..vilket inte är helt bevisat. Möjligtvis är det så att det sedan 1995 återfinns en ansenlig mängd vita pärlor i himmelriket. De har inte lossnat från pärleporten utan är av en mer jordisk härkomst. Häng med nu så ska ni få höra.
Jag återvänder än en gång till temat döden, den uppmärksamme läsaren minns säkert mitt inlägg där jag planerade min egen dödsruna. Den här gången tänker jag gå vidare till själva den kanske icke så muntra begravningen.
Det är sällan och aldrig som en begravning är rolig. Känner man på något vis ATT man finner nöje eller lust i sådana tillställningar så spelar det ingen roll vad dagens toleranta samhälle säger; det är INTE okej och du bör skyndsamt uppsöka en psykolog eller alternativt en låst avdelning vid en psykiatrisk klinik.
Nu var det sagt och med en surkärrings fullständiga rätt att ändra sig tänker jag nu ändå berätta om ett tillfälle när en begravning fick en surkärring att dra på munnen.
Det var som så att en kär äldre släkting bestämt sig för att lämna jordelivet. Det skedde en kall natt när himlens stjärnor lyste som klarast och måhända visade vägen till himmelriket. Jag hoppas iallafall det eftersom den äldre släktingen såg rätt illa i slutet och det vore ju tråkigt att tänka att han annars inte kom till himmelen. Alla vill till himmelen, men få vill till Sveg helt enkelt.
Begravning planerades och den stora dagen kom. Före begravningen samlades några släktingar för att ta ett sista farväl. Jag och mina syskon närvarade och för oss var det första gången som en död människa skulle beskådas. Vi var i lite varierande ålder och mognad vilket innebar att vi hade aningens olika sätt att förhålla oss till saken. Min yngsta syster var vid detta tillfälle i yngre tonåren och på god väg att bli en riktig surkärring, i alla lägen var hon sur och vrång så till den grad att man inte kunde vara annat än stolt och nöjd! Fast just vid detta tillfälle blev det kanske lite fel eftersom en av mina mostrar som arbetar med människans inre tolkade beteendet som ett tecken på själsvånda inför döden.
Med en fast arm kring min systers axlar svepte hon därför fram nämnda syster mot kistan och förklarade med bästa professionella röst att det inte var farligt och att det ju faktiskt bara såg ut som att den älskade äldre släktingen sov. Min syster, svartklädd som sig bör och med ett vackert pärlarmband som lånats av vår moder,böjer sig fram över den döde och förkunnar att: "Jaså, jag tycker nog att han ser ut som att han är död." Efter det reser hon sig upp och det bär sig inte bättre än att det vackra skimrande pärlarmbandet fastnar mellan den döde släktingens mycket stela fingrar. Något förskräckt över detta rycker min syster till varpå pärlarmbandet brister och sprider en ström av vita pärlor över den döde släktingen och kapellets golv. Det helt bisarra i scenen fick er egen surkärring att dra på munnen innan hon med iver hjälpte sin släkt att plocka ihop de förrymda pärlorna så gott det gick. Dock var det ingen som riktigt ville gräva omkring i kistan och vem vet? Kanske kände vår avlidne släkting att det vore trevligt med en liten avskedspresent. Vad jag minns verkade släktingen inte särskilt intresserad av pärlor och dylikt innan sin hädanfärd men ingen vet var räven har sin gång.
Jag hoppas iallafall att de blev glada över pärlorna ovanpå, i annat fall har en del av ett framtida arvegods gått till spillo helt i onödan, och det vore ju bra onödigt!!!
Av denna historia kan man också lära sig att man inte behöver psykologisera i alla möjliga lägen. Är man död är man död. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar