Monty Pythons flying cirkus!

Som den uppmärksamme läsaren har förstått bor det i mitt hushåll ett barn. Anledningen till att det än så länge bara är ett är att just detta barn är mer än bara ett barn, det är en tornado. Ja, och så var det ju den där pikanta händelsen med det nedbrunna huset och på den påföljande hemlösheten som inte direkt är ett tillstånd som får ens barnalstrargener att gå igång. Sist men inte minst så beror det förstås på missfallet som satte punkt för drömmen om ett litet fjunigt babyhuvud mot en liten kudde och de rara små ljuden som en nöjd baby ger ifrån sig.
Läsare, jag ser nog att du börjar darra i mungipan, sluta genast med det. Jag vore inte din egen surkärring om jag inte kunde förmå att leverera den här historien inslaget i ett surt omslag som på något vis ändå lockar dina mungipor uppåt så snyt dig och häng med, nu kör vi!

Efter ett helvetiskt lidande bestående av ett  dygnet runt illamående som till och med fick mig att DRÖMMA om att kräkas och som dessutom varat i ett rätt stort antal veckor stod det så klart att något inte stod rätt till med min graviditet. Ett närliggande sjukhus kontaktades och där konstaterades det såklart att det inte längre fanns något levande foster och under ett par veckors tid hade det heller inte gjort det. Nu återstod bara att vänta och se när kroppen tänkt göra sig av med resterna.

Inte alls visade det sig då dagarna gick och blev till veckor. Istället växte magen, illamåendet fortsatte och bysten antog en närmast astronomisk storlek. Stolt kunde jag konstatera att min kropp minsann inte är av en mesig karaktär som ger upp för minsta lilla motgång, typ att fostret dör, men det började ändå bli en smula besvärande att gång på gång förklara för folk att det inte var så att jag väntade barn. En kvinna i flodhäststorlek som springar i väg och kräks när lukten av det som inte är acceptabelt just DEN dagen träffar näsan framstår på många sätt och vis som gravid.

Slutligen beslöt sjukvården att det fick vara nog och jag kallades till den lokala kvinnokliniken. Närmare bestämt en kurator som jag sedan mitt första barns dramatiska födelse vet att jag inte är särskilt förtjust i. Jag blev verkligen inte besviken då kuratorn efter att jag förklarat mig må rätt väl och hantera den sorgliga händelsen frågade om jag besvärats av tankar att vara en gravkammare som bär runt ett lik i sig? Nej kära kurator, det hade jag inte. Förrän nu.

Det fortsatte sedan med ett samtal med en ytterst sympatisk läkare som mycket pedagogiskt och försynt förklarade vad som skulle hända. Jag antar att man lär sig som läkare på en kvinnoklinik att många kvinnor är sköra små varelser som behöver lindas in i bomull och duttas med för att inte bryta ihop. För så fortsatte det, även sjuksköterskan var en dröm av bomull och viskande röst. Själv blev jag mest irrriterad eftersom jag bara ville få det hela överstökat. Men om jag vetat det jag NU vet om att göra en medicinsk skrapning så hade jag bättre förstått den viskande milda omsorgen.

Det visade sig nämligen gå från tassa på tå och duttelidutt till att bli den väldigt roliga Monty Pythonsketchen om ett gäng läkare på jakt efter organdonatorer som utan bedövning kastar sig över en karl och styckar honom under tiden som en av läkarna pratar med frun. Ja, nu fick ju jag bedövning så det förslog men ska man bli DAMMSUGEN invärtes kan det nog behövas. Med på ingreppet var också en undersköterska och en person som jag aldrig riktigt uppfattade vad den var till för. Möjligtvis var det en praktikant eller kanske en vaktmästare, i landstingets uniform är vi alla lika.

Ja, där låg jag och rekonditionerades och kunde inte låta bli att tänka på Monty Python och hur fruktansvärt komisk hela situationen var med det inledande gullegullet tills de kastar sig över en med en dammsugare. För att vara säker på att bli ivägsläppt senare och inte inspärrad så tittade jag i taket och bet mig hårt i tungan. Människor som skrattar under dessa omständigheter släpps nog inte iväg hursomhelst.

Men har jag då inget hjärta?! Hur kunde jag skratta åt detta?! Jo, jag har ett hjärta och det led verkligen. Veckorna mellan missfallet och ingreppet låg jag varje kväll och kände tyngden av mitt ofödda barn i mina armar. Jag strök på hennes huvud, räknade de små fingarna och tog på henne den fina lilla pyjamasen som jag köpt och gömt längst inne i garderoben. Jag gav henne ett namn och sjöng tyst vaggvisor för att hon skulle somna lugnt och tryggt. Sedan lät jag henne vila närmat mitt hjärta under tiden som tårarna rann över mina kinder och ner på det fjuniga lilla huvudet innan jag lät änglarna ta med henne dit jag ännu inte kan färdas.
Jag har ett hjärta.

Men det betyder inte att det inte var helt makabert roligt att dels träffa den mest opsykologiska kurator jag någonsin stött på eller att vara med i en Monty Pythonsketch. Man har inte roligare än man gör sig helt enkelt.