Ondska, ondska i dess renaste form!

Som Jan Guillou i boken ”Ondskan”, alternativt filmen ”Hets” så flinkt en gång uttryckte sig. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg vilket av alternativen som är rätt och jag orkar inte ta reda på vilket, jag var ute efter den snitsiga inledningen. För övrigt har jag aldrig sett annat än korta utdrag ur filmen ”Hets” men jag har förstått att kulturella människor gärna refererar till den så då är det väl bäst att även jag gör det för att markera att jag egentligen är liiiiiiiiiiite bättre än de som inte sett den och ergo inte refererar till den. Det där sista borde jag förstås inte ha skrivit, för nu vet ju alla att jag inte sett den. Nåväl.

Den ondska jag vill diskutera är det av djävulen skapade uttrycket ”mindfullness”. Bara ordet får mig att rysa av obehag och när jag låter tankarna vandra över det ödeland som är begreppets innebörd blir jag rent utav illamående! Ondska, ondska i dess renaste form!

Detta begrepp verkar dessutom ha trollbundit och förtjusat större delen av den vuxna befolkningen så till den grad att landet numer befolkas av sinnesfridsuppfyllda idisslande kossor istället för handlingskraftiga vettiga individer. Ja, självklart har vi ju mig också, men that goes without saying.

Vad m***f******s går ut på är att vara närvarande i ögonblicket, att i alla jobbiga situationer stanna upp och dra tre djupa andetag och känna närvaron i stunden, närheten till det egna jaget och den plats man har i universum och hur allt hör samman. Lyssna! Är det inte en kör av savanndjur som i det bleka gryningsljuset sjunger en sång om hur allt i livet hör samman, kompade av Elton John?!

Djävla larv säger jag, och så fort jag har SKJUTIT apan som håller upp leadstämman ska jag förklara varför.

Alltså. Existensen är som den är, fylld av jämmer och elände som gör livet tungt. Det finns ingen hejd på de prövningar som möter människan. Är det då verkligen vettigt att slösa tid på att stanna upp och meditera över kosmos i alla de situationer som kan lösas med handlingskraft och en välplacerad spark i röven på de ovilliga?!

Jag kallar denna min livsfilosofi för ”MindLESSness”. Den går i korthet ut på att inte fundera så mycket utan att gå till handling istället. Kavla upp ärmarna och lös problemet, UTAN att känna glädje och tacksamhet över att du, ja JUST DU, har en sådan tur och än en gång får lära dig något nytt av universum!

Jag kan lova dig att detta sätt att tänka kommer att förändra ditt liv och det utan att du blir hatad av surkärringar världen över som inte känner för att frälsas av metoder som egentligen går ut på att man ska kunna lata sig och smita undan ansvar.

Låt mig presentera ett konkret exempel på hur metoden fungerar.

Varje morgon kör jag mitt barn till den kommunala förskolan. Detta sker ofta efter en natt av alltför lite sömn då barnet sover dåligt och modern lider av både nackproblem och prestationsångest, som egentligen är HELT berättigad självkritik, vilken gärna gör sig påmind runt klockan 03.00. Efter avlämnandet infinner sig ofta en känsla av enorm trötthet och en önskan om att slippa omvärldens förväntningar och krav, till exempel att infinna sig på arbetet som kräver inte bara ett dagligt skålpund kött utan hela ens själ. Detta mina vänner är svaghet, svaghet i dess renaste form, och kan enkelt bekämpas med mindlessness! Istället för att andas lugnt och känna glädje över de utmaningar som dagen kommer att erbjuda biter man hårt ihop tänderna, skjuter upp axlarna och upprepar det enkla mantrat ”Kom igen nu din lata kossa, sätt fart för fan!”( Rösten behöver absolut INTE ha en hurtig och uppmuntrande ton, snarare bör man sträva efter ett skadeskjutet djurs dödsångestskri för bästa effekt.) Genast skingras lathetens moln och pliktkänslan slår till, bilen rullar iväg och jag med den. Detta kan du också göra!

Nå, hur ska du ha det? Världen består av de som gör och de som latar sig, vem vill DU vara? Och om du nu nödvändigtvis vill tillhöra den mörka sidan och för evigt skys av surkärringar världen över kan du väl åtminstone gå med i Jehovas vittnen? De GÖR i alla fall något av sin fåniga livstolkning istället för att sitta lyckligt suckande under en korkek!

Baglady

Människor med perfekt ordning i sina handväskor är verkligen den allra värsta typen av besserwissrar! Även om de inte säger något så ser man hur de riktigt pyser över av självgodhet och överlägsenhet när de sitter där och vet att de har allt i ordning. Av någon anledning har de också ALLTID dyra och snygga väskor, och oavsett väsktyp ser det så stilrent ut. Till och med en tygkasseväska ser snitsig ut i klorna på en sådan där otäck filur!
Själv sitter man där med en väska som skulle få London efter Blitzen att framstå som välordnat och strukturerat. För dig som sov under historielektionerna kan jag förtydliga att Blitzan var den flygoffensiv som Tyskland genomförde mot England under andra världskriget. För att vara ännu tydligare så släppte de en massa bomber över England och det såg ut som fan efteråt. Ungefär som i min handväska. Och om JAG försöker mig på en tygväska ser det ut ungefär som att jag av någon anledning släpar en säck potatis efter mig-inte tjusigt alls!

Jag vet inte var det blir fel, jag HAR allt det jag egentligen behöver för att också ha en god ordning i handväskan. Till exempel äger jag ett flertal handväskor, en mobil, en plånbok och nycklar på en nyckelknippa. Det är vad jag lägger ner i handväskan. Så var i helvete kommer det övriga ifrån?! En snabb besiktning ger vid handen att väskan för tillfället innehåller diverse pennor, ett anteckningsblock, kvitton, utspillda tuggummin, en och annan halstablett, en udda vante, ett läppstift som jag inte sett sedan i somras, en trådrulle med tillhörande synål, handlingslistor, ett torkat apelsinskal, ett par barntrosor och ett knöligt paket pappersnäsdukar. Det var ju intressant fast inte hälften så intressant som vid förra inspektionen eftersom jag då hittade en mycket brun banan. Så brun att den börjat utveckla en alldeles egen livsform.

Jag vill hävda att detta trots allt är normaltillståndet för en handväska, de flesta av dem verkar ha någon sorts kontakt med en annan dimension som gör att de fylls av skräp. Vem vet, om jag har tur kanske den skojige lille faunen från Narnia, herr Taumnus,en dag sticker upp huvudet när jag öppnar väskan! Då ska jag ta honom i örat, eller hornen beroende på vad jag får bäst grepp om, och ge honom stryk tills han lär sig att klä sig ordentligt på vintern. Dumma get som gnäller över att det är kallt i Narnia för att det är ständig vinter, ja det tror väl jag det! Springer man omkring enbart klädd i en HALSDUK mitt i vintern blir det väldigt kallt. Idiot!

Nåja, strunt i honom nu. Jag tycker att man bör betrakta människor med ordning i handväskan med allra största misstänksamhet, om de har så gott om tid att de faktiskt på allvar hinner hålla ordning i väskan kan man ju fundera över vilket ansvar de tar för sina liv i övrigt. Eller så är de så överpedantiska att de kan tänka sig att städa undan allt som står i ordningens väg. Till exempel människor som inte håller ordning i sina handväskor.
 Människor med ordning i handväskan är alltså livsfarliga mördare, och borde å det snaraste spärras in för att säkerställa övrigas trygghet. Eller i allafall skuffas undan så jag slipper reta mig på dem där de sitter och pöser som de pösigaste pösmunkar med sina halstabletter i små perfekta askar och inga märkliga biologiska odlingsprojekt i ytterfacket som är så svårt att komma ihåg att kontrollera.

Sådetså.

Mitt namn är Fredag

Rubriken är FÖRSTÅS en parallell till den stackars urinvånare som Robinson Crusoe "räddade" från ett liv i okunnighet och på sitt västerländskt imperalistiska vis lärde Fredag allt han behövde veta. För vad visste Fredag om att leva på en öde ö som kunde vara användbart? Märkligt nog, med tanke på att Fredag var född där och rimligtvis borde haft alla förutsättningar jämfört med Robinson som var en lat och förmodligen halvfet viting från norra England, inte ett smack.
Nu var det inte dit jag ville komma, även om jag blir förbannad vartenda år när jag plågar mig igenom boken med mina elever, utan till det moderna föräldraskapet som på många sätt och vis liknar den tillvaro en slav lever. Fast Fredag bodde iallafall på en ö i Söderhavet. Det gör inte jag.

När jag var barn var det minsann inte roligt att vara barn! Då åt man otäck mat varenda dag och grät sig till sömns av längtan efter julafton. När mor och far talade så lyssnade man med andakt och vågade knappt annat än att nicka eller skaka på huvudet till svar. Aldrig kom det på tal att man skulle vågat tala om vad man ville eller inte ville och gud nåde det barn som skulle vågat sig på en åsikt om den förtäring som stod på bordet!

Dagens barn är det annorlunda med och mitt eget är inget undantag. Det ska ätas tacos och makaroner med ketchup, allting annat smakar blä. Jag hade DÖTT av lycka om det serverats något annat än köttkorv och uppstekt älg i alla dess former! Dessutom verkar de helt oförmögna att ta sig för det minsta lilla själv, klä sig och borsta tänderna, städa rummet och bära väskan är tydligen aktiviteter som inte passar dagens barn. Ha! Jag klädde mig själv från ett års ålder och gick sedan till dagmamman med min lilla kont på ryggen som enbart innehöll skummjölk eftersom kon sinat och geten var död. Jojo, det var tider det!

Barntv kan man se alla tider på dygnet numer och nåde den förälder som inte engagerar sig i den hjärndöde björnen Charlies äventyr i det bleka gryningsljuset, då ryts det som att barnet vore någon slags generalmajor och man själv en nyinryckt malaj som knappt hunnit knyta skorna innan inspektion! "Men mamma, du TITTAR JU INTE på Charlie! Så får man inte göra, man SKA TITTA på den som pratar mamma!!!"
Herregud!

Godis ska de ha också, i parti och minut. Själv var jag som barn lycklig ifall jag fann några smulor i botten av sockerlådan när mor knipsat loss en bit av bröstsockret, det var minsann inte frågan om att man fick välja och vraka från godishyllan en gång i veckan! För att inte tala om att de dessutom HÅLLER RÄKNINGEN på utifall att mamma kanske händelsevis försöker undersöka kvaliteten på innehållet i godisskålen. "Men MAMMA! Du tog TVÅ godisar, man får bara ta en åt gången mamma!" När började barn lära sig att räkna vid tre års ålder?! Tacka vet jag på min tid då man var fullständigt oförmögen att veta hur många fingrar det fanns på handen eftersom man var strängt upptagen med praktiskt arbete som handmjölkning och höbärgning dygnets alla timmar. Då hade man minsann inte tid att fundera på handramsor och annat trams!

De vet överhuvudtaget så IRRITERANDE mycket saker! När man som förälder skarvar ihop en förklaring till varför man inte får göra det ena eller det andra vill man inte bli överbevisad om att saker inte är sant eftersom barnet faktiskt redan vet hur det ligger till, det tröttar ut föräldrars hjärnor att ligga i jämna steg med dessa otäcka små Einsteinar. Det är inte arbete som orsakar utbrändhet, det är småbarn!

Jag antar att det borde gå protestera mot detta på något vis vilket jag också avser att göra. Jag måste bara överleva småbarnsåren först och förhoppningsvis en dag ha energi att komma ihåg hur man gör när man använder telefonen. Om jag hittar den ,eftersom den ständigt numer är gömd då det tydligen är ENORMT underhållande att titta på en arg mor som vildsint vänder upp och ner på allt för att hitta det som gömts.

Det var bättre förr, när det inte fanns telefoner! På min tid använde vi röksignaler. Sådetså.

ps. Nu sitter ni där kära läsare och tänker att snart, snart kommer det nog något förmildrande här. Inte ens Surkärringen kan väl vara så sur att detta är det sätt som hon vill presentera livet tillsammans med barn? Nog BORDE det väl komma några rader om hur det, trots allt, inte finns någon större lycka i livet än den när barnet slår upp ögonen och säger "Godmorgon mamma, vet du att jag måste få sträcka på kroppen lite först men sen vill jag ge dig en kram mamma, för du är min fina mamma, mamma."
Glöm det! Är det sådant sentimentalt dravel och trams ni söker kan ni leta efter bloggar som heter saker i stil med "Prinsessan Perfekts privatliv presenterat." Här surar vi! ds.

Hosianna pris och ära, vår Konung är nu nära!

Kära läsare, här kommer nu en chockerande nyhet-håll i er!

Jag, surkärringarnas surkärring, ERKÄNNER ATT JAG HAFT FEL! Under hela den tid som jag existerat på denna jord har jag alltid ansett mig vara placerad till vänster på den politiska skalan och betraktat den motstående sidan som Satans hantlangare. Redan som mycket liten ansåg jag att det var viktigt att dela med sig och inte bara tänka på sig själv, jag lekte ofta Robin Hood och byggde enligt min mor statligt ägda företag av mina legoklossar. (Okej, det där sista är inte helt sant men det går heller inte bevisa att det är en ren lögn.) Men jag hade fel och nu vill jag dela sanningen med er kära läsare så att ni också kan få upp ögonen och skåda Sanningen!

Under veckan som gått har det knappast undgått någon med läsförmåga och en intelligenskvot över den medelmåttiga morotens att det har fötts ett barn av en viss dignitet. I samband med detta barns födelse, vilket försett mig med en sådan källa till irritation att jag lätt skulle kunna skriva en hel bokserie baserad på bara denna händelse, så öppnades ändå mina ögon för sanningen; Fredrik Reinfeldt måste vara den återfödde Messias! Hur förklarar man annars att han bara genom att SE på den nyfödda skattebetalarsnyltaren kan konstatera att det verkligen ÄR kronprinsessans barn? HALLELUJA!

Fast särskilt lik Jesus Kristus är han förstås inte, så kanske är han helt enkelt bara rikt välsignad och någon slags modern profet? Det spelar mig inte så stor roll, det viktiga är att han av Herren getts en sådan fantastisk gåva att jag helt enkelt efter detta måste tro att allt han säger är sant och riktigt på alla sätt och vis! Mitt liv ska efter detta levas i Fredrik Reinfeldts efterföljd, jag ska ägna all min kraft åt bot och bättring för min tidigare misstro mot denne av Herren utvalde skallige viktigpett...jag menar stilige mästare!

Det är så många saker som måste ordnas, till exempel en polsk städerska, skräddarsydda dräkter, en ny vänkrets bestående enbart av välbärgade och inavlade adelsmän på dekis som har roliga smeknamn som "Nöffe" och "Bamse", ett djupt rotat förakt för arbetarklassen och arbetslösa samt sjukskrivna(vilket innebär att jag måste säga upp kontakten med större delen av släkten förutom vissa delar av mormors släktgren men vad gör man inte när man sett ljuset!) och sist men inte minst GENAST sluta lära mitt barn att vara generös, omtänksam, tolerant och förstående.

Om vi nu tar och och örfilar oss ur denna psykotiska mardröm så ska man ändå ge Fredrik en eloge för att han hade vett att se generad ut under intervjun gällande denna fantastiskt fåniga tradition som av någon för mig helt outgrundlig anledning lever kvar i det moderna Sverige 2012. Jag kan bara konstatera att Herrens vägar i sanning äro outgrundliga.

Posten ska alltid fram!

Detta sympatiska uttryck är den devis efter vilken karaktären Gustav Svensson, fadren i den sedan länge avsomnade svenska tv serien "Svensson Svensson" lever sitt liv. Jag har väl varken så mycket till övers vare sig för Gustav eller tvserien då ingendera av dem egentligen tilltalade mig på något vis. Förutom just denna hos Gustav så starka känsla för sitt arbete. Såklart hade han inte hittat på det själv, det var säkert någon käck postmästare anno 1790 som totade ihop uttrycket men än idag klingar det vackert och stolt!

Detta önskar jag att dagens postiljoner, eller i den historia som nu ska följa i själva verket tidningsbudet men det är inte så noga, ville ta till sig.
Det var som så att det för ett par år sedan inte bar sig bättre än att det jag kallade mitt hem beslöt sig för att helt enkelt ta sig av daga medelst självmord. Jag vet inte om bostaden under en längre tid lidit av depression eller om det försökt förmedla det på något vis, en dag började det brinna och hej bara så var jag och familjen hemlös. Jag uppskattade det inte alls, framförallt inte med tanke på det nio månaders helvete jag just genomlidit med en dramatisk ingång i föräldrarollen i form av förblödning efter förlossningen, kolik samt ett barn som vägrade sova. Kort sagt var jag utmattad. Och nu hemlös och ägodelslös.

Min hjärna bestämde sig då för att ta semester, gå i lockout och i största allmänhet inte samarbeta. Det var en intressant upplevelse att utföra ens de simplaste hushållsysslor eftersom jag inte riktigt kom ihåg hur man stekte köttbullar, sorterade tvätt eller tolkade trafikljussignaler. Nåväl. En möblerad lägenhet ordnades genom en god vän och med de få pinaler familjen ägde; en kasse barnkläder, en hallmatta, ett skoställ och en barnvagn, begav vi oss till storstaden för att försöka ordna upp tillvaron.

En natt vaknade jag och gick till köket för att dricka vatten. När jag passerar skrivbordet noterar jag att bilnyckeln är borta. Fylld av onda aningar vände jag upp och ner på hela lägenheten men ingen nyckel står att finna. Återstår alltså att gå ut till bilen. Då vaknar barnet som vid detta lag är cirka nio månader gammalt. I mitt nu nästintill paranoidmaniska tillstånd sliter jag på barnet en overall och stövlar iväg mot fordonet som i vart fall inte visar sig vara stulet vilket jag förstås fruktat mest av allt. Barnet, som aldrig tidigare varit med om något så skojigt som att gå ut mitt i natten kluckar förnöjsamt i baksätet där det placerats för att inte störa mammas begynnande nervsammanbrott. Ingen nyckel finns i, under eller ovanpå bilen. När jag som bäst sliter ut mattorna och på alla fyra synar golvet samt funderar på hur svårt det är att slita loss inredningen störs jag av ett knattrande ljud. Det visar sig vara tidningsbudet. Tidningsbudet som stirrar så att han glömmer bort att svänga och istället kör rakt in i en snödriva och för ett ögonblick döljs i ett moln av pudersnö. När snön lagt sig stirrar han fortfarande. Jag stirrar tillbaka och känner ett starkt inre driv att efter noter skälla ut honom för hans oaktsamhet med postverkets tillhörigheter och oviljan att sköta sina egna djävla affärer!

Elmopeden dras lös och det knattrande ljudet, med den märkbart skakade chauffören, försvinner bort efter gatan. Då vaknar jag till och inser att nej; det är nog inte var natt man möter en vildsint stirrande kvinna, iförd stora vinterskor, nattskjorta och bara ben som förvarar sitt barn i bakrutan på bilen. Jag förstår att det enbart är en fråga om tid innan polisen, socialtjänsten och psykjouren med tjutande däck och sirenerna på kommer att svänga runt hörnet. Jag hugger barnet och galopperar som en skadeskjuten gasell mot tryggheten i lägenheten. Barnet sövs och jag går för att lägga mig, passerar skrivbordet och plockar av reflex upp sambons chipspåse för att vika igen den och undvika aromförsämring av produkten. Under påsen ligger nyckeln.

Hursomhelst anser jag att tidningstjänst borde se till att anställa mindre lättskärrade tidningsbud som inte kör av vägen för vad som helst, ty posten (eller tidningen om det ska vara så förbannat noga då) ska alltid fram!

Fashion; One day your in, next day your out!

Nu ska vi leka en lek! Jag kommer att räkna upp några saker och sen ska du gissa vilken som ska bort. Är du beredd?
Me & I, VillerValla, Busiga barn, Geggamoja, Polarn o Pyret, Lingon o blåbär- Vad ska bort?!

Svar: Allihopa eftersom det är namn på barnkläder som ENBART är ett slöseri med föräldrars pengar och används som statusmarkeringar.

Jag har själv barn och tvärtemot vad du kanske tror efter denna inledning så bryr jag mig faktiskt om vad barnet har på sig. Det ska vara helt, rent och se bra ut.
Uppvuxen i ett hem där socialistiska värderingar hölls högt och barndomen präglades av mors fruktansvärda hemodlade mangold samt hemsydda kläder var jag trots den absolut vuxna åldern inte helt beredd på vilken massiv målgrupp nyblivna föräldrar är för marknaden. Herregud!

Det började redan på BB där jag efter en besvärlig förlossning i feber och medicindimman försökte komma underfund med om jag fött ett barn eller en sköldpadda.(Med tanke på hur bröstvårtorna bets i lutade jag länge åt sköldpaddan men det är en annan historia.) Det visade sig att det var ett barn och också att man fick presenter från snälla företag när man nu varit så duktig och klämt fram en ny liten konsument. (Undrar om jag fått något om det visat sig att det HADE varit en sköldpadda?)
Jag tänkte inte så mycket mer på saken utan koncentrerade mig på att komma in i rollen som nybliven mor; äta med barnet i famnen, gå på toa med barnet i famnen, duscha på den tid det tar för ett barn att andas in mellan skriken osv osv. Alla ni mammor därute vet vad jag menar.
Efter ett tag kom vi hem och då började det på allvar. Det bara ÖSTE in reklam om prylar man tydligen var tvungen att ha för att barnet överhuvudtaget skulle överleva ettårsdagen! Jag visste inte själv att en dräggellapp från Sikke Lej a 295 kronor hade sådana fantastiska livsuppehållande egenskaper, men som vi säger i vår familj; Vad vet en ko?

Tydligen en del eftersom jag gav fullständigt fan i allt tjafs och trams som jag lockades att köpa. Barnet hade en säng som det ändå vägrade att sova i, en vagn som det hatade och ett par uppsättningar kläder som det helst inte ville ha på sig. Vilken tur att jag då valde att handla begagnat och inte satt där med PoPmössor som ändå aldrig fick vila på den fjuniga skulten vid andra tillfällen än då jag tyckte att det skulle vara trevligt att lyssna till Mozarts Requiem framfört av mistlur!

Något lugnare med reklamen är det väl nu några år senare, nu skickar de istället leksakskataloger som jag glatt låter barnet klippa sönder, men ändå hamnar jag emellanåt i diskussion med andra föräldrar om vad man MÅSTE köpa till sina barn. Tydligen MÅSTE man se till att vara på språng när Me & I släpper sina vårnyheter, "annars är de slut direkt och då står man där utan T shirts!"
Oh no.
Tredje världen ringde, de vill ha tillbaka sina I landsproblem. 

Självklart tror de flesta föräldrar inte att man måste köpa märkeskläder till sina barn men många gör det ändå och då främst av anledningen att alla andra gör det och man vill inte vara udda. Jag tycker inte att det är fel att vilja klä sitt barn fint men någon måtta får det ändå finnas! Ett par byxor är inte sämre för att de kommer från ett standardsortiment och inte har ett mönster av orangegröna sega råttor på sig.
Många föräldrar oroar sig för att barnen ska få det tufft i skolan och må dåligt i tonåren. Är det då så smart att redan som småbarn få lära sig att man bara köper kläder av vissa märken? Jag tänker då inte på att de barnen kommer att bli retade sen, jag tänker på hur de kommer att bemöta klasskamrater som kommer från hem utan de ekonomiska tillgångar som krävs för ett sådant köpbeteende.
Det tycker jag att du som förälder också ska göra.

Go go Mårten Gås!

Nu kära läsare har det äntligen hänt något riktigt spännande att reta upp sig på! Eftersom jag tror på en högre makt har jag känt på mig hela dagen att jag på något vis skulle kompenseras för den under helgen förslösade väderirritationen och på vägen hem, som vanligt genom P4, så kom mitt bönesvar! Det är nästan så att jag börjar tro att vår Herre faktiskt använder sig av denna kanal som något slags profetiskt språkrör vilket tål att fördjupa sig i men inte just nu, var sak har sin tid som det står i den goda boken.

Okej, listen to this! I grannkommunen finns det ett kommunalråd som är något av en lokalkändis i området. Det beror nog till stor del på den ohemult långa tid som denna person suttit på sin post men själv föredrar jag att tro att det beror på den slående likheten med Mårten Gås, ni vet Kalle Ankas farmors extremt lata dräng. Huruvida kommunalrådet lider av samma brist på arbetsmoral vet jag inte men i likhet med sin tecknade namne säger kommunalrådet ibland saker som kanske skulle behövt tänkas igenom lite mer innan det lämnade hjärnan för transport till talorganen.

Det är ett, med tanke på sin ålder, ganska modernt kommunalråd för tydligen har kommunalrådet en blogg. I denna blogg har kommunalrådet uttalat sig kring Whitney Houstons död och den glorifiering som råder kring den numer avlidna sångerskan i ganska exakt samma ordalag som jag själv för ett par dagar sedan. Eftersom jag bara är en liten surkärring så går dessa mina tankar världen obemärkt förbi men se kommunalrådet finns idag på Aftonbladets förstasidor där nöjesreportern Fredrik Virtanen KRÄVER kommunalrådets avgång för sina åsikter och uttalanden om Whitney och hennes drogmissbruk och det tveksamma i att Aftonbladet skapat en sådan hype kring händelsen. Kommunalrådet har till och med gått så långt att Whitney kallades för en dålig mor!

Ursäkta Fredrik Virtanen men hur tänkte du nu?
Du är en ganska medioker nöjesjournalist som skriver ungefär detsamma som alla andra nöjesjournalister, det vill säga inte särskilt mycket med substans.Det råkar också vara så att jag läst en bok om droger i Sveriges mediakretsar där du pekas ut som en mycket drogliberal person. Jag vet inte jag men det verkar nästan som att du tagit illa vid dig för att du känner dig träffad.
Trots allt har jag ändå läst en del av det du skrivit om musik sedan jag själv var i tonåren och jag har ALDRIG uppfattat att du kände en sådan kärlek till Whitney eller att du engagerat dig i frågan om drogmissbrukares lämplighet som föräldrar.

Nej du Fredrik, jag tycker att du verkar fäkta för att försvara ditt och Aftonbladets ytterst osmakliga hanterande av händelsen. Vad vet du för övrigt om kommunalpolitik som gör att du kräver att Mårten Gås inte ska få ha kvar sitt jobb? Du får ursäkta, men jag har svårt att se att du roar dig på kvällar och helger med att läsa igenom kvalitetsredovisningar och halvårsbeslut från små kommuner som ligger så långt bort från Stockholm, dvs alla norr om Uppsala, att du inte har en ANING om var de ligger. Lägg av! Inte heller vet jag hur mycket erfarenhet du har av drogmissbrukande föräldrar men jag kan säga dig att jag stödjer Mårten Gås på alla sätt i hans uttalande att Whitney var en dålig mamma. För såhär är det; en människa som missbrukar är inte en bra föräldrar JUST FÖR ATT den använder droger. Och den sanningen blir inte mindre sann bara för att föräldern råkar vara en kändis!

Slutligen då. Fredrik, ärligt talat, vem fan tror du att du är och hur mycket tror du att den kommunalpolitiska världen bryr sig om vad du tycker? Det är inte direkt som att Barack Obama hört av sig och antytt att USA:s och Sveriges relation är hotad på grund av Mårten Gås. Ta du och ägna dig åt något vettigare, till exempel det som är ditt arbete. För om du har så gott om tid till ditt förfogande att du hinner sitta och scanna Sveriges bloggar på jakt efter uttalanden om Whitney Houston så undrar jag om inte du skulle kunna ta på dig några fler arbetsuppgifter med lite tyngd i. Kanske koka kaffe eller något?

Mårten Gås! Håll din näbb högt och stolt, du är inte ensam om att sträva efter en nykter syn på sanningen! Fortsätter du såhär så kanske jag till och med kan tänka mig att inte skratta rått åt din likhet med ett gräsligt fjäderfä varje gång jag ser dig. Over and out.

Ps. Givetvis har jag inte kontrollerat om det var en privat eller i arbetet använd blogg som användes för att uttala sig om WH eftersom jag skulle kunna vara benägen att tycka att Mårten Gås inte ska använda en politisk blogg till dylikt. Inte heller har jag läst vad Fredrik Virtanen verkligen har sagt om händelsen, jag håller mig till den information som getts mig i komprimerad form via Herren själv i form av P4:s nyhetssändning. Hela bilden skulle, som det så ofta gör, inte ge utrymme för de suraste tolkningarna av saken. Ds