Mitt namn är Fredag

Rubriken är FÖRSTÅS en parallell till den stackars urinvånare som Robinson Crusoe "räddade" från ett liv i okunnighet och på sitt västerländskt imperalistiska vis lärde Fredag allt han behövde veta. För vad visste Fredag om att leva på en öde ö som kunde vara användbart? Märkligt nog, med tanke på att Fredag var född där och rimligtvis borde haft alla förutsättningar jämfört med Robinson som var en lat och förmodligen halvfet viting från norra England, inte ett smack.
Nu var det inte dit jag ville komma, även om jag blir förbannad vartenda år när jag plågar mig igenom boken med mina elever, utan till det moderna föräldraskapet som på många sätt och vis liknar den tillvaro en slav lever. Fast Fredag bodde iallafall på en ö i Söderhavet. Det gör inte jag.

När jag var barn var det minsann inte roligt att vara barn! Då åt man otäck mat varenda dag och grät sig till sömns av längtan efter julafton. När mor och far talade så lyssnade man med andakt och vågade knappt annat än att nicka eller skaka på huvudet till svar. Aldrig kom det på tal att man skulle vågat tala om vad man ville eller inte ville och gud nåde det barn som skulle vågat sig på en åsikt om den förtäring som stod på bordet!

Dagens barn är det annorlunda med och mitt eget är inget undantag. Det ska ätas tacos och makaroner med ketchup, allting annat smakar blä. Jag hade DÖTT av lycka om det serverats något annat än köttkorv och uppstekt älg i alla dess former! Dessutom verkar de helt oförmögna att ta sig för det minsta lilla själv, klä sig och borsta tänderna, städa rummet och bära väskan är tydligen aktiviteter som inte passar dagens barn. Ha! Jag klädde mig själv från ett års ålder och gick sedan till dagmamman med min lilla kont på ryggen som enbart innehöll skummjölk eftersom kon sinat och geten var död. Jojo, det var tider det!

Barntv kan man se alla tider på dygnet numer och nåde den förälder som inte engagerar sig i den hjärndöde björnen Charlies äventyr i det bleka gryningsljuset, då ryts det som att barnet vore någon slags generalmajor och man själv en nyinryckt malaj som knappt hunnit knyta skorna innan inspektion! "Men mamma, du TITTAR JU INTE på Charlie! Så får man inte göra, man SKA TITTA på den som pratar mamma!!!"
Herregud!

Godis ska de ha också, i parti och minut. Själv var jag som barn lycklig ifall jag fann några smulor i botten av sockerlådan när mor knipsat loss en bit av bröstsockret, det var minsann inte frågan om att man fick välja och vraka från godishyllan en gång i veckan! För att inte tala om att de dessutom HÅLLER RÄKNINGEN på utifall att mamma kanske händelsevis försöker undersöka kvaliteten på innehållet i godisskålen. "Men MAMMA! Du tog TVÅ godisar, man får bara ta en åt gången mamma!" När började barn lära sig att räkna vid tre års ålder?! Tacka vet jag på min tid då man var fullständigt oförmögen att veta hur många fingrar det fanns på handen eftersom man var strängt upptagen med praktiskt arbete som handmjölkning och höbärgning dygnets alla timmar. Då hade man minsann inte tid att fundera på handramsor och annat trams!

De vet överhuvudtaget så IRRITERANDE mycket saker! När man som förälder skarvar ihop en förklaring till varför man inte får göra det ena eller det andra vill man inte bli överbevisad om att saker inte är sant eftersom barnet faktiskt redan vet hur det ligger till, det tröttar ut föräldrars hjärnor att ligga i jämna steg med dessa otäcka små Einsteinar. Det är inte arbete som orsakar utbrändhet, det är småbarn!

Jag antar att det borde gå protestera mot detta på något vis vilket jag också avser att göra. Jag måste bara överleva småbarnsåren först och förhoppningsvis en dag ha energi att komma ihåg hur man gör när man använder telefonen. Om jag hittar den ,eftersom den ständigt numer är gömd då det tydligen är ENORMT underhållande att titta på en arg mor som vildsint vänder upp och ner på allt för att hitta det som gömts.

Det var bättre förr, när det inte fanns telefoner! På min tid använde vi röksignaler. Sådetså.

ps. Nu sitter ni där kära läsare och tänker att snart, snart kommer det nog något förmildrande här. Inte ens Surkärringen kan väl vara så sur att detta är det sätt som hon vill presentera livet tillsammans med barn? Nog BORDE det väl komma några rader om hur det, trots allt, inte finns någon större lycka i livet än den när barnet slår upp ögonen och säger "Godmorgon mamma, vet du att jag måste få sträcka på kroppen lite först men sen vill jag ge dig en kram mamma, för du är min fina mamma, mamma."
Glöm det! Är det sådant sentimentalt dravel och trams ni söker kan ni leta efter bloggar som heter saker i stil med "Prinsessan Perfekts privatliv presenterat." Här surar vi! ds.