreti och pleti i besittning av minsta lilla skrivförmåga släpps lös på ett tangentbord och en möjlighet att offentliggöra sina texter är att även människans ynkligaste sidor kommer fram. För man vill ju förstås vara med och då måste man uppdatera-helst hela tiden.
Och vad ska man uppdatera med när det verkar som att alla andra har så skojiga och underhållande liv. Litegrann som den käcka gamla visan "Storfiskarn", ni vet; ...."för när Storfiskarn talar om om hur många fiskar han fått....."
Kort sagt, människan ljuger gärna för att framstå som bättre och mer spännande än vad man i själva verket är. Inget är nytt under solen står det i en bra gammal bok som jag gillar att läsa och det går inte att göra annat än att hålla med.
"-Kain, har du sett Abel?" "Öhm....näääääää...."
(Kain var en av de första människorna och han dödade sin bror Abel för att han var avundsjuk på att både Gud och fader Abraham gillade Abel bättre. Sen ljög han förstås för att rädda sitt eget skinn. GTkunskap del 2)
Nåja, jag tror ni förstår vad jag menar. Människan är en lögnaktig varelse som mer än gärna friserar saningen för att glänsa i glansen av sina lögner. Varför skulle då denna arma varelse bete sig bättre i sociala medier om det inte gick att bete sig som folk när man var en del av en nomadstam i öknen för en herrans massa år sedan? Jag tror att det ljugs i massor via sociala medier och är inte ett dugg förvånad. Vad som förvånar mig är att det är så många människor som TROR på alla nystädade hem, supergulliga ungar och bästaste kompisar eller det avklarade träningspasset.
Att torka av diskbänken är inte en storstädning men det LÅTER ju bättre förstås.
Begriper inte folk det helt uppenbara? Det är väl bara att reflektera över hur det egna livet ser ut för att förstå det i vissa fall helt befängda innehållet i vissa inlägg?
Riktigt vad vi bör göra åt saken vet jag inte, att döda internet skulle kanske vara det enda rätta men då jag ändå finner visst nöje i det så får det vara. Däremot kanske man kunde inrätta någon slags uppdateringspolis som åker hem till personer med misstänkt uppdateringar och kontrollerar sanningshalten i uppdateringen? Är det lögn måste man förstås erkänna via det sociala mediet att man har ljugit och lova att ALDRIG göra om det. Upprepas förseelsen blir man avrättad för att statuera exempel. Jag tror att det skulle fungera hur bra som helst!!!
Det förvånade mig alltså inte när det i slutet av förra veckan publicerades en rapport som slog fast att människor, i synnerhet kvinnor, mår dåligt när de läser andra statusuppdateringar via sociala medier och kanske främst då Facebook.
Ja, säger jag, vad var det jag sa.
Alla sociala medier fyller en funktion och till och med surkärringen har gått från att starkt ta avstånd till sociala medier till att se att de kan fylla en viss funktion i människors liv. Inte samma som en rejäl skurhink med tillhörande rotborste och knäskurning eller bärgandet av myrhö skulle göra men i brist på bättre får väl sociala medier duga då. För den late och svage.
Men. Ett problem med att kreti och pleti i besittning av minsta lilla skrivförmåga släpps lös på ett tangentbord och en möjlighet att offentliggöra sina texter är att även människans ynkligaste sidor kommer fram. För man vill ju förstås vara med och då måste man uppdatera-helst hela tiden.
Och vad ska man uppdatera med när det verkar som att alla andra har så skojiga och underhållande liv. Litegrann som den käcka gamla visan "Storfiskarn", ni vet; ...."för när Storfiskarn talar om om hur många fiskar han fått....."
Kort sagt, människan ljuger gärna för att framstå som bättre och mer spännande än vad man i själva verket är. Inget är nytt under solen står det i en bra gammal bok som jag gillar att läsa och det går inte att göra annat än att hålla med.
"-Kain, har du sett Abel?" "Öhm....näääääää...."
(Kain var en av de första människorna och han dödade sin bror Abel för att han var avundsjuk på att både Gud och fader Abraham gillade Abel bättre. Sen ljög han förstås för att rädda sitt eget skinn. GTkunskap del 2)
Nåja, jag tror ni förstår vad jag menar. Människan är en lögnaktig varelse som mer än gärna friserar saningen för att glänsa i glansen av sina lögner. Varför skulle då denna arma varelse bete sig bättre i sociala medier om det inte gick att bete sig som folk när man var en del av en nomadstam i öknen för en herrans massa år sedan? Jag tror att det ljugs i massor via sociala medier och är inte ett dugg förvånad. Vad som förvånar mig är att det är så många människor som TROR på alla nystädade hem, supergulliga ungar och bästaste kompisar eller det avklarade träningspasset.
Att torka av diskbänken är inte en storstädning men det LÅTER ju bättre förstås.
Begriper inte folk det helt uppenbara? Det är väl bara att reflektera över hur det egna livet ser ut för att förstå det i vissa fall helt befängda innehållet i vissa inlägg?
Riktigt vad vi bör göra åt saken vet jag inte, att döda internet skulle kanske vara det enda rätta men då jag ändå finner visst nöje i det så får det vara. Däremot kanske man kunde inrätta någon slags uppdateringspolis som åker hem till personer med misstänkt uppdateringar och kontrollerar sanningshalten i uppdateringen? Är det lögn måste man förstås erkänna via det sociala mediet att man har ljugit och lova att ALDRIG göra om det. Upprepas förseelsen blir man avrättad för att statuera exempel. Jag tror att det skulle fungera hur bra som helst!!!
Du kan inget ta med dig dit du går...
..vilket inte är helt bevisat. Möjligtvis är det så att det sedan 1995 återfinns en ansenlig mängd vita pärlor i himmelriket. De har inte lossnat från pärleporten utan är av en mer jordisk härkomst. Häng med nu så ska ni få höra.
Jag återvänder än en gång till temat döden, den uppmärksamme läsaren minns säkert mitt inlägg där jag planerade min egen dödsruna. Den här gången tänker jag gå vidare till själva den kanske icke så muntra begravningen.
Det är sällan och aldrig som en begravning är rolig. Känner man på något vis ATT man finner nöje eller lust i sådana tillställningar så spelar det ingen roll vad dagens toleranta samhälle säger; det är INTE okej och du bör skyndsamt uppsöka en psykolog eller alternativt en låst avdelning vid en psykiatrisk klinik.
Nu var det sagt och med en surkärrings fullständiga rätt att ändra sig tänker jag nu ändå berätta om ett tillfälle när en begravning fick en surkärring att dra på munnen.
Det var som så att en kär äldre släkting bestämt sig för att lämna jordelivet. Det skedde en kall natt när himlens stjärnor lyste som klarast och måhända visade vägen till himmelriket. Jag hoppas iallafall det eftersom den äldre släktingen såg rätt illa i slutet och det vore ju tråkigt att tänka att han annars inte kom till himmelen. Alla vill till himmelen, men få vill till Sveg helt enkelt.
Begravning planerades och den stora dagen kom. Före begravningen samlades några släktingar för att ta ett sista farväl. Jag och mina syskon närvarade och för oss var det första gången som en död människa skulle beskådas. Vi var i lite varierande ålder och mognad vilket innebar att vi hade aningens olika sätt att förhålla oss till saken. Min yngsta syster var vid detta tillfälle i yngre tonåren och på god väg att bli en riktig surkärring, i alla lägen var hon sur och vrång så till den grad att man inte kunde vara annat än stolt och nöjd! Fast just vid detta tillfälle blev det kanske lite fel eftersom en av mina mostrar som arbetar med människans inre tolkade beteendet som ett tecken på själsvånda inför döden.
Med en fast arm kring min systers axlar svepte hon därför fram nämnda syster mot kistan och förklarade med bästa professionella röst att det inte var farligt och att det ju faktiskt bara såg ut som att den älskade äldre släktingen sov. Min syster, svartklädd som sig bör och med ett vackert pärlarmband som lånats av vår moder,böjer sig fram över den döde och förkunnar att: "Jaså, jag tycker nog att han ser ut som att han är död." Efter det reser hon sig upp och det bär sig inte bättre än att det vackra skimrande pärlarmbandet fastnar mellan den döde släktingens mycket stela fingrar. Något förskräckt över detta rycker min syster till varpå pärlarmbandet brister och sprider en ström av vita pärlor över den döde släktingen och kapellets golv. Det helt bisarra i scenen fick er egen surkärring att dra på munnen innan hon med iver hjälpte sin släkt att plocka ihop de förrymda pärlorna så gott det gick. Dock var det ingen som riktigt ville gräva omkring i kistan och vem vet? Kanske kände vår avlidne släkting att det vore trevligt med en liten avskedspresent. Vad jag minns verkade släktingen inte särskilt intresserad av pärlor och dylikt innan sin hädanfärd men ingen vet var räven har sin gång.
Jag hoppas iallafall att de blev glada över pärlorna ovanpå, i annat fall har en del av ett framtida arvegods gått till spillo helt i onödan, och det vore ju bra onödigt!!!
Av denna historia kan man också lära sig att man inte behöver psykologisera i alla möjliga lägen. Är man död är man död. Punkt.
Jag återvänder än en gång till temat döden, den uppmärksamme läsaren minns säkert mitt inlägg där jag planerade min egen dödsruna. Den här gången tänker jag gå vidare till själva den kanske icke så muntra begravningen.
Det är sällan och aldrig som en begravning är rolig. Känner man på något vis ATT man finner nöje eller lust i sådana tillställningar så spelar det ingen roll vad dagens toleranta samhälle säger; det är INTE okej och du bör skyndsamt uppsöka en psykolog eller alternativt en låst avdelning vid en psykiatrisk klinik.
Nu var det sagt och med en surkärrings fullständiga rätt att ändra sig tänker jag nu ändå berätta om ett tillfälle när en begravning fick en surkärring att dra på munnen.
Det var som så att en kär äldre släkting bestämt sig för att lämna jordelivet. Det skedde en kall natt när himlens stjärnor lyste som klarast och måhända visade vägen till himmelriket. Jag hoppas iallafall det eftersom den äldre släktingen såg rätt illa i slutet och det vore ju tråkigt att tänka att han annars inte kom till himmelen. Alla vill till himmelen, men få vill till Sveg helt enkelt.
Begravning planerades och den stora dagen kom. Före begravningen samlades några släktingar för att ta ett sista farväl. Jag och mina syskon närvarade och för oss var det första gången som en död människa skulle beskådas. Vi var i lite varierande ålder och mognad vilket innebar att vi hade aningens olika sätt att förhålla oss till saken. Min yngsta syster var vid detta tillfälle i yngre tonåren och på god väg att bli en riktig surkärring, i alla lägen var hon sur och vrång så till den grad att man inte kunde vara annat än stolt och nöjd! Fast just vid detta tillfälle blev det kanske lite fel eftersom en av mina mostrar som arbetar med människans inre tolkade beteendet som ett tecken på själsvånda inför döden.
Med en fast arm kring min systers axlar svepte hon därför fram nämnda syster mot kistan och förklarade med bästa professionella röst att det inte var farligt och att det ju faktiskt bara såg ut som att den älskade äldre släktingen sov. Min syster, svartklädd som sig bör och med ett vackert pärlarmband som lånats av vår moder,böjer sig fram över den döde och förkunnar att: "Jaså, jag tycker nog att han ser ut som att han är död." Efter det reser hon sig upp och det bär sig inte bättre än att det vackra skimrande pärlarmbandet fastnar mellan den döde släktingens mycket stela fingrar. Något förskräckt över detta rycker min syster till varpå pärlarmbandet brister och sprider en ström av vita pärlor över den döde släktingen och kapellets golv. Det helt bisarra i scenen fick er egen surkärring att dra på munnen innan hon med iver hjälpte sin släkt att plocka ihop de förrymda pärlorna så gott det gick. Dock var det ingen som riktigt ville gräva omkring i kistan och vem vet? Kanske kände vår avlidne släkting att det vore trevligt med en liten avskedspresent. Vad jag minns verkade släktingen inte särskilt intresserad av pärlor och dylikt innan sin hädanfärd men ingen vet var räven har sin gång.
Jag hoppas iallafall att de blev glada över pärlorna ovanpå, i annat fall har en del av ett framtida arvegods gått till spillo helt i onödan, och det vore ju bra onödigt!!!
Av denna historia kan man också lära sig att man inte behöver psykologisera i alla möjliga lägen. Är man död är man död. Punkt.
tisdag 13 mars 2012
Var sak på sin plats....
....till exempel passagerare på tåg. Håll fast er läsare, tingelingelingetåget går ut i vida världen och vi med det!
Eller ja, vida världen var väl att ta i. Jag åkte ungefär en timme och en kvart men det räckte mer än väl för att jag skulle känna blodtrycket stiga rätt rejält. Självfallet talar jag om folk som inte kan bete sig som folk när de reser och efter en närstudie kan jag tala om att de inte är få!
1. Människor med kamphundar.
Ni vet de där stora otäcka blodtörstiga bestarna som skulle kunna bita av en handen med ett nafs av de gula salivdrypande käftarna. Ska man ta med sig ett monster ombord kan man väl iallafall hålla monstret kopplat! Detta påpekades också av en medpassagerare som fick svaret: "Men han blir så ledsen om han måste sitta fast!"
Jaha, och jag blir mycket ledsen om jag blir av med handen.
2. Väsklyftaren
Det mest nödvändiga man behöver under resan placerar man i en liten väska, förslagsvis av modell ryggsäck. Den placeras sedan under din stol så att du lätt kommer åt det du behöver. Då slipper du nämligen hoppa upp och ner från stolen hela tiden för att rota i väskan som du lagt uppe på bagagehyllan. Det är extra störande när du sitter längst in och den stackaren som sitter i yttre stolen måste flytta sig hela tiden. Visa hänsyn människa!
3. Platstjuven
När man bokar plats på ett tåg så får man en biljett där det anges vilken vagn och vilken plats du har. Tanken med det är att DU SKA SÄTTA DIG DÄR så att personalen vet vem som sitter var om en olycka skulle ske men också för att det inte ska bli tjafs med andra passagerare. Det är inte svårt att följa denna enkla regel eftersom det står platsnummer på både biljett och stol. När man inte gör så blir det mycket rörigt för konduktören och för de passagerare som egentligen har den plats du tjuvat åt dig. Är man två i sällskap, till exempel en mor med ett litet barn, finns det liksom en känsla av att man borde sitta tillsammans. Då uppskattas inte en sårad min och en djup suck som antyder att det är väldigt jobbigt att flytta sig och skulle kanske inte barnet kunna sitta på den lediga platsen och du där borta där tjuven egentligen ska sitta? Svar; NEJ!
Sätt dig för i helvete på din egen plats från första början!!!
4. Ouppfostrade barn
Märk väl nu att jag inte har något emot nyfikna eller livliga barn, det är normalt för ett barn att vara stökigt till en viss gräns. Till exempel genom att påpeka i ungefär en timme och en kvart att det var en farbror som tagit ens plats fast han hade en egen.
Med ouppfostrad menar jag barn som tilltalar den vuxne i sitt sällskap på ett sådant sätt att man känner ett inre tvång att gå fram och tala om för barnet att det vankas smörj om inte tonen förändras. Fast egentligen är det kanske det vuxna tap som sitter där och tar emot allt hån som skulle behöva en omgång smörj för att förstå vikten av att markera när saker och ting går över gränsen.
5. Dokusåpan
Spelas upp av en person med mobiltelefon som först ringer partnern som verkar vara hemma med ett gemensamt barn, därefter till en person som verkar vara en mor som fått i uppgift att spionera på partnern under tiden huvudrollsinnehavaren varit borta. För spionmodern berättades också historier om långa promenader, ett biobesök och fika på stan med "tjejerna". Ett samtal senare föll alla dessa historier sönder som dimmor i det tidiga morgonljuset då en av "tjejerna" ringde upp och helgens verkliga innehåll avslöjades. Det innehöll väldigt få lugna fikastunder och de promenader som tagits verkade ha genomförts i mycket vingligt tillstånd.
JAG VILL INTE VETA!!!
Så nästa gång du, kära läsare, åker tåg råder jag dig att läsa en bok och hålla en låg profil. Sätt dig på DIN plats och lämna mördarhunden hemma. Man vet aldrig när surkärringsrevolutionen börjar och du vill väl inte vara den första som går åt? Tuff tuff tuff tuff tuff!
Eller ja, vida världen var väl att ta i. Jag åkte ungefär en timme och en kvart men det räckte mer än väl för att jag skulle känna blodtrycket stiga rätt rejält. Självfallet talar jag om folk som inte kan bete sig som folk när de reser och efter en närstudie kan jag tala om att de inte är få!
1. Människor med kamphundar.
Ni vet de där stora otäcka blodtörstiga bestarna som skulle kunna bita av en handen med ett nafs av de gula salivdrypande käftarna. Ska man ta med sig ett monster ombord kan man väl iallafall hålla monstret kopplat! Detta påpekades också av en medpassagerare som fick svaret: "Men han blir så ledsen om han måste sitta fast!"
Jaha, och jag blir mycket ledsen om jag blir av med handen.
2. Väsklyftaren
Det mest nödvändiga man behöver under resan placerar man i en liten väska, förslagsvis av modell ryggsäck. Den placeras sedan under din stol så att du lätt kommer åt det du behöver. Då slipper du nämligen hoppa upp och ner från stolen hela tiden för att rota i väskan som du lagt uppe på bagagehyllan. Det är extra störande när du sitter längst in och den stackaren som sitter i yttre stolen måste flytta sig hela tiden. Visa hänsyn människa!
3. Platstjuven
När man bokar plats på ett tåg så får man en biljett där det anges vilken vagn och vilken plats du har. Tanken med det är att DU SKA SÄTTA DIG DÄR så att personalen vet vem som sitter var om en olycka skulle ske men också för att det inte ska bli tjafs med andra passagerare. Det är inte svårt att följa denna enkla regel eftersom det står platsnummer på både biljett och stol. När man inte gör så blir det mycket rörigt för konduktören och för de passagerare som egentligen har den plats du tjuvat åt dig. Är man två i sällskap, till exempel en mor med ett litet barn, finns det liksom en känsla av att man borde sitta tillsammans. Då uppskattas inte en sårad min och en djup suck som antyder att det är väldigt jobbigt att flytta sig och skulle kanske inte barnet kunna sitta på den lediga platsen och du där borta där tjuven egentligen ska sitta? Svar; NEJ!
Sätt dig för i helvete på din egen plats från första början!!!
4. Ouppfostrade barn
Märk väl nu att jag inte har något emot nyfikna eller livliga barn, det är normalt för ett barn att vara stökigt till en viss gräns. Till exempel genom att påpeka i ungefär en timme och en kvart att det var en farbror som tagit ens plats fast han hade en egen.
Med ouppfostrad menar jag barn som tilltalar den vuxne i sitt sällskap på ett sådant sätt att man känner ett inre tvång att gå fram och tala om för barnet att det vankas smörj om inte tonen förändras. Fast egentligen är det kanske det vuxna tap som sitter där och tar emot allt hån som skulle behöva en omgång smörj för att förstå vikten av att markera när saker och ting går över gränsen.
5. Dokusåpan
Spelas upp av en person med mobiltelefon som först ringer partnern som verkar vara hemma med ett gemensamt barn, därefter till en person som verkar vara en mor som fått i uppgift att spionera på partnern under tiden huvudrollsinnehavaren varit borta. För spionmodern berättades också historier om långa promenader, ett biobesök och fika på stan med "tjejerna". Ett samtal senare föll alla dessa historier sönder som dimmor i det tidiga morgonljuset då en av "tjejerna" ringde upp och helgens verkliga innehåll avslöjades. Det innehöll väldigt få lugna fikastunder och de promenader som tagits verkade ha genomförts i mycket vingligt tillstånd.
JAG VILL INTE VETA!!!
Så nästa gång du, kära läsare, åker tåg råder jag dig att läsa en bok och hålla en låg profil. Sätt dig på DIN plats och lämna mördarhunden hemma. Man vet aldrig när surkärringsrevolutionen börjar och du vill väl inte vara den första som går åt? Tuff tuff tuff tuff tuff!
söndag 11 mars 2012
Surkärringens matkasse-förankrad i verkligheten
Första gången jag hörde talas om fenomenet var det på besök hos en släkting i huvudstaden. Mot en i mina öron helt OHEMUL summa penningar leverades en kasse med mat och recept till dörren för att sedan mätta familjen under fem dagar. Oj så bra! Nej, USCH SÅ SLÖTT!!
Efter detta mitt första möte har fenomenet vandrat landet upp, precis som digerdöden gjorde, och finns nu att nå i en stad nära mig. Det har också, som farliga virus ofta gör, muterat sig i diverse former och finns nu i varierande storleks och prisklasser. Det senaste är en kasse som lär innehålla en kost mer anpassad efter barns smaklökar, de uppskattar visst inte sjögräsinlindade chilifrukter till kvällsvard.
Argumenten för att varje vecka hosta upp slantar till denna kasse är tidsbesparing, ny inspiration och att det faktiskt nästan blir billigare än att handla själv! Det sistnämnda måste vara en helt uppenbar lögn men jag antar att man gör vad man kan för att ursäkta sitt dåliga beteende. Dock känner jag att jag inte vill lämna världen helt i sticket i denna fråga om det nu är så att det är så jobbigt att hantera familjens middagsmat varje dag. Låt mig därför hjälpa er!
Till att börja med. Försök acceptera din situation istället för att försköna den med en vardagslyx som är så uppenbart onödig att det blir pinsamt. Även om denna fantastiska kasse förser dig med middagsmat så behöver din familj en mängd andra saker från affären. Försök inte inbilla mig att du inte besöker affären trots matkassen. Hur svårt kan det då vara att slänga ner tillräckligt med saker i korgen för att du ska kunna vispa ihop en middag varje kväll? "Det är så tråkigt att laga samma mat jämt!" Mmm, hade du bott i tredje världen och livnärt dig på majsgröt varje dag hade jag kanske brytt mig om ditt ynkande. Eller om du i din familj har ett barn som lider av en autismspektrumstörning och de facto BARA äter makaroner och blir tokig om ni äter något annat, då hade jag medlidsamt nickat på huvudet. I alla andra fall fnyser jag. För du äter inte samma mat jämt. Sådetså.
För det andra. Om det verkligen är så att du själv inte klarar av att handla fem middagar till ett billigare pris än kassens så tycker jag att du har allvarliga problem med att planera din hushållsekonomi. Fem middagar för fyra personer ska INTE kosta 600 kronor. Då köper du fel saker eller har en mycket märklig fixering vid oxfilé som du bör göra något åt.
För det tredje. Arbeta återigen på att accptera din situation. Är man mitt i livet med småbarn och arbete så kanske tillvaron inte alltid känns så tjolahoppsan. Du kommer att få äta en massa makaroner och korv eftersom det går fort att tillaga och barnen tycker om det tillräckligt mycket för att inte gnälla. Det är bara så det är och det är inte ett dugg synd om dig som har det så. ALLA ANDRA i din situation har det precis lika tråkigt som du och varför skulle du då försöka göra din situation bättre? Tig och lid!
Jag lämnar er här med en fullständig inköpslista som kommer att skänka er samma sinnesfrid som den sk "kassen."
HAVREGRYN- gröt är bra frukost och det går att äta till middag också. Häll på massor av sylt så gnäller barnen förvånansvärt lite.
HÅRDBRÖD- "Ät smör och bröd och uppehåll livet" sa min mor alltid. Jag är idag benägen att hålla med även om jag då fann uttalandet ytterst korkat.
FALUKORV- App app app! Släpp den där dyra och goda korven från det lokala charkuteriföretaget. Den tar vi när det är extrapris. Nu köper vi istället den där tråkiga ringen av affärens eget märke. Ja, jag vet att smakar mycket lite. Dränk den i ketchup.
MAKARONER
ÄGG/MJÖL/MJÖLK- Plättar och ugnspannkaka äter alla barn. Gör de inte det så låt dem äta hårdbröd. Det lär dem.
KÖTTFÄRS-färssås, köttbullar och biff tillagas av färs. Du behöver det hursomhelst till fredagens tacos. Sluta tjuta, alla andra tvingas också äta tacos på fredagar så det är bara att bita ihop.
FISKPINNAR-nej, det är inte så gott med ströbröd och fisksmulor. Men det går fort och barnen äter det. Om du är väldigt kräsen kan du ju äta bröd istället.
BLODPUDDING-oj oj oj! Extrapris! Då tar vi några extra så att du har till nästa vecka också!
MORÖTTER-jag håller helt med om morot oavsett form är ungefär det tråkigaste som finns. Men om barnen säger att de aldrig äter grönsaker hemma får du otrevliga frågor på utvecklingssamtalen.
Bon appetit!
Efter detta mitt första möte har fenomenet vandrat landet upp, precis som digerdöden gjorde, och finns nu att nå i en stad nära mig. Det har också, som farliga virus ofta gör, muterat sig i diverse former och finns nu i varierande storleks och prisklasser. Det senaste är en kasse som lär innehålla en kost mer anpassad efter barns smaklökar, de uppskattar visst inte sjögräsinlindade chilifrukter till kvällsvard.
Argumenten för att varje vecka hosta upp slantar till denna kasse är tidsbesparing, ny inspiration och att det faktiskt nästan blir billigare än att handla själv! Det sistnämnda måste vara en helt uppenbar lögn men jag antar att man gör vad man kan för att ursäkta sitt dåliga beteende. Dock känner jag att jag inte vill lämna världen helt i sticket i denna fråga om det nu är så att det är så jobbigt att hantera familjens middagsmat varje dag. Låt mig därför hjälpa er!
Till att börja med. Försök acceptera din situation istället för att försköna den med en vardagslyx som är så uppenbart onödig att det blir pinsamt. Även om denna fantastiska kasse förser dig med middagsmat så behöver din familj en mängd andra saker från affären. Försök inte inbilla mig att du inte besöker affären trots matkassen. Hur svårt kan det då vara att slänga ner tillräckligt med saker i korgen för att du ska kunna vispa ihop en middag varje kväll? "Det är så tråkigt att laga samma mat jämt!" Mmm, hade du bott i tredje världen och livnärt dig på majsgröt varje dag hade jag kanske brytt mig om ditt ynkande. Eller om du i din familj har ett barn som lider av en autismspektrumstörning och de facto BARA äter makaroner och blir tokig om ni äter något annat, då hade jag medlidsamt nickat på huvudet. I alla andra fall fnyser jag. För du äter inte samma mat jämt. Sådetså.
För det andra. Om det verkligen är så att du själv inte klarar av att handla fem middagar till ett billigare pris än kassens så tycker jag att du har allvarliga problem med att planera din hushållsekonomi. Fem middagar för fyra personer ska INTE kosta 600 kronor. Då köper du fel saker eller har en mycket märklig fixering vid oxfilé som du bör göra något åt.
För det tredje. Arbeta återigen på att accptera din situation. Är man mitt i livet med småbarn och arbete så kanske tillvaron inte alltid känns så tjolahoppsan. Du kommer att få äta en massa makaroner och korv eftersom det går fort att tillaga och barnen tycker om det tillräckligt mycket för att inte gnälla. Det är bara så det är och det är inte ett dugg synd om dig som har det så. ALLA ANDRA i din situation har det precis lika tråkigt som du och varför skulle du då försöka göra din situation bättre? Tig och lid!
Jag lämnar er här med en fullständig inköpslista som kommer att skänka er samma sinnesfrid som den sk "kassen."
HAVREGRYN- gröt är bra frukost och det går att äta till middag också. Häll på massor av sylt så gnäller barnen förvånansvärt lite.
HÅRDBRÖD- "Ät smör och bröd och uppehåll livet" sa min mor alltid. Jag är idag benägen att hålla med även om jag då fann uttalandet ytterst korkat.
FALUKORV- App app app! Släpp den där dyra och goda korven från det lokala charkuteriföretaget. Den tar vi när det är extrapris. Nu köper vi istället den där tråkiga ringen av affärens eget märke. Ja, jag vet att smakar mycket lite. Dränk den i ketchup.
MAKARONER
ÄGG/MJÖL/MJÖLK- Plättar och ugnspannkaka äter alla barn. Gör de inte det så låt dem äta hårdbröd. Det lär dem.
KÖTTFÄRS-färssås, köttbullar och biff tillagas av färs. Du behöver det hursomhelst till fredagens tacos. Sluta tjuta, alla andra tvingas också äta tacos på fredagar så det är bara att bita ihop.
FISKPINNAR-nej, det är inte så gott med ströbröd och fisksmulor. Men det går fort och barnen äter det. Om du är väldigt kräsen kan du ju äta bröd istället.
BLODPUDDING-oj oj oj! Extrapris! Då tar vi några extra så att du har till nästa vecka också!
MORÖTTER-jag håller helt med om morot oavsett form är ungefär det tråkigaste som finns. Men om barnen säger att de aldrig äter grönsaker hemma får du otrevliga frågor på utvecklingssamtalen.
Bon appetit!
Kejsarens nya kläder
Någon politiker lär ha sagt att sjukskrivna borde arbeta med kultur för då behöver man inte kunna något-ja, jag börjar vara benägen att hålla med! Iallafall snuddar mitt sinne vid tanken att det kanske inte var helt fel tänkt efter att ha läst i tidningen om årets kulturpris som utdelats i en av mina grannkommuner. Priset gick till en så kallad "performancekonstnär" vars kall i livet tydligen då är att utföra handlingar som är konst. Detta enligt egen utsago, inte min.
Det fanns till och med bild på konsten, två stycken närmare bestämt, och det är ju bra eftersom konstverket upphör att existera i samma sekund som konstnären slutar upp med handlingen. Till exempel att stå på huvudet i en blomkruka eller att med förbundna ögon bjuda en publik på kanelbullar. Men för i helvete! Finns det verkligen ingen gräns för hur fjantiga saker får vara innan någon sätter stopp?! Vad människor gör på sin fritid bryr jag mig inte om (eller det är ju förstås inte riktigt sant med tanke på mitt epitet, men strunt samma) och om det inbegriper att stå på huvudet i blomkrukor må så ske. Fast när det handlar om att skattepengar ska gå till att försörja sådana aktiviteter känner jag mig mycket tveksam.
Jag har inte tidigare kommit i kontakt med performancekonst och det sörjer jag i och för sig inte över men nu verkar det vara något som kommit för att stanna vilket gör att jag känner ett behov av att rycka ut till försvar för det allmännas bästa! I en annan tidning läser jag nämligen om en annan konstnär som annonserar efter likasinnade för deltagande i ett dygnet runtprojekt som går ut på att konstnärligt måla en lägenhet. Med till exempel blodapelsin och cornflakes. Efter det avslutade projektet ska lägenheten hyras ut. Till vem, frågar jag mig, till vem?! "Åh, så trevligt med helt nergeggade tapeter och kletiga lister, ja jag flyttar GÄRNA in!" Efter att ha bott i ett antal lägenheter med därpå följande flyttstädningar kan jag tala om att hyresvärdar i regel inte är så uppskattande mot söliga tapeter. Snarare tvärtom faktiskt.
Men det är klart, om allt knasigt man gör kan förklaras med att man är performancekonstnär kan jag också tänka mig att bli det. Till exempel tänker jag illustrera ordet "sengångare" genom att sluta gå på jobbet. Ingen kan ge mig sparken på grund av att jag uttrycker mig konstnärligt! Inte heller tänker jag betala när jag går i affärer eftersom jag vill illustrera ordet "välgörenhet" alternativt "stöld". Ingen kan väl anklaga mig för något i samband med att jag uttrycker mig konstnärligt?!
Trams!!!
Det fanns till och med bild på konsten, två stycken närmare bestämt, och det är ju bra eftersom konstverket upphör att existera i samma sekund som konstnären slutar upp med handlingen. Till exempel att stå på huvudet i en blomkruka eller att med förbundna ögon bjuda en publik på kanelbullar. Men för i helvete! Finns det verkligen ingen gräns för hur fjantiga saker får vara innan någon sätter stopp?! Vad människor gör på sin fritid bryr jag mig inte om (eller det är ju förstås inte riktigt sant med tanke på mitt epitet, men strunt samma) och om det inbegriper att stå på huvudet i blomkrukor må så ske. Fast när det handlar om att skattepengar ska gå till att försörja sådana aktiviteter känner jag mig mycket tveksam.
Jag har inte tidigare kommit i kontakt med performancekonst och det sörjer jag i och för sig inte över men nu verkar det vara något som kommit för att stanna vilket gör att jag känner ett behov av att rycka ut till försvar för det allmännas bästa! I en annan tidning läser jag nämligen om en annan konstnär som annonserar efter likasinnade för deltagande i ett dygnet runtprojekt som går ut på att konstnärligt måla en lägenhet. Med till exempel blodapelsin och cornflakes. Efter det avslutade projektet ska lägenheten hyras ut. Till vem, frågar jag mig, till vem?! "Åh, så trevligt med helt nergeggade tapeter och kletiga lister, ja jag flyttar GÄRNA in!" Efter att ha bott i ett antal lägenheter med därpå följande flyttstädningar kan jag tala om att hyresvärdar i regel inte är så uppskattande mot söliga tapeter. Snarare tvärtom faktiskt.
Men det är klart, om allt knasigt man gör kan förklaras med att man är performancekonstnär kan jag också tänka mig att bli det. Till exempel tänker jag illustrera ordet "sengångare" genom att sluta gå på jobbet. Ingen kan ge mig sparken på grund av att jag uttrycker mig konstnärligt! Inte heller tänker jag betala när jag går i affärer eftersom jag vill illustrera ordet "välgörenhet" alternativt "stöld". Ingen kan väl anklaga mig för något i samband med att jag uttrycker mig konstnärligt?!
Trams!!!
torsdag 8 mars 2012
Internationella kvinnodagen
När man är en riktig surkärring måste man väl ha en åsikt om internationella kvinnodagen? Svar: Ja, och här kommer den.
Gud vad jag hatar låtsasfeminister! Jag talar om de kvinnor som gärna och högljutt skäller och gnäller på kvinnans orättvisa lott i livet och kräver absolut milimeterrättvisa i hemmet angående hushållssysslor, ekonomi och arbetet med eventuella barn. Vid minsta mothugg eller motgång i kommunikation med det manliga släktet, vare sig det gäller privat eller arbetsliv, så handlar det förstås om att de är kvinnor som kränks av det patriarkala förtrycket, inte att de betett sig illa eller kanske gjort bort sig.
Men. Märkligt nog när det gäller tråkiga uppgifter som att byta däck på bilen, skotta snö och renovera hus gäller inte den tidigare nämnda regeln om milimeterrättvisa, detta är nu en typisk MANLIG syssla som kvinnan inte ska besväras med. Jaså säger jag. Vidare är det också märkligt hur många av dessa fjortisfeminister, som jag mycket elakt kallar dem, som anser sig vara berättigade till att bestämma över hur föräldraledighet ska fördelas och vem som ska gå ner i tid för att få vara mer med barnen. Låt mig påpeka att det ytterst sällan är mannen som drar lotten med mer hemmatid. Ja, jag vet att män ofta tjänar mer pengar men om det är barnets behov som ska styra borde väl den uppoffringen vara värd att göra?
Vidare blir jag tokig när FF(fjortisfeminister) gnäller över hur jobbigt det är att vara ett objekt. Jaså säger jag igen. Om det nu är så viktigt att inte betraktas som ett objekt undrar jag mycket över varför de kvinnliga attributen smink, kjolar och urringade tröjor ingår i den dagliga utstyrseln. För vem, frågar jag mig, för vem sminkar man sig? Varför tar man på sig en tight och urringad tröja om man inte vill att andra ska uppmärksamma den form man har?
Självklart finns det könsroller som till stor del präglar det vardagsliv vi lever då vi är födda in i det. Hade vi levt i en helt könsneutral värld hade det kanske sett helt annorlunda ut. Det finns en massa saker som inte är okej och som skulle kunna vara bättre än vad de är just nu. Till exempel vore det ju trevligt med lika lön för lika arbete och en arbetsmarknad som inte diskriminerar män som vill vara pappalediga. Det vore också trevligt om kvinnor kunde kasta av sig oket de lägger på sig själva och sina medsystrar gällande hemmets ordning och utseende. Det är inte män som jämför fruars förmåga att hålla ordning hemma och ha de rätta prylarna, det sköter kvinnorna så bra själva.
För övrigt finns det en värld utanför den lilla ankdamm vi bor i, och den ankdammen råkar dessutom vara ett av världens mest jämställda länder. Ta en funderare på hur det är att vara kvinna och leva i ett land som styrs av sharialagar så får vi se om du tycker att livet är så förskräckligt orättvist efter det.
Avslutningsvis vill jag säga till er FFare därute; Lägg av! Ert ytliga tjafsande om hur orättvist det är förstör det arbete som seriösa feminister lägger ner sitt hjärta och själ i. Det är också ytterst irriterande för oss andra att lyssna till. Det finns massor med män i världen som beter sig illa mot kvinnor men man kan antingen se sig som ett offer och gnälla eller bita ihop och planera en gruvlig hämnd. Själv föredrar jag det senare.
We shall overcome; en dag är Surkärringarnas tid här och då blir det andra bullar!
Gud vad jag hatar låtsasfeminister! Jag talar om de kvinnor som gärna och högljutt skäller och gnäller på kvinnans orättvisa lott i livet och kräver absolut milimeterrättvisa i hemmet angående hushållssysslor, ekonomi och arbetet med eventuella barn. Vid minsta mothugg eller motgång i kommunikation med det manliga släktet, vare sig det gäller privat eller arbetsliv, så handlar det förstås om att de är kvinnor som kränks av det patriarkala förtrycket, inte att de betett sig illa eller kanske gjort bort sig.
Men. Märkligt nog när det gäller tråkiga uppgifter som att byta däck på bilen, skotta snö och renovera hus gäller inte den tidigare nämnda regeln om milimeterrättvisa, detta är nu en typisk MANLIG syssla som kvinnan inte ska besväras med. Jaså säger jag. Vidare är det också märkligt hur många av dessa fjortisfeminister, som jag mycket elakt kallar dem, som anser sig vara berättigade till att bestämma över hur föräldraledighet ska fördelas och vem som ska gå ner i tid för att få vara mer med barnen. Låt mig påpeka att det ytterst sällan är mannen som drar lotten med mer hemmatid. Ja, jag vet att män ofta tjänar mer pengar men om det är barnets behov som ska styra borde väl den uppoffringen vara värd att göra?
Vidare blir jag tokig när FF(fjortisfeminister) gnäller över hur jobbigt det är att vara ett objekt. Jaså säger jag igen. Om det nu är så viktigt att inte betraktas som ett objekt undrar jag mycket över varför de kvinnliga attributen smink, kjolar och urringade tröjor ingår i den dagliga utstyrseln. För vem, frågar jag mig, för vem sminkar man sig? Varför tar man på sig en tight och urringad tröja om man inte vill att andra ska uppmärksamma den form man har?
Självklart finns det könsroller som till stor del präglar det vardagsliv vi lever då vi är födda in i det. Hade vi levt i en helt könsneutral värld hade det kanske sett helt annorlunda ut. Det finns en massa saker som inte är okej och som skulle kunna vara bättre än vad de är just nu. Till exempel vore det ju trevligt med lika lön för lika arbete och en arbetsmarknad som inte diskriminerar män som vill vara pappalediga. Det vore också trevligt om kvinnor kunde kasta av sig oket de lägger på sig själva och sina medsystrar gällande hemmets ordning och utseende. Det är inte män som jämför fruars förmåga att hålla ordning hemma och ha de rätta prylarna, det sköter kvinnorna så bra själva.
För övrigt finns det en värld utanför den lilla ankdamm vi bor i, och den ankdammen råkar dessutom vara ett av världens mest jämställda länder. Ta en funderare på hur det är att vara kvinna och leva i ett land som styrs av sharialagar så får vi se om du tycker att livet är så förskräckligt orättvist efter det.
Avslutningsvis vill jag säga till er FFare därute; Lägg av! Ert ytliga tjafsande om hur orättvist det är förstör det arbete som seriösa feminister lägger ner sitt hjärta och själ i. Det är också ytterst irriterande för oss andra att lyssna till. Det finns massor med män i världen som beter sig illa mot kvinnor men man kan antingen se sig som ett offer och gnälla eller bita ihop och planera en gruvlig hämnd. Själv föredrar jag det senare.
We shall overcome; en dag är Surkärringarnas tid här och då blir det andra bullar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)