1949 publicerade författaren George Orwell en bok som kort och gott hette 1984. Den handlade om den då avlägsna framtiden då staten skulle övervaka våra minsta rörelser och tekniken användas för ont. När 1984 anlände for real så visade det sig inte direkt vara som George hade tänkt sig men det bekom nog inte honom eftersom han varit död sedan 21 januari 1950. Även om 1984 var läskigt på sitt sätt med gräsliga frisyrer, hårspraysmissbruk och releasen av skivor från både Cyndee Lauper, Kicki Danielsson och Bananarama kan man inte ens med den bästa viljan i världen säga att det motsvarade Orwells tankar om ett av staten fullständigt förtryckt samhälle. ( Ja, kanske lite i Sovjetunionen då, men det förstör liksom den senare poängen om jag drar upp det.)
2012 är det dock en helt annan femma. Som den trogne läsaren vet skapades denna blogg bland annat för att Surkärringen ville arbeta med sin fobi gentemot teknik. Det har, måste ändå erkännas, gått rätt väl faktiskt. Logga in, skriva inlägg och redigera har bemästrats. Hur man gör en snygg layout är ännu ett mörker eller hur och varför man ska sätta etiketter på sina inlägg så därför struntar jag i det.
Surkärringen har också motvilligt lärt sig bemästra de mest elementära funktionerna med det populära sociala mediet Ansiktsboken, mest för att det är en sådan FANTASTISK källa till irritation, och tror att hon vet hur man skickar visitkort med mobilen. Ibland. Det betyder dock inte att hon känner sig bekväm med teknik eller litar på den. Någon smartphone kommer aldrig att inhandlas om det inte blir obligatoriskt som invånare i landet och twitter verkar helt meningslöst. Hon kämpar därför fortfarande emot. Det var nog därför det hände, tekniken ledsnade på att vänta och gick till attack.
Av min arbetsgivare har jag tilldelats en bärbar dator. Det sägs att det ska vara för att underlätta mitt arbete och ge mig möjlighet att ta in världen i klassrummet. Personligen tror jag att det i själva verket är ett knep för att få mig att arbeta mer hemma då jag kan ta med redskapet. Det var lite svårare förr när det var stationära datorer att få personalen att arbeta hemmavid.
Det kan också vara så att de vill komma åt våra själar och liv via den privata information som kan finnas i datorerna då folk tenderar att använda dem i privata syften. Det har de förstås räknat ut och sitter nu bara och väntar på information som de kan använda emot oss. Jag har sett ett program om förhörsteknik av krigsfångar och terrorister så jag vet minsann hur det går till! De letar efter minsta lilla information om dig, din familj och ditt privata sammanhang som de sedan använder för att få dig att samarbeta och gå i deras ledband.
I vart fall satt jag hemma med min arbetsdator som har en touch pad som är känsligare än en prinsessa på en ärt och råkade nudda den varpå den åkte upp mot högersidan och därför ville berätta vad en av mina bekanta på Ansiktsboken lyssnat på via en känd sajt som erbjuder musiklyssnande. I samma ögonblick som jag försöker få bort informationen om detta kommer barnet och slänger sig i min famn varpå jag förlorar kontrollen över datorn. Då passade den på.
Helt plötsligt vrålar Abbas gamla slagdänga "Mamma Mia" ut över rummet, volymen stod nämligen på max efter dagens filmvisning på arbetet. Agnetha Fältskog skriker, barnet skriker ännu högre och jag försöker förtvivlat göra mig av med bägge två. Barnet vägrar lämna min famn och SÄTTER sig på mina händer som pressas mot tangentbordet. Agneta fortsätter att skrika och HELT PLÖTSLIGT ser jag att mitt namn nu står uppe i hörnet på musiksajten. HELVETE!!! Utan att jag ens velat det har jag nu lyckats läggt till den kända musiksajten som jag är rätt övertygad om att vi inte får ha på arbetets redskap.
Agneta tystnar äntligen, barnet lugnar ner sig och jag tittar oroligt mot dörren för att se om den ska sparkas in av kommunens IT support som kommer för att straffa mig. Det har nu gått ett par dagar och det har ännu inte hänt. Jag har inte lyckats få bort installationen och vågar givetvis inte ringa och fråga hur man gör. Förbannade teknik! Kan den inte bara låta mig vara ifred och sluta försöka piska in mig i ledet på väg mot undergången?!
fredag 31 augusti 2012
onsdag 29 augusti 2012
XXXXX- this one goes out for you.
Men vad kan en Surkärring tycka om folk som utför medvetet elaka handlingar mot andra människor? Ska hon verkligen öppna munnen med tanke på den mycket sura attityd hon uppvisar gentemot sin omvärld? Ja, det ska hon SANNERLIGEN eftersom hon har en hel del att säga till de som inte kan låta sina medmänniskor vara ifred!
Låt mig inleda med att berätta att jag har en god vän som har ett alldeles förtjusande barn. Barnet är artigt, vänligt, empatiskt, hänsynsfullt, tålmodigt, humorisktiskt, fantasifullt och i största allmänhet tolerant, tillåtande och väluppfostrat. Jag har svårt att komma ihåg att jag någonsin träffat ett trevligare barn. Detta betyder dock inte att allt i barnets värld är rosor och pannkaka eftersom barnet vistas i närheten av betydligt mycket mindre trevliga barn som anser sig ha rätten att hålla på och hacka på min väns barn som varande "udda". För det vet ju alla att tjejer bara ska leka två och två, ha vuxenkläder, bete sig allmänt djävligt och taskigt samt BARA göra tjejiga grejer som att sminka sig, shoppa kläder, bry sig om ytliga saker och annan skit.
Jag har förstått på min vän att barnet i perioder inte mått så bra av det bemötandet och det kan jag sannerligen förstå! Vem skulle uppskatta att gå till sin arbetsplats om man ständigt och jämnt skulle utsättas för kommentarer, kritik och hån för den egna personen?!
Det stora problemet är förstås inte de icke uppfostrade barnen utan deras helt värdelösa föräldrar. För tro mig, föräldrar är en SANN källa till moralisk kompass, verklighetsuppfattning och allmänt hyfs hos barn. Såklart beror det på att man inte av mor och far fått lära sig att visa respekt för medmänniskan eller givits insikten att det finns människor som gör andra livsval än en själv och DET ÄR HELT OK! (Ja, om det inte är något uppenbart korkat som skulle göra en Surkärring upprörd förstås.)
Då jag arbetar i en miljö där jag ständigt omges av unga människor har jag haft gott om tillfällen att studera ett antal mycket otrevliga exemplar av människovarelser och deras ännu otrevligare föräldrar. För hur NÅGON förälder kan ha mage att försvara det egna barnet när det helt klart hittas med handen i syltburken, eller den nidskrivande pennan i handen/kränkande orden i loggar och sms eller helt enkelt åskådats i färd med att slå eller förnedra en annan ung person övergår mitt förstånd.
Det finns i regel förklaringar till allt konstigt som människor hittar på, men det är INTE liktydigt med att vi som står runt och ser på behöver tycka om det som händer eller acceptera det överhuvudtaget! Jag skulle inte vilja vara mitt eget barn den dagen det ringer hem och jag får veta att mitt barn varit med och kränkt någon annan. Jag tror inte på kroppsaga men jag kan LOVA att jag har en hel arsenal med andra bestraffningar som svider ännu bättre och framförallt längre.
Tillsammans bygger vi en bättre värld men det är möjligt att vi måste krossa några självupptagna tår på vägen. Det kan det vara värt.
Låt mig inleda med att berätta att jag har en god vän som har ett alldeles förtjusande barn. Barnet är artigt, vänligt, empatiskt, hänsynsfullt, tålmodigt, humorisktiskt, fantasifullt och i största allmänhet tolerant, tillåtande och väluppfostrat. Jag har svårt att komma ihåg att jag någonsin träffat ett trevligare barn. Detta betyder dock inte att allt i barnets värld är rosor och pannkaka eftersom barnet vistas i närheten av betydligt mycket mindre trevliga barn som anser sig ha rätten att hålla på och hacka på min väns barn som varande "udda". För det vet ju alla att tjejer bara ska leka två och två, ha vuxenkläder, bete sig allmänt djävligt och taskigt samt BARA göra tjejiga grejer som att sminka sig, shoppa kläder, bry sig om ytliga saker och annan skit.
Jag har förstått på min vän att barnet i perioder inte mått så bra av det bemötandet och det kan jag sannerligen förstå! Vem skulle uppskatta att gå till sin arbetsplats om man ständigt och jämnt skulle utsättas för kommentarer, kritik och hån för den egna personen?!
Det stora problemet är förstås inte de icke uppfostrade barnen utan deras helt värdelösa föräldrar. För tro mig, föräldrar är en SANN källa till moralisk kompass, verklighetsuppfattning och allmänt hyfs hos barn. Såklart beror det på att man inte av mor och far fått lära sig att visa respekt för medmänniskan eller givits insikten att det finns människor som gör andra livsval än en själv och DET ÄR HELT OK! (Ja, om det inte är något uppenbart korkat som skulle göra en Surkärring upprörd förstås.)
Då jag arbetar i en miljö där jag ständigt omges av unga människor har jag haft gott om tillfällen att studera ett antal mycket otrevliga exemplar av människovarelser och deras ännu otrevligare föräldrar. För hur NÅGON förälder kan ha mage att försvara det egna barnet när det helt klart hittas med handen i syltburken, eller den nidskrivande pennan i handen/kränkande orden i loggar och sms eller helt enkelt åskådats i färd med att slå eller förnedra en annan ung person övergår mitt förstånd.
Det finns i regel förklaringar till allt konstigt som människor hittar på, men det är INTE liktydigt med att vi som står runt och ser på behöver tycka om det som händer eller acceptera det överhuvudtaget! Jag skulle inte vilja vara mitt eget barn den dagen det ringer hem och jag får veta att mitt barn varit med och kränkt någon annan. Jag tror inte på kroppsaga men jag kan LOVA att jag har en hel arsenal med andra bestraffningar som svider ännu bättre och framförallt längre.
Tillsammans bygger vi en bättre värld men det är möjligt att vi måste krossa några självupptagna tår på vägen. Det kan det vara värt.
söndag 26 augusti 2012
Sex, drugs and rock n roll! Eller så inte.
Nja, livet som Surkärring mitt i livet med småbarn, heltidsarbete och husägande ger kanske inte så rika tillfällen till sex, droger och rock n roll. Det är dock inget jag sörjer över då mitt intresse för tillfälliga sexuella kontakter, olagliga kemiska substanser och stökiga konserter är lika med noll. Jag kan på min höjd tänka mig en lightvariant som består av en treo mot nackvärken, se på tv tillsammans med mannen i mitt liv och kanske en tripp till vårt lokala Ica Maxi en löningshelg.
Efter dagens inledande aktivitet har jag dock förstått att inte alla mina medsystrar känner samma sak.
Klädbytardagar, där man kan lämna in saker till försäljning mot en viss provision tycker Surkärringen är en bra ide. Jag lämnar själv aldrig in saker eftersom jag hellre skänker mitt överskott till Röda Korset för att bättre gagna mänskligheten men att besöka dem för att handla går väl an. Iallafall är det vad jag tänker med ungefär ett halv års mellanrum eftersom jag då förträngt mitt heliga löfte att ALDRIG mer besöka en dylik tillställning då det alltid slutar med mord. Mentalt iallafall, vissa gränser har jag trots allt för vad jag gör mot mina medmänniskor.
Denna dagens klädbytardag besöktes inte bara av mig själv, barnet i huset medföljde eftersom fadern fann det för gott att fly fältet till en motorsportstävling. Barnet har ett stort intresse för kläder och lovade och svor att bete sig mycket fint och välartat. Samt inte klänga och tjata. Det löftet höll ända fram till kön då det blev tråkigt att stå still och vänta varpå projekt klätterställning inleddes. Jag var förstås klätterställningen.
Så småningom slogs portarna till Sodom och Gomorra upp varpå den prydliga raden av kvinnor i åldrarna 20-50 år förvandlades till galna groupies och klädknarkare av klass. Det var förstås bra för barnets gnäll om att det var tråkigt och jobbigt att stå själv, vi lyftes likt sandkorn av den påtryckande vågen och damp ner inne på golvet vid ytterplagg för barn i den storlek jag råkade vara ute efter. Ovanligt glad i hågen började jag bläddra igenom plaggen, dock något störd av den ström av kvinnor som ständigt knuffade mig i ryggen för att komma förbi och beskåda plaggen längre in. En trevlig jacka som jag höll upp slets brutalt ur mina händer från andra sidan stället av någon som tydligen ansåg sig ha bättre behov av den. Jag beslöt då att förflytta mig till skorna där jag och barnet delade en trevlig stund med att diskutera barnets icke behov av alla skor som fanns framlagda. Givetvis fortfarande knuffad i ryggen.
Nu kände jag pulsen börja öka men tappert fortsatte jag mot kläderna i barnets storlek. Ljudnivån i lokalen var nu på gränsen till tinnitus. Vid bordet med rätt storlek rådde kaos. Kvinnor i varierande åldrar rev och slet i de stackars plaggen som om de vore dyrbara skatter det gällde att försvara till varje pris. Själv stod jag artigt och väntade på att få ta plats vid bordet när jag rätt brutalt knuffades framåt av en ivrig skattletare. Nu blev jag arg, vände mig mot den skyldiga och levererade en hånfull blick. Hon var dock för upptagen med att mangla omkull en annan besökares barn med sin påse att hon rentutav inte såg den. Eller helt enkelt struntade i den. Människor som trycker omkull små barn med fullproppade Ikeapåsar har nog inte så mycket samvete. Barnet tog sin tillflykt UNDER bordet och gjorde förgäves försök att få kontakt med sin vårdnadshavare som i trance även hon slet och rev omkring. Mitt eget barn räddade jag undan i ett hörn av bordet innan jag påbörjade mitt klädletande.
En timme och en kvart senare satt jag åter i min bil och konstaterade att både jag och barnet överlevt. En påse med kläder hade vi också fått med oss och likaså rikligt med incindenter att reta upp sig över under återstoden av dagen. Jag begriper inte hur man kan vara en sådan usel människa att man förvandlas till ett morrande odjur när tillfälle att handla begagnade barnkläder ges, herregud!
Jag konstaterar att det helt enkelt måste vara mina medsystrars sätt att leva drömmen om det vilda livet utan att behöva riskera Polarn och Pyretidyllen man byggt upp åt sig. Men under ytan lever drömmen om att i stora grupper skrika och knuffas fram och tillbaka, i och för sig inte under influens av något mer drogaktigt än söndagsmorgonens kaffe. Men det kanske var djäääääääävligt starkt!
Efter dagens inledande aktivitet har jag dock förstått att inte alla mina medsystrar känner samma sak.
Klädbytardagar, där man kan lämna in saker till försäljning mot en viss provision tycker Surkärringen är en bra ide. Jag lämnar själv aldrig in saker eftersom jag hellre skänker mitt överskott till Röda Korset för att bättre gagna mänskligheten men att besöka dem för att handla går väl an. Iallafall är det vad jag tänker med ungefär ett halv års mellanrum eftersom jag då förträngt mitt heliga löfte att ALDRIG mer besöka en dylik tillställning då det alltid slutar med mord. Mentalt iallafall, vissa gränser har jag trots allt för vad jag gör mot mina medmänniskor.
Denna dagens klädbytardag besöktes inte bara av mig själv, barnet i huset medföljde eftersom fadern fann det för gott att fly fältet till en motorsportstävling. Barnet har ett stort intresse för kläder och lovade och svor att bete sig mycket fint och välartat. Samt inte klänga och tjata. Det löftet höll ända fram till kön då det blev tråkigt att stå still och vänta varpå projekt klätterställning inleddes. Jag var förstås klätterställningen.
Så småningom slogs portarna till Sodom och Gomorra upp varpå den prydliga raden av kvinnor i åldrarna 20-50 år förvandlades till galna groupies och klädknarkare av klass. Det var förstås bra för barnets gnäll om att det var tråkigt och jobbigt att stå själv, vi lyftes likt sandkorn av den påtryckande vågen och damp ner inne på golvet vid ytterplagg för barn i den storlek jag råkade vara ute efter. Ovanligt glad i hågen började jag bläddra igenom plaggen, dock något störd av den ström av kvinnor som ständigt knuffade mig i ryggen för att komma förbi och beskåda plaggen längre in. En trevlig jacka som jag höll upp slets brutalt ur mina händer från andra sidan stället av någon som tydligen ansåg sig ha bättre behov av den. Jag beslöt då att förflytta mig till skorna där jag och barnet delade en trevlig stund med att diskutera barnets icke behov av alla skor som fanns framlagda. Givetvis fortfarande knuffad i ryggen.
Nu kände jag pulsen börja öka men tappert fortsatte jag mot kläderna i barnets storlek. Ljudnivån i lokalen var nu på gränsen till tinnitus. Vid bordet med rätt storlek rådde kaos. Kvinnor i varierande åldrar rev och slet i de stackars plaggen som om de vore dyrbara skatter det gällde att försvara till varje pris. Själv stod jag artigt och väntade på att få ta plats vid bordet när jag rätt brutalt knuffades framåt av en ivrig skattletare. Nu blev jag arg, vände mig mot den skyldiga och levererade en hånfull blick. Hon var dock för upptagen med att mangla omkull en annan besökares barn med sin påse att hon rentutav inte såg den. Eller helt enkelt struntade i den. Människor som trycker omkull små barn med fullproppade Ikeapåsar har nog inte så mycket samvete. Barnet tog sin tillflykt UNDER bordet och gjorde förgäves försök att få kontakt med sin vårdnadshavare som i trance även hon slet och rev omkring. Mitt eget barn räddade jag undan i ett hörn av bordet innan jag påbörjade mitt klädletande.
En timme och en kvart senare satt jag åter i min bil och konstaterade att både jag och barnet överlevt. En påse med kläder hade vi också fått med oss och likaså rikligt med incindenter att reta upp sig över under återstoden av dagen. Jag begriper inte hur man kan vara en sådan usel människa att man förvandlas till ett morrande odjur när tillfälle att handla begagnade barnkläder ges, herregud!
Jag konstaterar att det helt enkelt måste vara mina medsystrars sätt att leva drömmen om det vilda livet utan att behöva riskera Polarn och Pyretidyllen man byggt upp åt sig. Men under ytan lever drömmen om att i stora grupper skrika och knuffas fram och tillbaka, i och för sig inte under influens av något mer drogaktigt än söndagsmorgonens kaffe. Men det kanske var djäääääääävligt starkt!
onsdag 22 augusti 2012
Morot och piska utan morot är likamed råriven morot.
Att inte ha ett fungerande minne är verkligen inte så roligt som det låter men det skola icke underskattas då det ger rikliga tillfällen att göra insättningar på skamkontot och rikligt med uttag från självkänslekontot. Det är helt enkelt bra för ödmjukheten att då och då hamna i de mest penibla situationer som får en att inse vilken liten mask man är.
Det var förstås besvärligare i början av tiden E.Br (efter branden) då det kördes bil utan att trafiksignaler kunde tolkas på rätt sätt, tvättades dagstidningar, letades nycklar nätterna igenom, lagades mat på ett annorlunda sätt och i största allmänhet levdes utan att riktigt veta hur man utför relativt enkla vardagssysslor. Arbetet var också ett intressant kapitel då jag inte riktigt kom ihåg vad alla mina kollegor hette, ibland glömde bort vad jag pratade om eller vilken klass jag undervisade för tillfället. Jag la en ansenlig mängd tid på att leta efter saker och skriva små lappar för att komma ihåg saker som jag sedan ändå glömde eftersom jag inte kom ihåg vart jag lagt den påminnande lappen. Eller så förstod jag helt enkelt inte vad jag menat med det jag skrivit.
Det är rent utav ett UNDER att jag inte avslöjades som ett fiasko under denna tid och att ingen ifrågasatte min lämplighet som utbildare men jag antar att folk har bättre saker för sig än att fundera på landets utbildningsväsende. Sjukskriven? För vad? Jag var helt i ordning fysiskt, förutom de redan implementerade nackproblemen så jag såg verkligen ingen anledning till att på statens bekostnad stanna hemma och gotta mig! Har man ett arbete går man dit och gör det man ska om det inte skulle råka vara så att man vaknar upp och är död. Eller kommer ihåg att ringa och boka en tid för att prata med en läkare om sitt tillstånd.
Nåväl, det där är länge sedan nu och nuförtiden steks köttbullar som de sig bör, dvs i smör och inte på högsta värme i tio minuter. Inte heller tvättar jag annat än kläder eller tänker att rödljus förstås gäller någon annan och inte mig själv. Jag kan numer också gå till affären och handla ett fåtal saker utan att skriva 14 lappar om saken och ändå komma hem med fel saker. I ärlighetens namn ska det dock sägas att det inte bör ske i slutet av dagen och att det helst inte ska vara för mycket folk i affären eftersom det är aningens stressande att stå vid hyllor och stirra för att försöka komma ihåg när folk står ivrigt trampande bakom eftersom de faktiskt VET vad de ska handla och tycker att man ska ta det man ska ha NU och sedan flytta på sig.
Graden av förödmjukelse är i varje fall långt mycket mindre än tidigare och det är kanske lite synd då jag tror att det är mycket danande för karaktären att ofta reflektera över sin uselhet. Man måste dock göra det bästa man kan med det man har så numer får jag hålla till godo med de små saker som livet erbjuder! Till exempel den där blomman som jag sedan i juni tänkt var gång jag ser den att jag måste plantera om. Jorden är köpt, det tog mig bara en månad att åstadkomma, så nu är det bara att sätta igång! Eller tvätthögen som jag tenderar att bygga upp eftersom jag ska vika tvätten sen, trots att jag egentligen bestämt att jag ska vika den dagen efter att den tvättats. Men då är det ju alltid något annat som jag glömt sedan tidigare som jag måste göra. Egentligen kan man nog säga att det mest elementära hushållsarbetet i mina händer förvandlas till en lååååååååångt utdragen process eftersom jag sällan klarar av att organisera upp det så att det effektivt och enkelt utföres direkt. Lägg till det min lata natur så förstår ni vilken katastrof mitt liv i själva verket är. Vad gäller arbetet så gäller förstås samma princip där. Saker glöms bort, det är helt omöjligt att arbeta efter ett effektivt system eftersom jag aldrig hinner tänka ut ett effektivt system och skulle jag råka göra det har jag glömt det nästa dag, att läsa och förstå saker på en högre nivå än det jag förväntar mig att eleverna ska klara av är extremt svårt en sämre dag.
I sådana lägen är det allt bra skönt att ha dedikerat sitt liv till mindLESSness! När det känns som att allt bara faller sönder och helvetes portar i form av självömkan och ynklighet öppnar sig gäller det att dra ett djupt andetag och upprepa sitt mantra, själva essensen av mindLESSness; "Kom igen nu din lata kossa, sätt fart!!!" Och med ett skutt är man uppe igen, redo att göra sin plikt mot hem, arbete och omvärld trots att man för en kort stund sedan bara ville lägga sig ner och dö.
De säger att piska och morot är en effektiv kombination men jag skulle nog säga att en kraftigt svingad piska är BETYDLIGT bättre!
Det var förstås besvärligare i början av tiden E.Br (efter branden) då det kördes bil utan att trafiksignaler kunde tolkas på rätt sätt, tvättades dagstidningar, letades nycklar nätterna igenom, lagades mat på ett annorlunda sätt och i största allmänhet levdes utan att riktigt veta hur man utför relativt enkla vardagssysslor. Arbetet var också ett intressant kapitel då jag inte riktigt kom ihåg vad alla mina kollegor hette, ibland glömde bort vad jag pratade om eller vilken klass jag undervisade för tillfället. Jag la en ansenlig mängd tid på att leta efter saker och skriva små lappar för att komma ihåg saker som jag sedan ändå glömde eftersom jag inte kom ihåg vart jag lagt den påminnande lappen. Eller så förstod jag helt enkelt inte vad jag menat med det jag skrivit.
Det är rent utav ett UNDER att jag inte avslöjades som ett fiasko under denna tid och att ingen ifrågasatte min lämplighet som utbildare men jag antar att folk har bättre saker för sig än att fundera på landets utbildningsväsende. Sjukskriven? För vad? Jag var helt i ordning fysiskt, förutom de redan implementerade nackproblemen så jag såg verkligen ingen anledning till att på statens bekostnad stanna hemma och gotta mig! Har man ett arbete går man dit och gör det man ska om det inte skulle råka vara så att man vaknar upp och är död. Eller kommer ihåg att ringa och boka en tid för att prata med en läkare om sitt tillstånd.
Nåväl, det där är länge sedan nu och nuförtiden steks köttbullar som de sig bör, dvs i smör och inte på högsta värme i tio minuter. Inte heller tvättar jag annat än kläder eller tänker att rödljus förstås gäller någon annan och inte mig själv. Jag kan numer också gå till affären och handla ett fåtal saker utan att skriva 14 lappar om saken och ändå komma hem med fel saker. I ärlighetens namn ska det dock sägas att det inte bör ske i slutet av dagen och att det helst inte ska vara för mycket folk i affären eftersom det är aningens stressande att stå vid hyllor och stirra för att försöka komma ihåg när folk står ivrigt trampande bakom eftersom de faktiskt VET vad de ska handla och tycker att man ska ta det man ska ha NU och sedan flytta på sig.
Graden av förödmjukelse är i varje fall långt mycket mindre än tidigare och det är kanske lite synd då jag tror att det är mycket danande för karaktären att ofta reflektera över sin uselhet. Man måste dock göra det bästa man kan med det man har så numer får jag hålla till godo med de små saker som livet erbjuder! Till exempel den där blomman som jag sedan i juni tänkt var gång jag ser den att jag måste plantera om. Jorden är köpt, det tog mig bara en månad att åstadkomma, så nu är det bara att sätta igång! Eller tvätthögen som jag tenderar att bygga upp eftersom jag ska vika tvätten sen, trots att jag egentligen bestämt att jag ska vika den dagen efter att den tvättats. Men då är det ju alltid något annat som jag glömt sedan tidigare som jag måste göra. Egentligen kan man nog säga att det mest elementära hushållsarbetet i mina händer förvandlas till en lååååååååångt utdragen process eftersom jag sällan klarar av att organisera upp det så att det effektivt och enkelt utföres direkt. Lägg till det min lata natur så förstår ni vilken katastrof mitt liv i själva verket är. Vad gäller arbetet så gäller förstås samma princip där. Saker glöms bort, det är helt omöjligt att arbeta efter ett effektivt system eftersom jag aldrig hinner tänka ut ett effektivt system och skulle jag råka göra det har jag glömt det nästa dag, att läsa och förstå saker på en högre nivå än det jag förväntar mig att eleverna ska klara av är extremt svårt en sämre dag.
I sådana lägen är det allt bra skönt att ha dedikerat sitt liv till mindLESSness! När det känns som att allt bara faller sönder och helvetes portar i form av självömkan och ynklighet öppnar sig gäller det att dra ett djupt andetag och upprepa sitt mantra, själva essensen av mindLESSness; "Kom igen nu din lata kossa, sätt fart!!!" Och med ett skutt är man uppe igen, redo att göra sin plikt mot hem, arbete och omvärld trots att man för en kort stund sedan bara ville lägga sig ner och dö.
De säger att piska och morot är en effektiv kombination men jag skulle nog säga att en kraftigt svingad piska är BETYDLIGT bättre!
How about a nice cup of Shut the fuck up?
Ibland blir det helt enkelt bara fel för människor. Jag tror att det främst orsakas av att man inte tänker efter före man öppnar munnen men det kan också bero på att man helt enkelt är dum i huvudet. Rent utav underhållande dum. Här följer nu en liten rapportering av ett av de tillfällen när jag önskar att jag haft en liten kopp med håll käften att bjuda på, det hade blivit så mycket mindre pinsamt för vissa personer då.
Personen i fråga var en klarögd och äppelkindad vikarie som dök upp på min arbetsplats då en av mina kollegor fann för gott att tillbringa den första av arbetets månad på annan ort och helt enkelt var för lat för att göra rätt för sig. Vikarien visade sig, liksom alla vi andra, ha planer på att äta lunch i personalrummet. Till en början gick allt bra och konversationen flöt lättsamt och smidigt. Men sedan hände det.
Efter en stärkande klunk kaffe som verkligen inte kan ha innehållit det minsta lilla håll käften vänder vikarien sina tindrande ögon mot mig, kastar en menande blick mot mitt bukparti och säger med hurtig röst; "Och när är DU beräknad?". Stämningen runt bordet sjönk från livfull till stendöd på en nanosekund, oroliga ögonkast utbyttes och vissa förpassade sig i skydd bakom möblerna. Nä, det gjorde de inte men mentalt kändes det som att de förpassade sig själva i ett skyddsvärn på Mars.
Lugnt drack jag en klunk av mitt eget kaffe varpå jag lugnt replikerade; "Inte alls faktiskt. Jag är bara tjock." Småröd om de käcka kinderna började vikarien mumla om att det var så många på arbetsplatsen som var gravida och hon hade liksom fått för sig att..."Nej, jag är som sagt bara tjock."
Sedan gjorde jag ett försök att byta samtalsämne för att inte utsätta den stackaren för mer skam och skuld men vissa kan helt enkelt inte ta en hint. Istället skulle det nu utredas om jag HADE barn. Artigt förklarade jag att jag hade ett barn som var fyra år varpå vikarien fortsatte sin DANS i klaveret genom att fråga om jag inte kände att det var dags för ett till? Ja, vad skulle jag säga? Lika artigt förklarade jag att jag hade försökt men att det inte gått så bra.
Kära läsare, visst tänker man nu att om man råkat sätta sig i detta klister vid detta läge skulle ha valt att prata om VAD SOM HELST förutom det ämne man så fatalt gjort bort sig inom? Inte vikarie inte, istället flöjtade hon glatt: "Ja, det är ju liksom inte meningen att vissa ska ha barn. Det får man som bara lov att acceptera!"
Ja, jag vet att jag kanske skulle försökt hjälpa denna stackars gås genom att förklara lite allmänt hut, hyfs och folkvett. Men jag kom mig liksom inte för, det fanns helt enkelt inget att säga. Dessutom kände jag mig helt fascinerad över hur tanklösa en del människor kan vara utan att de själva förstår det. Jag tror att mina kollegor förvånades över att vikarie återvände till sitt arbetsbord efter denna lunch med huvudet intakt på kroppen och inte nedstoppat i en påse men även en Surkärring kan ha sina förstående och empatiska stunder. Trots allt lär ju Gud hålla sin hand över barn och idioter och vem är en liten surkärring att sätta sig upp emot the Lord himself?
Vikarie fortsätter sin anställning hos oss ännu ett tag och det är med STORT intresse som jag följer de vidare förehavandena!
Personen i fråga var en klarögd och äppelkindad vikarie som dök upp på min arbetsplats då en av mina kollegor fann för gott att tillbringa den första av arbetets månad på annan ort och helt enkelt var för lat för att göra rätt för sig. Vikarien visade sig, liksom alla vi andra, ha planer på att äta lunch i personalrummet. Till en början gick allt bra och konversationen flöt lättsamt och smidigt. Men sedan hände det.
Efter en stärkande klunk kaffe som verkligen inte kan ha innehållit det minsta lilla håll käften vänder vikarien sina tindrande ögon mot mig, kastar en menande blick mot mitt bukparti och säger med hurtig röst; "Och när är DU beräknad?". Stämningen runt bordet sjönk från livfull till stendöd på en nanosekund, oroliga ögonkast utbyttes och vissa förpassade sig i skydd bakom möblerna. Nä, det gjorde de inte men mentalt kändes det som att de förpassade sig själva i ett skyddsvärn på Mars.
Lugnt drack jag en klunk av mitt eget kaffe varpå jag lugnt replikerade; "Inte alls faktiskt. Jag är bara tjock." Småröd om de käcka kinderna började vikarien mumla om att det var så många på arbetsplatsen som var gravida och hon hade liksom fått för sig att..."Nej, jag är som sagt bara tjock."
Sedan gjorde jag ett försök att byta samtalsämne för att inte utsätta den stackaren för mer skam och skuld men vissa kan helt enkelt inte ta en hint. Istället skulle det nu utredas om jag HADE barn. Artigt förklarade jag att jag hade ett barn som var fyra år varpå vikarien fortsatte sin DANS i klaveret genom att fråga om jag inte kände att det var dags för ett till? Ja, vad skulle jag säga? Lika artigt förklarade jag att jag hade försökt men att det inte gått så bra.
Kära läsare, visst tänker man nu att om man råkat sätta sig i detta klister vid detta läge skulle ha valt att prata om VAD SOM HELST förutom det ämne man så fatalt gjort bort sig inom? Inte vikarie inte, istället flöjtade hon glatt: "Ja, det är ju liksom inte meningen att vissa ska ha barn. Det får man som bara lov att acceptera!"
Ja, jag vet att jag kanske skulle försökt hjälpa denna stackars gås genom att förklara lite allmänt hut, hyfs och folkvett. Men jag kom mig liksom inte för, det fanns helt enkelt inget att säga. Dessutom kände jag mig helt fascinerad över hur tanklösa en del människor kan vara utan att de själva förstår det. Jag tror att mina kollegor förvånades över att vikarie återvände till sitt arbetsbord efter denna lunch med huvudet intakt på kroppen och inte nedstoppat i en påse men även en Surkärring kan ha sina förstående och empatiska stunder. Trots allt lär ju Gud hålla sin hand över barn och idioter och vem är en liten surkärring att sätta sig upp emot the Lord himself?
Vikarie fortsätter sin anställning hos oss ännu ett tag och det är med STORT intresse som jag följer de vidare förehavandena!
måndag 20 augusti 2012
Riket vid vägens slut
Det är inte ofta som en äkta Surkärring lämnar sitt hem eller iallafall den kommun där hon råkar vara skriven. Det beror inte på att hon direkt hyser några kända aversioner mot andra landsdelar, förutom Skåne och varför är väl rätt uppenbart, utan helt enkelt på tidsbrist. Det finns ju så många viktiga saker att göra istället för att fnatta land och rike runt, till exempel att städa och sortera tvätt. Nåja, i sommar hände det faktiskt.
Ty det hände sig vid den tiden att Herodes, eller i detta fall mannen i hushållet, antydde att det vore schysst om familjen minus barn gav sig av till Betlehem för att skattskriva sig eller i allafall ha en liten semester. Barnet kunde förstås inte följa med eftersom Jesus inte heller dök upp förrän ankomsten till Betlehem och det ännu är för ungt för att uppskatta bilfärder a 16 timmar i sträck. Jag skulle för övrigt inte alls ha uppskattat om barnet dykt upp på den utvalda semesterorten eftersom det skulle betyda att någon illvillig människa rövat bort mitt barn och transporterat det utan min vetskap sisådär en 120 mil.
I vart fall gav vi oss av och resan avlöpte utan problem tills vi äntrade Västra Götaland, eller som landsdelen STOLT deklarerade med stora bokstäver "Välkommen till Arns rike." Förtjust i Jan Guillous böcker är jag icke det allra minsta men som historienörd, medeltidsfantast och levande rollspelare tryckte jag förstås trynet mot rutan i hopp om att få se en skymt av Arn i sin stiliga tempelriddardräkt! Det visade sig vara helt falsk marknadsföring då jag inte såg ens den minsta lilla GLIMT av Arn! Bu säger jag!
Ska man nu stoltsera med bygdens son, omän en påhittad sådan, får man väl för sjutton se till att leva upp till sin stolthet! Är det svårt att ordna fram ett par karlar i relativt rätt längd och placera ut strategiskt längs vägen, iförda rätt mundering? Det måste väl finnas MASSOR med människor som mer än gärna skulle tjänstgöra som Arn ifall det innebar betalning?! Vad jag vet anordnas kommunala sommarjobb över hela vårt avlånga land och i valet mellan att rensa ogräs eller släpa runt tunga rullstolar med dementa gamla tanter eller gestalta Arn är väl valet givet?! "Vill du stå längs riksväg XX och se ut som en cool riddare från en historiskt mycket inkorrekt bok eller vill du följa Agda till fotvården?" Ja läsare, vad tror ni själva?
Med vreden kokandes inom mig anlände jag till Betlehem där jag sedermera fick plåster på såren i form av mycket gamla fiskarbosättningar placerade ute i skärgården. Dock dröjde det bara till hemresan så revs plåstret brutalt av när vi passerade Arnäs, i boken den plats där Arn bor efter sin återkomst från det heliga landet. Det kan vara så att det inte alls hette Arnäs utan att jag bara vill det men strunt i det. Arns hem BORDE ha hetat Arnäs, vilken riddare av rang skulle nöja sig med något annat?! Arnäs visade sig vart fall vara ett industriområde där det även placerats en kommunal återvinningscentral. Med andra ord låg Arns hem nu helt plötsligt på en soptipp. Lite roligt var det dock, för det är väl kanske den plats jag tycker att författarens samlade alster borde placeras.
Men ändå. Det handlar om principen!
Helt förkrossad återvände jag till mitt hem som jag blott fick vila på ett ögonblick innan det var dags att ge sig av till arbetsplatsen eftersom semestern var slut. Damn you Arn, damn you! Jag håller dig, Västra Götaland och regeringen ansvarig för detta vedervärdiga avslut på en annars acceptabel sommar. Vänta du bara.
Ty det hände sig vid den tiden att Herodes, eller i detta fall mannen i hushållet, antydde att det vore schysst om familjen minus barn gav sig av till Betlehem för att skattskriva sig eller i allafall ha en liten semester. Barnet kunde förstås inte följa med eftersom Jesus inte heller dök upp förrän ankomsten till Betlehem och det ännu är för ungt för att uppskatta bilfärder a 16 timmar i sträck. Jag skulle för övrigt inte alls ha uppskattat om barnet dykt upp på den utvalda semesterorten eftersom det skulle betyda att någon illvillig människa rövat bort mitt barn och transporterat det utan min vetskap sisådär en 120 mil.
I vart fall gav vi oss av och resan avlöpte utan problem tills vi äntrade Västra Götaland, eller som landsdelen STOLT deklarerade med stora bokstäver "Välkommen till Arns rike." Förtjust i Jan Guillous böcker är jag icke det allra minsta men som historienörd, medeltidsfantast och levande rollspelare tryckte jag förstås trynet mot rutan i hopp om att få se en skymt av Arn i sin stiliga tempelriddardräkt! Det visade sig vara helt falsk marknadsföring då jag inte såg ens den minsta lilla GLIMT av Arn! Bu säger jag!
Ska man nu stoltsera med bygdens son, omän en påhittad sådan, får man väl för sjutton se till att leva upp till sin stolthet! Är det svårt att ordna fram ett par karlar i relativt rätt längd och placera ut strategiskt längs vägen, iförda rätt mundering? Det måste väl finnas MASSOR med människor som mer än gärna skulle tjänstgöra som Arn ifall det innebar betalning?! Vad jag vet anordnas kommunala sommarjobb över hela vårt avlånga land och i valet mellan att rensa ogräs eller släpa runt tunga rullstolar med dementa gamla tanter eller gestalta Arn är väl valet givet?! "Vill du stå längs riksväg XX och se ut som en cool riddare från en historiskt mycket inkorrekt bok eller vill du följa Agda till fotvården?" Ja läsare, vad tror ni själva?
Med vreden kokandes inom mig anlände jag till Betlehem där jag sedermera fick plåster på såren i form av mycket gamla fiskarbosättningar placerade ute i skärgården. Dock dröjde det bara till hemresan så revs plåstret brutalt av när vi passerade Arnäs, i boken den plats där Arn bor efter sin återkomst från det heliga landet. Det kan vara så att det inte alls hette Arnäs utan att jag bara vill det men strunt i det. Arns hem BORDE ha hetat Arnäs, vilken riddare av rang skulle nöja sig med något annat?! Arnäs visade sig vart fall vara ett industriområde där det även placerats en kommunal återvinningscentral. Med andra ord låg Arns hem nu helt plötsligt på en soptipp. Lite roligt var det dock, för det är väl kanske den plats jag tycker att författarens samlade alster borde placeras.
Men ändå. Det handlar om principen!
Helt förkrossad återvände jag till mitt hem som jag blott fick vila på ett ögonblick innan det var dags att ge sig av till arbetsplatsen eftersom semestern var slut. Damn you Arn, damn you! Jag håller dig, Västra Götaland och regeringen ansvarig för detta vedervärdiga avslut på en annars acceptabel sommar. Vänta du bara.
söndag 19 augusti 2012
Den högstes sång
Titeln är hämtad från den förträffliga samlingen texter som av en initierad och utvald skara känns igen som Eddan, det vill säga den bok som berättar om vikingarnas gudar, levnadsregler och kungar. Den högstes sång tillhör avdelningen levnadsregler och tjatar vers efter vers på om hur man ska bete sig i största allmänhet. Dock säger den inget om bantning vilket jag ämnar göra.
Det ska sägas direkt, jag HATAR att tänka på vad jag äter och jag HATAR motion. Det är så mördande tråkigt att följa dieter eftersom de i största allmänhet hindrar en från att äta det man tycker är riktigt gott. I mitt fall råkar det vara fett, socker, och i största allmänhet sådant man blir tjock av. Kolhydraterna är mina sanna vänner och jag har svårt att se ett liv utan dem. Dock har jag också vissa problem med att se mig själv byxlös vilket är vad jag är på väg mot eftersom jag också som sagt avskyr motion.
Vissa förkastliga tarvliga varelser, observera det medvetna uteslutandet av ordet människor, tycker om motion. Med GLÄDJE i rösten pratar de om tillfällen när de sprungit så de kräkts eller lyft vikter så att blodkärl brustit, helt utan att tänka på den dåliga stämning de sprider omkring sig. Lika hemskt är det med människor som vill berätta hur fort de springer en mil och de påföljande nickningarna och hummandena från övriga i sällskapet som förstås inte vill verka sämre eller icke insatta. Själv vet jag EXAKT hur lång tid det tar för mig att springa en mil, nämligen ingen tid alls. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag sprungit en mil och inte heller kommer det att hända.
Trots denna min inställning till att äta knapert och röra på fläsket ska det sägas att jag vid ett flertal tillfällen i mitt liv nått stora framgångar inom området bantning och man kan ju fundera hur detta hänger ihop? Det handlar dels om envishet men SÅKLART också om det självförakt som bara en sann surkärring kan uppbringa. Kombinationen att vräka i sig som en glufsande gris och önskan om att vara perfekt smal lägger en fin grund för att avsky både sin kropp och sin USLA självkontroll. Helt enkelt får man det bästa av två världar när man dels får hata sig själv för att man inte klarar av att äta vettigt och motionera som alla andra och som straff varva stenhårda dieter och överträning med ett vettlöst frossande bortom all sans och vett! I love it! För trots att man är en Surkärring finns det ju tyvärr någon slags gräns för vad man får säga till andra människor om deras beteende men till sig själv får man utan restriktioner säga PRECIS vad som helst!
Jag hade faktiskt nästan glömt bort denna stora sanning tills jag efter sommaren gick igenom garderoben för att undersöka eventuella behov av proviantering inför hösten. Det visade sig finnas gott om proviant men alldeles för mycket yta att täcka. Kort sagt fanns det bara ett par byxor som passade. Nu skulle man kunna tänka att man kanske bara kan acceptera sin vikt, köpa nya byxor och vara nöjd med livet? Ja, om man är en lat ryggradslös och allmänt vek fjant går det alldeles utmärkt att göra så. En äkta Surkärring djupdyker istället ner i Självföraktets brunn och kommer upp till ytan som en pånyttfödd nånting nånting, jag kommer inte på något bra. Men tänk er något sjöjungfru eller grekisk gudinneliknande sak som stiger upp ur en springbrunn så har ni bilden. Med tillägget att varelsen är enormt fet och liknar en sjöko och mest troligt nästan fastnar när uppklivandet ska göras så istället för att kliva graciöst över kanten vältrar hon sig över med en duns. Möjligtvis måste de stiliga unga männen som vaktar brunnen hjälpa henne ut genom att riva bort en halv vägg eller så. Ja, det var kanske inte någon bra bild det där egentligen men sådan är Surkärringens sanna natur! Tveka aldrig att säga sanningen som den är och har man blivit tjock har man och det är bara att bita ihop och äta rårivna morötter trots att det är det ÄCKLIGASTE som finns!
Trevlig morot på er allihop!
Det ska sägas direkt, jag HATAR att tänka på vad jag äter och jag HATAR motion. Det är så mördande tråkigt att följa dieter eftersom de i största allmänhet hindrar en från att äta det man tycker är riktigt gott. I mitt fall råkar det vara fett, socker, och i största allmänhet sådant man blir tjock av. Kolhydraterna är mina sanna vänner och jag har svårt att se ett liv utan dem. Dock har jag också vissa problem med att se mig själv byxlös vilket är vad jag är på väg mot eftersom jag också som sagt avskyr motion.
Vissa förkastliga tarvliga varelser, observera det medvetna uteslutandet av ordet människor, tycker om motion. Med GLÄDJE i rösten pratar de om tillfällen när de sprungit så de kräkts eller lyft vikter så att blodkärl brustit, helt utan att tänka på den dåliga stämning de sprider omkring sig. Lika hemskt är det med människor som vill berätta hur fort de springer en mil och de påföljande nickningarna och hummandena från övriga i sällskapet som förstås inte vill verka sämre eller icke insatta. Själv vet jag EXAKT hur lång tid det tar för mig att springa en mil, nämligen ingen tid alls. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag sprungit en mil och inte heller kommer det att hända.
Trots denna min inställning till att äta knapert och röra på fläsket ska det sägas att jag vid ett flertal tillfällen i mitt liv nått stora framgångar inom området bantning och man kan ju fundera hur detta hänger ihop? Det handlar dels om envishet men SÅKLART också om det självförakt som bara en sann surkärring kan uppbringa. Kombinationen att vräka i sig som en glufsande gris och önskan om att vara perfekt smal lägger en fin grund för att avsky både sin kropp och sin USLA självkontroll. Helt enkelt får man det bästa av två världar när man dels får hata sig själv för att man inte klarar av att äta vettigt och motionera som alla andra och som straff varva stenhårda dieter och överträning med ett vettlöst frossande bortom all sans och vett! I love it! För trots att man är en Surkärring finns det ju tyvärr någon slags gräns för vad man får säga till andra människor om deras beteende men till sig själv får man utan restriktioner säga PRECIS vad som helst!
Jag hade faktiskt nästan glömt bort denna stora sanning tills jag efter sommaren gick igenom garderoben för att undersöka eventuella behov av proviantering inför hösten. Det visade sig finnas gott om proviant men alldeles för mycket yta att täcka. Kort sagt fanns det bara ett par byxor som passade. Nu skulle man kunna tänka att man kanske bara kan acceptera sin vikt, köpa nya byxor och vara nöjd med livet? Ja, om man är en lat ryggradslös och allmänt vek fjant går det alldeles utmärkt att göra så. En äkta Surkärring djupdyker istället ner i Självföraktets brunn och kommer upp till ytan som en pånyttfödd nånting nånting, jag kommer inte på något bra. Men tänk er något sjöjungfru eller grekisk gudinneliknande sak som stiger upp ur en springbrunn så har ni bilden. Med tillägget att varelsen är enormt fet och liknar en sjöko och mest troligt nästan fastnar när uppklivandet ska göras så istället för att kliva graciöst över kanten vältrar hon sig över med en duns. Möjligtvis måste de stiliga unga männen som vaktar brunnen hjälpa henne ut genom att riva bort en halv vägg eller så. Ja, det var kanske inte någon bra bild det där egentligen men sådan är Surkärringens sanna natur! Tveka aldrig att säga sanningen som den är och har man blivit tjock har man och det är bara att bita ihop och äta rårivna morötter trots att det är det ÄCKLIGASTE som finns!
Trevlig morot på er allihop!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)