....I´ll be watching you.

Inledningen är en snutt från en truddelutt av det numera avsomnade bandet The Police. Bäst gick det nog för killen som var smart nog att ta ett fräsigt artistnamn, Sting, och därför kunde fortsätta sin karriär. Vad som hände med resten av bandet förtäljer inga historier alls.

Iallafall. En av deras mest kända låtar, Every breath you take, handlar om en man som sjunger om en kvinna och hur han håller ögonen på hennes minsta rörelse och att hon borde förstå att de hör ihop. Många tycker att det är en fantastiskt vacker kärlekssång, en sann hyllning till hoppet om att träffa den rätta i en kall och ensam värld. ICKE SA NICKE säger jag eftersom den helt uppenbarligen handlar om en galen psykopat som förföljer en för honom obekant kvinna. Hu så läskigt! Det finns ett namn för sådana knäppgökar, sk stalkers från engelskans verb stalk, dvs förfölja. Det är olagligt att stalka människor och kan ge ett betalt besök på statens bekostnad. Man kan ju bara hoppas att sången inte är en av Sting självupplevd text eftersom jag misstänker att hans karriär kan vara i fara. Eller var det kanske det som hände med resten av bandmedlemmarna?

Nåväl, detta inlägg ska inte handla om gamla band utan om något helt annat, företaget The Studio. Deras affärsidé är att lura människor, företrädesvis kvinnor, att betala dyra pengar för några foton efter att en sminkös kletat på en smink och dragit en kam genom håret. Helst ska man vara ett gäng tjejkompisar som gör det tillsammans och under tiden har det mysigt och dricker vin. Fulla människor har sällan ett gott omdöme vilket förstås gör att man säljer betydligt fler av de SVINDYRA korten. För att få tag på idioter, jag menar kunder, använder man sig av slavar som fastkedjade vid sin hurts på ett call center ringer runt till folk och tjatar. Det bästa är förstås om de får tag på ens nummer via någon lättlurad bekant som besökt inrättningen och sedan ger ut alla kontakter i sin telefonbok, då känns det genast tryggare och kanske även svårare att tacka nej. Tackar man nej kanske man signalerar till den vän som gett ut ens nummer att det bara är idioter som besöker The Studio? Och hu så hemskt om ens vänner skulle tro att man tycker det eller att man är för snål för att åka dit?! Det KAN också vara så, och detta är min bästa teori, att man inser på plats att man är lurad men tänker att om fler av ens vänner åker dit och kastar sina pengar i käftarna på kapitalismen så känner man sig inte lika dum. Alltså ger man ut sina vänners nummer och hoppas på det bästa.

Nu har jag nämnt ett specifikt företag vid namn men de är långt ifrån ensamma om ide´n. Det finns en hel uppsjö av de här företagen men nu råkar det vara just det nämnda företaget som ringt upp och med sireners sång försökt locka mig till en dags "lyx och flärd i en avslappnad och skön miljö". Närmare bestämt har de ringt mig sju gånger. Jag tycker att jag var rätt tydlig redan den första gången, men de ger inte upp. Det gör att jag känner mig aningens förföljd. Den första gången de hörde av sig hade de fått numret genom en YTTERST ytlig bekant, jag hade inte ens en susning att personen hade mitt telefonnummer. Det tog mig nästan hela samtalet att begripa vem det var som sålt ut mig, så ytligt bekanta är vi.

Efter det har de som sagt ringt mig fler gånger och det som till en början var irritation har nu vuxit till oro. Varför fortsätter de att ringa? Är det någon slags allmän kännedom hur risig och sunkig jag ser ut? Är detta något som oroar min omvärld så mycket att man lagt ut någon slags belöning till den säljare som lyckas locka mig till ett besök? När jag tittar ut över de gröna nejderna som omringar mitt hus, ligger det då i själva verket någon spion från företaget i buskarna med en kikare och spanar? "Örnen till basen, kom. Målet siktat. Målet är även idag iförd en stor sjaskig tshirt, arbetsbyxor och gruvligt smutsiga arbetshandskar. Ingen make up har siktats. Misstankar om Sloggitrosor och slitna strumpor är ännu ej bekräftade."

Har de varit in i mitt hus och installerat kameror? Har de aktiverat kameran i min dator utan att jag vet det? Avlyssnar de telefonen? Har de gått igenom min garderob och min sminkväska? VAD HAR DE GJORT?! Misstänksamt rör jag mig nu i det som en gång var trygggheten av mitt hem och spanar efter tecken på deras närvaro, lyfter på tavlor för att hitta avlyssningutrustning och kikar för säkerhets skull under sängen innan jag lägger mig. För att de bara skulle stanna vid att spionera tror jag inte ett ögonblick på. En natt kommer de att gå till attack och tvinga in mig i sin fördömda studio vare sig jag vill eller inte, och jag tänker inte ge mig utan en fight!

Det både företaget och The Police behöver lära sig är att ett "NEJ" betyder just "NEJ" som i ett negativt nekande besked och inte "Jodå, bara ni ringer och tjatar tillräckligt mycket."

För övrigt så har en av mina bästa vänner besökt en liknande inrättning och har nu på sin vägg ett av de vackraste fotografierna av en "riktigt" kvinna jag någonsin sett. Men det är en helt annan historia.