Nja, livet som Surkärring mitt i livet med småbarn, heltidsarbete och husägande ger kanske inte så rika tillfällen till sex, droger och rock n roll. Det är dock inget jag sörjer över då mitt intresse för tillfälliga sexuella kontakter, olagliga kemiska substanser och stökiga konserter är lika med noll. Jag kan på min höjd tänka mig en lightvariant som består av en treo mot nackvärken, se på tv tillsammans med mannen i mitt liv och kanske en tripp till vårt lokala Ica Maxi en löningshelg.
Efter dagens inledande aktivitet har jag dock förstått att inte alla mina medsystrar känner samma sak.
Klädbytardagar, där man kan lämna in saker till försäljning mot en viss provision tycker Surkärringen är en bra ide. Jag lämnar själv aldrig in saker eftersom jag hellre skänker mitt överskott till Röda Korset för att bättre gagna mänskligheten men att besöka dem för att handla går väl an. Iallafall är det vad jag tänker med ungefär ett halv års mellanrum eftersom jag då förträngt mitt heliga löfte att ALDRIG mer besöka en dylik tillställning då det alltid slutar med mord. Mentalt iallafall, vissa gränser har jag trots allt för vad jag gör mot mina medmänniskor.
Denna dagens klädbytardag besöktes inte bara av mig själv, barnet i huset medföljde eftersom fadern fann det för gott att fly fältet till en motorsportstävling. Barnet har ett stort intresse för kläder och lovade och svor att bete sig mycket fint och välartat. Samt inte klänga och tjata. Det löftet höll ända fram till kön då det blev tråkigt att stå still och vänta varpå projekt klätterställning inleddes. Jag var förstås klätterställningen.
Så småningom slogs portarna till Sodom och Gomorra upp varpå den prydliga raden av kvinnor i åldrarna 20-50 år förvandlades till galna groupies och klädknarkare av klass. Det var förstås bra för barnets gnäll om att det var tråkigt och jobbigt att stå själv, vi lyftes likt sandkorn av den påtryckande vågen och damp ner inne på golvet vid ytterplagg för barn i den storlek jag råkade vara ute efter. Ovanligt glad i hågen började jag bläddra igenom plaggen, dock något störd av den ström av kvinnor som ständigt knuffade mig i ryggen för att komma förbi och beskåda plaggen längre in. En trevlig jacka som jag höll upp slets brutalt ur mina händer från andra sidan stället av någon som tydligen ansåg sig ha bättre behov av den. Jag beslöt då att förflytta mig till skorna där jag och barnet delade en trevlig stund med att diskutera barnets icke behov av alla skor som fanns framlagda. Givetvis fortfarande knuffad i ryggen.
Nu kände jag pulsen börja öka men tappert fortsatte jag mot kläderna i barnets storlek. Ljudnivån i lokalen var nu på gränsen till tinnitus. Vid bordet med rätt storlek rådde kaos. Kvinnor i varierande åldrar rev och slet i de stackars plaggen som om de vore dyrbara skatter det gällde att försvara till varje pris. Själv stod jag artigt och väntade på att få ta plats vid bordet när jag rätt brutalt knuffades framåt av en ivrig skattletare. Nu blev jag arg, vände mig mot den skyldiga och levererade en hånfull blick. Hon var dock för upptagen med att mangla omkull en annan besökares barn med sin påse att hon rentutav inte såg den. Eller helt enkelt struntade i den. Människor som trycker omkull små barn med fullproppade Ikeapåsar har nog inte så mycket samvete. Barnet tog sin tillflykt UNDER bordet och gjorde förgäves försök att få kontakt med sin vårdnadshavare som i trance även hon slet och rev omkring. Mitt eget barn räddade jag undan i ett hörn av bordet innan jag påbörjade mitt klädletande.
En timme och en kvart senare satt jag åter i min bil och konstaterade att både jag och barnet överlevt. En påse med kläder hade vi också fått med oss och likaså rikligt med incindenter att reta upp sig över under återstoden av dagen. Jag begriper inte hur man kan vara en sådan usel människa att man förvandlas till ett morrande odjur när tillfälle att handla begagnade barnkläder ges, herregud!
Jag konstaterar att det helt enkelt måste vara mina medsystrars sätt att leva drömmen om det vilda livet utan att behöva riskera Polarn och Pyretidyllen man byggt upp åt sig. Men under ytan lever drömmen om att i stora grupper skrika och knuffas fram och tillbaka, i och för sig inte under influens av något mer drogaktigt än söndagsmorgonens kaffe. Men det kanske var djäääääääävligt starkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar