Och årets Oscar i kategorin fånigheter går till....

"De största och starkaste makter

jag vet är skräck, kärlek och

ensamhet."

Dikten är skriven av AnnaGreta Wide och är en fin liten bit som rätt väl sammanfattar livets innehåll. Det är nog även det som ett antal av gästerna i programmet "Inside the actors studio" försöker göra när de svarar på en av programledarens obligatoriska frågor; vilket ord som skådespelaren tycker är det fulaste. Svaren, mina vänner, säger mer om vilken samling narcissistiska pretentiösa fjantar de flesta skådespelare verkar vara än om livet. Men ganska underhållande är det.

Det visar sig att en överraskande mängd med skådespelare betraktar orden "kan inte", "omöjligt" och "nej" som varande de fulaste orden som finns. En och annan klämde in "krig" också, förmodligen någon med en vurm för att vara politiskt korrekt, övriga var nog bara självupptagna och intresserade av att framställa sig som stora hjältar i kulturens namn a la grekiska mytologiska hjältar.

Men kära nån! Orden uttrycker möjligtvis en negation, eller inte bara möjligtvis det är såklart negationer all the way, men FULA? Såklart förstår jag att man som någorlunda känd skådis med ambitionen att få hugg på Oscar vill framstå som så djup som möjligt ifall det skulle hjälpa till att landa statyn hemma på spiselkransen. "Nu är det bäst att jag svarar något svårt som antyder att jag verkligen älskar skådespelaryrket och inte låter något stå emellan mig och min konstnärliga vision!"

Javisst, eller hur skulle det vara om du drog ut kvastskaftet du satte dig på innan du gick in i studion och svarade på frågan utifrån ett liiiiiiiiiiiiiiiite större perspektiv än dig själv? Jag tycker att orden "barnmisshandel", "gruppvåldtäkt" och "svält" är något mer talande än "omöjligt" och "nej". Men, vad vet en ko?

Nu gjorde jag ju förstås en DJUP tolkning av programledarens fråga, ska man bara göra en ytlig analys och verkligen rakt upp och ner svara på vilka ord som är fula/låter illa tycker jag att det utifrån en kändis perspektiv borde skära i öronen om någon säger "skatterevision" eller "pretentiös". Från mitt eget perspektiv har jag alltid starkt ogillat ordet "diarre" och "lunginlammation" samt "leverbiff". Det är dock ingenting mot vad jag tycker om namnet "Bengt" men det kan vi spara till en annan gång.
Godmiddag.

La dolce vita....

...är namnet på en ganska trallvänlig schlagersång av transvestitgänget After Dark. Det är också namnet på en berömd film som innehåller en ung Anita Ekberg som plaskar i en fontän och det är ungefär det folk i gemen, så även jag, vet om denna rulle. Men tydligen innehöll filmen också en fotograf som hette Paparazzo som jag antar fyllde någon slags funktion i filmen. Måhända plåtade han Anita när hon plaskade runt i fontänen och då låter det bara snuskigt. Fast när jag betänker att denna karaktär fått ge namn åt det plågoris som kallas paparazzis förstår jag att det hänger ihop rätt väl. Plågoris är förresten inte rätt ord, skadedjur kändes ännu bättre. Håll i dig läsare för nu rycker Surkärringen ut till kändisvärldens försvar! (Nu blev du väldigt överraskad va?!)

Nattetid är en tid då alla surkärringar av rang ibland befinner sig vara vakna. Det kan bero på tjörmiga barn, fysiska åkommor som värk eller den berättigade självkritiken jag nämnde i inlägget "Ondska, ondska i dess renaste form." För dig som missat detta förklarar jag där att det veka människor kallar för prestationsångest och beskyller för att hålla dem vakna på nätterna i själva verket är just berättigad självkritik som det bara är att bita ihop om och ta emot. Ingen skola slippa riset, allraminst en surkärring!
Nåväl.
Denna vakna tid spenderas klokast genom att läsa eller beskåda något riktigt uselt på televisionsapparaten så att hjärnan slutligen svimmar av ren vämjelse över programutbudets ynklighet. Denna natts höjdpunkt/verkliga lågvattenmärke var ett program om paparazzis som specialiserat sig på att förfölja Britney Spears.

Tro inte att er surkärring har det minsta till övers för fenomenet Britney. Varken musiken, beteendet eller (de obefintliga) scenkläderna utövar den minsta lockelse på vår lady Lemonface. Trots det så finns det ingen som helst anledning att jaga denna stackars labila människa dygnet runt och trycka upp en kamera under snoken på henne så fort hon närmar sig ett fönster eller en dörr. Jag TROR att det kanske skulle gå bättre för Britney att reda upp sitt liv om hon fick vara ifred och ägna sig åt ett drogfritt nyktert leverne, terapi och kanske en aning föräldrautbildning. Icke.

I programmet fick man se dessa fotografer i action då de bevakar hennes hus och alla tänkbara ställen hon kunde tänkas besöka. Språket som användes om den stackars stjärnan på dekis ledde helt osökt tankarna till en naturfilmsdokumentär, ni vet av den typen när de smyger runt ett vattenhål för att filma någon sällsynt gräsandsbuffel som ingen människa tidigare har hört talas eller bryr sig om. " Nu, nu verkar det som om villebrådet kan vara på väg att lämna nästet för en kort tur till vattenhålet....DÄR, DÄR, SER NI!!!"
Det verkade som att de mycket tveksamma till karaktären människorna med kameror ansåg sig göra en stor samhällsinsats genom att jaga den stackars människan överallt och glädjen bland dem visste nästan inga gränser när Britney till slut ledsnar och får ett psykbryt över att jagas.
Det var helt enkelt motbjudande.

Om man vill göra en insats med sitt dokumenterande kan man väl för i helvete göra NÅGOT mer än att jaga en helt klart psykiskt bruten person och göra tillståndet tusen gånger värre genom sin bevakning! Åk till Somalia och dokumentera lite krigsförbrytelser istället så kanske ni på dödsbädden kan se tillbaka på era liv utan att skämmas över vad som blev ert livsverk. Det är meningen att man ska dö av hög ålder, inte av skam.
SKÄMS!!! Och skäms på er som köper de tidningar som distribuerar dessa bilder! Har ni verkligen inget bättre för er än att läsa i de flesta fall påhittade historier om kändisars liv? Ska det vara så svårt att förstå att ett kändisliv innehåller lika mycket vardag, sorger och bedrövelser som alla våra andras om det inte finns på bild? Använd fantasin-inte Se och Hör!

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Rubriken är en titel på en alldeles utomordentligt underhållande bok av författaren David Eberhart. Som titeln antyder behandlar den svenskens nyligen funna behov av att i alla möjliga och omöjliga situationer känna sig kränkt. Galet roligt helt enkelt, rekommenderas varmt om du är en surkärring waiting to happen!
Nåväl, nu till poängen. Läsare, idag hände det. Jag har blivit KRÄNKT!!!

I sakta mak kom jag tuffande vägen fram i min bil och avnjöt eftermiddagens radiosändning under hemfärden. Då, som en blixt från klar himmel, kom det över mig. Rösten av en otäck, präktig hälsokosttaliban som hävdade att fredagsmys minsann inte var att föredra om man inte under resten av veckan kunde tänka sig en mer spartansk kost och livshållning. Jaså du.

Ja, det var ju så att det största problemet med fredagsmys egentligen inte är det vi äter, utan hur vi TÄNKER om det vi äter, att man "unnar sig" något sockrigt och fett för att det är fredag. Det var inte bra att tänka så. Istället skulle man tänka att man "unnade sig" bra och hälsosam mat under tiden som man gnagde på lättkokta morötter. Man skulle också tänka att man "unnade sig" ett härligt och svettigt träningspass istället för att se det som det Guds straff det i själva verket är.
Helt enkelt skulle man se bort från allt trevligt som gör livet, vi ska inte ta i och säga gott men låt oss sträcka oss till uthärdligt, och ersätta detta med en fantatisk kärlek till grönsaker, motion och allsköns sattyg.

Men kära nån! Här kommer jag åkandes i min bil, helt oskyldig, på väg hem en fredageftermiddag efter en vecka som skulle fått Hefaistos att svettas och ser fram emot en middag innehållande ett antal kalorier, en dryck innehållande alkoholhalt och kalorier samt en avslutande godisskål, och blir helt enkelt mentalt VÅLDTAGEN!

Jag vill verkligen inte utsättas för sådana övergrepp när jag på intet vis har gjort något för att utsättas för det. Jag var inte klädd i träningskläder, inte på ett motionspass eller på någon föreläsning om kost och hälsa eller på besök i skumma miljöer, typ en hälsokostaffär. Jag satt i min bil och drack läsk och så händer detta! Jag tycker det är helt orimligt att jag ska behöva lyssna till detta hälsofanatiska dravel när jag inte är det minsta intresserad, helt enkelt orimligt!!!
Jag kan bara inte förstå att P4 kunde svika mig på detta sätt, jag känner mig smutsig och skändad och utan tilltro till min tidigare favoritkanal. Vem är jag nu, hur kommer det att bli sen?

Inget tar skit i de lättkränktas land, men jag är ju kränkt på riktigt!

Somliga går med trasiga skor

Somliga går med trasiga skor som den gamle hedersknyffeln Cornelius V sa det. Somliga går med trasiga byxor också men det är mer en modegrej så det tror jag inte att man behöver bli särskilt uppjagad över. Att det däremot finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige känner jag att jag har svårare att acceptera.

 Rädda Barnen har med hjälp av statistik från SCB kommit fram till denna oerhörda siffra, en kvarts miljon barn. Fenomenet barnfattigdom har diskuterats i media sedan före jul, så Rädda Barnen är inte först med att rapportera verkligheten men det är den senaste studien i frågan. Jag kan ju förstås inte låta bli att fundera över formuleringen ”med hjälp av statistik från SCB”, det låter högst otroligt att de andra rapporterna skulle vara baserade på någon slags gissningslek men helt säker kan man förstås inte vara. Nåja, det var ett litet sidospår.

 En kvarts miljon, det är ganska många barn som betraktas leva under fattigdomsförhållanden. I Sverige är man fattig om man lever i ett hushåll med en inkomst som ligger under ungefär 11 000 kronor och därmed inte räknas ha råd med mer än det mest nödvändiga. Men vad är då det mest nödvändiga? Är det ordentliga vinterskor eller att ha samma Iphone som alla andra i klassen? Jag har lyssnat till en del radioutsändningar som haft just rapporten och själva frågan som utgångspunkt och i flertalet av dem har fattiga människor själva fått komma till tals. Det är ganska likartade berättelser om skammen att inte kunna ge barnen det klasskompisarna har i fråga om materiella saker och även möjligheter till upplevelser. Jag tvivlar inte en sekund på att det är oerhört förnedrande att inför andra behöva erkänna hur illa ställt man har det eller att se besvikelsen i barnets ögon när det förstår att man inte kan och jag är mycket tacksam över det liv som jag själv lever. Frågan är oerhört komplex och svårt att lösa, jag tänker inte ens ge mig på att börja diskutera det. Men jag saknar något i debatten och det är ”vanliga” människors diskussion om vad som egentligen är nödvändigt för ett barn att ha och hur vi vuxna kan hjälpa till att förbättra den vardag som dessa barn lever i med de medel vi har till buds.

 För så här är det. Om mitt barn retar en klasskompis som inte har en mobiltelefon är det väl ändå mitt ansvar som förälder att fundera över var jag som vuxen felat i att lära mitt barn om medkänsla och förståelse? Och varför i hela fridens namn ska barn ha mobiltelefoner? Jag ser givetvis det praktiska i det vad gäller nåbarheten men jag är mycket tveksam till om ett barn behöver en telefon för flera tusen kronor. Det är vi vuxna som förser barnen med materiella ting som skiljer ut deras sämre lottade kamrater för att de inte har. Och till vilken nytta? Det enda vi skapar är konsumtionshets och en icke respekt för ett hållbart perspektiv. Självklart finns det massor med saker våra barn vill ha, jag kan lova att barn på stenåldern gnällde över att grannen hade intressantare stalakiter i sitt grottak och att ALLA ANDRA utom den egna familjen hade det. Det ligger liksom i barns natur att gnälla och då är det vuxenvärldens ansvar att lära en vad man har rätt att gnälla om.

Själv har jag ett barn som för tillfället tjatar om att få nya skidor. Barnet har ett par begagnade skidor som duger alldeles utmärkt att hasa runt ett litet spår med och har absolut inget behov av något bättre förutom det faktum att de börjar vara lite för korta. Varför vill då barnet, som är fyra år, ha ett par nya skidor? Dels för att de äldre barnen har skidor med PJÄXOL som tydligen är någon slags markering att man är ett storbarn men också för att en relativt jämnårig ”klasskamrat” påpekat att mitt barns skidor är gamla och att det är mycket bättre med nya skidor. Som det andra barnet förstås har.

 Jag och barnets fader har absolut utrymme att köpa barnet ett par nya skidor och samtal om detta hade redan förts. Dock kände jag efter den massiva tjatoffensiv som inleddes att det blev en fråga om principer. Måhända att det kanske är enbart mitt barn som kommer att lära sig något av detta, till exempel att man får önska sig saker och kanske har turen att få dem på sin födelsedag eller i julklapp, även om det egentligen verkar vara det andra barnet som är i större behov av lärdom. Måhända är det så, men trots min förtret så finns det tyvärr människor som väljer att lära sina barn mycket dumma saker. Till exempel att inte reta andra för vad de inte har. Dock tänker jag göra vad jag kan för att mitt barn inte ska göra så. Hör jag ett ord om att det har drygats över att de kommande nya skidorna skulle vara bättre än någon annans blir de kaffeved direkt. Det vore väl lärorikt?!  

"Romeo, Romeo, åh varför är du Romeo?"

Om inte citatet känns igen är det hämtat från Shakespeares mastodonthit "Romeo och Julia". Pjäsen, för dig som är totalt obildad, handlar om två tonåringar som kommer från familjer som hatar varandra. Det är ju då givet som bäddat för att tonåringarna ska bli kära i varandra vilket givetvis är vad som händer. Det hela slutar med att de tar livet av sig och familjerna blir sams. Förbaskat trist historia faktiskt men såklart bryr sig ingen om det utan suckar över ganska fåniga citat som rubriken.

Nåja. Som barn hade jag en mormor som mer än någon annan definierar epitet surkärring. Utan att överdriva kan man nog säga att hon är urmodern för surkärringarnas art och vi som kommit efter bara är bleka kopior av en forna glans. Jag tänker mig att det är ungefär som den aning vi människor har om paradiset och livet efter detta; någonstans inom finns en föreställning om hur underbart det är men vi kan aldrig föreställa oss fullt ut hur det skulle vara. Ungefär så är det att försöka fylla ut den tidigare Surkärringens skor. Man gör sitt bästa men det är ett ack så fåfängt försök! Iallafall hade hon den trevliga inställningen att barn skulle bildas istället för att underhållas med pyssel och trams.Sålunda kom det sig att jag vid ungefär fem års ålder hade en god uppfattning om historien "Romeo och Julia." Därav också mitt beslut att namnge familjens nyinköpta undulater efter dessa tragediernas kronprinspar. Det visade sig vara mycket dumt men jag vill till mitt försvar anföra att jag var blott fem år gammal och att min mor, som verkligen inte är befriad från surkärringsgenen, borde ha vetat bättre.

Iallafall intogs lunchen som vanligt i köket där även undulaterna förvarades uppe på en skänk. (Om jag inte minns helt fel så serverades det blodpudding, men detta kan vara en efterhandskonstruktion för att det ska framstå som extra sorgligt.)
Plötsligt börjar Romeo att ge ifrån sig lite märkliga ljud varvid samtliga vid bordet vänder blicken mot buren. Romeo var min brors fågel och med gråten i rösten vänder han sig till mor för att få svar på vad som fattas den stackars undulaten.
Romeo hade nu burrat upp sig och liknade mer en fjäderboll än en undulat och vaggade sakta fram och tillbaka på sin sittpinne. För den vuxne i sällskapet var det nog inte särskilt svårt att räkna ut vad som var på väg att hända men med stammande röst gjorde mor ett försök att släta över det hela genom att förklara att ibland blir djur inte så gamla och det kan ju ha sina orsaker och det var helt naturligt och....
Vid det här laget gjorde sig mina nedärvda surkärringsgener påminda och med klar och ljudlig stämma förklarade jag:
-"Han är död."

Min bror brast ut i förtvivlad gråt och började skrikande att protestera mot denna orättvisa samt att be mor göra något åt situationen. Mor, som misslyckades med sitt försök att mörda mig med blicken, kramade om min bror och lyckades övertyga honom om att Romeo nog bara var lite sjuk och SÄKERT skulle må bättre i morgon. Just då faller Romeo mot burgolvet, död som, tja, en död undulat.
-"Men NU är han död!" förkunnade jag förnöjt och fortsatte att äta min blodpudding under tiden som mor försökte lugna min bror och förlösa den existensiella ångest som förstås anlände som ett brev på posten.

Jag är inte säker på att ett annat namnval hade räddat livet på Romeo men det hade kanske känts bättre att lämna jordelivet med ett coolt namn som "Stålmannen" och inte namngiven efter en av litteraturhistoriens största töntar. Det är ju möjligt att Romeo var synsk och drabbades av en insikt om att Leonardo Di Caprio en gång skulle komma att axla manteln som Romeo. Det kan ju ge vem som helst ett hjärtstillestånd av ångest så omöjligt är det ju inte.

Vad var det jag sa?

Som den flitige läsaren med all säkerhet lagt märke till är det nästan lite övernaturligt läskigt hur er egen surkärring allt som oftast slår huvudet på spiken, nästan lite orakellik är hon! Själv tar jag denna min förmåga med det upphöjda lugn som jag tycker att det anstår ett medium av sanningen.

Det förvånade mig alltså inte när det i slutet av förra veckan publicerades en rapport som slog fast att människor, i synnerhet kvinnor, mår dåligt när de läser andra statusuppdateringar via sociala medier och kanske främst då Facebook.
Ja, säger jag, vad var det jag sa.

Alla sociala medier fyller en funktion och till och med surkärringen har gått från att starkt ta avstånd till sociala medier till att se att de kan fylla en viss funktion i människors liv. Inte samma som en rejäl skurhink med tillhörande rotborste och knäskurning eller bärgandet av myrhö skulle göra men i brist på bättre får väl sociala medier duga då. För den late och svage.
Men. Ett problem med att kreti och pleti i besittning av minsta lilla skrivförmåga släpps lös på ett tangentbord och en möjlighet att offentliggöra sina texter är att även människans ynkligaste sidor kommer fram. För man vill ju förstås vara med och då måste man uppdatera-helst hela tiden.
Och vad ska man uppdatera med när det verkar som att alla andra har så skojiga och underhållande liv. Litegrann som den käcka gamla visan "Storfiskarn", ni vet; ...."för när Storfiskarn talar om om hur många fiskar han fått....."
Kort sagt, människan ljuger gärna för att framstå som bättre och mer spännande än vad man i själva verket är. Inget är nytt under solen står det i en bra gammal bok som jag gillar att läsa och det går inte att göra annat än att hålla med.
"-Kain, har du sett Abel?" "Öhm....näääääää...."
(Kain var en av de första människorna och han dödade sin bror Abel för att han var avundsjuk på att både Gud och fader Abraham gillade Abel bättre. Sen ljög han förstås för att rädda sitt eget skinn. GTkunskap del 2)

Nåja, jag tror ni förstår vad jag menar. Människan är en lögnaktig varelse som mer än gärna friserar saningen för att glänsa i glansen av sina lögner. Varför skulle då denna arma varelse bete sig bättre i sociala medier om det inte gick att bete sig som folk när man var en del av en nomadstam i öknen för en herrans massa år sedan?  Jag tror att det ljugs i massor via sociala medier och är inte ett dugg förvånad. Vad som förvånar mig är att det är så många människor som TROR på alla nystädade hem, supergulliga ungar och bästaste kompisar eller det avklarade träningspasset.
Att torka av diskbänken är inte en storstädning men det LÅTER ju bättre förstås.
Begriper inte folk det helt uppenbara? Det är väl bara att reflektera över hur det egna livet ser ut för att förstå det i vissa fall helt befängda innehållet i vissa inlägg?

Riktigt vad vi bör göra åt saken vet jag inte, att döda internet skulle kanske vara det enda rätta men då jag ändå finner visst nöje i det så får det vara. Däremot kanske man kunde inrätta någon slags uppdateringspolis som åker hem till personer med misstänkt uppdateringar och kontrollerar sanningshalten i uppdateringen? Är det lögn måste man förstås erkänna via det sociala mediet att man har ljugit och lova att ALDRIG göra om det. Upprepas förseelsen blir man avrättad för att statuera exempel. Jag tror att det skulle fungera hur bra som helst!!!

Du kan inget ta med dig dit du går...

..vilket inte är helt bevisat. Möjligtvis är det så att det sedan 1995 återfinns en ansenlig mängd vita pärlor i himmelriket. De har inte lossnat från pärleporten utan är av en mer jordisk härkomst. Häng med nu så ska ni få höra.
Jag återvänder än en gång till temat döden, den uppmärksamme läsaren minns säkert mitt inlägg där jag planerade min egen dödsruna. Den här gången tänker jag gå vidare till själva den kanske icke så muntra begravningen.

Det är sällan och aldrig som en begravning är rolig. Känner man på något vis ATT man finner nöje eller lust i sådana tillställningar så spelar det ingen roll vad dagens toleranta samhälle säger; det är INTE okej och du bör skyndsamt uppsöka en psykolog eller alternativt en låst avdelning vid en psykiatrisk klinik.
Nu var det sagt och med en surkärrings fullständiga rätt att ändra sig tänker jag nu ändå berätta om ett tillfälle när en begravning fick en surkärring att dra på munnen.

Det var som så att en kär äldre släkting bestämt sig för att lämna jordelivet. Det skedde en kall natt när himlens stjärnor lyste som klarast och måhända visade vägen till himmelriket. Jag hoppas iallafall det eftersom den äldre släktingen såg rätt illa i slutet och det vore ju tråkigt att tänka att han annars inte kom till himmelen. Alla vill till himmelen, men få vill till Sveg helt enkelt.

Begravning planerades och den stora dagen kom. Före begravningen samlades några släktingar för att ta ett sista farväl. Jag och mina syskon närvarade och för oss var det första gången som en död människa skulle beskådas. Vi var i lite varierande ålder och mognad vilket innebar att vi hade aningens olika sätt att förhålla oss till saken. Min yngsta syster var vid detta tillfälle i yngre tonåren och på god väg att bli en riktig surkärring, i alla lägen var hon sur och vrång så till den grad att man inte kunde vara annat än stolt och nöjd! Fast just vid detta tillfälle blev det kanske lite fel eftersom en av mina mostrar som arbetar med människans inre tolkade beteendet som ett tecken på själsvånda inför döden.

Med en fast arm kring min systers axlar svepte hon därför fram nämnda syster mot kistan och förklarade med bästa professionella röst att det inte var farligt och att det ju faktiskt bara såg ut som att den älskade äldre släktingen sov. Min syster, svartklädd som sig bör och med ett vackert pärlarmband som lånats av vår moder,böjer sig fram över den döde och förkunnar att: "Jaså, jag tycker nog att han ser ut som att han är död." Efter det reser hon sig upp och det bär sig inte bättre än att det vackra skimrande pärlarmbandet fastnar mellan den döde släktingens mycket stela fingrar. Något förskräckt över detta rycker min syster till varpå pärlarmbandet brister och sprider en ström av vita pärlor över den döde släktingen och kapellets golv. Det helt bisarra i scenen fick er egen surkärring att dra på munnen innan hon med iver hjälpte sin släkt att plocka ihop de förrymda pärlorna så gott det gick. Dock var det ingen som riktigt ville gräva omkring i kistan och vem vet? Kanske kände vår avlidne släkting att det vore trevligt med en liten avskedspresent. Vad jag minns verkade släktingen inte särskilt intresserad av pärlor och dylikt innan sin hädanfärd men ingen vet var räven har sin gång.

Jag hoppas iallafall att de blev glada över pärlorna ovanpå, i annat fall har en del av ett framtida arvegods gått till spillo helt i onödan, och det vore ju bra onödigt!!!
Av denna historia kan man också lära sig att man inte behöver psykologisera i alla möjliga lägen. Är man död är man död. Punkt.