Så föll hennes blick ner mot rutan och det vänliga leendet dog bort, ansiktet förvreds till en mask av misstrogen fasa. Klentroget såg hon från de lysande digitala siffrorna till uppenbarelsen framför sig. Det måste vara sant, siffrorna kunde inte ljuga. Men hur kunde det vara möjligt?! Helt plötsligt var det som att hela världen rämnade och gick itu. Avgrunden öppnade sig framför henne och allt runtomkring blev suddigt, det enda hon såg var de lysande sifforna och den abnormalitet som stod där och stirrade tillbaka. När hon lyckades samla sig tillräckligt för att tala kände hon knappt igen sin egen röst, det var som att den tillhörde någon annan och lät som om den kom långt bort ifrån.
"
- Jag, jag... Alltså, med tanke på vad värdena säger så är du HÄPNADSVÄCKANDE smal...."
Denna rafflande inledning var väl ett snitsigt och annorlunda sätt att inleda med? Helt sant är det också eftersom det handlar om mitt möte med hälsocoach från ett företag som säljer hälsoprodukter i form av pulver, drycker och så kallade "bars" som alla intages i syfte att gå ned i vikt och förbättra hälsan. På en företagarmässa av modell större erbjöd företaget en så kallad bodyscanning där man med elektriska impulser mäter kroppsfett, muskelmassa, vikt och säkerligen en massa andra saker som då talar om för hälsocoachen vilket skick man är i och med all säkerhet vilka av företagets produkter man borde inhandla. Dyrt.
Det är förstås väldigt olikt er Queen of sour att ta sig för en dylik handling men jag antar att jag lämnat impulskontrollen hemma eller måhända drabbades av akut förlust av personlighetskännedom. Hursomhaver hoppade jag upp på det som liknade en i mina ögon helt vanlig våg förutom att den utrustats med små handtag i metall. De skulle man hålla i och därmed bilda någon slags sluten krets och kunna känna de elektroniska impulserna, allt enligt min nyfunna väninna HC(hälsocoachen). Jag kände inte ett endaste dugg, men med tanke på att min kropps fettandel vida översteg min muskelmassa så är det kanske inte så märkligt. Jag är helt enkelt inbäddad i så mycket fett att jag knappt ens skulle känna av en sådana däringa elektronisk kofösarpinne.
HC var alltså klart bekymrad över min fysiska status och kände sig tvingad att meddela att min egentliga ålder, baserad på 30 sekunders vägning med elektroniska impulser, är 42 år. Det ligger inte ens i närheten av min enligt svenska staten inrapporterade födelseålder. HC ville rent utav mena på att det skulle krävas KRAFTTAG från min sida för att göra något åt detta. Att jag kanske inte alls var intresserad av detta verkade inte liksom föresväva henne men jag antar att man som frälst har svårt att förstå andras oförståelse av den enda sanna tron.
Turen kom härnäst till mannen i mitt liv vars existens är ett sant bevis på att kärleken är blind eller möjligtvis att vissa människor är mycket duktiga på att ljuga för sig själv. Kvinnan i hans liv borde egentligen vara av modell PT, ni vet min ärkenemesis som jag nämnt i tidigare inlägg, och älska motion i alla dess former samt vara av den inställningen att unna sig något extra är liktydigt med fettfri dip till morotsstavarna. Ungefär som min sambo. Detta ger förstås vid handen en viss skillnad i livsföring mellan oss båda vilket också visade sig efter hans första möte med den fantastiska vågen. Han hade helt fantastiska värden och var 20 år gammal, vilket det var ganska exakt 15 år sedan han passerade. Detta verkade HC betydligt mycket mer nöjd med.
Ja, nu kan man ju tänka att jag skulle bryta ihop fullständigt över denna dom och förledas till att kasta mig ut i en desperat jakt efter en sedan länge förlorad ungdom med måhända något bättre värden. Icke sa Nicke. Jag resonerar istället som så att om jag nu är 42 år och i konkurrens med onepieceklädda hallonbröst och persikostjärtssnärtor lyckats håva in en stilig ung man i 20årsåldern, då måste jag helt enkelt vara för djävla snygg.
Helt enkelt seglar jag in i samma division som Demi Moore och Madonna. Det tycker jag inte var så illa jobbat av mina gener!
tisdag 14 augusti 2012
Har du sett herr Kantarell? Nej, i helvete heller!
Jag har alla förutsättningar för att bli en riktig svampplockare, så varför fungerar det inte?!
Eller rättare sagt, jag har ett stort intresse, för att inte säga en brinnande åtrå, av att äta smörstekta kantareller och en korg som man kan lägga sina kantareller i. Jag äger också ett par stövlar och 14 hektar skog. Det som saknas är all elementär kunskap om svamp och kunskapen om hur man hittar dem. Ja, nu råkar jag ju VETA hur både kantarell och trattkantarell ser ut och framför allt smakar, men av någon outgrundlig anledning så hittar jag dem aldrig, och tro mig, jag har letat!
Goda råd har getts mig, internet har konsulterats men i helvete att det går! Det värsta är att prata med svampexperter som skrattar och säger "Men kantarell är ju verkligen inte svårt att hitta!" och sedan ser de på mig med den där överlägsna minen som säger att det är jag som är dålig på att leta, svampnovis som jag är. Upp och ner för stock och sten, ändlösa promenader genom områden med blandskog, gärna i närheten av gräs, under träd med glesa grenar och allt vad folk nu påstår främja kantarellernas tillväxt, men icke! Jag har till och med försökt låtsas som att jag inte alls är på jakt efter dem och avslappnat visslande bara som av en händelse promenerat runt i lovande kantarelltrakter. Inget resultat.
Droppen kom förra sommaren då en god vän kom på besök, bärandes på en papptallrik full med kantarell. Enligt egen utsago kom han körandes längs vägen från sin sommarstuga och "fick syn på dem vid vägen." Fick syn på dem vid vägen?! Jag hade kanske lättare kunnat smälta detta om det inte vore för det att jag relativt ofta kör just denna väg sommartid och alltså med största sannolikhet passerat detta skogens guld utan att ha sett dem. MEN VAD ÄR DETTA!!!
Min slutsats är att kantarellerna helt enkelt gått samman för att undvika mig, de vet vad jag planerar för dem och att hamna smörstekt på ett gott mjukt bröd eller kanske på en god omelett DUGER helt enkelt inte när det handlar om mitt kök. Jag diskrimineras av hela det samlade kantarellsamhället och det anser jag, för att citera vår utrikesminister angående situationen med Vitryssland, inte vara acceptabelt! Jag har precis lika stor rätt som alla andra människor i detta land att plocka kantarell och därefter behandla dem precis som jag vill. De kan torkas, strimlas, kokas, förvällas eller frysas, jag har rätt att göra precis som jag önskar och det får de finna sig i! Det finns regler för detta, människan gavs av herren Gud Sebaot jorden att förvalta och detta har skapelsen bara att finna sig i. Kantarellerna får alltså vackert rätta sig i ledet och se till att göra sig tillgängliga för plockning!
Blir det inte skärpning så kommer jag att vidta åtgärder. Jag antar att det finns någon slags diskrimineringsombudsman att vända sig till och det är PRECIS vad jag kommer att göra och också lyckas med eftersom jag vis av erfarenhet DOKUMENTERAT alla mina försök att finna kantarell och misslyckats. Jag har foton, anteckningar och även videofilmer som visar mina frukt, eller snarare svamp, lösa försöka att finna herr Kantarell och hela den vackert gulorangefärgade familjen som bara står där och väntar i enebacken med hatten käckt i nacken.
Winter is coming herr Kantarell, hear me roar.......
Eller rättare sagt, jag har ett stort intresse, för att inte säga en brinnande åtrå, av att äta smörstekta kantareller och en korg som man kan lägga sina kantareller i. Jag äger också ett par stövlar och 14 hektar skog. Det som saknas är all elementär kunskap om svamp och kunskapen om hur man hittar dem. Ja, nu råkar jag ju VETA hur både kantarell och trattkantarell ser ut och framför allt smakar, men av någon outgrundlig anledning så hittar jag dem aldrig, och tro mig, jag har letat!
Goda råd har getts mig, internet har konsulterats men i helvete att det går! Det värsta är att prata med svampexperter som skrattar och säger "Men kantarell är ju verkligen inte svårt att hitta!" och sedan ser de på mig med den där överlägsna minen som säger att det är jag som är dålig på att leta, svampnovis som jag är. Upp och ner för stock och sten, ändlösa promenader genom områden med blandskog, gärna i närheten av gräs, under träd med glesa grenar och allt vad folk nu påstår främja kantarellernas tillväxt, men icke! Jag har till och med försökt låtsas som att jag inte alls är på jakt efter dem och avslappnat visslande bara som av en händelse promenerat runt i lovande kantarelltrakter. Inget resultat.
Droppen kom förra sommaren då en god vän kom på besök, bärandes på en papptallrik full med kantarell. Enligt egen utsago kom han körandes längs vägen från sin sommarstuga och "fick syn på dem vid vägen." Fick syn på dem vid vägen?! Jag hade kanske lättare kunnat smälta detta om det inte vore för det att jag relativt ofta kör just denna väg sommartid och alltså med största sannolikhet passerat detta skogens guld utan att ha sett dem. MEN VAD ÄR DETTA!!!
Min slutsats är att kantarellerna helt enkelt gått samman för att undvika mig, de vet vad jag planerar för dem och att hamna smörstekt på ett gott mjukt bröd eller kanske på en god omelett DUGER helt enkelt inte när det handlar om mitt kök. Jag diskrimineras av hela det samlade kantarellsamhället och det anser jag, för att citera vår utrikesminister angående situationen med Vitryssland, inte vara acceptabelt! Jag har precis lika stor rätt som alla andra människor i detta land att plocka kantarell och därefter behandla dem precis som jag vill. De kan torkas, strimlas, kokas, förvällas eller frysas, jag har rätt att göra precis som jag önskar och det får de finna sig i! Det finns regler för detta, människan gavs av herren Gud Sebaot jorden att förvalta och detta har skapelsen bara att finna sig i. Kantarellerna får alltså vackert rätta sig i ledet och se till att göra sig tillgängliga för plockning!
Blir det inte skärpning så kommer jag att vidta åtgärder. Jag antar att det finns någon slags diskrimineringsombudsman att vända sig till och det är PRECIS vad jag kommer att göra och också lyckas med eftersom jag vis av erfarenhet DOKUMENTERAT alla mina försök att finna kantarell och misslyckats. Jag har foton, anteckningar och även videofilmer som visar mina frukt, eller snarare svamp, lösa försöka att finna herr Kantarell och hela den vackert gulorangefärgade familjen som bara står där och väntar i enebacken med hatten käckt i nacken.
Winter is coming herr Kantarell, hear me roar.......
fredag 3 augusti 2012
Monty Pythons flying cirkus!
Som den uppmärksamme läsaren har förstått bor det i mitt hushåll ett barn. Anledningen till att det än så länge bara är ett är att just detta barn är mer än bara ett barn, det är en tornado. Ja, och så var det ju den där pikanta händelsen med det nedbrunna huset och på den påföljande hemlösheten som inte direkt är ett tillstånd som får ens barnalstrargener att gå igång. Sist men inte minst så beror det förstås på missfallet som satte punkt för drömmen om ett litet fjunigt babyhuvud mot en liten kudde och de rara små ljuden som en nöjd baby ger ifrån sig.
Läsare, jag ser nog att du börjar darra i mungipan, sluta genast med det. Jag vore inte din egen surkärring om jag inte kunde förmå att leverera den här historien inslaget i ett surt omslag som på något vis ändå lockar dina mungipor uppåt så snyt dig och häng med, nu kör vi!
Efter ett helvetiskt lidande bestående av ett dygnet runt illamående som till och med fick mig att DRÖMMA om att kräkas och som dessutom varat i ett rätt stort antal veckor stod det så klart att något inte stod rätt till med min graviditet. Ett närliggande sjukhus kontaktades och där konstaterades det såklart att det inte längre fanns något levande foster och under ett par veckors tid hade det heller inte gjort det. Nu återstod bara att vänta och se när kroppen tänkt göra sig av med resterna.
Inte alls visade det sig då dagarna gick och blev till veckor. Istället växte magen, illamåendet fortsatte och bysten antog en närmast astronomisk storlek. Stolt kunde jag konstatera att min kropp minsann inte är av en mesig karaktär som ger upp för minsta lilla motgång, typ att fostret dör, men det började ändå bli en smula besvärande att gång på gång förklara för folk att det inte var så att jag väntade barn. En kvinna i flodhäststorlek som springar i väg och kräks när lukten av det som inte är acceptabelt just DEN dagen träffar näsan framstår på många sätt och vis som gravid.
Slutligen beslöt sjukvården att det fick vara nog och jag kallades till den lokala kvinnokliniken. Närmare bestämt en kurator som jag sedan mitt första barns dramatiska födelse vet att jag inte är särskilt förtjust i. Jag blev verkligen inte besviken då kuratorn efter att jag förklarat mig må rätt väl och hantera den sorgliga händelsen frågade om jag besvärats av tankar att vara en gravkammare som bär runt ett lik i sig? Nej kära kurator, det hade jag inte. Förrän nu.
Det fortsatte sedan med ett samtal med en ytterst sympatisk läkare som mycket pedagogiskt och försynt förklarade vad som skulle hända. Jag antar att man lär sig som läkare på en kvinnoklinik att många kvinnor är sköra små varelser som behöver lindas in i bomull och duttas med för att inte bryta ihop. För så fortsatte det, även sjuksköterskan var en dröm av bomull och viskande röst. Själv blev jag mest irrriterad eftersom jag bara ville få det hela överstökat. Men om jag vetat det jag NU vet om att göra en medicinsk skrapning så hade jag bättre förstått den viskande milda omsorgen.
Det visade sig nämligen gå från tassa på tå och duttelidutt till att bli den väldigt roliga Monty Pythonsketchen om ett gäng läkare på jakt efter organdonatorer som utan bedövning kastar sig över en karl och styckar honom under tiden som en av läkarna pratar med frun. Ja, nu fick ju jag bedövning så det förslog men ska man bli DAMMSUGEN invärtes kan det nog behövas. Med på ingreppet var också en undersköterska och en person som jag aldrig riktigt uppfattade vad den var till för. Möjligtvis var det en praktikant eller kanske en vaktmästare, i landstingets uniform är vi alla lika.
Ja, där låg jag och rekonditionerades och kunde inte låta bli att tänka på Monty Python och hur fruktansvärt komisk hela situationen var med det inledande gullegullet tills de kastar sig över en med en dammsugare. För att vara säker på att bli ivägsläppt senare och inte inspärrad så tittade jag i taket och bet mig hårt i tungan. Människor som skrattar under dessa omständigheter släpps nog inte iväg hursomhelst.
Men har jag då inget hjärta?! Hur kunde jag skratta åt detta?! Jo, jag har ett hjärta och det led verkligen. Veckorna mellan missfallet och ingreppet låg jag varje kväll och kände tyngden av mitt ofödda barn i mina armar. Jag strök på hennes huvud, räknade de små fingarna och tog på henne den fina lilla pyjamasen som jag köpt och gömt längst inne i garderoben. Jag gav henne ett namn och sjöng tyst vaggvisor för att hon skulle somna lugnt och tryggt. Sedan lät jag henne vila närmat mitt hjärta under tiden som tårarna rann över mina kinder och ner på det fjuniga lilla huvudet innan jag lät änglarna ta med henne dit jag ännu inte kan färdas.
Jag har ett hjärta.
Men det betyder inte att det inte var helt makabert roligt att dels träffa den mest opsykologiska kurator jag någonsin stött på eller att vara med i en Monty Pythonsketch. Man har inte roligare än man gör sig helt enkelt.
Läsare, jag ser nog att du börjar darra i mungipan, sluta genast med det. Jag vore inte din egen surkärring om jag inte kunde förmå att leverera den här historien inslaget i ett surt omslag som på något vis ändå lockar dina mungipor uppåt så snyt dig och häng med, nu kör vi!
Efter ett helvetiskt lidande bestående av ett dygnet runt illamående som till och med fick mig att DRÖMMA om att kräkas och som dessutom varat i ett rätt stort antal veckor stod det så klart att något inte stod rätt till med min graviditet. Ett närliggande sjukhus kontaktades och där konstaterades det såklart att det inte längre fanns något levande foster och under ett par veckors tid hade det heller inte gjort det. Nu återstod bara att vänta och se när kroppen tänkt göra sig av med resterna.
Inte alls visade det sig då dagarna gick och blev till veckor. Istället växte magen, illamåendet fortsatte och bysten antog en närmast astronomisk storlek. Stolt kunde jag konstatera att min kropp minsann inte är av en mesig karaktär som ger upp för minsta lilla motgång, typ att fostret dör, men det började ändå bli en smula besvärande att gång på gång förklara för folk att det inte var så att jag väntade barn. En kvinna i flodhäststorlek som springar i väg och kräks när lukten av det som inte är acceptabelt just DEN dagen träffar näsan framstår på många sätt och vis som gravid.
Slutligen beslöt sjukvården att det fick vara nog och jag kallades till den lokala kvinnokliniken. Närmare bestämt en kurator som jag sedan mitt första barns dramatiska födelse vet att jag inte är särskilt förtjust i. Jag blev verkligen inte besviken då kuratorn efter att jag förklarat mig må rätt väl och hantera den sorgliga händelsen frågade om jag besvärats av tankar att vara en gravkammare som bär runt ett lik i sig? Nej kära kurator, det hade jag inte. Förrän nu.
Det fortsatte sedan med ett samtal med en ytterst sympatisk läkare som mycket pedagogiskt och försynt förklarade vad som skulle hända. Jag antar att man lär sig som läkare på en kvinnoklinik att många kvinnor är sköra små varelser som behöver lindas in i bomull och duttas med för att inte bryta ihop. För så fortsatte det, även sjuksköterskan var en dröm av bomull och viskande röst. Själv blev jag mest irrriterad eftersom jag bara ville få det hela överstökat. Men om jag vetat det jag NU vet om att göra en medicinsk skrapning så hade jag bättre förstått den viskande milda omsorgen.
Det visade sig nämligen gå från tassa på tå och duttelidutt till att bli den väldigt roliga Monty Pythonsketchen om ett gäng läkare på jakt efter organdonatorer som utan bedövning kastar sig över en karl och styckar honom under tiden som en av läkarna pratar med frun. Ja, nu fick ju jag bedövning så det förslog men ska man bli DAMMSUGEN invärtes kan det nog behövas. Med på ingreppet var också en undersköterska och en person som jag aldrig riktigt uppfattade vad den var till för. Möjligtvis var det en praktikant eller kanske en vaktmästare, i landstingets uniform är vi alla lika.
Ja, där låg jag och rekonditionerades och kunde inte låta bli att tänka på Monty Python och hur fruktansvärt komisk hela situationen var med det inledande gullegullet tills de kastar sig över en med en dammsugare. För att vara säker på att bli ivägsläppt senare och inte inspärrad så tittade jag i taket och bet mig hårt i tungan. Människor som skrattar under dessa omständigheter släpps nog inte iväg hursomhelst.
Men har jag då inget hjärta?! Hur kunde jag skratta åt detta?! Jo, jag har ett hjärta och det led verkligen. Veckorna mellan missfallet och ingreppet låg jag varje kväll och kände tyngden av mitt ofödda barn i mina armar. Jag strök på hennes huvud, räknade de små fingarna och tog på henne den fina lilla pyjamasen som jag köpt och gömt längst inne i garderoben. Jag gav henne ett namn och sjöng tyst vaggvisor för att hon skulle somna lugnt och tryggt. Sedan lät jag henne vila närmat mitt hjärta under tiden som tårarna rann över mina kinder och ner på det fjuniga lilla huvudet innan jag lät änglarna ta med henne dit jag ännu inte kan färdas.
Jag har ett hjärta.
Men det betyder inte att det inte var helt makabert roligt att dels träffa den mest opsykologiska kurator jag någonsin stött på eller att vara med i en Monty Pythonsketch. Man har inte roligare än man gör sig helt enkelt.
torsdag 2 augusti 2012
Häng dom högt
Dagens titel är, som den kunnige läsaren förstås vet, en titel på en så kallad spagettiwestern med Clint Eastwood i huvudrollen. Den handlar om en ensam skruffig cowboy som blir anklagad för häststöld och sedan hängd utan rättegång. Mirakulöst överlever han och ägnar sedan resten av filmen åt att rida runt och skjuta ihjäl sina självutnämnda domare. Liksom i alla andra Clintanwesterns så har han på sig en filtponcho och röker cigariller vilket förstås inte alls hör hit men jag nämner det ändå för att jag alltid fascineras över att han aldrig fick byta kläder och måste ha rökt något OERHÖRT med cigariller. Hade det inte gått att dra ner på cigarillerna och ge stackars Clint en ny poncho?
Dagens ämne anknyter till titeln på så vis att känslan jag fick när jag läste en av mina bekantas statusuppdateringar hade, om jag varit befälhavare för en stor armé, utmynnat i en rad dinglande ben. Uppdateringen var inte skriven av min bekant utan delad från en fbgrupp vars primära mål är att hindra Sveriges kommuner från att använda stadsbidrag avsedda att öka integreringen av invandrare till att låta dem ta körkort. För det är faktiskt ORÄTTVIST att vissa ska få sina körkort betalda!!! Ursäkta, jag menar förstås att det är oRättvisst att visa ska få sina körkoort betalda!! Notera särskilt det skrämmande dåliga språkbruket i form av TVÅ utropstecken istället för ett eller tre.
Nyfiken som jag är, och förstås vädrade jag också något som jag skulle kunna bli inte bara sur utan riktigt förbannad över, gick jag in i gruppen för att se vad som skrevs där. Det var en öppen grupp vilket var tur eftersom jag hellre skulle dö än att förknippas med sådana hjärndöda idioter som visade sig befolka detta dumhetens och ignoransens högborg. Det fanns allt från ganska vettiga argument att det ska vara lika för alla och att man därför inte bör få sitt körkort gratis genom gymnasiets fordonsprogram till rena rama nazistsympatisörer och rasister som likt en balrog från forna tiders djup av ondska och glömska bara vräkte ur sig en massa dumheter. De flesta var dock, som jag tolkar det, rätt lågutbildade personer var av många saknade arbete och gick på bidrag. Nej, jag har inga bevis för att det förhåller sig exakt så men av vad jag kunde utläsa av exempel och kommentarer så var detta fallet.
Jag blir så förbannad!
Man rår inte för att man kommer från de omständigheter man föds in i eller att man självklart färgas av åsikter som är de accepterade i den omgivning man lever i. Däremot har vi en stat och regering som är ansvarig för att vårt lands medborgare har ett NÅGOT större perspektiv på sin tillvaro än att tro att alla invandrare i själva verket är knarkkungar som kommer hit för att alldeles gratis få sig ett körkort och en ny bil. När de inte kör runt i sina av svenska staten betalda bilar våldtar och förnedrar de alla kvinnor de ser och blir inte anhållna, för se det har min kompis brorsas kompis farbrmor Roffe sagt! Ni vet, han som blev dömd för bidragsfusk och har suttit inne för hembränning och enligt vissa aldrig arbetat hederligt en dag i sitt liv. Den här gruppen var full av Roffar. En av dem påstod sig till exempel veta att det enda kriteriet för att få sitt körkort gratis var att heta Mohammed. Jaså minsann?
Vid närmare efterforskningar, dvs Google, så visar det sig att händelsen med invandrare och körkort bedrevs som det jag tidigare beskrev, ett projekt med statliga bidrag för att öka integration och möjligheter till arbete genom stöd att ta körkort. Eleverna bidrog själva med 5000 kronor och kommunen sköt till ungefär det dubbla per elev. 29 elever hade deltagit och på sig skaffat sig körkort, av dessa hade 20 stycken sedan fått arbete. Projektet var nu nedlagt eftersom det saknades pengar.
Jag kan väl i och för sig inte förstå att man kan leva i Sverige 2012 och vara så förbannat insnöad som vissa personer verkar vara. HUR kan man ha missat elementära saker som att man INTE kan dra alla personer av en folkgrupp över en kam och TRO att det som står på Aftonbladets hemsida är sant?! Hur dum får man egentligen vara och ändå betraktas som myndig och ansvarig för sina handlingar?! Det stör mig också att de som i regel är mest intresserade över att ge uttryck för sådana här dumheter är personer med rätt stor benägenhet att inte delta i arbete. Och jag vet inte jag, varför ska JAG betala skatt för att försörja hela familjer med VITA LATA SVENSKAR som aldrig arbetat en dag i sitt liv? Varför ska deras barn få gå i våra skolor och uppta lärares tid och resurser när de ändå aldrig kommer att göra ett vettigt handtag i sitt liv förutom att skaffa en massa barn med otäcka namn som Kevin och JennyLee som alla har ADHD eller påhittade sjukdomstillstånd för att slippa jobba?
Oj oj oj Roffe, nu ser du väldigt arg ut tycker jag! Men vet du vad, fördomar finns om alla grupper och just det här är vad andra människor tänker om vita människor från socialgrupp tre. Eller SKULLE kunna tänka om vi inte hade vett och anständighet nog att tänka att det är svårt och komplext att ha ett demokratiskt samhälle med goda värderingar där alla ska få finnas på sina villkor och därför accepterar att du är som du är. Det spelar ingen roll hur många av mina skattepengar som går till att finansiera dig och dina gelikars liv. Om de insatser som görs idag för dig kommer att betyda att dina barn eller dina barnbarn lyckas bryta det mönster ni sitter fast i, då tycker jag att det är värt det. Precis som att en kommun skjuter till ett par hundratusen för att försöka ge människor med absolut ingenting chansen att ta körkort och skaffa sig ett jobb och en plats i det svenska samhället. Sådetså.
Dagens ämne anknyter till titeln på så vis att känslan jag fick när jag läste en av mina bekantas statusuppdateringar hade, om jag varit befälhavare för en stor armé, utmynnat i en rad dinglande ben. Uppdateringen var inte skriven av min bekant utan delad från en fbgrupp vars primära mål är att hindra Sveriges kommuner från att använda stadsbidrag avsedda att öka integreringen av invandrare till att låta dem ta körkort. För det är faktiskt ORÄTTVIST att vissa ska få sina körkort betalda!!! Ursäkta, jag menar förstås att det är oRättvisst att visa ska få sina körkoort betalda!! Notera särskilt det skrämmande dåliga språkbruket i form av TVÅ utropstecken istället för ett eller tre.
Nyfiken som jag är, och förstås vädrade jag också något som jag skulle kunna bli inte bara sur utan riktigt förbannad över, gick jag in i gruppen för att se vad som skrevs där. Det var en öppen grupp vilket var tur eftersom jag hellre skulle dö än att förknippas med sådana hjärndöda idioter som visade sig befolka detta dumhetens och ignoransens högborg. Det fanns allt från ganska vettiga argument att det ska vara lika för alla och att man därför inte bör få sitt körkort gratis genom gymnasiets fordonsprogram till rena rama nazistsympatisörer och rasister som likt en balrog från forna tiders djup av ondska och glömska bara vräkte ur sig en massa dumheter. De flesta var dock, som jag tolkar det, rätt lågutbildade personer var av många saknade arbete och gick på bidrag. Nej, jag har inga bevis för att det förhåller sig exakt så men av vad jag kunde utläsa av exempel och kommentarer så var detta fallet.
Jag blir så förbannad!
Man rår inte för att man kommer från de omständigheter man föds in i eller att man självklart färgas av åsikter som är de accepterade i den omgivning man lever i. Däremot har vi en stat och regering som är ansvarig för att vårt lands medborgare har ett NÅGOT större perspektiv på sin tillvaro än att tro att alla invandrare i själva verket är knarkkungar som kommer hit för att alldeles gratis få sig ett körkort och en ny bil. När de inte kör runt i sina av svenska staten betalda bilar våldtar och förnedrar de alla kvinnor de ser och blir inte anhållna, för se det har min kompis brorsas kompis farbrmor Roffe sagt! Ni vet, han som blev dömd för bidragsfusk och har suttit inne för hembränning och enligt vissa aldrig arbetat hederligt en dag i sitt liv. Den här gruppen var full av Roffar. En av dem påstod sig till exempel veta att det enda kriteriet för att få sitt körkort gratis var att heta Mohammed. Jaså minsann?
Vid närmare efterforskningar, dvs Google, så visar det sig att händelsen med invandrare och körkort bedrevs som det jag tidigare beskrev, ett projekt med statliga bidrag för att öka integration och möjligheter till arbete genom stöd att ta körkort. Eleverna bidrog själva med 5000 kronor och kommunen sköt till ungefär det dubbla per elev. 29 elever hade deltagit och på sig skaffat sig körkort, av dessa hade 20 stycken sedan fått arbete. Projektet var nu nedlagt eftersom det saknades pengar.
Jag kan väl i och för sig inte förstå att man kan leva i Sverige 2012 och vara så förbannat insnöad som vissa personer verkar vara. HUR kan man ha missat elementära saker som att man INTE kan dra alla personer av en folkgrupp över en kam och TRO att det som står på Aftonbladets hemsida är sant?! Hur dum får man egentligen vara och ändå betraktas som myndig och ansvarig för sina handlingar?! Det stör mig också att de som i regel är mest intresserade över att ge uttryck för sådana här dumheter är personer med rätt stor benägenhet att inte delta i arbete. Och jag vet inte jag, varför ska JAG betala skatt för att försörja hela familjer med VITA LATA SVENSKAR som aldrig arbetat en dag i sitt liv? Varför ska deras barn få gå i våra skolor och uppta lärares tid och resurser när de ändå aldrig kommer att göra ett vettigt handtag i sitt liv förutom att skaffa en massa barn med otäcka namn som Kevin och JennyLee som alla har ADHD eller påhittade sjukdomstillstånd för att slippa jobba?
Oj oj oj Roffe, nu ser du väldigt arg ut tycker jag! Men vet du vad, fördomar finns om alla grupper och just det här är vad andra människor tänker om vita människor från socialgrupp tre. Eller SKULLE kunna tänka om vi inte hade vett och anständighet nog att tänka att det är svårt och komplext att ha ett demokratiskt samhälle med goda värderingar där alla ska få finnas på sina villkor och därför accepterar att du är som du är. Det spelar ingen roll hur många av mina skattepengar som går till att finansiera dig och dina gelikars liv. Om de insatser som görs idag för dig kommer att betyda att dina barn eller dina barnbarn lyckas bryta det mönster ni sitter fast i, då tycker jag att det är värt det. Precis som att en kommun skjuter till ett par hundratusen för att försöka ge människor med absolut ingenting chansen att ta körkort och skaffa sig ett jobb och en plats i det svenska samhället. Sådetså.
onsdag 1 augusti 2012
....I´ll be watching you.
Inledningen är en snutt från en truddelutt av det numera avsomnade bandet The Police. Bäst gick det nog för killen som var smart nog att ta ett fräsigt artistnamn, Sting, och därför kunde fortsätta sin karriär. Vad som hände med resten av bandet förtäljer inga historier alls.
Iallafall. En av deras mest kända låtar, Every breath you take, handlar om en man som sjunger om en kvinna och hur han håller ögonen på hennes minsta rörelse och att hon borde förstå att de hör ihop. Många tycker att det är en fantastiskt vacker kärlekssång, en sann hyllning till hoppet om att träffa den rätta i en kall och ensam värld. ICKE SA NICKE säger jag eftersom den helt uppenbarligen handlar om en galen psykopat som förföljer en för honom obekant kvinna. Hu så läskigt! Det finns ett namn för sådana knäppgökar, sk stalkers från engelskans verb stalk, dvs förfölja. Det är olagligt att stalka människor och kan ge ett betalt besök på statens bekostnad. Man kan ju bara hoppas att sången inte är en av Sting självupplevd text eftersom jag misstänker att hans karriär kan vara i fara. Eller var det kanske det som hände med resten av bandmedlemmarna?
Nåväl, detta inlägg ska inte handla om gamla band utan om något helt annat, företaget The Studio. Deras affärsidé är att lura människor, företrädesvis kvinnor, att betala dyra pengar för några foton efter att en sminkös kletat på en smink och dragit en kam genom håret. Helst ska man vara ett gäng tjejkompisar som gör det tillsammans och under tiden har det mysigt och dricker vin. Fulla människor har sällan ett gott omdöme vilket förstås gör att man säljer betydligt fler av de SVINDYRA korten. För att få tag på idioter, jag menar kunder, använder man sig av slavar som fastkedjade vid sin hurts på ett call center ringer runt till folk och tjatar. Det bästa är förstås om de får tag på ens nummer via någon lättlurad bekant som besökt inrättningen och sedan ger ut alla kontakter i sin telefonbok, då känns det genast tryggare och kanske även svårare att tacka nej. Tackar man nej kanske man signalerar till den vän som gett ut ens nummer att det bara är idioter som besöker The Studio? Och hu så hemskt om ens vänner skulle tro att man tycker det eller att man är för snål för att åka dit?! Det KAN också vara så, och detta är min bästa teori, att man inser på plats att man är lurad men tänker att om fler av ens vänner åker dit och kastar sina pengar i käftarna på kapitalismen så känner man sig inte lika dum. Alltså ger man ut sina vänners nummer och hoppas på det bästa.
Nu har jag nämnt ett specifikt företag vid namn men de är långt ifrån ensamma om ide´n. Det finns en hel uppsjö av de här företagen men nu råkar det vara just det nämnda företaget som ringt upp och med sireners sång försökt locka mig till en dags "lyx och flärd i en avslappnad och skön miljö". Närmare bestämt har de ringt mig sju gånger. Jag tycker att jag var rätt tydlig redan den första gången, men de ger inte upp. Det gör att jag känner mig aningens förföljd. Den första gången de hörde av sig hade de fått numret genom en YTTERST ytlig bekant, jag hade inte ens en susning att personen hade mitt telefonnummer. Det tog mig nästan hela samtalet att begripa vem det var som sålt ut mig, så ytligt bekanta är vi.
Efter det har de som sagt ringt mig fler gånger och det som till en början var irritation har nu vuxit till oro. Varför fortsätter de att ringa? Är det någon slags allmän kännedom hur risig och sunkig jag ser ut? Är detta något som oroar min omvärld så mycket att man lagt ut någon slags belöning till den säljare som lyckas locka mig till ett besök? När jag tittar ut över de gröna nejderna som omringar mitt hus, ligger det då i själva verket någon spion från företaget i buskarna med en kikare och spanar? "Örnen till basen, kom. Målet siktat. Målet är även idag iförd en stor sjaskig tshirt, arbetsbyxor och gruvligt smutsiga arbetshandskar. Ingen make up har siktats. Misstankar om Sloggitrosor och slitna strumpor är ännu ej bekräftade."
Har de varit in i mitt hus och installerat kameror? Har de aktiverat kameran i min dator utan att jag vet det? Avlyssnar de telefonen? Har de gått igenom min garderob och min sminkväska? VAD HAR DE GJORT?! Misstänksamt rör jag mig nu i det som en gång var trygggheten av mitt hem och spanar efter tecken på deras närvaro, lyfter på tavlor för att hitta avlyssningutrustning och kikar för säkerhets skull under sängen innan jag lägger mig. För att de bara skulle stanna vid att spionera tror jag inte ett ögonblick på. En natt kommer de att gå till attack och tvinga in mig i sin fördömda studio vare sig jag vill eller inte, och jag tänker inte ge mig utan en fight!
Det både företaget och The Police behöver lära sig är att ett "NEJ" betyder just "NEJ" som i ett negativt nekande besked och inte "Jodå, bara ni ringer och tjatar tillräckligt mycket."
För övrigt så har en av mina bästa vänner besökt en liknande inrättning och har nu på sin vägg ett av de vackraste fotografierna av en "riktigt" kvinna jag någonsin sett. Men det är en helt annan historia.
Iallafall. En av deras mest kända låtar, Every breath you take, handlar om en man som sjunger om en kvinna och hur han håller ögonen på hennes minsta rörelse och att hon borde förstå att de hör ihop. Många tycker att det är en fantastiskt vacker kärlekssång, en sann hyllning till hoppet om att träffa den rätta i en kall och ensam värld. ICKE SA NICKE säger jag eftersom den helt uppenbarligen handlar om en galen psykopat som förföljer en för honom obekant kvinna. Hu så läskigt! Det finns ett namn för sådana knäppgökar, sk stalkers från engelskans verb stalk, dvs förfölja. Det är olagligt att stalka människor och kan ge ett betalt besök på statens bekostnad. Man kan ju bara hoppas att sången inte är en av Sting självupplevd text eftersom jag misstänker att hans karriär kan vara i fara. Eller var det kanske det som hände med resten av bandmedlemmarna?
Nåväl, detta inlägg ska inte handla om gamla band utan om något helt annat, företaget The Studio. Deras affärsidé är att lura människor, företrädesvis kvinnor, att betala dyra pengar för några foton efter att en sminkös kletat på en smink och dragit en kam genom håret. Helst ska man vara ett gäng tjejkompisar som gör det tillsammans och under tiden har det mysigt och dricker vin. Fulla människor har sällan ett gott omdöme vilket förstås gör att man säljer betydligt fler av de SVINDYRA korten. För att få tag på idioter, jag menar kunder, använder man sig av slavar som fastkedjade vid sin hurts på ett call center ringer runt till folk och tjatar. Det bästa är förstås om de får tag på ens nummer via någon lättlurad bekant som besökt inrättningen och sedan ger ut alla kontakter i sin telefonbok, då känns det genast tryggare och kanske även svårare att tacka nej. Tackar man nej kanske man signalerar till den vän som gett ut ens nummer att det bara är idioter som besöker The Studio? Och hu så hemskt om ens vänner skulle tro att man tycker det eller att man är för snål för att åka dit?! Det KAN också vara så, och detta är min bästa teori, att man inser på plats att man är lurad men tänker att om fler av ens vänner åker dit och kastar sina pengar i käftarna på kapitalismen så känner man sig inte lika dum. Alltså ger man ut sina vänners nummer och hoppas på det bästa.
Nu har jag nämnt ett specifikt företag vid namn men de är långt ifrån ensamma om ide´n. Det finns en hel uppsjö av de här företagen men nu råkar det vara just det nämnda företaget som ringt upp och med sireners sång försökt locka mig till en dags "lyx och flärd i en avslappnad och skön miljö". Närmare bestämt har de ringt mig sju gånger. Jag tycker att jag var rätt tydlig redan den första gången, men de ger inte upp. Det gör att jag känner mig aningens förföljd. Den första gången de hörde av sig hade de fått numret genom en YTTERST ytlig bekant, jag hade inte ens en susning att personen hade mitt telefonnummer. Det tog mig nästan hela samtalet att begripa vem det var som sålt ut mig, så ytligt bekanta är vi.
Efter det har de som sagt ringt mig fler gånger och det som till en början var irritation har nu vuxit till oro. Varför fortsätter de att ringa? Är det någon slags allmän kännedom hur risig och sunkig jag ser ut? Är detta något som oroar min omvärld så mycket att man lagt ut någon slags belöning till den säljare som lyckas locka mig till ett besök? När jag tittar ut över de gröna nejderna som omringar mitt hus, ligger det då i själva verket någon spion från företaget i buskarna med en kikare och spanar? "Örnen till basen, kom. Målet siktat. Målet är även idag iförd en stor sjaskig tshirt, arbetsbyxor och gruvligt smutsiga arbetshandskar. Ingen make up har siktats. Misstankar om Sloggitrosor och slitna strumpor är ännu ej bekräftade."
Har de varit in i mitt hus och installerat kameror? Har de aktiverat kameran i min dator utan att jag vet det? Avlyssnar de telefonen? Har de gått igenom min garderob och min sminkväska? VAD HAR DE GJORT?! Misstänksamt rör jag mig nu i det som en gång var trygggheten av mitt hem och spanar efter tecken på deras närvaro, lyfter på tavlor för att hitta avlyssningutrustning och kikar för säkerhets skull under sängen innan jag lägger mig. För att de bara skulle stanna vid att spionera tror jag inte ett ögonblick på. En natt kommer de att gå till attack och tvinga in mig i sin fördömda studio vare sig jag vill eller inte, och jag tänker inte ge mig utan en fight!
Det både företaget och The Police behöver lära sig är att ett "NEJ" betyder just "NEJ" som i ett negativt nekande besked och inte "Jodå, bara ni ringer och tjatar tillräckligt mycket."
För övrigt så har en av mina bästa vänner besökt en liknande inrättning och har nu på sin vägg ett av de vackraste fotografierna av en "riktigt" kvinna jag någonsin sett. Men det är en helt annan historia.
måndag 30 juli 2012
Rapport från fronten
Många småbarnsföräldrar av idag klagar något alldeles OHEMULT över hur tråkigt det är att vara just småbarnsförälder av idag. Barnen står i vägen för den personliga utvecklingen, fritiden, karriären och relationen. Dock är de bra att ha som accessoarer eftersom det finns så många dyra klatschiga outfits att klä dem i för att visa de andra småbarnsföräldrarna vilken bra och häftig förälder man är. Personligen tycker jag att den typen av människor istället borde skaffa sig en sådan där ful liten råtthund som måste ha kläder på sig. Jag tänker att det är ungefär samma sak med fördelen att råttan kan stängas in i en hundbur.
Nåväl, åter till tråkigheten! I själva verket är det inte alls särskilt tråkigt om man använder sin fantasi. Har du läsare till exempel tänkt på vilka stora likheter det finns mellan att vara hjälparbetare i en krigszon och att ha små barn? Om du inte har det så följer här ett fint exempel på hur du, just DU läsare, kan förändra ditt negativa tankesätt kring tråkigheten med att ha barn.
Striderna har rasat större delen av natten, efter ett utbrott vid midnatt varade lugnet ända fram till tretiden då ett nytt anfall gjordes av den krigförande sidan och där tog hjälparbetare från "Mammor utan gränser" till fånga. Fången placerades i säkert förvar i den onde ledarens säng där fången utsattes för tortyr genom att tvinga ner sin vuxna kropp i en säng avsedd för barn. Fången slets också en del i håret och utsattes för sparkar från ledaren som mest troligt drömde mardrömmar.
Tidigt på morgonen tvingades fången kliva upp och bereda ledarens morgonmål under högljudda hot om repressalier ifall morgonmålet, i detta fall välling, skulle visa sig vara inte "varm så man slipper vänta". Sedan beordrades fången att lägga sig på soffan och utsattes återigen för hårryckande. Fången gjorde tappra försök att få en stunds vila men varje försök tillintetgjordes av den onde ledarens stränga förhör om vad som avhandlades i det propagandaprogram som visades på tv.
Just före halv sju på morgonen gjorde fången ett desperat försök att fly då ledaren verkade upptagen med att strimla papper i strimlor. Fången tog sin tillflykt till andra änden av soffan och gömde sig under ett tjockt täcke. Den onde ledaren tappade då genast intresset för strimlat papper och fann genom noggranna undersökningar fången som omedelbart straffades med en högljudd utskällning och kommendering till köket för att tillreda ledarens frukost. Ledaren ville sedan inta frukosten balanserandes på soffans ryggstöd, promenerandes fram och tillbaka med fången som stöd. När fången vägrade utbröt nya strider varpå fången snabbt flydde till den obevakade tvättstugan.
Den onde ledaren påbörjade då utpressning genom att beslagta fångens mobiltelefon och börja trycka på knapparna i hopp om att lyckas ringa någon som ville prata. Fången som inte ville att någon annan skulle utsättas för ledarens förtryck återvände genast till sin plats i soffan för att kämpa om mobilen. Den onde ledaren övergav då telefonen till fördel för fångens datorsladd som i ledarens ögon mycket väl skulle kunna begagnas som hopprep. Efter ännu en svår strid där fången svårt skadade sin tå genom att sparka den i soffbordet sjönk utmattad ner mot soffkuddarna. En stunds elduppehåll inleddes och ett hopp om fredsförhandlingar väcktes till liv hos fången.
Hoppet grusades när den onde ledaren en stund senare startade dammsugaren och med munstycket avplockat gjorde sitt bästa för att dammsuga och samtidigt hacka hål i golvet. Möjligheten att hålen skulle användas för att minera området är stor. Fången reste sig åter från sin vila och gick till anfall. Den onde ledaren smädade då fången genom att berätta vilken dum och elak fånge fången är och att alla andra onda ledare minsann har mycket bättre fångar i sina länder! För att be om ursäkt erbjöds fången generöst att förse ledaren med kakor. Fången vägrade vilket gav upphov till nya utbrott. Under tiden som fången räddade dammsugaren undan den onde ledarens klor beslöt ledaren att själv tillskansa sig kakorna. De hade dock hunnit sätta sig i säkerhet vilket skulle gjort ledaren mycket upprörd om den inte funnit en öppnad flaska av en imperalistisk, världsförtryckande och regnskogsskövlande dryck i kylskåpet. Den onde ledaren tillskansade sig flaskan och flydde sedan till badrummet för att i lugn och ro hälla i sig sitt krigsbyte.
Fången gjorde ett sista desperat försök att kämpa för det som är rätt genom att återta krigsbytet och försöka tala ledaren till rätta. Då ingen framgång nåddes gav fången upp och begav sig ut till landsbygden för att återigen gömma sig. Fången spårades dock upp och befann sig strax omringad av ledaren som var iförd endast gummistövlar. Fången försökte föra fredsbevarande samtal och i dessa påpeka det olämpliga i att vistas naken utomhus endast iförd gummistövlar. Ledaren deltog i samtalet men ansåg sig inte kunna genomföra de åtgärder som fången menade vore lämpliga och fången tvingades återigen inomhus för att hjälpa ledaren att klä sig. En bräcklig fred instiftades mot löfte att fången skulle slutföra målandet av den onde ledarens sommarhus, känt som "Lekstugan".
Ledaren lovade att snällt vänta i soffan framför ledarens favoritprogram.
Den bräckliga freden krossades brutalt när fången återvände och fann att ledaren i skydd av ensamheten öppnat skafferiet och tillagat "en efterrätt" av alla resurser i form av strössel som det krigshärjade landet äger. Efterrätten hade sedan placerats i kylskåpet och vält ut varpå landet drabbades av strösselblandad översvämning på golvet. Den onde ledaren hade också passat på att plocka alla papper av en uppsättning kolor som FN i skydd av skafferiets mörker försökt föra in i landet. Papperen hade ledaren i förakt strimlat till konfetti som spritts över vardagsrummet, möjligtvis som en dekoration till den parad ledaren avsåg att genomföra. Till paraden hade ledaren iklätt sig en klänning och fångens finaste skor samt prytt sitt ansikte med fångens make upprodukter. Det är möjligt att det också var ett sätt att maskera sig för att lättare undkomma de undsättningar som började närma sig i form av FN:s fredsbevarande styrkor som genom faderns mobila väckningssignal annonserade sina framryckningar.
Slutligen anlände styrkorna och fången befriades. Vidare rapporter från det svårt härjade landet berättar att ledaren fortsätter sitt förtryckande välde, bland annat genom att klippa sönder fångens dyrköpta linnetråd i små små bitar. Mer om detta hör vi i den sena nyhetssändningen.
Nåväl, åter till tråkigheten! I själva verket är det inte alls särskilt tråkigt om man använder sin fantasi. Har du läsare till exempel tänkt på vilka stora likheter det finns mellan att vara hjälparbetare i en krigszon och att ha små barn? Om du inte har det så följer här ett fint exempel på hur du, just DU läsare, kan förändra ditt negativa tankesätt kring tråkigheten med att ha barn.
Striderna har rasat större delen av natten, efter ett utbrott vid midnatt varade lugnet ända fram till tretiden då ett nytt anfall gjordes av den krigförande sidan och där tog hjälparbetare från "Mammor utan gränser" till fånga. Fången placerades i säkert förvar i den onde ledarens säng där fången utsattes för tortyr genom att tvinga ner sin vuxna kropp i en säng avsedd för barn. Fången slets också en del i håret och utsattes för sparkar från ledaren som mest troligt drömde mardrömmar.
Tidigt på morgonen tvingades fången kliva upp och bereda ledarens morgonmål under högljudda hot om repressalier ifall morgonmålet, i detta fall välling, skulle visa sig vara inte "varm så man slipper vänta". Sedan beordrades fången att lägga sig på soffan och utsattes återigen för hårryckande. Fången gjorde tappra försök att få en stunds vila men varje försök tillintetgjordes av den onde ledarens stränga förhör om vad som avhandlades i det propagandaprogram som visades på tv.
Just före halv sju på morgonen gjorde fången ett desperat försök att fly då ledaren verkade upptagen med att strimla papper i strimlor. Fången tog sin tillflykt till andra änden av soffan och gömde sig under ett tjockt täcke. Den onde ledaren tappade då genast intresset för strimlat papper och fann genom noggranna undersökningar fången som omedelbart straffades med en högljudd utskällning och kommendering till köket för att tillreda ledarens frukost. Ledaren ville sedan inta frukosten balanserandes på soffans ryggstöd, promenerandes fram och tillbaka med fången som stöd. När fången vägrade utbröt nya strider varpå fången snabbt flydde till den obevakade tvättstugan.
Den onde ledaren påbörjade då utpressning genom att beslagta fångens mobiltelefon och börja trycka på knapparna i hopp om att lyckas ringa någon som ville prata. Fången som inte ville att någon annan skulle utsättas för ledarens förtryck återvände genast till sin plats i soffan för att kämpa om mobilen. Den onde ledaren övergav då telefonen till fördel för fångens datorsladd som i ledarens ögon mycket väl skulle kunna begagnas som hopprep. Efter ännu en svår strid där fången svårt skadade sin tå genom att sparka den i soffbordet sjönk utmattad ner mot soffkuddarna. En stunds elduppehåll inleddes och ett hopp om fredsförhandlingar väcktes till liv hos fången.
Hoppet grusades när den onde ledaren en stund senare startade dammsugaren och med munstycket avplockat gjorde sitt bästa för att dammsuga och samtidigt hacka hål i golvet. Möjligheten att hålen skulle användas för att minera området är stor. Fången reste sig åter från sin vila och gick till anfall. Den onde ledaren smädade då fången genom att berätta vilken dum och elak fånge fången är och att alla andra onda ledare minsann har mycket bättre fångar i sina länder! För att be om ursäkt erbjöds fången generöst att förse ledaren med kakor. Fången vägrade vilket gav upphov till nya utbrott. Under tiden som fången räddade dammsugaren undan den onde ledarens klor beslöt ledaren att själv tillskansa sig kakorna. De hade dock hunnit sätta sig i säkerhet vilket skulle gjort ledaren mycket upprörd om den inte funnit en öppnad flaska av en imperalistisk, världsförtryckande och regnskogsskövlande dryck i kylskåpet. Den onde ledaren tillskansade sig flaskan och flydde sedan till badrummet för att i lugn och ro hälla i sig sitt krigsbyte.
Fången gjorde ett sista desperat försök att kämpa för det som är rätt genom att återta krigsbytet och försöka tala ledaren till rätta. Då ingen framgång nåddes gav fången upp och begav sig ut till landsbygden för att återigen gömma sig. Fången spårades dock upp och befann sig strax omringad av ledaren som var iförd endast gummistövlar. Fången försökte föra fredsbevarande samtal och i dessa påpeka det olämpliga i att vistas naken utomhus endast iförd gummistövlar. Ledaren deltog i samtalet men ansåg sig inte kunna genomföra de åtgärder som fången menade vore lämpliga och fången tvingades återigen inomhus för att hjälpa ledaren att klä sig. En bräcklig fred instiftades mot löfte att fången skulle slutföra målandet av den onde ledarens sommarhus, känt som "Lekstugan".
Ledaren lovade att snällt vänta i soffan framför ledarens favoritprogram.
Den bräckliga freden krossades brutalt när fången återvände och fann att ledaren i skydd av ensamheten öppnat skafferiet och tillagat "en efterrätt" av alla resurser i form av strössel som det krigshärjade landet äger. Efterrätten hade sedan placerats i kylskåpet och vält ut varpå landet drabbades av strösselblandad översvämning på golvet. Den onde ledaren hade också passat på att plocka alla papper av en uppsättning kolor som FN i skydd av skafferiets mörker försökt föra in i landet. Papperen hade ledaren i förakt strimlat till konfetti som spritts över vardagsrummet, möjligtvis som en dekoration till den parad ledaren avsåg att genomföra. Till paraden hade ledaren iklätt sig en klänning och fångens finaste skor samt prytt sitt ansikte med fångens make upprodukter. Det är möjligt att det också var ett sätt att maskera sig för att lättare undkomma de undsättningar som började närma sig i form av FN:s fredsbevarande styrkor som genom faderns mobila väckningssignal annonserade sina framryckningar.
Slutligen anlände styrkorna och fången befriades. Vidare rapporter från det svårt härjade landet berättar att ledaren fortsätter sitt förtryckande välde, bland annat genom att klippa sönder fångens dyrköpta linnetråd i små små bitar. Mer om detta hör vi i den sena nyhetssändningen.
onsdag 25 juli 2012
Räcker det med att vara C-kändis för att få skriva en bok?
Det finns helt enkelt människor som er Lady Lemonface inte alls uppskattar. En av dem är radio och tvprofilen Annica Lantz. Nu ska ni få veta varför.
Annica Lantz kan man, om man orkar plåga sig igenom det, beskåda i Parlamentet på tv 4. Hon kan också avlyssnas i radio där hon, sist jag hörde något, har ett eget radioprogram. Hon är inte alls särskilt rolig i någondera av sammanhangen men jag stör mig mer på henne i radiosammanhang eftersom det där inte finns någon som kan säga åt henne att hålla käften.
Det var under min barnledighet som jag kom Annica tillräckligt nära för att jag skulle förstå att det under inga villkor någonsin skulle kunna utvecklas en vänskap mellan oss om hon så var den sista människan kvar på jorden förutom jag själv. På ett välkänt varuhus hittade jag nämligen en bok skriven av henne själv som handlade om hennes föräldraledighet och tjugo spänn kunde det ju vara värt. Boken, eller vad vi lite mer litterärt kunniga skulle kalla en samling trams, visade sig handla ganska lite om Annicas barnledighet och istället fokusera väldigt mycket på Annicas behov av att vara känd. Hon genomlider nio och en halv månads helvete med ett barn som har reflux och därför skriker och spyr helt okontrollerat större delen av tiden. Skriker gör barnet eftersom reflux innebär att den övre magmunnen inte sluter tätt och barnets strupe därför får stifta bekantskap med magsaft så fort det läggs på rygg. Alla vuxna som prövat ha magkatarr, sura uppstötningar, magsår eller halsbränna borde kunna förstå känslan.
Iallafall skriker Annicas barn väldigt mycket och efter att själv ha genomlidit ett barn med kolik förstår Surkärringen själv mycket väl känslan av desperation, ångest och trötthet som omringar Annicas barnledighet. Fast det är ju inte det värsta i Annicas liv, nej det värsta är tankarna på att efter barnledigheten inte längre vara ihågkommen av vare sig övriga C-kändisar eller sina lyssnare/tittare. Ett förmildrande drag SKULLE kunna vara att hon ändå är medveten om sina tankar och tillkortakommanden vad gäller självkänsla. Men nej, det tycker jag inte. Om man är neurotisk och fjantig, vet om det och sedan ändå inte GÖR något åt det är man nästan ännu värre tycker jag! Så fruktansvärt självupptaget!!! Självupptaget är det också att inte kunna skriva en bok om sitt barns svåra sjukdom utan att pressa in sig själv och sitt extremt sköra ego i detsamma.
Mitt i allt detta fjantande lyckas hon också klämma in att det är så jobbigt med dagisföräldrar man inte känner eftersom "de kan verka helt normala men sedan visar sig vara lajvare eller något annat konstigt." Åh, så det är värre att vara lajvare än att vara ett självupptaget, bekräftelsetörstande, medelålderskrisande våp? Så intressant.
Kära läsare, nu tror du kanske att din skribent här bara ogillar Annica Lantz på grund av hennes aversion mot Surkärringens favorithobby? Nej då, så är det inte alls. Givetvis får man tycka vad man vill om levande rollspel. Däremot behöver man inte tolerera vilket struntprat som helst från folk bara för att de råkar ha gjort sig kända på att säga snuskiga skämt om folk i både radio och tv och tycka att de själva är allt bra fräcka! Så det så.
Annica Lantz kan man, om man orkar plåga sig igenom det, beskåda i Parlamentet på tv 4. Hon kan också avlyssnas i radio där hon, sist jag hörde något, har ett eget radioprogram. Hon är inte alls särskilt rolig i någondera av sammanhangen men jag stör mig mer på henne i radiosammanhang eftersom det där inte finns någon som kan säga åt henne att hålla käften.
Det var under min barnledighet som jag kom Annica tillräckligt nära för att jag skulle förstå att det under inga villkor någonsin skulle kunna utvecklas en vänskap mellan oss om hon så var den sista människan kvar på jorden förutom jag själv. På ett välkänt varuhus hittade jag nämligen en bok skriven av henne själv som handlade om hennes föräldraledighet och tjugo spänn kunde det ju vara värt. Boken, eller vad vi lite mer litterärt kunniga skulle kalla en samling trams, visade sig handla ganska lite om Annicas barnledighet och istället fokusera väldigt mycket på Annicas behov av att vara känd. Hon genomlider nio och en halv månads helvete med ett barn som har reflux och därför skriker och spyr helt okontrollerat större delen av tiden. Skriker gör barnet eftersom reflux innebär att den övre magmunnen inte sluter tätt och barnets strupe därför får stifta bekantskap med magsaft så fort det läggs på rygg. Alla vuxna som prövat ha magkatarr, sura uppstötningar, magsår eller halsbränna borde kunna förstå känslan.
Iallafall skriker Annicas barn väldigt mycket och efter att själv ha genomlidit ett barn med kolik förstår Surkärringen själv mycket väl känslan av desperation, ångest och trötthet som omringar Annicas barnledighet. Fast det är ju inte det värsta i Annicas liv, nej det värsta är tankarna på att efter barnledigheten inte längre vara ihågkommen av vare sig övriga C-kändisar eller sina lyssnare/tittare. Ett förmildrande drag SKULLE kunna vara att hon ändå är medveten om sina tankar och tillkortakommanden vad gäller självkänsla. Men nej, det tycker jag inte. Om man är neurotisk och fjantig, vet om det och sedan ändå inte GÖR något åt det är man nästan ännu värre tycker jag! Så fruktansvärt självupptaget!!! Självupptaget är det också att inte kunna skriva en bok om sitt barns svåra sjukdom utan att pressa in sig själv och sitt extremt sköra ego i detsamma.
Mitt i allt detta fjantande lyckas hon också klämma in att det är så jobbigt med dagisföräldrar man inte känner eftersom "de kan verka helt normala men sedan visar sig vara lajvare eller något annat konstigt." Åh, så det är värre att vara lajvare än att vara ett självupptaget, bekräftelsetörstande, medelålderskrisande våp? Så intressant.
Kära läsare, nu tror du kanske att din skribent här bara ogillar Annica Lantz på grund av hennes aversion mot Surkärringens favorithobby? Nej då, så är det inte alls. Givetvis får man tycka vad man vill om levande rollspel. Däremot behöver man inte tolerera vilket struntprat som helst från folk bara för att de råkar ha gjort sig kända på att säga snuskiga skämt om folk i både radio och tv och tycka att de själva är allt bra fräcka! Så det så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)